Säkerhetsventil

Gnäll är en säkerhetsventil. Ett sätt att släppa ut och göra sig av med stress och frustration.  Säkerhetsventiler används för att maskiner, ledningar, system, både mekaniska system och samhällssystem, etc skall fortsätta fungera som de är konstruerade och inte skall explodera när så mycket effekt som möjligt utnyttjas.

Vi behöver alla få gnälla av oss ibland, få gosa in oss i den varma, mjuka, kravlösa offerkoftan och släppa ut en del av den frustration vardagen utsätter oss för. Det är skönt att få göra det tillsammans med andra, att få bekräftelse i sin frustration, få grotta ner sig i hur jobbigt saker och ting är. Det kan vara en enorm lättnad, i stunden.

En stund. Ett litet tag.

Men gnäll förändrar inget. Det löser inget. Det lägger ansvaret på någon annan. Gnäll är aldrig konstruktivt, gnäll är konserverande till sin natur. Fastnar man i gnället upptäcker man snart att den gosiga koftan i själva verket är en tvångströja, och gnället övergår från att vara konservativt till att rent av bli destruktivt.

Låter man säkerhetsventilen slentrianmässigt stå öppen sjunker nivån på den effekt man får ut, och det börjar kosta allt mer att utvinna den. Att åtgärda problemet, byta ut delar som inte fungerar som de ska, dimensionera om systemet så att det passar behovet eller vad som nu tarvas kan vara både tungt, bökigt, jobbig, besvärligt och kostsamt men i längden betalar det sig.

Det var bara det jag ville säga om saken.

Är du sökbar lilla vän?

Vi har pratat en del om det faktum att Facebook är en offentlig plats, i lika hög grad som en marknadsplats, uteserveringen på torget eller parkeringshuset vid köpcentrat är det. Hur alla de bilder som dagligen publiceras, alla statusuppdateringar som görs, alla likes, alla kommentarer kan spridas med vinden utan att varken avsändaren eller någon annan har någon som helst möjlighet att stoppa det.

Det är inget att vara rädd för, inget att gömma sig för, men det är något att förhålla sig till, att vara medveten om när vi rör oss i denna digitala offentlighet.

För precis som med marknadsplatsen, uteserveringen, parkeringshuset, köpcentrat, busshållsplatsen etc så är Facebook, Twitter, G+, ja hela nätet platser där vi behöver röra oss, där vi vill befinna oss. Vi möter kollegor, vänner och bekanta, håller kontakten med familjen, nätverkar, vi roar oss, arbetar, handlar och fortbildar oss, vi reflekterar, kommunicera, uttrycker oss, tar del av andras reflektioner och tankar, på sociala media, på bloggar, ja, överallt på alla möjliga ställen.

Men lika viktigt som det är att vi inte är förskrämda när vi rör oss i den digitala offentligheten, lika viktigt är det att vi inte är alltför naivt ogenomtänkta. Det är så lätt att få känslan av att Facebook t ex är lika privat som det vardagsrum där vi sitter och surfar, att de bilder vi lägger upp och de statusuppdateringar vi gör bara når ett fåtal, och kommer stanna där.

Men så är det inte. Alla är sökbara på Facebook numera. Alla, utan undantag. De enda som inte kan hitta dig är de du själv blockat. Oavsett vilka inställningar du gjort.

Nej, panik är inte påkallat. Det räcker gott att veta om att liksom vi inte kan röra oss osynliga i den konkreta, tredimensionella världen så är vi synliga på nätet.

En helt vanlig lärare

.

En länk på Google+ och plötsligt visste jag att han finns, denne lärare som gör världen lite vackrare med sitt gitarrspel.

Visst är du googlad, lilla vän

Trots att jag rekommenderat människor till höger och vänster att se programmet Du är Googlad glömde jag själv, i god Morricansk tv-tradition, bort att se det. Lyckligtvis lever vi i ett förlåtande tidevarv, programmet går i flera repriser och finns därtill på Svtplay.

Så nu har jag sett det.

Vi har pratat om det många många gånger, inte sant? Internet är inte ett privat vardagsrum, inte ett intimt hörn på favoritfiket, inte ens den relativa avskildheten man kan uppleva i ett dubbelsäte på tåget avskild från dem omkring av höga ryggstöd och hjulens dunkande mot rälsen.

