Året var 2015

Internet var vid det laget ett sedan årtionden tillbaka väletablerat fenomen på de allra flesta håll i världen. För många människor vardag, för än fler människor en fullständigt naturlig del av arbete och studier. Kommunikation, blanketter, myndighetskontakter, information, nyheter, litteratur, musik, filmer, sociala media, kultur… så många digitala aspekter i det dagliga livet, tillgängliga från i det närmaste alla hörn av samhället, tillgängliga i de relativt små personliga enheter de flesta människor bar med sig i sin ficka, enheter som ännu bar det nostalgiska namnet telefon.

Universitet och forskare, studenter och vetgiriga möttes och delade med sig av sina rön online, stötte och blötte, ifrågasatte och omprövade, delade med sig och fick reakationer, och vi kunde alla ta del både av processen och resultatet. Sidor som TED, Twitter, Youtube, Pinterest och många fler gav oss möjlighet att ta del av föreläsningar och intervjuer, av kultur och kunskaper som bara en generation tidigare hade krävt långa, kostbara resor, mycken möda och långa väntetider på fjärrlån och dyra böcker.

Det var en fantastisk tid, som en ny Upplysning då kunskapen spreds över världen och gjordes tillgänglig för allt fler för varje dag, referensramar vidgades, Googles sökalgoritmer gjorde det möjligt att på ett par ögonblick komplettera sin allmänbildning för den som visste vad hen sökte. Ett år då varje bibliotekarie i varje bibliotek, då varje lärare i varje klassrum i hela Sverige hade möjligheten och därmed skyldigheten att lära sina adepter använda denna till synes i det närmaste oändliga fakta och informationsresurs, och att genom exempel visa, söka, granska, kontakta, dela, samarbeta, nätverka, lokalt och globalt på samma gång.

Samtidigt var detta ett år när det i Sverige, på fullt allvar, efterfrågades och erbjöds fortbildningar för lärare i konsten att skicka e-mail, året när lärare i svenska skolor erbjöds fortbildningar i konsten att chatta, i konsten att använda sociala media, och det var ju lite pinsamt förstås men bättre sent än aldrig. Det var ett år när konspirationsteorier kring de algoritmer Google och den stora mötesplatsen Facebook använde spreds i rasande fart via sociala media, året när vaccinationsmotståndare använde nätkunskap och människors källokritiska okunskap till att sprida sina irrläror och därigenom skapade nya farsotsvågor. Det var ett år när de som kallades nättroll fortfarande levde i föreställningen att de var anonyma, att framtida potentiella uppdragsgivare, arbetsgivare, partners etc aldrig skulle råka stöta på det fula, det obehagliga, det äckliga de spred över nätet. Det var också året när rädslan för denna öppna kultur grep omkring sig med iskalla, klibbiga fingrar.

Men det var samtidigt året av #nätkärlek, året då vi började lära oss att det inte räcker med kramar och fina bilder, utan vi behöver stå tillsammans och med gemensamma röster säga ifrån, på nätet och på bussen, i krogkön och i skolors korridorer, när någon uppför sig respektlöst, ty nu förstod vi att det är samma värld. Det kostade på, ibland gjorde det ont, ibland var det skrämmande och farligt och vi var rädda och kändes oss små och otillräckliga. Men eftersom vi även då mindes Astrid Lindgrens ord, de där som Skorpan viskade för sig själv för att hålla modet uppe och våga krypa vidare genom den mörka, smala, skrämmande gången under muren, så vågade vi ändå:

”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”

Charmfaktorn #ind14

Jag befinner mig för stunden på en av mina svenska favoritkonferenser se. Internetdagarna på Stockholm Waterfront. Det är ett ställe för nätverkande, för återknytande av kontakter, för inspiration, information och ifrågasättande. Det är ett tillfälle att besöka, betrakta och beakta mekanismerna bakom kulisserna, att tala om och reflektera över de underliggande strukturerna, att få del av andras perspektiv och synvinklar på den digitala delen av vår verklighet.

