Säkerhetsventil

Gnäll är en säkerhetsventil. Ett sätt att släppa ut och göra sig av med stress och frustration.  Säkerhetsventiler används för att maskiner, ledningar, system, både mekaniska system och samhällssystem, etc skall fortsätta fungera som de är konstruerade och inte skall explodera när så mycket effekt som möjligt utnyttjas.

Vi behöver alla få gnälla av oss ibland, få gosa in oss i den varma, mjuka, kravlösa offerkoftan och släppa ut en del av den frustration vardagen utsätter oss för. Det är skönt att få göra det tillsammans med andra, att få bekräftelse i sin frustration, få grotta ner sig i hur jobbigt saker och ting är. Det kan vara en enorm lättnad, i stunden.

En stund. Ett litet tag.

Men gnäll förändrar inget. Det löser inget. Det lägger ansvaret på någon annan. Gnäll är aldrig konstruktivt, gnäll är konserverande till sin natur. Fastnar man i gnället upptäcker man snart att den gosiga koftan i själva verket är en tvångströja, och gnället övergår från att vara konservativt till att rent av bli destruktivt.

Låter man säkerhetsventilen slentrianmässigt stå öppen sjunker nivån på den effekt man får ut, och det börjar kosta allt mer att utvinna den. Att åtgärda problemet, byta ut delar som inte fungerar som de ska, dimensionera om systemet så att det passar behovet eller vad som nu tarvas kan vara både tungt, bökigt, jobbig, besvärligt och kostsamt men i längden betalar det sig.

Det var bara det jag ville säga om saken.

Är du sökbar lilla vän?

Vi har pratat en del om det faktum att Facebook är en offentlig plats, i lika hög grad som en marknadsplats, uteserveringen på torget eller parkeringshuset vid köpcentrat är det. Hur alla de bilder som dagligen publiceras, alla statusuppdateringar som görs, alla likes, alla kommentarer kan spridas med vinden utan att varken avsändaren eller någon annan har någon som helst möjlighet att stoppa det.

Det är inget att vara rädd för, inget att gömma sig för, men det är något att förhålla sig till, att vara medveten om när vi rör oss i denna digitala offentlighet.

För precis som med marknadsplatsen, uteserveringen, parkeringshuset, köpcentrat, busshållsplatsen etc så är Facebook, Twitter, G+, ja hela nätet platser där vi behöver röra oss, där vi vill befinna oss. Vi möter kollegor, vänner och bekanta, håller kontakten med familjen, nätverkar, vi roar oss, arbetar, handlar och fortbildar oss, vi reflekterar, kommunicera, uttrycker oss, tar del av andras reflektioner och tankar, på sociala media, på bloggar, ja, överallt på alla möjliga ställen.

Men lika viktigt som det är att vi inte är förskrämda när vi rör oss i den digitala offentligheten, lika viktigt är det att vi inte är alltför naivt ogenomtänkta. Det är så lätt att få känslan av att Facebook t ex är lika privat som det vardagsrum där vi sitter och surfar, att de bilder vi lägger upp och de statusuppdateringar vi gör bara når ett fåtal, och kommer stanna där.

Men så är det inte. Alla är sökbara på Facebook numera. Alla, utan undantag. De enda som inte kan hitta dig är de du själv blockat. Oavsett vilka inställningar du gjort.

Nej, panik är inte påkallat. Det räcker gott att veta om att liksom vi inte kan röra oss osynliga i den konkreta, tredimensionella världen så är vi synliga på nätet.


Ett halvt blogginlägg

Charmige och kreative Rob Zombie har en bror, som är ungefär lika charmig och kreativ han. Av någon anledning hade Spider One, som han heter, halkat långt långt ner i mitt minnes dunkla vrår, men så, i en kommentar på Facebook, blev jag påmind om att jag ju egentligen tycker väldigt mycket om hans musik.

Just den här låten kommer att illustrera ett framtida inlägg, när jag väl lyckas formulera det jag vill säga Det blir lite halvdant med bara illustrationen, men jag hoppas det kan vara ok om jag lovar att inte göra det till en vana?

.

Eftersom ämnet kom på tal

 Utan motivering, mycket motiverad.

Därtill:

och

Glad Morrica

Snart är det fredag. Fredag denna vecka innebär något mycket speciellt:

Helena von Schantz kommer att befinna sig i Malmö, och vi kommer träffas!

Oooooooooh! Jag är helt glad!

