the Long Earth

Jag fyllde en ryslig massa år för inte så länge sen, lagom många för en farmor, men många fler än min självbild inbillar sig.

Det var då en av mina fina ungar gav mig boken Long Earth av Terry Pratchett och Stephen Baxter. Det är natt nu, och jag har precis läst ut den och känner ett omedelbart behov av att genast skriva om den.

En fantastisk bok! En underbar, filosofisk, djupsinnig, klok, frågande, ifrågasättande, reflekterande berättelse om vad som händer när de flesta, men inte alla, människor plötsligt får tillgång till den teknik de behöver för att kunna ta steget över till den parallella jord som ligger bara just ett steg bort, och egentligen inte ens det. Ty när detagit steget befinner de sig på samma plats, fast i den parallela världen.

Det är, för de flesta, en inte helt behaglig upplevelse. Steget medför fysisk obehag, och kan också vara farligt för den som t ex tar det från andra våningen på en byggnad som bara finns på just denna jord där vi befinner oss, men inte på den intill.

Eller på den intill den heller.

Och så vidare.

När världen vi lever i, politiskt och kulturellt organiserad som den är, plötsligt visar sig vara bara en av många – och ingen vet riktigt hur många, utöver att det tycks vara väldigt många, vad händer då? Vem bestämmer? Gäller samma lagar? Vem ska upprätthålla dem? Och hur, när såväl förbrytare som offer kan ta ett steg in i nästa värld?

Vi får följa ett antal personers sätt att hantera denna nya verklighet, och genom deras upplevelser och tankar följer vi utforskandet av dessa nya världar, vi ser det genom kolonisatörers ögon, genom ögonen på de som blir kvar, både av fri vilja och för att de inte kan ta steget över.

Läs den! Själv har jag det så förmånligt att jag nu genast kan ta steget in i del två, Den låg nämligen också i paketet.

Kronometer

Efter att lite plötsligt funnit att tiden var inne att lämna ett informellt förtroendeuppdrag som under en längre period infallit med absolut regelbundenhet finner jag att ett sådant i icke försumbar grad fungerar som kronometer.

En återkommande orienteringspunkt i tidsflödet, likt trevligt glimmande ljuspunkter som markerar var leden går och ger vandraren en vink om var hen befinner sig. Utan dessa punkter, noterar jag fascinerad, glider jag ytterligare i min redan tämligen dimmiga tidsuppfattning. Sannolikt ett fenomen av övergående natur, men intressant att iaktta.

Samtidigt fungerar även denna sorts kronometer som en ständigt tickande påminnelse om att tiden går, och inte väntar på någon.

Time chasing time creeps up behind
I can’t run forever, and time waits for no one
Not even me

24 år i dag

Det är i dag exakt tjugofyra år sedan. Där och då, vid norrbottenskusten, var det tidig vår. Knoppar svällde, men mycket lite hade slagit ut ännu. Solen sken, himlen var blå och vinden varm och försommarlen, och under dagen blev träden utanför Piteå BB allt grönare.

I dag är det fullt ut sommar i Skåne, fruktträd blommar, det är grönt, de första prästkragarna har slagit ut och varje dag är varmare än den förra.

Grattis på födelsedagen, sonen min!

Oladdad

I fredags gick jag från mitt klassrum till mitt arbetsrum med min dator under armen. Batteriet var i princip urladdat men jag var på väg hem så det var inget stort problem, den skulle få lite mumsig ström så snart vi var hemma. In i arbetsrummet, konstatera att ja, där ligger laddaren, utmärkt, bra.

Jag packade väskan, lämnade arbetsrummet, gick tillbaka igen för att hämta de papper en kollega skulle få innan veckan var över, lämnade det igen, gick till bussen, tog bussen hem, hämtade ut paket, handlade, gick hem och konstaterade

Här borde min dators laddare ligga när jag packat upp den inför kvällen. Det gör den inte. Den ligger kvar på jobbet.

Fullständigt frustrerande!

Parkera eller avgå

I Karlskrona kommun i Blekinge har man ändrat på reglerna för var och när och hur länge man får parkera. Detta har bland annat fått till följd att på torget utanför tingsrätten får man numera parkera sin bil två timmar, och inte mer. Det kan låta hårt, men det är enligt Expressens artikel inte mer än 300 meter till en alternativ parkeringsplats. Där får bilen stå i sju dygn om man så önskar.

Man kan tycka att detta inte är någon stor sak. Eller så kan man ta som en kränkning, en principsak värd att röra upp himmel och jord för, Som t ex nämndemannen Björn O Svensson gör:

Nämndeman Björn O Svensson har avsagt sig upp­draget i protest mot att han inte längre får parkera bilen utanför tingsrätten i Karlskrona.

– Jag är inte beredd att behöva gå till en annan p-plats. Det är en principsak, förklarar han för Blekinge Läns Tidning

Och jag måste säga att det var ett klokt beslut av honom. Den som inte själv är beredd att gå 300 meter för att följa lagen är nog kanske inte den mest lämpade att sitta till tings.

