#skolchatt om kläder, normer och professionalitet

Det är torsdag igen, så givetvis möts vi i #skolchatt kl 20. I kväll pratar om det här med klädkoder och utseendenormer bland lärare – finns de? Vad faller inom normen? Vad faller utanför?

Ordet klädkod tycks frammana en bild av kostym och proper dräkt, och det är lätt att känna sig lite radhusrebellisk i färgglad klänning eller lite småbusigt här. Men är det verkligen normutmanande klädsel i svensk skola? Höjer en liten mild tuppkam några ögonbryn? Sticker ens den färggladaste schal ut på en konferens? Får ett par nötta Converse till prydlig kostym lika mycket uppmärksamhet som ett par välputsade lackskor i samma sammanhang? Bemöts en plisserad kjol med mindre skepsis än en batikfärgad hemmasydd dito? Vilken slags klädsel uppfattas egentligen som provocerande i svenska skolor?

Hur påverkar utseendenormen bland lärare i svenska skolor lärarnas egen uppfattning av sin position? Hur påverkar det elevernas uppfattning? Påverkar det hur lärare förhåller sig till varandra? Till undervisning? Till elever? Till omvärlden? Påverkar det hur omvärlden ser på lärare? Påverkar det lärares status och auktoritet?

Välkomna till samtalet!

I afton #skolchatt

Ett torsdagligen återkommande event i min tillvaro, dyrbart och oundgängligt, är #skolchatt. I kväll pratar vi om det här med lärares administration – är den administrativa delen av lärares vardag rimlig i proportion till undervisningen och övriga arbetsuppgifter. Är den för stor, för omfattande, för otydlig, för inrutad, för ostrukturerad eller kanske helt ok?

Välkomna klockan 20!

Kanske inte fullt relaterad musikinslag, men jag kan inte förneka er skägget:

#skolchatt och skönlitteraturen

Denna torsdag möts vi som varje torsdag i #skolchatt på Twitter. Sommarlovet är nästan över, det nya läsåret står för dörren.

Ring out, wild bells, to the wild sky,
The flying cloud, the frosty light;
The year is dying in the night;
Ring out, wild bells, and let him die.

Ring out the old, ring in the new,
Ring, happy bells, across the snow:
The year is going, let him go;
Ring out the false, ring in the true.

Läsande spelar stor roll för elevers kunskapsutveckling, det är de flesta överens om, så vad kan vara lämpligare såhär på nyårsdagens eftermiddag än ett samtal om elever och skönlitteratur. Hur arbetar vi med skönlitteratur i skolan? I vilka ämnen spelar skönlitteratur roll? Gör det någon som helst skillnad i t ex fysik om en elev rekreationsläser skönlitteratur eller inte? Om det, och givetvis om våra egna tankar om och erfarenheter av att läsa skönlitteratur pratar vi i #skolchatt i kväll.

Välkomna att vara med, vet ja!

Välkomna till #bokchatt på Twitter

Bokcirkeln är det nya svarta, läste jag för inte så länge sedan. Så vad är ett mer naturligt steg än en #bokchatt på Twitter?

En grupp synnerligen trevliga twittrare har pratat om saken ett tag, och nu blir det verklighet:

Den femte juli klockan 15.00 börjar vi med den omskrivna romanen Stoner av John Williams. Vi kommer sannolikt att prata om både innehåll och språk, om vilka förväntningar vi hade innan vi började läsa boken, om karaktärer, om miljö och tid, både tiden boken utspelas i och kanske om tidsflödet i berättelsen. Vi kommer kanske lyfta avsnitt eller scener som gjort särskilt stort intryck på oss, kanske jämföra den med andra böcker eller berättelser vi läst eller sett, kanske dissa boken helt eller lyfta den till skyarna.

Jag tror det blir kul.

Välkomna att vara med, vet ja!

