Morricas adventskalender, lucka 18

Somliga fenomen här i världen ger mig mycken glädje. Dit hör Carol of the Bells, Star Wars och flashmobs.

Kombinationen av dessa tre blir ju bara wow!

Källhänvisning

Den inledande raden från dikten Home is a Barrel of a Gun av poeten  Warsan Shire sprids över sociala media, framförallt de svenska områdena, just nu. Med all rätt, det är en stark öppningsrad och väldigt aktuell i en värld där det blå, vackra, vanskliga Medelhavet inte längre enbart förknippas med sol och semester.

No one would put their children in a boat unless the sea is safer than the land

Kanske är jag yrkesskadad när jag noterar i hur hög grad bara raden sprids, ofta helt utan att referera till poeten eller ens nämna att det är en rad ur en dikt. Någon snäste när detta påpekades att upphovsrätt väl knappast är det viktigaste i sammanhanget. Andra krediterar den de sett dela raden, eller någon poet eller musiker sådär lite på en höft. Ett fåtal nämner Shires namn.

Och det är förbaskat synd. Den som tror att raden är helheten går miste om resten av dikten. Går miste om den faktiska helheten. Går miste om djupet, om dynamiken, om den stora upplevelsen, om berättelsen, om det outsagda, det antydda. Den som tror att raden är helheten, en rad kanske författad av en anonym poet, går miste om andra dikter av Shire.

Jag unnar er bättre än så.

Här är den, hela dikten:

Home is a Barrel of a Gun

No one would put their children in a boat unless the sea is safer than the land…

no one chooses refugee camps,

or strip searches where your body is left aching

or prison, because prison is safer than a city of fire

and one prison guard in the night

is safer than fourteen men who look like your father.

No one could take it, stomach it,

no one’s skin would be tough enough,

the “go home blacks, refugees, dirty immigrants,

asylum seekers sucking our country dry”…

How do the words, dirty looks, roll off your back?

Maybe it’s because the blow is softer than a limb torn off,

or the words are more tender

than fourteen men between your legs,

or the insults are easier to swallow than rubble,

than bone, than your child’s body in pieces.

I want to go home.

But home is the mouth of a shark

home is the barrel of a gun,

and no one would leave home

unless home chased you to the shore,

unless home told you to quicken your legs,

leave your clothes behind, crawl through the desert,

wade through the ocean, drown, save,

be hungry, beg, forget pride,

your survival is more important.

No one leaves home

unless home is a sweaty voice in your ear, saying

“Leave. Run away from me now.

I don’t know what I’ve become.

But I know that anywhere is safer than here.

Läsförmågorna

Vi pratar om Sandman och återkommer till det här med läsförmåga. Till hur även den mest drivne läsare kan behöva övning och stöd när hen ställs inför en ny och ovan läsmiljö.

Att med van blick segla igenom facktexter om mer eller mindre kända ämnen så att underrubriker och fotnoter skummar kring stäven garanterar inte att förmågan att njutningsfull dyka ner i de andra världar skönlitteraturen erbjuder är lika välutvecklad. Den som med självklarhet glider genom den litterära världen i en pappersbok kan känna sig bortkommen när hen snubblat och vacklar sig igenom exakt samma text i digitalt format.

På samma sätt erbjuder det grafiska formatet i Gaimans Sandman Chronicles en ny och inte självklart enkel utmaning för hen som känner sig hemma i rena textromaner helt utan eller med mycket få illustrationer. Läsupplevelsen kräver ett annat tempo, en öppenhet för andra aspekter, ibland en annan slags vakenhet för referenser, och ett annat sätt att betrakta boksidan som kan kännas både främmande och avskräckande.  

En förstasida som denna innehåller mycket information och mycket lite av den i text. Vad är miljöbeskrivning, vad är viktiga delar av den berättelse som börjar? Vad ska läsaren fästa sin uppmärksamhet på, vad kan hen låta ögonen bara glida över? Ska hen titta noga, följa förloppet, eller kasta en blick och sedan bläddra vidare? För den som är van att läsa grafiska berättelser, som är något annat än det vi vardagligt kallar serier, tycks det nog så enkelt, för den som ger sig in i formatet för första gången kan det bli överväldigande.

Det kan vara skönt att läsa tillsammans med någon, antingen någon som är lika ny inför formatet som en själv eller någon som känner sig på välbekant mark och kan guida förbli blindskären och peka ut de där små subtiliteterna vi ofta missar som nyanlända. Att få höra vad någon annan såg i det där som verkade bara konstigt, eller osammanhängande, och att smått stolt få peka ut de där småsakerna som andra faktiskt inte såg.

För varje ny läsförmåga vi tillgodo gör oss blir vår värld lite lite rikare. Och det är lite möda värt, inte sant?