En aspekt som kommer upp, gång på gång på gång, i olika vinklar och olika känslotillstånd, är integritetsaspekten. I går var det ett bekymrat Twitterflöde som diskuterade hur stor andel av våra aktiviteter på nätet det är rimligt att ”de” kommer åt, lagrar, systematiserar, korsrefererar och nyttjar; och hur obehagligt det är att ”de” faktiskt samlar in och lagrar utan att vi godkänt och accepterat det.

Jag frågade flera gånger vilka ”de” är. Svaren varierade, men hade hela tiden det faktum att de var tämligen odefinierade gemensamt. Det finns, tycks det mig, ett tydlig obehag, en krypande känsla av läskiga, rätt anonyma figurer som smyger i buskarna och spanar in genom våra vardagsrumsfönster, tittar på våra privata skärmar och samlar på sig information att använda för att komma åt oss och styra oss.

Och det kan jag ha förståelse för att det är en obehaglig känsla. Såklart.

Men nu behöver vi stanna upp och tänka till. Var befinner vi oss egentligen när vi går ut på nätet? Var lägger vi de saker vi lägger ut på nätet? Nyckeln är grammatisk: Internet är inte, överhuvudtaget, inte i något enskilt avskilt hörn med få besökare, en avskild arena. Vi går ut på nätet, inte in. Allt är ute, allt är öppet, allt är tillgängligt för den som önskar använda det. Allt. Utan undantag. Att röra sig på nätet är som att röra sig på ett populärt och välbesökt torg. Allt sker öppet, även om det i de flesta fall är så mycket folk och de flesta är rätt ointresserade av vad andra gör mer i detalj så finns det alltid de som iakttar, som noterar, som avbildar, för vidare eller sparar. Ibland befinner de sig inom synhåll, ibland sitter de i ett fönster, osynligt iakttagande, kanske rent av genom en mer eller mindre diskret skvallerspegel.

I dag är det andra dagen av konferensen, och morgonens första keynotspeaker, Harper Reed, avväpnande charmig, inledde med att dansa in till Eye of the Tiger och genast förklara hur han gör framträdanden som dessa för att öka sitt antal följare på Twitter. Det är väldigt svårt att inte fatta omedelbar sympati. Han pratade om hur han skapar starka, ändamålsenliga team, på vilket sätt en uppdragsgivares lojalitet gentemot anställda kan vara en belastning för teamet, och berättade ingående hur han, som CTO i Obamas banbrytande kampanjhögkvarter använt sig av bland annat Facebook för att t ex göra kampanjmail personliga. Med självklar attityd berättade han hur de nyttjat likes, vem som klickat like och kommenterat på många av målets, den utvalda personens, statusuppdateringar, och sedan gått igenom uppladdade foton för att se om de två förekom i varandras fotoalbum, om de gjorde personliga saker tillsammans eller snarare tycktes vara mer ytligt bekanta. På det viset kunde de formulera sig på ett sätt som gav ett väldigt personligt intryck.

Hey, you should tell Joe to go vote

Tonen i reaktionen från publiken var helt annorlunda än den varit i går. Det var skratt, instämmanden, applåder, förtjusning omkring mig. Plötsligt fick den där mannen i svart ett ansikte, och det var ett rätt charmigt ansikte, inte hotfull alls på något sätt. Och de våldsamma svallvågorna från rädslan, paranoian, från dagen innan, la sig.

Och det fascinerar mig. Internet är en fullständigt underbar plats, lika fyllt av möten, samtal, relationer, nätverkande, kontakter, människors perspektiv, synvinklar, känslor, reaktioner som vilken lyckad konferens, vilket populärt torg, vilken fest, vilken mötesplats som helst här i världen. Det är inte farligt så länge vi kommer ihåg att vi befinner oss i offentligheten. Men om vi känner oss så hemma, så avslappnade, så trygga att vi rätt som det är glömmer var vi befinner oss, ja, då kommer vi bli förskräckta när någon som inte var där fått veta om, och sett ett filmklipp, av den dagen vi gick rakt över torget i urtvättad morgonrock eller mindre ändå.

Det är nog min sammanfattning av årets Internetdagar, tror jag.

Vi ses nästa år!

