Doctor Parnassus

Med ojämna mellanrum skriver jag några ord om en bok jag läst. I dag tänkte jag, som omväxling, rekommendera er en film: den vindunderliga berättelsen om The Imaginarium of Doctor Parnassus. Jag är mycket förtjust i Terry Gilliam och hans sätt att berätta, och i the Imaginarium finns det gott om spelrum för både det oväntade, det absurda och det hisnande vackra.

Enkelt uttryckt handlar filmen om Doctor Parnassus, spelad av Christopher Plummer, och hans vadslagning med Djävulen, spelad av Tom Waits. Den handlar också om lögn och sanning, om berättelsens och fantasins kraft och önskningars makt.

Unna er en tur i the Imaginarium, ni kommer inte ångra er.

.

Dagens kultur

Jag är inte purung, jag har nått den ålder då jag uppskattar att sjunka ner i det som är välbekant, hemvant, stillsamt och inte kräver så mycket av mig.

Ibland.

Men jag är inte så gammal (det blir man kanske aldrig, det visar sig) att jag helt tappat min nyfiken och förmåga att förtjusas eller uppskatta det som är nytt, och skratta förtjust åt hur saker och ting plockas upp och återanvänds i nya sammanhang och nya former. Som den här, t ex, som en förtjusande ung människa visade via Facebook:

.

.

Hade jag bara hört låten hade jag nog inte lagt märke till den, den är för främmande för att fastna, men tillsammans med videon blir den plötsligt en helhet som gör mig bedårad; bildspråket, rytmen, dansen, attityden, leken med Belafontes (och Fleksnes) ikoniska lockrop och inte minst berättelsen.

Det övernaturliga klassamhället

Deepedition ställer den viktiga frågan:

Zombie, varulv eller vampyr – vilken samhällsklass är du?

Den fiktiva verkligheten i filmer och litteratur är mer än en spegel av vår verklighet – den speglar vår världsbild, vår syn på verkligheten, samhället och tillvaron. Inte hur det är, utan hur vi uppfattar att det är. Vampyrer, varulvar och zombies, trots att de inte finns i den konkreta världen, är så väl etablerade i vårt medvetna att vi genast identifierar grunddragen även i en sån skruvad variant som t ex Twilightsagan.

Läs hela Deepeditions välskrivna och kloka inlägg. Kanske finner du inte bara dig själv, utan också vilken slags varelse du verkligen har anledning att frukta.

2011 års guide till hur man får människor att känna sig gamla

Eftersom jag gjorts uppmärksam på att alla mina läsare faktiskt inte känner till xkcd ännu rekommenderar jag er att klicka på bilden:

.

Hjärterum? Inte för den utanför kretsen!

Vi var på bio i afton, dott och jag. Filmen var inte alls dum, en saga om kampen mellan det goda och det onda, om vikten av att visa respekt även för dem som inte är perfekta och faran i att sträva efter perfektion. Dessutom måste jag säga att stolarna i salong 1 i filmstaden i Lund är oerhört bekväma, och 3D-formatet, när det inte används som en sensation och inte tillåts spela någon som helst huvudroll utan bara är, lyfter den visuella upplevelsen av filmen.

Innan bion gick vi och åt. Vi satte oss vid det som kommit att bli vårt favoritbord. Det står i ett hörn, ett i en grupp småbord med plats för två eller fyra och trevligt med utrymme mellan borden, trots att det är ett väldigt litet ställe. Vi gillar det i synnerhet för att man kan prata i lugn och ro medan man äter, och för att det står lite vid sidan av, man inte behöver oroa sig för att få en väska eller en bricka i huvudet när andra kommer och sätter sig.

Men idag var det inte alls så trevligt som det brukar vara. Ett par minuter efter att vi fått vår mat dök plötsligt ett par människor i medelåldern upp, började flytta runt bord och placera om stolar med högljudd frejdighet.

