EdCamp Öresund

Nu händer det saker i Skåne må ni tro – planeringen för EdCamp Öresund har precis satt igång.

Mer information kommer komma här, på Twitter, på denna blogg, på andra bloggar, på Facebook, på Google+….

Okonferensen kommer att utspelas i Malmö, på Orkanen, onsdag den 11/4 mellan klockan 17.00 och 20.00

Låter det spännande?

Annonser

Att arbeta tillsammans

Jag är glad för kaffehustanken, jag är glad för de cyberiska kaffehusen och jag är glad för de som finns i den värld där vi kan känna doften från varandras kaffe, formella och informella, offentliga och mer privata. Att resonera och diskutera och tänka tillsammans, dela med sig och få del av, verka tillsammans och ibland rent av samarbeta tillsammans. Det ger mig mycket, väcker min kreativitet och inspiration och jag lär mig enormt mycket.

Nu faller det sig så att jag kommit att fundera en del över hur vi tänker när vi tänker delande och samarbete lärare emellan? Det tycks vara lite olika på olika håll. Tänker vi ”Vad kan jag tillföra? Vilket mervärde kan det ge mig? Vilka synergieffekter skulle lite samverkan kunna ge?” Kanske rent utav ”Vilket mervärde kan det ge mig och eleverna?” Eller tänker vi snarare något i stil med ”Vad kostar det mig? Var ska jag ta den extra tiden ifrån?” Eller något helt annat?

Jag funderar också över hur vårt sätt att tänka kring samarbete och delande påverkar hur resultatet blir, om vi entusiastiskt vill försöka igen eller tänker ”aldrig mer”?

Och så funderar jag över hur en skolas lärares inställning till och tankar kring samarbete mellan lärare påverkar samarbete mellan eleverna.

Jag vet inte så mycket om saken, men funderar gör jag. Om det är så att ni funderar på samma sak vore det spännande att höra hur ni tänker.

Google+ smyger sig på dig

Google+ har tagit lite från Facebook, lite Twitter, lite av andra populära sociala media. De har tagit alla dina g-mail, alla dina sökningar på google, allt du gillar, allt du delar, all information du lägger upp om dig själv, allt du berättat för dem – och låt oss vara ärliga, du berättar mer för Google än du berättar för din fru, eller make – och blandar alltihopa i en gryta, kokar ihop det och häller upp det på Androidplattformen. Och utifrån all den här informationen om dig, och utifrån lika mycket information om andra människor, ger Google+ dig förslag på människor du, utifrån ditt onlineagerande, har glädje av att träffa.

.

.

Jo, jag kan förstå att det låter skrämmande, som att vi lagt hela våra jag i händerna på en organisation som visserligen har som måtto att inte vara elak, men ändå är stor och mäktig, inflytelserik och världsomspännande.

Men håll i minnet att du bara får förslag på människor parametrarna indikerar att du skulle ha glädje av att känna. Du väljer själv om du vill ta kontakten eller låta bli. Det avgörande steget är ditt. Bara ditt.

Sökordsrespons

Av de sökord som leder människor hit är vissa så ofta återkommande att jag blir förvånad när de inte dyker upp, andra är av den sorten att jag blir förvånad av att någon överhuvudtaget kom på tanken att söka på dem. Sen finns det somliga som behöver kommenteras:

Nej, man är definitivt ingen förlorare om man läser till förskollärare. Tvärtom! Man studerar för att man är villig att ta ansvaret för att förbereda unga människor för det livslånga lärandet på sina axlar. Det är ungefär hur coolt som helst!

Frågor på det?

Den tredje platsen

Svd skriver också om kaffe och Facebook, om än inte i samma artikel.

Dels kommenteras reaktionerna på Facebooks senaste uppdatering. I synnerhet är det den lilla diskreta ”tickern” som diskuteras:

 Från och med den senaste Facebook-uppdateringen kompletteras det långsamma strilet av uppdateringar om dina vänners förehavanden av en ”ticker”, som visar alla deras mest obetydliga knapptryckningar. Erla gillar Jonas status, Kristin har kommenterat sin egen status, Linda gillar Teresias status, och Henrik är besviken på nya Iphone 4S. Allt är ryckt ur okända sammanhang och min hjärna försöker förgäves pussla ihop det till någons sorts begripligt narrativ. Mark Zuckerberg tar cut-up-teknik till nivåer som William Burroughs bara kunde fantisera om. Och nu visar tickern något helt annat.

Själv irriterar jag mig mer på konceptet Top Stories – Facebooks uppfattning om vad som betraktas som intressanta uppdateringar har mycket lite att göra med vad jag uppfattar som intressanta uppdateringar. Tickern ser jag knappt i all reklam som skräpar i marginalen.