Ska bara kolla en sak

Jag har, och har alltid haft, en önskan att veta mer om saker och ting. I den pre-Internetvärld där jag växte upp strävade jag fåfängt  efter att alltid bära med mig ett anteckningsblock och en penna för att kunna anteckna de saker jag stötte på under en dag och ville kolla upp när jag kom i närheten av ett bibliotek eller åtminstone någon slags uppslagsverk. Det var ett system med brister, otympligt, tidskrävande, opålitligt för någon lika tankspridd som jag, svåröverblickbart och klumpigt.

Men jag hade tur, jag bodde i en stad där det fanns ett välskött länsbibliotek med goda öppettider och duktiga bibliotekarier, alltid vänliga och hjälpsamma och med till synes oändligt tålamod med kunskapssökande unga människor med knappt läsliga frågor hastigt nedklottrade med trubbig blyertspenna med alltför hårt stift på baksidan av busskvitton (jag har ingen som helst aning om hur många av de där anteckningsböckerna jag förlagt genom åren, men det är många). Jag hittade ofta information om det jag undrade över, och de lät mig sitta där i läsesalen i timmar med berg av uppslagsböcker uppslagna omkring mig.

I dag lever vi i en annan verklighet, vi lever i en verklighet där datorer, smartphones etc ger oss omedelbar tillgång till de enorma bibliotek och uppslagsverk som finns på nätet, vi kan med ett par knapptryck få fakta och information om i stort sett vilket ämne som helst. Vilken lyx! Vilket överflöd! Paradiset för en tvångsmässig  faktakollare som jag!

Det finns en missuppfattning om att detta skulle innebära att unga människor i det som kallas internetgenerationen inte längre behöver studera, inte längre behöver ta sig igenom den systematiska, strukturerade uppbyggnaden av den grundläggande kunskapsbas att ställa de fakta de finner i relation till, den grundläggande kunskapsbas som vi i anteckningsboksgenerationen tar för så självklar att vi inte ens minns att vi någonsin inte haft den.

Den är inte självklar. Ingen föds allmänbildad. Och precis som jag, när jag var liten vetgirig människa någonstans i den norra delen av landet, fick hjälp av bibliotekarier för att veta var bland alla hyllor och böcker jag skulle börja leta, för att få tips på var jag kunde hitta mer och för att lära mig att alltid ställa det jag fann i relation till det jag redan visste med frågan ‘men stämmer det här verkligen med det jag läste/hörde/såg innan?’ behöver unga människor i dag lära sig var det lönar sig att börja leta, lära sig ifrågasätta den information de hittar, lära sig ställa den i relation till vad de redan vet och lära sig den svåra konsten att lära om när det visar sig att delar av den gamla kunskapen kanske inte var helt överensstämmande med verkligheten trots allt.

Utan den är de hänvisade till ett ännu klumpigare, omständigare, svåröverblickbarare, opålitligare system än lilla Morrica med sina skrynkliga bussbiljetter var, och hela den infrastruktur som Internet är blir bara ett enda kaos med få trygga hållpunkter.

Vore inte det lite synd?

Är du sökbar lilla vän?

Vi har pratat en del om det faktum att Facebook är en offentlig plats, i lika hög grad som en marknadsplats, uteserveringen på torget eller parkeringshuset vid köpcentrat är det. Hur alla de bilder som dagligen publiceras, alla statusuppdateringar som görs, alla likes, alla kommentarer kan spridas med vinden utan att varken avsändaren eller någon annan har någon som helst möjlighet att stoppa det.

Det är inget att vara rädd för, inget att gömma sig för, men det är något att förhålla sig till, att vara medveten om när vi rör oss i denna digitala offentlighet.

För precis som med marknadsplatsen, uteserveringen, parkeringshuset, köpcentrat, busshållsplatsen etc så är Facebook, Twitter, G+, ja hela nätet platser där vi behöver röra oss, där vi vill befinna oss. Vi möter kollegor, vänner och bekanta, håller kontakten med familjen, nätverkar, vi roar oss, arbetar, handlar och fortbildar oss, vi reflekterar, kommunicera, uttrycker oss, tar del av andras reflektioner och tankar, på sociala media, på bloggar, ja, överallt på alla möjliga ställen.

