På äventyr i det finstilta

Min blogg, denna blogg, stängdes i natt av WordPress. Utan förklaring, utan förvarning var den plötsligt bara

borta

försvunnen

hade upphört att existera

IMG_0827.PNG

Så jag informerade Twitter, skrev till WordPress och frågade vad orsaken till avstängningen var, ägnade en stund åt att söka en förklaring i det finstilta i avtalet, fann den inte, ägnade ytterligare en stund åt att låta min paranoia sida finna mönster i nyligen timade händelser, och fick sedan förklaringen. Och bloggen tillbaka.

Jag kommer fortsätta länka ordförklaringar, och kanske händer det igen. Kanske inte.

Ännu en konsekvens av äventyren blev denna, född i nattens mörka timmar.

Utmanad

Eftersom hon ställde upp på min utmaning accepterar jag den utmaning CrimsonAnna ger mig.

Vad är det bästa med att blogga?

Bloggen är som Dumbledores skål – ett ställe att placera mina tankar på, utanför mitt huvud, så att jag kan betrakta dem utifrån, återvända och se vad jag tänkt och hur jag reagerat. Ibland har jag därtill förmånen att få del av andras reaktioner på mina tankar, när någon väljer att kommentera på ett inlägg. Dessa kommentarer är alltid, utan undantag, mycket uppskattade.

Vad är det som gör min blogg speciell?

Inget alls. Den är inte profilerad, den är inte tematiserad, den är inte strukturerad. Den bara är. Och det är själva poängen med den. Den bara är.

Hur ser min blogg ut om ett år?

Jag vet inte. Ett år är lång tid, mycket hinner hända, såväl politiskt som klimatmässigt och personligt. Dessutom är det min älskade flickvän som sköter designen, inte jag, så där har jag absolut ingen som helst kontroll. Mycket roligare så.

Vilket var mitt bästa inlägg?

Det är inte skrivet ännu. Hoppas jag.

Vilka bloggar/bloggare inspirerar mig?

Äkta paret Amanda Palmer och Neil Gaiman. Deras uppriktiga ton och intensiva, genuina interaktion med läsare och kommentatorer är en ständig källa till inspiration.

Kloka fantastiska medlemmar av det utvidgade kollegiet, som Anne-Marie Körling, Kristina Alexanderson och Anna Kaya inspirerar och vidgar ständigt mitt tänkande.

Politiska, kulturella, personliga, känslofyllda naturkraften Rickard Söderberg inspirerar och utmanar mig ständigt med sin klokskap, sitt engagemang, sin oräddhet och sin kärleksfulla omtanke.

Ett mycket litet urval ur ett stort fält av fantastiska bloggare. Jag kan inte nämna alla, men ni finns i mitt medvetande och jag uppskattar er alla. Utmaningen skickar jag inte vidare, jag nöjer mig med att tacka Crimson för att hon fick mig att reflektera över aspekter jag sällan sätter ord på.

I afton #skolchatt

Ett torsdagligen återkommande event i min tillvaro, dyrbart och oundgängligt, är #skolchatt. I kväll pratar vi om det här med lärares administration – är den administrativa delen av lärares vardag rimlig i proportion till undervisningen och övriga arbetsuppgifter. Är den för stor, för omfattande, för otydlig, för inrutad, för ostrukturerad eller kanske helt ok?

Välkomna klockan 20!

Kanske inte fullt relaterad musikinslag, men jag kan inte förneka er skägget:

Vad läser ni i dag?

Själv står jag precis i begrepp att slå upp första sidan i Dragon Wytch, den fjärde delen i Yasmine Galenorns serie om de tre systrarna D’Artigo. De lever numera i i Seattle, där de dels försörjer sig som utkastare, privatdetektiv respektive butiksägare, dels ägnar sig åt att försöka hålla portalerna mellan olika världar under kontroll, och skydda mänskligheten från för många demoner, vampyrer och andra som ser mänskligheten mer som lunch än något annat.

IMG_0385.JPG

Serien påminner i förtjusande hög grad om TV-serien Charmed, systrarna är lika olika och lika, vackra, samspelta och käbblande. Där är romantik, kärlek, intriger och mäktiga allierade, katter och gargoyler och i största allmänhet en genuint trivsam värld att besöka.

Vad läser ni i dag?

Ofokuserad på #internetifokus #blogg100

Sitter på konferensen #internetifokus, känner mig tämligen ur fokus och värre kommer det bli under dagen (det finns inget kaffe! Jo, det finns kaffe men det serveras bara med kossamjölk så… Ja… Det finns kaffedoft. Not helping) men medan jag ännu fungerade hjälpligt kunde jag inte låta bli att kommentera på den totala ironin som omgäldar denna dag.

Lokalen är en gammal anrik lokal, Palladium i Malmö. Här finns vingligt wifi och nästan inga eluttag, så om någon timme kommer jag försvinna ut ur verkligheten.

Samtidigt som vi hör om Telenors krishantering, med nyckelorden kommunikation, sociala media, ödmjukhet och planering, läser jag Elza Dunkels text om Friends olyckliga försök att prata bort magplasked #Unselfie

Nu låter den formuleringen som om det var lite bra att det blev en debatt. Och det är ju ett klassiskt retoriskt grepp, att hävda att ens egna argument är viktiga för debattens skull. Men debatten efter #unselfie har ju inte handlat om sakfrågan, alltså hur vi samtalar på nätet eller hur vi behandlar varandra på nätet. Istället har kritiken mot Friends handlat om att de skuldbelägger offren, så kallad victim blaming.

Och vad gäller tonen, är det inte så att vi som kritiserar Friends har en hård ton för att vi skriver på nätet. Vi skriver så här för att de har begått ett allvarligt övertramp.

Friends slätar över, förklarar bort, och hoppas stormen ska blåsa över och försvinna. Men skadan de gjort när de bekräftat för unga människor att det är deras utseenden som är fel, vem tar ansvar för att hantera den krisen?

#Blogg100 – första gången

Hundra dagar är lång tid. Om hundra dagar är sommaren här, soliga dagar, grönt överallt, varma vindar, bara ben. Läsåret är över, de som var elever i klassrum bara veckor innan har gått ut i världen, mot högskolor, universitet, en vinglig arbetsmarknad och en oskriven framtid. Några kommer att ära oss med att lägga till oss på Facebook, ge oss en möjlighet att då och då få en glimt av vilka vägar de tar. Andra lämnar skolgården och försvinner in i en för oss okänd framtid, och vi kan bara önska dem all lycka.

Det går så fort.

Jag tänker ge mig själv ett försök att genomföra #Blogg100 under dessa hundra dagar. Det kommer bli ungefär som vanligt, skola, politik, böcker, miljö, utvidgat kollegium, musik som illustrerar humör, stämning och saker jag av respekt för andra människor väljer att inte blogga om, lite kultur, lite HBTQ, lite flärd och lite nonsens.

Om ni vill kan ni slå vad om hur många dagar jag klarar innan jag glömmer bort att jag är med ;)

 

Tillbaka

 

Jag återvänder.

Behövs det kommer jag göra mitt bästa för att dra till mig flak och försöka få det att gå i en annan riktning. Ett generellt tips till alla är också att det blir trevligare om vi kommer ihåg att inte mata troll. De följer nämligen efter en hur länge som helst, hur långt som helst, om man gör det, och även om de är söta och roliga när de är små, och gör en hel del lustiga små trick, så växer de fort till stora, klumpiga lunsar som luktar illa och äter allt som kommer i deras väg.

Tro mig, jag har provat.