Understreckaren om kaffets symbolvärde är intressant:

När kaffet nådde Europa från österlandet var det hos britterna den exotiska drycken mest slog an. Dess betydelse beskrivs av Brian Cowan i ”The social life of coffee: The emergence of the British coffeehouse” (2005). De stora framgångarna hängde samman med att det var en dryck som förtärdes offentligt men inte var berusande. Till skillnad från fyllan och tumultet på ölstugorna rådde relativ ordning på kaffehusen, vilket gav möjlighet till städad social samvaro och därmed intellektuellt utbyte, nyhetsförmedling, läsning, agitation och emellanåt förberedelser till samhällsomvälvningar. Både den franska och amerikanska revolutionen brukar sägas ha börjat på kaffehusen.

Jag väljer att koppla ihop just dessa två artiklar därför att där finns ett tydligt samband mellan kaffehus och Facebook (och andra sociala media). Kaffehusen var offentliga mötesplatser, människor kom och gick, somliga tittade bara in en stund, en och annan gick förmodligen bara förbi med en ogillande knyck på nacken, och somliga tillbringade så mycket tid på kaffehusen att de till slut var i princip lika hemmastadda där som i sitt eget hem.

Även om vi i Norden aldrig riktigt fått till någon kaffehusera – här ” blev kaffet en dryck som avnjöts i hemmet. I Sverige har funnits kaféer av kontinentalt snitt, som Berns salonger och gamla Café Continental, men offentligt kaffedrickande var länge förknippat med söta bakverk på konditori” – så har även vi ett behov av

vad sociologen Ray Oldenburg avser när han talar om vikten av en ”tredje plats” (efter hemmet och arbetet), ett ställe där människor kan mötas på jämlika villkor, utbyta åsikter, engagera sig. I en mening är kaféet då en förutsättning för en vital demokrati.

Men, understryker artikeln, det är inte längre kaffehuset som är denna ”tredje plats”:

på den nya tidens kaféer finner man knappast brokiga, diskussionslystna sällskap som vädrar subversiva idéer. Här är vi i stället ofta ensamma tillsammans, mötesplatsen har blivit en offentlig arbetsplats där gäster sitter för sig själva, drickande varm, ljusbrun mjölk, försjunkna i telefonernas och de bärbara datorernas skärmar under en ljudmatta av reklamradio.

Behovet av en ”tredje plats” har dock inte på något sätt försvunnit, och jag vågar satsa en knapp mot en femma på att ett större antal av dessa gäster som sitter för sig själva faktiskt ägnar sig åt just att ”mötas på jämlika villkor, utbyta åsikter, engagera sig”. Det är vad de sysslar med, till synes världsfrånvänt försjunkna i skärmarna. De möter människor, som konkret geografiskt befinner sig på annan plats, på Facebook, på Twitter, på G+ och andra sociala media, diskuterar, lyssnar, tar del av och bidrar själva med åsikter, erfarenheter och tankar. Brottstycken av dessa tankeutbyten dyker rätt som det är upp i den förtretliga tickern hos andra av deras vänner, och kanske lockas de också med i samtalet.

Så trots att ytan ser annorlunda ut är världen sig rätt lik, och poeten Jules Michelets ord om kaffet som ”den nyktra drycken, intellektets mäktiga stimulans, som på ett annat sätt än spirituosa befordrar moral och religiositet; kaffet som befriar vår inbillningskraft från moln och dysterhet, som plötsligt lyser upp verkligheten med sanningens blixt” förblir aktuella. I dag behöver vi inte ens befinna oss i samma lokal för att se skenet av blixten.

Steg ett – tillred riset

Seth Godin beskriver hur sushikockar ofta inleder sina karriärer med månader, ibland rent av år, av riskokande:

Fledgling sushi chefs spend months (sometimes years) doing nothing but making the rice for the head chef.

If the rice isn’t right, it really doesn’t matter what else you do, you’re not going to be able to serve great sushi.

Godin pratar om hur många som bloggar och skriver om marknadsföring tar för givet att läsaren känner till och behärskar marknadsföringens motsvarighet till riskokning, han nämner grafisk desig och copywriting, erfarenhet av kundkontakter och väl utvecklad känsla för vad kunder vill ha.

Men bilden av hur viktigt det är att börja med att försäkra sig om att grunden är högkvalitativ rakt igenom är sann i de flesta aspekter av tillvaron. Jag kan på rak arm inte komma på någon där det gör detsamma om motsvarigheten till riset är vällagat, halvkokt eller vidbränt.