Beforskat kaffe

Jag tar det här med forskning och forskningsresultat på stort allvar. I synnerhet forskningsresultat som understryker nyttan av att dricka kaffe. Se t ex denna viktiga artikel i SvD:

I studien vid University of South Florida undersökte forskarna äldre patienter regelbundet under en fyraårsperiod. Och resultatet var tydligt. De som drack mest kaffe, och därmed hade högst nivåer av koffein i blodet, utvecklade inte Alzheimer i samma grad som de som drack mindre.

– Kaffedrickarna som för blev friska hade dubbelt så mycket koffein i blodet jämfört med de som insjuknade i tidiga stadier av demens, säger forskarna enligt Daily mail.

Så med forskningens välsignelse – vad sägs om en kopp kaffe?

Tanten vs kärringarna

Ja, jag beskriver mig då och då som en liten tant. Det beror på att jag i mångt och mycket är just det – jag är inte speciellt lång, jag har grått hår, jag har bekväma skor, jag är tankspridd och förvirrad och jag har ofta mintkarameller i handväskan. Som är mer praktisk än snygg, dessutom.

Absolut. Jag är en tant.

Jag är en tant som jobbar som lärare. Det finns fler lärare än jag som är tanter, men långt ifrån alla.

Det räcker som preludium:

Den förminskande, ärekränkande drapa Eva Franchell levererar i dagens Aftonblad gör mer för att sänka lärarkårens status och respekt i samhället än någon manlig makthavare någonsin kunnat åstadkomma hur han än försökt. Franchell buntar ogenerat ihop lärarkåren till en skock menlösa, färglösa, hjälplösa kärringar som tiger och tar emot.

Franchells unkna kvinnosyn slår hårdare mot bilden av läraren som svag, obetydlig lågstatusvarelse eftersom hon, som medelålders kvinna,  slår ‘inifrån’. Hon framstår, som en i gruppen medelålders kvinnor, som auktoritet på området ‘kärringar’. När hon skriver

Ansvaret för bilden av den äldre kvinnan vilar inte bara på Jan Björklund. Andra partier hakar på och kanske är det typiskt att två medelålders kvinnliga partiledare nu ersatts av en äldre man och en ung tjej. Ungefär som det brukar se ut i TV4 där en äldre manlig programledare gärna kompletteras med en yngre kvinna. Ett kuttersmycke.

degraderar hon inte bara hela lärarkåren utan lika geschwint den kvinnliga journalistkåren och kvinnliga politiker från kapabla till en del av dekoren.

Jag är tant, och som tant äger jag vissa friheter. En av dessa är friheten att ta lika mycket plats som andra. Franchells försök att beskära den friheten är beklagansvärt, och att se hennes text lyftas fram som någon slags apell är bara pinsamt.

Den tänkte läsaren

I den kommunikation som skriven text utgör är en hel skock människor inblandade. Somliga mer verkliga än andra.

Självklart finns författaren, annars hade det inte blivit mycket text. Och så finns en läsare, utan denne hade det bara blivit text och inte ett dugg kommunikation.

Så långt är allt enkelt och rakt på sak. Men börjar man fundera på saken blir det raskt lite mer komplicerat än så – det finns ju nämligen en läsare till. Den läsare författaren tänker sig när h*n skriver sin text, den eller de h*n riktar sig till, föreställer sig som mottagare för sina ord. Denne tänkte läsare, som bara existerar i författarens fantasi, kan ha mycket gemensamt med den verklige läsaren, ja, nästan allt, men precis lika gärna knappt ha något alls gemensamt med denne.

Och för att ludda till det ännu mer finns ju en författare till också. Den författare läsaren föreställer sig när h*n tar del av texten kan, precis som i fallet med den tänkte läsaren, ha i princip allt gemensamt med den verklige författaren, men kan lika gärna vara någon helt annan.

Det är inte förvånande att när en verklig författare kommunicera med en tänkt läsare, och ett antal verkliga läsare tar del av denna kommunikation från var sin tänkt författare så blir det ett antal olika budskap som når fram till de verkliga läsarna. Detta kan var fullkomligt fascinerande, och det kan vara fullkomligt frustrerande. Ofta på samma gång.

Lägger man därtill dimensionen att den verklige författaren använder en eller flera fiktiga karaktärers röster för att kommunicera med den tänkte läsaren, så behöver man inte använda mycket fantasi för att inse att här finns utrymme för olika tolkningar, mer eller mindre fria tolkningar, vantolkningar och omtolkningar.

Därav kommer det sig t ex att min bild av Sokrates, som han skildras av Platon på gammalgrekiska som översatts och därmed tolkats till ett språk jag kan läsa och ta del av, kan skilja sig från någon annans bild av samma filosof. I detaljer och rätt som det är i mer grundläggande karaktärsdrag. Personlighetsdrag jag uppfattar som charmigt nyckfulla uppfattas av en annan läsare som arroganta, det jag uppfattar som pillemariskt tycks för någon annan snarare irriterande, och vem vet hur Platon, när han en gång författade texten, uppfattade och faktiskt avsåg beskriva dragen?