Men lika viktigt som det är att vi inte är förskrämda när vi rör oss i den digitala offentligheten, lika viktigt är det att vi inte är alltför naivt ogenomtänkta. Det är så lätt att få känslan av att Facebook t ex är lika privat som det vardagsrum där vi sitter och surfar, att de bilder vi lägger upp och de statusuppdateringar vi gör bara når ett fåtal, och kommer stanna där.

Men så är det inte. Alla är sökbara på Facebook numera. Alla, utan undantag. De enda som inte kan hitta dig är de du själv blockat. Oavsett vilka inställningar du gjort.

Nej, panik är inte påkallat. Det räcker gott att veta om att liksom vi inte kan röra oss osynliga i den konkreta, tredimensionella världen så är vi synliga på nätet.

Den femte dimensionen

Jag vet inte hur gammal Anders Westgårdh som skriver små trevliga krönikor i Aftonbladet då och då faktiskt är, men av bilden att döma ungefär i min ålder. Det vill säga uppväxt i den gamla världen, i den värld då fotoalbum var något som förvarades i bokhyllor och ivrigt togs fram för att visas för bekanta på besök, vare sig dessa egentligen var intresserade av bilderna av de jättestora, färglada drinkarna, de grillade biffarna och hotellrummet eller bara artiga, i den värld där skämtet ‘kom med nu, du har telefon och sladden räcker inte ända hit’ var smålustigt eftersom alla var införstådda med att telefonens räckvidd avgjordes av den krulliga sladden, den värld där dagstidningar endast fanns att tillgå i pappersformat, kostade pengar och gav läsaren information om vad som skedde i lokalsamhället i första hand. Den värld där telefoner var ett verktyg för ljudöverföring på distans, och datorer för gemene man var skrivmaskiner och arkiv, och den som använde dem till något mer än så var en tekniktönt med begränsad social kompetens.

Och som många av oss inte bara använder han de nya tekniska landvinningarna, han omfamnar dem med entusiasm, nyttjar dem dagligen och gläds, tycks det, åt de möjligheter de ger.

Det är inget fel på de smarta telefonerna. Tvärtom. Dom kan ju allt, dom är bottenlösa av kunskap och underhållning och allt man någonsin kan behöva. Från kompass och ficklampa, till all världens musik och decibelmätare och gitarrstämmare.

Men sen blir det svårare, och Westgårdh som fastnar på ytan missar poängen med spaltmeter:

Med en smartphone till hands behöver man aldrig ha tråkigt. Telefonen kämpar för att vi inte ska ens komma i närheten av intighet, ledsenhet, tomhet. Vi ska hela tiden känna att det händer något.

Att bara sitta utan att göra något är uteslutet.

Därför är varje buss, tunnelbana, spårvagn, hållplats, väntrum, kassa-kö och bilkö full av människor med böjd nacke och blicken fästad mot den lilla skärm där det verkliga livet utspelar sig.

Varje vaket ögonblick måste kopplas till smartphonen. Varje ögonblick av stiltje, varje stund av inget särskilt måste bekämpas. Om vi inte har regelbunden ögonkontakt med skärmen kommer vi att dö.

Datorer, telefoner etc är ju så mycket mer än tekniken som fyller dem, och Internet är så mycket mer än en bokhylla att förvara fotoalbum och pärmar i. Mer än något annat är Internet en mötesplats, med riktiga, verkliga möten mellan riktiga, verkliga människor. Visst finns där en och annan bot som rör sig bland människorna, ibland helt öppet och ibland lätt kamouflerad, men de är få i jämförelse.

De där människorna han ser omkring sig, de som inte stirrar tomt framför sig under vardagens transportsträckor, de han föreställer sig passivt tittar på skärmar, de nyttjar i de flesta fall tiden väl.

Vi läser böcker. Vi läser dagstidningar. Vi arbetar, vi studerar och gör läxan. Vi fortbildar oss. Och i många av fallen – håller kontakten med människor som betyder något för oss, får en glimt av deras vardagsliv, av vad de läser, lyssnar på, ser, äter, tänker på. Vi möts i en femte dimension, även om vi befinner oss på helt olika platser i de övriga fyra, och det mötet är inte mindre värt än de som sker på andra håll.