Internet är lika offentligt som ett torg, som en myllrande marknadsplats, fylld med försäljare, ficktjuvar, gycklare, ungdomar som visar upp sig för varandra, tiggare, charlataner, människor som möts, sluter affärsavtal, knyter kontakter, umgås, smyger med relationer man helst velat hålla utanför det allmänna medvetandet. Givetvis är samhället skvallertanter där, och alla andra som tycker om att prata om och hålla reda på vem som eventuellt gör vad.

Arbetsgivare googlar arbetssökande och arbetssökande googlar presumtiva arbetsgivare. Människor googlar människor de möter och finner lite intressanta av en eller annan anledning. Elever googlar lärare, och lärare googlar elever. Föräldrar googlar barn, och jag skulle inte bli det minsta förvånad om barn googlar föräldrar.

Och rätt som det är dyker skvallertanternas giftgröna viskningar upp i sökresultatet. Baktalets gallgula konsekvenser kan drabba hårt i många år efter att det spreds.

Så ser dagens verklighet ut. Man kan bli arg och ledsen och upprörd och förtvivlad och tycka att det är fel och sjukt och vansinningt. Och det kan man ha en definitiv poäng i, men det ändrar inget.

Budskapet i programmet är enkelt, men viktigt:

Vårda din digitala profil! Aktivt och kontinuerligt. Visa vem du är i det offentliga samtalet, med de bilder och länkar du delar, med vilka artiklar du länkar till och kommenterar på. Det är inte svårt, och det tar inte särskilt mycket tid när man väl fått kläm på’t, men det gör skillnad.

Ty du är googlad, och det är inte det sämsta.

.

#skolchatt om sociala media

Lärarnas yrkesetiska råd släppte häromdagen ett uttalande om lärare och sociala media, där man dels konstaterar att

Lärares yrkesutövning via sociala medier är en viktig fråga. Ny teknik slår igenom och fler använder sig av digitala kommunikationsvägar. Det är en utveckling som på många sätt underlättar läraryrket men som också ställer krav på nya kompetenser. Rådets utgångspunkt är att lärare bör använda den teknik som kan underlätta arbetet, förbättra undervisningen och utveckla kommunikationen med elever och föräldrar.

dels att

det som sker i sociala medier kan påverka lärarens integritet i förhållande till elever, föräldrar, arbetsgivare, kollegor och allmänhet, men också när det påvekar elevers integritet. Exempelvis ger ibland nätet en känsla av anonymitet och lärare kan därför få veta mer om sina elever än de skulle fått annars.

Ska man vara vän med elever eller inte? Ska man vara vän med kollegor? Med rektor? Och hur öppen och privat kan man kosta på sig att vara på nätet? Behöver man tänka på jobbet när man skriver i sin privata blogg? Hur förhåller man sig till att även de man inte är Facebookvän med rätt som det är kan ta del av det man uppdaterar sin Facebook med? Vilket tonläge väljer man när det plingar till i chatten och en elev frågar om läxan halv elva på kvällen, när man egentligen precis var på väg att logga ut för att gå och lägga sig? Magnus Blixt konstaterar lakoniskt att det rör sig om

en aktuell fråga som ytligt sett kan kännas enkel, men när man funderar djpare blir alltmer komplex.

Precis en sådan fråga som passar att prata om med kloka skolmänniskor från när och fjärran, från olika skolformer och med olika erfarenheter och synsätt.

Låt oss mötas klockan 20.00 ikväll, torsdag, på Twitter under tagen #skolchatt och prata sociala media.

Svensk forskning i världen

En svensk forskare förklarar som den naturligaste sak i världen hur h*n och den forskargrupp h*n ingick i skickade in en artikel till en internationell tidsskrift, glada och förväntansfulla att de rön de gjort skulle tas emot med förtjusning. De blev refuserade eftersom tidningen redan publicerat så många artiklar i ämnet att det för läsarna skulle bli en upprepning och inget att tillföra.

Och lo and behold, den svenska forskargruppen upptäckte att internationellt fanns en rik, flödande källa av forskning inom deras område! Det fanns statistik, det fanns rapporter, det fanns erfarenheter, forskarkollegor, konferenser, samarbetsmöjligheter, nätverk… Refuseringen fungerade som ett Sesam Öppna Dig!