I spåren efter industrialiseringen

A byproduct of industrialization is depersonalization. Because no one is responsible for anything that we can see, because deniability is built into the process, it’s easy and tempting to emotionally check out, to go along to get along

Jag läser citatet i Seth Godins Stop Stealing Dreams direkt efter en diskussion som äger rum i den relativa avskildheten i en Facebookgrupp. Diskussionen handlar bland annat om lärares ansvar för och möjligheter att påverka hur strukturen och organisationen i skolan utformas, och raskt levererar ett par debattörer de vid det här laget i det närmaste traditionella argumenten om hur lärare minsann redan är så utarbetade att det inte finns varken tid eller utrymme att ta något ansvar i detta. Den triumfatoriska slutklämmen i diskussionen blir något i stil med att en av de debattörer jag nyss nämnde fnyser något om att lärare minsann ses som utbytbara enheter så då är det bara rimligt att det är så lärare uppför sig också. Ungefär.

Och när jag återgår till Godins text känns det som om han kommenterar på det som just sagts.

En biprodukt av industrialiseringen är avpersonaliseringen. Eftersom ingen har ansvar för något såvitt vi kan se, eftersom förnekelsen är inbyggd i processen, är det enkelt och frestande att checka ut känslomässigt, att glida med för att hänga med

Jag tror det vi ser är ännu en effekt av att vi befinner oss i ett paradigmskifte, i en brytpunkt. Spåren efter industrisamhället är tydliga, det är naturligt att vilja falla in i den bekanta lunken igen, att spänna på sig selen och göra det man blir tillsagd i full förtröstan om att någon annan tar ansvaret för vägvalen.

Men samtidigt förändras världen omkring oss, den bryts upp, ruskas om och det blir allt svårare att urskilja de gamla, invanda strukturerna. Det räcker inte längre att föreställa sig att vi utbildar framtidens arbetare, kuggarna i framtidens industri, det håller inte att leva på andras meriter och peka på kreatörer och innovatörer utbildade i en annan skola, i en annan tid.

Jag undrar, om det är så att man mest saknar det gamla och känner sig utbytbar och oviktig i det nya, då kanske man faktiskt ska ta och fundera en stund på vad det beror på? Kanske skulle man må väldigt mycket bättre om man kastade av sig selen och provade en annan väg än den där invanda som egentligen blivit ganska besvärlig och tung att gå? Se en annan horisont? Prova hur det är att vara någon annan än den där utbytbara opersonliga delen i ett alldeles för stort system? En stund, i alla fall?

.

Gästbloggat på Re:flexbloggen

I anknytning till samtalet om skolan och sociala media som fick extra fart med torsdagens #skolchatt har jag gästbloggat på Re:flexbloggen om konferensen NGL 2012. En liten klok och stillsamt reflekterande konferens med fokus på människorna och det mänskliga i det digitala.

.

Vem är du, vem är jag?

Ringarna från torsdagens #skolchatt fortsätter spridas. Petter Bergenstråhle lyfter i ett blogginlägg upp hur gränsen mellan yrkesjag och privatjag tycks bli allt otydligare:

I samhället idag så suddas gränsen mellan professionell och privat ut allt mer. Gränsen mellan tiden jag jobbar och tiden jag är ledig är inte längre självklar.

Kraven på den professionelle yrkesutövaren har i och med teknik utvecklingen ökat allt mer. Vi förväntas att vara uppdaterade och beredda på att jobba hela tiden. Som mannen jag satt bredvid på tåget till stan här om dagen. Det var tidigt och han somnade till, telefonen ringde och han hade en kund på tråden som ville ha reda på ett nummer av något slag. Från sovande på väg till jobbet så förväntades han på en gång komma ihåg en lång sifferrad.

För oss lärare är det inget nytt, för oss har det alltid varit så.

Att arbeta som lärare medför en grad av offentlighet. Bergenstråhle beskriver det såhär:

I det lilla samhället bland elever och elevernas föräldrar för jag jobbar, där är jag en offentlig person. Eleverna på skolan och deras föräldrar vet vem jag är, och utifrån det så har jag ett större ansvar att vara en vuxenförebild än gemene man. Även när jag är ledig.

Man kan kanske se det som en liten lönebonus, om man vill.

Detta är inget unikt för läraryrket. Präster, läkare, sjuksköterskor, skådespelare, operasångare, poliser, receptionister, myndighetspersoner, butiksbiträden, politiker med flera lever i samma verklighet – oavsett om man har semester, är sjukskriven, sitter på pendeltåget på vägen till jobbet, befinner sig på sin första date med någon som man hoppas kommer visa sig vara en Någon eller befinner sig på sin arbetsplats ser människorna vi möter oss först som vår yrkesroll.