På Facebook ser jag hur en helt fantastisk man vars enträgna arbete för att göra världen lite bättre för alla oss som lever i den just nu gör att han och hans make befinner sig på skilda håll sätter ord på betydelsen av dessa möten när han tackar maken för de bilder maken publicerar, bilder som gör det möjligt för honom att ta del av makens vardagsliv, och för en stund känna närheten trots att såväl tid som rum ligger emellan just för ögonblicket. Just den närheten som finns där i den femte dimensionen, den som varken är beroende av höjd, längd, djup eller tid. Den som Westgårdh inte alls tycks förstå, och avfärdar så överlägset.

Det är lite synd, är det inte?

En generationsfråga?

Skrev en tweet där jag kommenterade på hur det kan uppfattas som att man är rätt HÖGLJUDD och SKRIKIG om man väljer att använda VERSALER när man vill BETONA något. Versaler används ju oftare när man vill visa att man är UPPRÖRD eller rent av ARG på något, och att då använda det för att betona i ett vanligt samtal får mig att hoppa till och undra vad den andre egentligen är arg över. Det väckte viss uppmärksamhet, somliga kan möjligen ha känt sig lite åthutade och talade om att de minsann tänker skriva hur de vill även framgent, andra höll med mig, och någon föreslog att det nog är en generationsfråga.

Det kan så vara. Jag är inte bara gammal i 3d-världen, jag är gammal på nätet också. Jag tillhör en generation som minns ljudet av uppringande modem. Jag passar på att framhålla att jag inte blir nostalgisk av ljuden, jag är glad att vi gått vidare från den lite klumpiga uppkopplingsmodellen, trots att de då innebar en helt otrolig kommunikationsfrihet, olik allt vi upplevt tidigare. Och kanske innebär det att jag är lite nätkonservativ, kanske är det därför jag har en tendens att uppfatta den som väljer att använda versaler för att betona utan att vilja visa upprördhet i stället för de mer vedertagna _strecken_ eller *asterisker* som någon som till synes omotiverat skriker rakt ut plötsligt, som aningen högljudd och lite omogen, ja, ibland rent av lite mindre klok person. Jag är medveten om denna min tendens, och försöker att se förbi den högljudda tonen och i stället uppfatta vad personen säger, men valde ändå att berätta hur jag uppfattar det hela. Helt enkelt som en liten förklaring till varför jag ibland missuppfattar tonfall.

Någon annan antydde att jag nog borde vara mer tolerant för hur människor väljer att uttrycka sig och försöka förstå vad de vill säga i stället för att bekymra mig om hur de säger det. Det borde jag utan tvekan. Jag är en person som har väldigt svårt att läsa kroppspråk. Jag kan ha väldigt svårt att skilja på signaler för t ex ledsen eller arg, irriterad eller stressad, glad eller leende för att dölja något annat. De fyrkantigare och övertydligare digitala tonfallsmarkörerna som emoticons, smileys, och versaler, asterisker etc gör att jag känner mig mindre handikappad av detta på nätet än jag gör i 3d-vardagen, och jag har förmodligen blivit bortskämd, och lite lat, av att känna att jag kommunicerar på ungefär lika villkor som andra, och vill att signalerna skall fortsätta betyda det jag lärt mig att det betytt. Att 3d-världen och den digitala världen allt mer smälter samman till en värld är både rimligt och bra, och att det får konsekvenser på hur vi uttrycker tonfall och känslor är en logisk utveckling. En logisk utveckling som inte går att stoppa, och jag förväntar mig inte att kunna påverka den heller. Min tweet var bara ett litet frustrerat utrop för att tala om hur versalerna låter i mina öron, och hur det påverkar interaktionen och kommunkationen.

Känslan av att kunna påverka saker

Expressen publicerar en artikel om en man som beskrivs som ”en tidigare så kallad näthatare”. Han får förklara hur han anser att de han gett sig på har förtjänade det, och berättar att det känns nästan skönt att ha gått vidare och lämnat ‘det där’.