-Hoppsan, ja, nu kommer vi väldigt nära här, sa kvinnan till vårt bord (hon var noga med att varken titta på mig eller dott när hon sa det, så jag kan bara dra slutsatsen att det var själva bordet hon pratade med. Bordet svarade dock inte.) men lät inte det bekymra sig. Hur många är vi? fortsatte hon sedan till mannen, som svarade sju.

Och sju var de. Sju medelålders, frejdiga, högljudda människor som ogenerat slog sig ner i princip PÅ vårt bord. Den trivsamma stämningen som stendött när de började möblera om hamnade någonstans under den sibiriska tundran, så vi packade ihop oss, jag och dott, tog våra tallrikar och glas och började trassla oss ut för att hitta ett annat bord.

-Känner ni er lite instängda? frågade en av de andra i den medelålders horden. Eventuellt svar lyssnade hon inte på, denna kommentar var tydligen övre gräns för vad de hade att erbjuda i hövlighet. De tycktes uppskatta att få utöka sitt revir till att omfatta även det som varit vårt bord för att lägga jackor och saker och ting på, även om de inte sa något om den saken heller.

Jag var inte helt glad när horden en stund senare dessutom vällde in på Filmstaden, jag uppskattar dock att de valde en annan film än vi.

Allvarligt talat, deras hänsynslösa kalkylerande med att vi inte skulle ställa till bråk, och att vi skulle flytta oss, är arttypisk och rasande pinsamt. Hade jag sagt ifrån är sannolikheten stor att de hade ägnat lång tid åt att göra kvällen sur för oss, och att uppfostra medelålders fruntimmer av båda könen är inte vad jag har lust med när vi är ute för att fira att vi nu har jullov både jag och dott.

.

Böckerna och framtiden

Jag är en passionerad bibliofil. Hade jag råd, tid och utrymme hade jag haft minst ett bibliotek i mitt hem, jag väljer mina ytterkläder bland annat efter storleken på fickorna – ryms där inte minst en pocketbok får det vara – och viftar ointresserad bort de tidiga versioner av det som idag kallas läsplattor som i dagsläget finns tillgängliga. Det är en teknik som kommer, absolut är det så, men de alternativ som finns förhåller sig till de som kommer inom en inte alltför avlägsen framtid ungefär som en T-Ford till en Lamborghini. De utgör början av något, men det är långt kvar. För klumpiga, för primitiva, för otympliga än så länge.

Hanna Fridén tycks, apropå iPad, vara av snarlik åsikt: ”Den blev inte just smidigare än tidigare läsplattor”. Hon funderar också kring bokbranschens framtid idag:

Det fanns ett hopp på iPad, som kanske ännu inte uptlånats helt, att det skulle vara en slags räddare vad gäller dagslägets dåliga bokförsäljning

men konstaterar att det nog ska till mer än tekniska finesser för att lösa bokförlagens problem. Print on Demand är en del, men räcker inte heller. Det bästa för bokbranschen, skriver hon och mitt nostalgiska jag instämmer, vore

om det återigen blev en starkare skrytfaktor att både läsa och ha böcker i hemmet. Att det blev trendigt igen. Att folk ville stoltsera med feta bokhyllor

Det hade varit idealiskt, tror ni inte? Tyvärr är jag krass och tvivlar på att det någonsin kommer att ske. Bokbranschen, liksom skivbranschen, filmbranschen och tidningsbranschen, genomgår en omvälvande förändring just nu. Det som har varit kommer inte tillbaka, och hur framtiden kommer att se ut kan vi i nuläget bara skymta. Det bästa, för bokbranschen såväl för övriga världen, är nog att hålla så många vägar som möjligt öppna. Att inte binda upp sig för hårt och för tidigt åt ett håll, det riskerar att straffa sig i längden.

Vi lever i en föränderlig tid. Det är rätt coolt.