Själv har jag just nu anledning att fundera en del kring sociala media och dess betydelse och position i samhället. Jag har rent yrkesmässigt stor glädje och stort utbyte av det utvidgade lärarkollegiet, av alla de lärare, forskare och andra skolrelaterade människor jag möter online, på Twitter, via G+, via bloggosfären, ja, till och med via Facebook. Jag möter människor från olika organisationer, olika kulturer och olika delar av världen, jag får del av deras erfarenheter och de får del av mina, och vi får alla en inblick i varandras verklighet och vardag. Vi upptäcker och reflekterar tillsammans över likheter och skillnader, och åtminstone jag upplever att min horisont vidgas och min bild av världen blir nyansrikare och mer detaljerad än den var innan Internet blev en del av många människors vardagsliv.

Andra ser med större skepsis på den digitala delen av vår vardag. I DN beskriver Katarina Bjärvall utfrån den uppmärksammade boken Nedkopplad en bild av en slags verklighet där diditala media är mer än en del av vardagen:

Utgångsläget var att familjen levde med ryggarna mot varandra och ansiktena mot var sin skärm – döttrarna facebookande, sonen datorspelande och Maushart själv jobbande, internetshoppande eller allmänt surfande. Samtal förde de i enstaka stavelser, mat åt de vid respektive tangentbord och sov gjorde de i det flackande ljuset från skärmsläckaren och med mobilen spinnande under kudden.

Mausharts lösning kan tyckas drastisk:

Maushart skapar en annan kultur åt sig och sina barn. Sonen letar fram sin saxofon och spelar timme efter timme på den i stället för på datorn. Den äldsta dottern börjar laga trerättersmiddagar till sin familj. Och den yngsta sover – hon tar igen en sömnskuld som hon dragit på sig under flera års nattugglande framför datorn. Samtidigt börjar familjen äta tillsammans och, faktiskt, sitta kvar vid bordet för att tala med varandra efter att grillen har kallnat.

Är den upplevelse av livet med digital kommunikationsteknologi som Maushart beskriver det typiska så är det genuint problematiskt. Om man finner att man själv eller någon i ens närhet prioriterar den digitala verkligheten före allt annat finns all anledning att oroa sig, på samma sätt som man bör oroa sig om man finner att någon prioriterar shopping, eller poker, alkohol, TV-tittande, bantning eller vilken annan aktivitet som helst, rekreativ eller inte, framför allt annat här i livet.

Det Maushart beskriver är en helt annan verklighet än den där den saxofonspelande sonen via nätet kommer i kontakt med andra saxofonspelare, och vidgar och fördjupar sitt intresse genom att utbyta erfarenheter och rent av spela tillsammans med människor från geografiskt vitt skilda platser, eller den matlagningsintresserade dottern startar en matlagningsblogg och utvecklar sitt kulinariska intresse via de kontakter hon får genom denna. I den verklighet Maushart beskriver har barnen, och kanske hon själv också, tappat bort sina övriga intressen.

Om vi återvänder till Godins risexempel så beskriver Maushart, och Bjärvall, en situation där man nöjt sig med att läsa på baksidan av Uncle Ben-paketet om hur man kokar ris innan man gått vidare till fisken, och sedan förvånas över att gästerna uteblir från restaurangen. Mausharts lösning blir att stänga sitt etablissemang, och ge upp den digitala delen av verkligheten, och kanske gör hon rätt i det. Kanske är det för hennes del för sent för att lära om, kanske är hon inte villig att lägga de månader och år som behövs på att lära sig koka ris.

Det innebär inte att det är omöjligt och kört för någon annan att bli en skicklig sushikock. Det tar tid att lära sig koka ris, att balansera mängden okokt ris, mängden vatten, vinäger, koktid och värme och kokkärl och allt vad det är, och det tar ännu längre tid att sedan lära sig använda det kokta riset i samklang med övriga ingredienser. Och det tar tid att lära sig balansera och hantera den digitala delen av verkligheten tillsammans med allt annat som också är livet, vänner, familj, mat, skola, musik, böcker, jobb, brädspel, tavelmålande, trasmattsvävande, sällskapsdans och så vidare. Men precis som god sushi är mödan värd, så är det mödan värt att lära sig hantera den digitala delen av verkligheten i samklang med övriga delar av verkligheten.

.

Steve Jobs

Jag möttes av beskedet på Google+. En av vår tids ikoner, Steve Jobs, är död. Jag saknar ord för att beskriva den skillnad han gjorde under sitt liv.

.

.

Stay hungry. Stay foolish.

.

Cancerfonden: Pg: 901986-0, Bg: 901-9514