Morricas internationella kvinnodagen-tradition #8mars

Denna dag, den dag som en och annan i denna priviligierade del av världen där det språk jag skriver på förstås och talas av många trevar lite kring. Är det en slags morsdag fast för alla kvinnor, då blommor och tårta är anbefallt? Är det en kampdag för en kamp som var relevant för flera generationer sen, för en strid som egentligen gått för långt nu? Är det den dagen på året då vi ska lyfta och prata om de kvinnor som faktiskt gjort något betydelsefullt i samhället eller historien? Ty de finns ju, och de behöver lyftas fram ibland lite sådär i alla fall.

Ja, jag raljerar, såklart. Det är svårt att låta bli, denna tafflighet och okunskapen som ligger bakom den är så uppenbar att det är mig övermäktigt att hålla masken full ut. Så i stället för att riskera att spinna ner i respektlöshet låter jag, som traditionen bjuder, fantasiska Isabel Allende, en av mina absoluta favoritförfattare, tala:

 

Tjugoandra luckan i Morricas #adventskalender

Julen handlar om olika saker för olika människor, traditionerna, liksom förväntningarna och förhoppningarna, skiljer sig från familj till familj. För mig är en viktig del att alla får lov att vara sig själva, att ingen känner att hen måste uppfylla andras förväntningar på vem hen skall framstå som.

Det innebär t ex att en legendarisk krigare, skicklig andrepilot, lojal, kärleksfull vän och usel förlorare i schack ibland lägger av sig patronbälten och i stället drar på sig tomteluvan och stämmer upp i en julsång, om det är vad hen önskar göra.

Sjuttonde luckan i Morricas #adventskalender

Ni kommer sannolikt få det ursprungliga innehållet i denna lucka någon gång i mellandagarna, men jag kan inte mostå tillfället att i stället ge er en mycket liten glimt av detta läsårs kulturvecka:

Ett huvud gör all skillnad

Detta lilla klipp illustrerar så väl så många olika nivåer av nuet att jag inte kan annat än dela det med er. Håll till godo:

Somliga dagar

Ni vet hur det kan vara, inte sant? Somliga dagar är det bara så många saker på en gång. Som i dag. Arbetsveckan avslutas med bokcafé med fantastisk föreläsare.

Därefter inleder workshop i förarteknik helgen

Och sedan som grädden på moset rollspel med kära vänner.

Novemberfredagar kan vara helt fantastiska dagar.

Vad läser ni i dag?

Själv står jag precis i begrepp att slå upp första sidan i Dragon Wytch, den fjärde delen i Yasmine Galenorns serie om de tre systrarna D’Artigo. De lever numera i i Seattle, där de dels försörjer sig som utkastare, privatdetektiv respektive butiksägare, dels ägnar sig åt att försöka hålla portalerna mellan olika världar under kontroll, och skydda mänskligheten från för många demoner, vampyrer och andra som ser mänskligheten mer som lunch än något annat.

Serien påminner i förtjusande hög grad om TV-serien Charmed, systrarna är lika olika och lika, vackra, samspelta och käbblande. Där är romantik, kärlek, intriger och mäktiga allierade, katter och gargoyler och i största allmänhet en genuint trivsam värld att besöka.

Vad läser ni i dag?

Temat för dagen

Det tycks som ett genomgående tema denna fredag blir manifestationer av heder. Vi börjar med Othello, där heder utmanas högt och lågt, passion och kärlek kolliderar och bara Othello själv tycks stabil som urberg bland hetsporrars tävlan om gunst och status. Men inte ens han lyckas behålla huvudet, och Iagos viskande driver berättelsen obönhörligen mot tragedi.

Vi fortsätter med American Gods där effekterna av Odens uppfattning om vad heder för en asahövding ger utrymme för påverkar alla, trots att han tycks befinna sig i skuggan.

I aftonens rollspel driver min karaktärs uppfattning om vad som är hederligt och rätt henne till att ibland tyst hålla sig i bakgrunden, iaktta, notera och ständigt dokumentera, ibland till att gå rakt emot stormen som vore den en mild vårbris. Den ger henne lika delar dyrbara allierade och mäktiga motståndare, inte sällan i samma person. Den leder henne till att byta ut, lägga till och då och då rent av avlägsna en spelbricka eller två. Hon kompromissar med mycket, men inte sin heder.

Däremellan ägnar jag en del tid ät det folkhögskoleliga kulkulturuppdraget när jag undersöker möjligheterna att med en grupp kursdeltagare besöka Malmö Opera och deras uppsättning av Doktor Zjivago. Såväl doktorn som författarens sätt att ge uttryck för sin heder är värda att reflektera över.