Jag tänker inte berätta varken vilket område de forskade kring eller vilken tidskrift det gäller. Jag vill inte hänga ut någon, utan bara stillsamt påpeka något som gäller generellt: Det händer mycket i resten av världen också, och man har mycket att vinna på att ta del av det som händer. Och man riskerar att bli lite efter om man inte gör det.

Konferenskommunikation

EduCon2.4 börjar lida mot sitt slut, att många åkt hem märks i hur Twitterfeeden saktar ner från vild fors till strid ström. Föreläsningar och debatter har streamats ut på nätet, och länkarna har delats och delats igen så att även den som befinner sig på en annan kontinent kunnat ta del av det som händer.

Under sportlovet kommer jag om allt går som planerat att på plats delta i konferensen Next Generation Learning på högskolan i Falun, ” en nordisk konferens om den digitala revolutionens konsekvenser för utbildning och lärande”. Jag är inte helt säker på vilken hashtag som kommer att användas, men gissar på #NGL2012 utifrån den angivna kontaktadressen. I synnerhet med tanke på vilken slags konferens det är hoppas jag och tror på ett aktivt delande även från Falun.

EdCamp Öresund

Nu händer det saker i Skåne må ni tro – planeringen för EdCamp Öresund har precis satt igång.

Mer information kommer komma här, på Twitter, på denna blogg, på andra bloggar, på Facebook, på Google+….

Okonferensen kommer att utspelas i Malmö, på Orkanen, onsdag den 11/4 mellan klockan 17.00 och 20.00

Låter det spännande?

Att arbeta tillsammans

Jag är glad för kaffehus–tanken, jag är glad för de cyberiska kaffehusen och jag är glad för de som finns i den värld där vi kan känna doften från varandras kaffe, formella och informella, offentliga och mer privata. Att resonera och diskutera och tänka tillsammans, dela med sig och få del av, verka tillsammans och ibland rent av samarbeta tillsammans. Det ger mig mycket, väcker min kreativitet och inspiration och jag lär mig enormt mycket.

Nu faller det sig så att jag kommit att fundera en del över hur vi tänker när vi tänker delande och samarbete lärare emellan? Det tycks vara lite olika på olika håll. Tänker vi ”Vad kan jag tillföra? Vilket mervärde kan det ge mig? Vilka synergieffekter skulle lite samverkan kunna ge?” Kanske rent utav ”Vilket mervärde kan det ge mig och eleverna?” Eller tänker vi snarare något i stil med ”Vad kostar det mig? Var ska jag ta den extra tiden ifrån?” Eller något helt annat?

Jag funderar också över hur vårt sätt att tänka kring samarbete och delande påverkar hur resultatet blir, om vi entusiastiskt vill försöka igen eller tänker ”aldrig mer”?

Och så funderar jag över hur en skolas lärares inställning till och tankar kring samarbete mellan lärare påverkar samarbete mellan eleverna.

Jag vet inte så mycket om saken, men funderar gör jag. Om det är så att ni funderar på samma sak vore det spännande att höra hur ni tänker.

Google+ smyger sig på dig

Google+ har tagit lite från Facebook, lite Twitter, lite av andra populära sociala media. De har tagit alla dina g-mail, alla dina sökningar på google, allt du gillar, allt du delar, all information du lägger upp om dig själv, allt du berättat för dem – och låt oss vara ärliga, du berättar mer för Google än du berättar för din fru, eller make – och blandar alltihopa i en gryta, kokar ihop det och häller upp det på Androidplattformen. Och utifrån all den här informationen om dig, och utifrån lika mycket information om andra människor, ger Google+ dig förslag på människor du, utifrån ditt onlineagerande, har glädje av att träffa.

.

.

Jo, jag kan förstå att det låter skrämmande, som att vi lagt hela våra jag i händerna på en organisation som visserligen har som måtto att inte vara elak, men ändå är stor och mäktig, inflytelserik och världsomspännande.

Men håll i minnet att du bara får förslag på människor parametrarna indikerar att du skulle ha glädje av att känna. Du väljer själv om du vill ta kontakten eller låta bli. Det avgörande steget är ditt. Bara ditt.