Men det intressanta i artikeln är mannens motivering:

Man fick en känsla av att man kunde påverka saker, att man hade en makt som vanliga människor normalt inte har

I mina ögon låter det som om personen upplever sig i praktiken maktlös, upplever sig vara utan såväl makt som medel att påverka världen omkring sig eller ens sin egen situation i nämnvärd omfattning. En person som vill påverka men inte vet hur, som frustreras över att andra tycks veta och kunna, över att andra blir sedda och uppmärksammade medan personen själv förblir obemärkt.

Jag kan så klart ta helt fel, men om jag inte gör det så tycks det som att en av de viktigare nycklarna för att komma till rätta med de ‘så kallade näthatarna’ är just att lära människor vad och hur var och en faktiskt kan påverka såväl omvärld som sin egen livssituation. Även om man inte kan få allt som man vill genom ett magiskt trollslag, och även om man inte kan få andra människor att dansa efter ens pipa precis i den takt och med de steg man önskar så har den som vet hur oändligt mycket större makt och möjligheter att påverka än den som bara kan tjuta nej nej nej men som, likt ett trotsigt barn, inte kan sätta ord på vad hen vill i stället.

Bildning, ett begrepp som i många delar av vårt land betraktas med skepsis, ibland rent av med förakt, kan det vara en del av lösningen? Är i så fall bildningsföraktet en av rötterna till problemet?

Eller är jag än en gång helt fel på det?

#fbchatt om forumanvändande

#fbchatt denna vecka. Hur gör vi för att fler folkbildare ska använda de forum vi har för att dela och samarbeta inom folkbildningen? Handlar det om teknikosäkerhet, om att man inte vet vad som finns eller hur man gör? Känner man ett behov av att bli introducerad till tekniken eller kanske är det samarbetskulturen i de olika forumen som känns ovan?

Jag tror det handlar mest om det mänskliga mötet, hur det upplevs, om man upplever att ett möte faktiskt sker, att någon hör ens röst och svarar eller om man snarare upplever att man ropar i mörker.

Om detta pratar vi på Twitter i #fbchatt i morgon.

Ses vi där?

På tröskeln till en ny värld

Vi har alla stått där. Lite blygt, lite försiktigt avvaktande, dolda bakom halvt fråndraget draperi, på tröskeln till en ny värld. Lyssnat på rösterna, Kikat lite. Försökt skapa oss en uppfattning om vad som väntar om vi skulle smyga fram, ta steget ut i den nya världen. Vilka är de, de som befolkar den? Är de så främmande som de ser ut? Är de snälla? Är vi välkomna? Kommer de ta emot oss, eller kommer de vända sig mot oss? Kommer de överhuvudtaget att låtsas om oss?

Och hur uppför vi oss i den här nya världen? Vilka sociala och kulturella koder gäller, och vad händer när vi utan att mena det råkar bryta mot dem? Blir vi hånade, utstötta, bestraffade eller kommer någon ta sig an oss och visa oss till rätta? Finns det någon etikettsbok vi kan konsultera?

Det är läskigt, tröttande, skrämmande att ta en ny värld i besittning, finna sin plats i den och göra sig hemmastadd. Men det är också spännande, berikande, roligt, fantastiskt och på alla sätt värt det, och det går fortare än man tror när man står där blyg på tröskeln att hitta en liten plats där man kan känna sig hemma. Visst kommer man göra bort sig, visst kommer man råka trampa fel och hamna i läskiga, skrämmande, pinsamma, farliga, jobbiga situationer. Men minst lika ofta, ja, oftast oftare, kommer man råka trampa rätt och hamna i underbara, förtjusande, välkomnande, bekväma, hemtrevliga, ljuvliga situationer.

Ta steget ut över tröskeln, ut i den nya världen. Det är värt det. Jag lovar.

Today’s talk

I dag är jag på konferens för allmän kurs på folkhögskola. Den allmänna kursen är den kurs på Folkhögskolor som vänder sig till dem som av olika anledningar inte har de behörigheter och kunskaper de behöver för att kunna gå vidare till högskola eller universitet.

Jag kommer prata lite här i dag. Det här är en del av det de som sitter i publiken får höra:

(funkar inbäddningen?)