Säkerhetsventil

Gnäll är en säkerhetsventil. Ett sätt att släppa ut och göra sig av med stress och frustration.  Säkerhetsventiler används för att maskiner, ledningar, system, både mekaniska system och samhällssystem, etc skall fortsätta fungera som de är konstruerade och inte skall explodera när så mycket effekt som möjligt utnyttjas.

Vi behöver alla få gnälla av oss ibland, få gosa in oss i den varma, mjuka, kravlösa offerkoftan och släppa ut en del av den frustration vardagen utsätter oss för. Det är skönt att få göra det tillsammans med andra, att få bekräftelse i sin frustration, få grotta ner sig i hur jobbigt saker och ting är. Det kan vara en enorm lättnad, i stunden.

En stund. Ett litet tag.

Men gnäll förändrar inget. Det löser inget. Det lägger ansvaret på någon annan. Gnäll är aldrig konstruktivt, gnäll är konserverande till sin natur. Fastnar man i gnället upptäcker man snart att den gosiga koftan i själva verket är en tvångströja, och gnället övergår från att vara konservativt till att rent av bli destruktivt.

Låter man säkerhetsventilen slentrianmässigt stå öppen sjunker nivån på den effekt man får ut, och det börjar kosta allt mer att utvinna den. Att åtgärda problemet, byta ut delar som inte fungerar som de ska, dimensionera om systemet så att det passar behovet eller vad som nu tarvas kan vara både tungt, bökigt, jobbig, besvärligt och kostsamt men i längden betalar det sig.

Det var bara det jag ville säga om saken.

Annonser

Är du sökbar lilla vän?

Vi har pratat en del om det faktum att Facebook är en offentlig plats, i lika hög grad som en marknadsplats, uteserveringen på torget eller parkeringshuset vid köpcentrat är det. Hur alla de bilder som dagligen publiceras, alla statusuppdateringar som görs, alla likes, alla kommentarer kan spridas med vinden utan att varken avsändaren eller någon annan har någon som helst möjlighet att stoppa det.

Det är inget att vara rädd för, inget att gömma sig för, men det är något att förhålla sig till, att vara medveten om när vi rör oss i denna digitala offentlighet.

För precis som med marknadsplatsen, uteserveringen, parkeringshuset, köpcentrat, busshållsplatsen etc så är Facebook, Twitter, G+, ja hela nätet platser där vi behöver röra oss, där vi vill befinna oss. Vi möter kollegor, vänner och bekanta, håller kontakten med familjen, nätverkar, vi roar oss, arbetar, handlar och fortbildar oss, vi reflekterar, kommunicera, uttrycker oss, tar del av andras reflektioner och tankar, på sociala media, på bloggar, ja, överallt på alla möjliga ställen.

Men lika viktigt som det är att vi inte är förskrämda när vi rör oss i den digitala offentligheten, lika viktigt är det att vi inte är alltför naivt ogenomtänkta. Det är så lätt att få känslan av att Facebook t ex är lika privat som det vardagsrum där vi sitter och surfar, att de bilder vi lägger upp och de statusuppdateringar vi gör bara når ett fåtal, och kommer stanna där.

Men så är det inte. Alla är sökbara på Facebook numera. Alla, utan undantag. De enda som inte kan hitta dig är de du själv blockat. Oavsett vilka inställningar du gjort.

Nej, panik är inte påkallat. Det räcker gott att veta om att liksom vi inte kan röra oss osynliga i den konkreta, tredimensionella världen så är vi synliga på nätet.


Ett halvt blogginlägg

Charmige och kreative Rob Zombie har en bror, som är ungefär lika charmig och kreativ han. Av någon anledning hade Spider One, som han heter, halkat långt långt ner i mitt minnes dunkla vrår, men så, i en kommentar på Facebook, blev jag påmind om att jag ju egentligen tycker väldigt mycket om hans musik.

Just den här låten kommer att illustrera ett framtida inlägg, när jag väl lyckas formulera det jag vill säga Det blir lite halvdant med bara illustrationen, men jag hoppas det kan vara ok om jag lovar att inte göra det till en vana?

.

Eftersom ämnet kom på tal

 Utan motivering, mycket motiverad.

Därtill:

och

Glad Morrica

Snart är det fredag. Fredag denna vecka innebär något mycket speciellt:

Helena von Schantz kommer att befinna sig i Malmö, och vi kommer träffas!

Oooooooooh! Jag är helt glad!

I spåren efter industrialiseringen

A byproduct of industrialization is depersonalization. Because no one is responsible for anything that we can see, because deniability is built into the process, it’s easy and tempting to emotionally check out, to go along to get along

Jag läser citatet i Seth Godins Stop Stealing Dreams direkt efter en diskussion som äger rum i den relativa avskildheten i en Facebookgrupp. Diskussionen handlar bland annat om lärares ansvar för och möjligheter att påverka hur strukturen och organisationen i skolan utformas, och raskt levererar ett par debattörer de vid det här laget i det närmaste traditionella argumenten om hur lärare minsann redan är så utarbetade att det inte finns varken tid eller utrymme att ta något ansvar i detta. Den triumfatoriska slutklämmen i diskussionen blir något i stil med att en av de debattörer jag nyss nämnde fnyser något om att lärare minsann ses som utbytbara enheter så då är det bara rimligt att det är så lärare uppför sig också. Ungefär.

Och när jag återgår till Godins text känns det som om han kommenterar på det som just sagts.

En biprodukt av industrialiseringen är avpersonaliseringen. Eftersom ingen har ansvar för något såvitt vi kan se, eftersom förnekelsen är inbyggd i processen, är det enkelt och frestande att checka ut känslomässigt, att glida med för att hänga med

Jag tror det vi ser är ännu en effekt av att vi befinner oss i ett paradigmskifte, i en brytpunkt. Spåren efter industrisamhället är tydliga, det är naturligt att vilja falla in i den bekanta lunken igen, att spänna på sig selen och göra det man blir tillsagd i full förtröstan om att någon annan tar ansvaret för vägvalen.

Men samtidigt förändras världen omkring oss, den bryts upp, ruskas om och det blir allt svårare att urskilja de gamla, invanda strukturerna. Det räcker inte längre att föreställa sig att vi utbildar framtidens arbetare, kuggarna i framtidens industri, det håller inte att leva på andras meriter och peka på kreatörer och innovatörer utbildade i en annan skola, i en annan tid.

Jag undrar, om det är så att man mest saknar det gamla och känner sig utbytbar och oviktig i det nya, då kanske man faktiskt ska ta och fundera en stund på vad det beror på? Kanske skulle man må väldigt mycket bättre om man kastade av sig selen och provade en annan väg än den där invanda som egentligen blivit ganska besvärlig och tung att gå? Se en annan horisont? Prova hur det är att vara någon annan än den där utbytbara opersonliga delen i ett alldeles för stort system? En stund, i alla fall?

.

Gästbloggat på Re:flexbloggen

I anknytning till samtalet om skolan och sociala media som fick extra fart med torsdagens #skolchatt har jag gästbloggat på Re:flexbloggen om konferensen NGL 2012. En liten klok och stillsamt reflekterande konferens med fokus på människorna och det mänskliga i det digitala.

.