 

#Blogg100 – första gången

Hundra dagar är lång tid. Om hundra dagar är sommaren här, soliga dagar, grönt överallt, varma vindar, bara ben. Läsåret är över, de som var elever i klassrum bara veckor innan har gått ut i världen, mot högskolor, universitet, en vinglig arbetsmarknad och en oskriven framtid. Några kommer att ära oss med att lägga till oss på Facebook, ge oss en möjlighet att då och då få en glimt av vilka vägar de tar. Andra lämnar skolgården och försvinner in i en för oss okänd framtid, och vi kan bara önska dem all lycka.

Det går så fort.

Jag tänker ge mig själv ett försök att genomföra #Blogg100 under dessa hundra dagar. Det kommer bli ungefär som vanligt, skola, politik, böcker, miljö, utvidgat kollegium, musik som illustrerar humör, stämning och saker jag av respekt för andra människor väljer att inte blogga om, lite kultur, lite HBTQ, lite flärd och lite nonsens.

Om ni vill kan ni slå vad om hur många dagar jag klarar innan jag glömmer bort att jag är med 😉

 

Säkerhetsventil

Gnäll är en säkerhetsventil. Ett sätt att släppa ut och göra sig av med stress och frustration.  Säkerhetsventiler används för att maskiner, ledningar, system, både mekaniska system och samhällssystem, etc skall fortsätta fungera som de är konstruerade och inte skall explodera när så mycket effekt som möjligt utnyttjas.

Vi behöver alla få gnälla av oss ibland, få gosa in oss i den varma, mjuka, kravlösa offerkoftan och släppa ut en del av den frustration vardagen utsätter oss för. Det är skönt att få göra det tillsammans med andra, att få bekräftelse i sin frustration, få grotta ner sig i hur jobbigt saker och ting är. Det kan vara en enorm lättnad, i stunden.

En stund. Ett litet tag.

Men gnäll förändrar inget. Det löser inget. Det lägger ansvaret på någon annan. Gnäll är aldrig konstruktivt, gnäll är konserverande till sin natur. Fastnar man i gnället upptäcker man snart att den gosiga koftan i själva verket är en tvångströja, och gnället övergår från att vara konservativt till att rent av bli destruktivt.

Låter man säkerhetsventilen slentrianmässigt stå öppen sjunker nivån på den effekt man får ut, och det börjar kosta allt mer att utvinna den. Att åtgärda problemet, byta ut delar som inte fungerar som de ska, dimensionera om systemet så att det passar behovet eller vad som nu tarvas kan vara både tungt, bökigt, jobbig, besvärligt och kostsamt men i längden betalar det sig.

Det var bara det jag ville säga om saken.

Digitala äventyr

I Stockholm pågår #Skolforum och är traditionsenligt, om jag tolkar signalerna rätt, såväl välbesökt som uppskattat. Själv befinner jag mig i Skåne men hade glädjen att delta en stund på skärm i dag. Jag pratade lite om #skolchatt, lite om Digiskola lite om att ta plats i sociala media även om man inte känner sig jätterutinerad, lite om att trolla,lite om hierarkier mellan digitala upplevelser och upplevelser i den tredimensionella världen, och lite om hur mycket det utvidgade lärarkollegiet som finns på sociala media betyder för mig.

Jag såg Anna Kaya, som samtalade med mig, och de som befann sig i lokalen såg mig på en skärm. Jag såg ut ungefär såhär:

Jag och Anna Kaya, träffsäkert avporträtterade av http://maxentin.com

och det var väldigt kul att bli inbjuden.

Wiiee!!

Är du sökbar lilla vän?

Vi har pratat en del om det faktum att Facebook är en offentlig plats, i lika hög grad som en marknadsplats, uteserveringen på torget eller parkeringshuset vid köpcentrat är det. Hur alla de bilder som dagligen publiceras, alla statusuppdateringar som görs, alla likes, alla kommentarer kan spridas med vinden utan att varken avsändaren eller någon annan har någon som helst möjlighet att stoppa det.