Den läsare jag tänker mig när jag skriver detta skakar vid detta laget överseende på huvudet, suckar något om att Morrica blir allt dammigare ju äldre hon blir, och går helt klokt och lägger sig.

(Men visst är det lite fascinerande att tänka på?)

Socialdemokraterna och tiden

Häromdagen diskuterade Benjamin Katzeff Silberstein i SVD kring hur den socialdemokratiska partiprofilen förändrats, hur akademiker inte längre ser partiet som en plats att påverka samhället ifrån. I dag kommenterar seniorombutsmannen Sten O Andersson, och argumenterar att om socialdemokraterna kapar banden med LO och istället försöker inleda ett brett samarbete med TCO och Saco, och LO, och lanserar sig som ett brett löntagarparti så kommer trenden att vända.

Hade Socialdemokraterna kapat sina ensidiga band till LO och i stället lanserat sig som ett brett löntagarparti, förankrat sina idéer hos alla demokratiska fackförbund, då hade det politiska läget varit ett helt annat.

I stället har Alliansen lyssnat, lagt sina förslag som i hög utsträckning gynnar alla anställda i arbetslivet. Om socialdemokraterna kunnat förnya sig och följt med samhällsutvecklingen så hade de varit vinnare i valet, kanske till och med haft egen majoritet.

Kommer socialdemokraterna att ha kraft att till nästa val lägga om politiken och föra en politik i hela folkets intresse?

Visst ligger det mycket i vad han säger, men det som bekymrar mig i resonemanget är var fokuset läggs. Helena von Schantz funderade i en kommentar till inlägget Socialdemokraterna behöver akademiker över om inte problemet helt enkelt är att för få akademiker överhuvudtaget är intresserade av partipolitik, och jag tror hon har helt rätt. Och jag tror att en del av ointresset grundar sig i partiers vindflöjeltendenser och en del i hur socialdemokratisk retorik fokuserat så mycket mer på vad motståndarna gör än på vad de själva vill göra. Man drar sig helt enkelt för att engagera sig i en rörelse som inte verkar veta riktigt vart den ska röra sig.

Andersson framhåller i sin artikel det faktum att ”Trots att socialdemokraterna och LO, är två krympande organisationer klamrar de sig allt hårdare fast i varandra, försäkrande att de växer ur samma träd” som bekymmersamt. Men vad händer om socialdemokraterna, med sikte på regeringsmakten, mer eller mindre annammar alliansens politik? Kommer akademikerna att återvända till fållan? Kommer de som idag hålls som kärnväljare inom socialdemokratiska partiet att känna igen sig i partiet?

Jag vet inte, jag. Det är klart att regeringsmakt är viktigt för ett parti, men partimedlemmarna då? Finns det inte en risk att man springer ifrån dem i sin ivriga jakt på regeringsmakten?

Nej, jag vet inte. Jag är inte statsvetare, men precis som fackförbunden i LO företräder sina medlemmar tycks mig det enda rimliga vara att socialdemokraterna faktiskt företräder sina medlemmar. Jag tror man har större chans att påverka om man gör så, istället för att försöka jaga ikapp dem som inte längre finner partiet relevant.

Jag vet inte, men funderar på saken, det gör jag.

En bild av en företagare

Till Årets företagare 2011 i Stockholms län av branschorganisationen Företagarna och som Årets inspirationsföretag 2011 av länsstyrelsen i Stockholms län utsågs samma företag – hemtjänstbolaget Aman Care. Företagets VD heter Karima Tice, och innan hon år 2008 köpte ett litet konkursmässigt hemtjänstföretag jobbade hon inom den kommunala hemtjänsten, och de erfarenhet hon har därifrån har hon använt klokt:

Jag hade jobbat på ett servicehus i Stockholm och sett hur cheferna betedde sig, levt med sparkrav och underbemanning. För att hinna med tvingades personalen hoppa över att duscha pensionärerna och låta dem vänta på att få frukost. De gamla fick ingen frukt, inga blommor, inget godis.

Tice bygger sitt företag på en annan grund. Hon visar att det går att förändra även etablerade system, hon har t ex:

medvetet anställt personal som talar de språk kunderna talar. I dag har hennes företag, Aman Care, medarbetare från bland annat Afghanistan, Irak, Somalia, Egypten, Turkiet, Grekland, Frankrike, USA, Mongoliet, Ryssland, Polen och Indien. Fyrtio procent av de anställda är män, vilket är betydligt högre andel än i den kommunala hemtjänsten.

– Kunderna väljer själva vilken person de vill ha, när de vill gå upp och när de vill ha sin frukost. Jag har bott 9,5 år i USA och lärt mig att kunden alltid har rätt […] Jag besöker alla kunder minst en gång i månaden för att höra om de är nöjda och jag försöker bryta ned den obekvämhet som kan finnas mellan chef och personal. Om jag kan visa att det går att förändra gamla system har jag lyckats, säger Karima Tice.