Jag tror att det är djupt mänskligt att göra så. Vi gör det själva, hela tiden, gör vi inte? När vi träffar människor i sociala sammanhang är frågan ‘vad jobbar du med?’ en av de första vi ställer. Kanske är det så att den uppfattas som mindre intim än frågor som ‘hur gammal är du?’ eller ‘var bor du?’, och upplevs som relevant helt enkelt för att det vi frågar om är personens funktion i det samhälle som vi alla är en del av. Att vi vill veta var vi befinner oss i relation till personen, i synnerhet om personen i fråga har inflytande över vårt liv på ett eller annat sätt?

En av kommentarerna till det inlägg jag skrev igår, också utifrån torsdagens samtal, lyfter hur behovet av att skilja av den privata personen från yrkespersonen kan vara både svårt och stressande. Jag svarade glatt att jodå, visst är lärare privatpersoner ibland, och så är det ju. Men jag funderar nu på om den där gränsen mellan personligt och privat verkligen är en geografisk (här är jag privat, här jobbar jag) eller kronografisk (nu är jag privat, nu jobbar jag) gräns, en sån som går lätt att peka ut, mäta och beskriva? Kanske befinner den sig i en helt annan dimension, en mental eller social dimension, och svajar långsamt fram och tillbaka utifrån ett eller annat?

Media, medier, medior

Vi kommer att diskutera sociala media i #skolchatt om en knapp timme. Någon skrev till mig och frågade varför jag valt singular-formen när jag gjort reklam för evenemanget, det finns ju flera olika sociala medior [sic].  När jag förklarade att singularformen faktiskt är medium, medan media är pluralformen (den försvenskade formen ”medier” används också, medan ”medior” i detta sammanhang var en ny bekantskap för mig) blev svaret att visst kunde jag få ha flera media om jag vill, men det borde framgå att det finns flera.

Vilket ju var min avsikt med att använda pluralformen.

Jag misstänker att h*n, sannolikt av omtanke om mig så jag skulle slippa se dum ut, slagit upp ordet ‘media’, men olyckligt råkat snubbla över det lite gammalmodiga begreppet media (med pluralformen ”medior) i betydelsen klusil och inte riktigt förstått att det rör sig om två skilda begrepp.

Det här med att slå upp saker och ting är något man behöver öva sig på, i synnerhet i ett samhälle där vi, som man ofta säger, har all världens information vid våra fingertoppar. Det underlättar en hel del att ha en del bakgrundskunskap så att man kan ha en uppfattning kring hur sannolikt det är att den information man hittar faktiskt är den information man söker. Det behövs också en viss förståelse kring hur uppslagsverk är uppbyggda, hur informationen presenteras och prioriteras i olika sammanhang. Att sålla fram just de fakta man är ute efter ur en lång artikel blir lättare om man har erfarenhet av att leta i långa artiklar.

Fast det vet vi ju redan, eller hur?

#skolchatt om sociala media

Lärarnas yrkesetiska råd släppte häromdagen ett uttalande om lärare och sociala media, där man dels konstaterar att

Lärares yrkesutövning via sociala medier är en viktig fråga. Ny teknik slår igenom och fler använder sig av digitala kommunikationsvägar. Det är en utveckling som på många sätt underlättar läraryrket men som också ställer krav på nya kompetenser. Rådets utgångspunkt är att lärare bör använda den teknik som kan underlätta arbetet, förbättra undervisningen och utveckla kommunikationen med elever och föräldrar.

dels att

det som sker i sociala medier kan påverka lärarens integritet i förhållande till elever, föräldrar, arbetsgivare, kollegor och allmänhet, men också när det påvekar elevers integritet. Exempelvis ger ibland nätet en känsla av anonymitet och lärare kan därför få veta mer om sina elever än de skulle fått annars.

Ska man vara vän med elever eller inte? Ska man vara vän med kollegor? Med rektor? Och hur öppen och privat kan man kosta på sig att vara på nätet? Behöver man tänka på jobbet när man skriver i sin privata blogg? Hur förhåller man sig till att även de man inte är Facebookvän med rätt som det är kan ta del av det man uppdaterar sin Facebook med? Vilket tonläge väljer man när det plingar till i chatten och en elev frågar om läxan halv elva på kvällen, när man egentligen precis var på väg att logga ut för att gå och lägga sig? Magnus Blixt konstaterar lakoniskt att det rör sig om

en aktuell fråga som ytligt sett kan kännas enkel, men när man funderar djpare blir alltmer komplex.

Precis en sådan fråga som passar att prata om med kloka skolmänniskor från när och fjärran, från olika skolformer och med olika erfarenheter och synsätt.

Låt oss mötas klockan 20.00 ikväll, torsdag, på Twitter under tagen #skolchatt och prata sociala media.