Det är inget att vara rädd för, inget att gömma sig för, men det är något att förhålla sig till, att vara medveten om när vi rör oss i denna digitala offentlighet.

För precis som med marknadsplatsen, uteserveringen, parkeringshuset, köpcentrat, busshållsplatsen etc så är Facebook, Twitter, G+, ja hela nätet platser där vi behöver röra oss, där vi vill befinna oss. Vi möter kollegor, vänner och bekanta, håller kontakten med familjen, nätverkar, vi roar oss, arbetar, handlar och fortbildar oss, vi reflekterar, kommunicera, uttrycker oss, tar del av andras reflektioner och tankar, på sociala media, på bloggar, ja, överallt på alla möjliga ställen.

Men lika viktigt som det är att vi inte är förskrämda när vi rör oss i den digitala offentligheten, lika viktigt är det att vi inte är alltför naivt ogenomtänkta. Det är så lätt att få känslan av att Facebook t ex är lika privat som det vardagsrum där vi sitter och surfar, att de bilder vi lägger upp och de statusuppdateringar vi gör bara når ett fåtal, och kommer stanna där.

Men så är det inte. Alla är sökbara på Facebook numera. Alla, utan undantag. De enda som inte kan hitta dig är de du själv blockat. Oavsett vilka inställningar du gjort.

Nej, panik är inte påkallat. Det räcker gott att veta om att liksom vi inte kan röra oss osynliga i den konkreta, tredimensionella världen så är vi synliga på nätet.

#skolchatt och universitetet

Det är torsdag, och som varje torsdag är det #skolchatt klockan 20.00.  I kväll pratar vi om hur vi arbetar i den svenska skolan för att förbereda eleverna för akademiska studier.

Universitet och högskolor i Sverige larmar om och om igen om sjunkande förkunskapsnivåer hos studenter som kommer från svenska skolor – inte bara i fackämnen, utan i de nödvändiga baskunskaperna som läsning, skrivande och källkritik. Basår och sänkt nivå och/eller takt på undervisningen, stödinsatser och förändrade kursplaner har diskuterats för universitetens del.  Men det förminskar inte problemet med att skillnaden mellan svenska studenters förkunskaper och studenter från andra, tidigare akademiskt mer eller mindre likvärdiga, länder, ökar, och svenska studenter hamnar allt mer på efterkälken.

Vilka orsaker ligger bakom dagens situation? Är det Internets fel att det ser ut som det gör? Segregeringens? Friskolesystemets? Ligger problemet på en strukturell nivå, eller är det ett lokalt problem som drabbar vissa grupper eller områden hårdare?

Och så den viktigaste av frågor:

Vad gör vi åt det, och vem tar ansvaret för att det görs?

Välkomna till kvällens #skolchatt, klockan 20.00 på Twitter

Sociala media i litteratur

Jag hittade en bok i min bokhylla. Jag har ingen aning om hur den hamnade där, minns inte att jag köpt den, fått den eller lånat den, minns överhuvudtaget inte att jag sett den innan jag fann den. Sånt händer ibland. Den tjänar nu som bussbok, hittills lättläst, oförargligt småtrevlig, ypperlig för syftet. Jag återkommer om helhetsintrycket när jag läst mer än fyra sidor.

Men jag vill visa er tacket i början av boken. Att sociala media numera är en lika självklar del av vardagen som kassörskan i dagligvarubutiken vet vi, och Mansell beskriver det väl:

Twitter – enkelt, snabbt, informellt och otvunget, myllrande dynamiskt med alla sorters människor. Ett brus för den som tittar på det utifrån, men för den som ger sig tid ett livfyllt torg, en mötesplats, fylld av riktiga, levande människor, lika verkliga som de som väntar vid busshållsplatsen.

Jag gillar hennes tack, och jag gillar hur boken bara dök upp.