Vågkraft

The Wave är en amerikansk film, och bok, som återger ett klassrumsexperiment i Palo Alto. Eleverna frågar läraren hur Hitler kunde få så många människor att följa honom. Varför gick folk med på det? Istället för att ge klassen ett teoretiskt och svårbegripligt svar bestämmer han sig för att visa dem, learning by doing helt enkelt.

Die Welle är en tysk film som bygger på samma experiment.

Filmens huvudperson Rainer Wenger är en anti-auktoritär lärare, han lyssnar på rockmusik och har en ”Fuck Bush”-dekal på brevlådan. När han ska göra ett projekt om diktatur startar han ett experiment som ska få eleverna att förstå de mörka mekanismerna bakom totalitära system. Han börjar enkelt med ”Att lyda förhållningsorder”. Nästa steg är ”Styrka genom disciplin”, som att sitta med rak rygg och händerna framför sig på bänken; genast märker eleverna hur mycket bättre de presterar.

Så nästa steg: ”Styrka genom gemenskap”, hela klassen bär vita skjortor och läraren ger dem en gemensam hälsning för ”samhörighet”, en vågrörelse med armen från höger axel.

Regissören Dennis Gansel berättar i artikeln om vad som gav honom drivkraft att ta itu med ämnet:

Jag är själv tredje generationen efter nazismen. Min farfar var officer under andra världskriget och ytterst konservativ. Jag frågade honom varför han blev officer i Hitlers armé och han svarade: Jag ville bli arkitekt, men hade inga pengar, så jag gick in Wehrmacht. Hitler gav mig ett liv.

Det är lätt för den som har makt och medel att manipulera människor. Farfadern ville studera, men hade inga pengar. Perioden före förra världskriget var en period av lågkonjunktur och depression. Arbetslöshet, fattigdom, bostadsbrist var verkligheten för vanliga, anständiga människor, maktlösheten total, de hade inte längre medel att ta ansvar för varken sina egna liv eller samhället. Kommer någon i det läget och erbjuder en väg ut är det få som skulle säga nej, och få som inte skulle lyssna och lyda den som kan ta bort det man fått.

Jag drog slutsatsen att det hade mer med psykologi än politik att göra

säger Gansel. Die Welle slutar annorlunda än the Wave:

I USA slutade det inte med död, men jag ändrade slutet, för i Tyskland vet vi att fascism leder till blodbad. Jag ville anknyta till situationen ut i Tyskland i dag, framför allt i tonårsvärlden, säger Dennis Gansel som besökte ett gymnasium under två månader, lyssnade och gjorde intervjuer. De sa: Vi har Myspace och Facebook, vi är överallt, men det finns inget som vi verkligen kan engagera oss i, Samtidigt finns det inte längre något att göra uppror mot [..] Det skulle också kunna hända i dag i en skola. Den makt som läraren har riskerar att bli en korrumperande kraft. Demokrati betyder att man diskuterar, att eleverna få ta mer ansvar.

Kulturfyra: berättelser

Kulturfyran läser jag ofta med förtjusning, och idag tänkte jag faktiskt delta, ämnet för dagen är böcker:

1. Vilka böcker ligger och väntar på att bli lästa hos dig?
Dice Man – Luke Rhinehart
WW Z – Max Brooks
Shantaram – GD Roberts
En halv gul sol – Adichie Chimamanda

2. Vilken film väntar på att du ska se den?
Irene Huss, som vi fått i present, jag ska ge mina fördomar mot svenska deckare en match tänkte jag.

3. Vilken kurs väntar på dig? Alltså: om det inte är någon kurs som väntar på dig undrar jag ju: vilken kurs skulle du vilja gå?
En filosofikurs, om den nu blir av, hörde att det var få anmälda.

4. Vilken bok väntar på att bli skriven av dig? Om du skulle skriva en bok, vad skulle det vara för bok?
En lärobok, faktiskt, de som finns är så totalt oinspirerande och tråkiga.

Det var min kulturfyra den här veckan.

en liten detalj innan vi säger godnatt

the Notebook

underbar