the Long Earth

Jag fyllde en ryslig massa år för inte så länge sen, lagom många för en farmor, men många fler än min självbild inbillar sig.

Det var då en av mina fina ungar gav mig boken Long Earth av Terry Pratchett och Stephen Baxter. Det är natt nu, och jag har precis läst ut den och känner ett omedelbart behov av att genast skriva om den.

En fantastisk bok! En underbar, filosofisk, djupsinnig, klok, frågande, ifrågasättande, reflekterande berättelse om vad som händer när de flesta, men inte alla, människor plötsligt får tillgång till den teknik de behöver för att kunna ta steget över till den parallella jord som ligger bara just ett steg bort, och egentligen inte ens det. Ty när detagit steget befinner de sig på samma plats, fast i den parallela världen.

Det är, för de flesta, en inte helt behaglig upplevelse. Steget medför fysisk obehag, och kan också vara farligt för den som t ex tar det från andra våningen på en byggnad som bara finns på just denna jord där vi befinner oss, men inte på den intill.

Eller på den intill den heller.

Och så vidare.

När världen vi lever i, politiskt och kulturellt organiserad som den är, plötsligt visar sig vara bara en av många – och ingen vet riktigt hur många, utöver att det tycks vara väldigt många, vad händer då? Vem bestämmer? Gäller samma lagar? Vem ska upprätthålla dem? Och hur, när såväl förbrytare som offer kan ta ett steg in i nästa värld?

Vi får följa ett antal personers sätt att hantera denna nya verklighet, och genom deras upplevelser och tankar följer vi utforskandet av dessa nya världar, vi ser det genom kolonisatörers ögon, genom ögonen på de som blir kvar, både av fri vilja och för att de inte kan ta steget över.

Läs den! Själv har jag det så förmånligt att jag nu genast kan ta steget in i del två, Den låg nämligen också i paketet.

Kronometer

Efter att lite plötsligt funnit att tiden var inne att lämna ett informellt förtroendeuppdrag som under en längre period infallit med absolut regelbundenhet finner jag att ett sådant i icke försumbar grad fungerar som kronometer.

En återkommande orienteringspunkt i tidsflödet, likt trevligt glimmande ljuspunkter som markerar var leden går och ger vandraren en vink om var hen befinner sig. Utan dessa punkter, noterar jag fascinerad, glider jag ytterligare i min redan tämligen dimmiga tidsuppfattning. Sannolikt ett fenomen av övergående natur, men intressant att iaktta.

Samtidigt fungerar även denna sorts kronometer som en ständigt tickande påminnelse om att tiden går, och inte väntar på någon.

Time chasing time creeps up behind
I can’t run forever, and time waits for no one
Not even me

24 år i dag

Det är i dag exakt tjugofyra år sedan. Där och då, vid norrbottenskusten, var det tidig vår. Knoppar svällde, men mycket lite hade slagit ut ännu. Solen sken, himlen var blå och vinden varm och försommarlen, och under dagen blev träden utanför Piteå BB allt grönare.

I dag är det fullt ut sommar i Skåne, fruktträd blommar, det är grönt, de första prästkragarna har slagit ut och varje dag är varmare än den förra.

Grattis på födelsedagen, sonen min!

image

Oladdad

I fredags gick jag från mitt klassrum till mitt arbetsrum med min dator under armen. Batteriet var i princip urladdat men jag var på väg hem så det var inget stort problem, den skulle få lite mumsig ström så snart vi var hemma. In i arbetsrummet, konstatera att ja, där ligger laddaren, utmärkt, bra.

Jag packade väskan, lämnade arbetsrummet, gick tillbaka igen för att hämta de papper en kollega skulle få innan veckan var över, lämnade det igen, gick till bussen, tog bussen hem, hämtade ut paket, handlade, gick hem och konstaterade

image

Här borde min dators laddare ligga när jag packat upp den inför kvällen. Det gör den inte. Den ligger kvar på jobbet.

Fullständigt frustrerande!

Parkera eller avgå

I Karlskrona kommun i Blekinge har man ändrat på reglerna för var och när och hur länge man får parkera. Detta har bland annat fått till följd att på torget utanför tingsrätten får man numera parkera sin bil två timmar, och inte mer. Det kan låta hårt, men det är enligt Expressens artikel inte mer än 300 meter till en alternativ parkeringsplats. Där får bilen stå i sju dygn om man så önskar.

Man kan tycka att detta inte är någon stor sak. Eller så kan man ta som en kränkning, en principsak värd att röra upp himmel och jord för, Som t ex nämndemannen Björn O Svensson gör:

Nämndeman Björn O Svensson har avsagt sig upp­draget i protest mot att han inte längre får parkera bilen utanför tingsrätten i Karlskrona.

– Jag är inte beredd att behöva gå till en annan p-plats. Det är en principsak, förklarar han för Blekinge Läns Tidning

Och jag måste säga att det var ett klokt beslut av honom. Den som inte själv är beredd att gå 300 meter för att följa lagen är nog kanske inte den mest lämpade att sitta till tings.

Beforskat kaffe

Jag tar det här med forskning och forskningsresultat på stort allvar. I synnerhet forskningsresultat som understryker nyttan av att dricka kaffe. Se t ex denna viktiga artikel i SvD:

I studien vid University of South Florida undersökte forskarna äldre patienter regelbundet under en fyraårsperiod. Och resultatet var tydligt. De som drack mest kaffe, och därmed hade högst nivåer av koffein i blodet, utvecklade inte Alzheimer i samma grad som de som drack mindre.

– Kaffedrickarna som för blev friska hade dubbelt så mycket koffein i blodet jämfört med de som insjuknade i tidiga stadier av demens, säger forskarna enligt Daily mail.

Så med forskningens välsignelse – vad sägs om en kopp kaffe?

Tanten vs kärringarna

Ja, jag beskriver mig då och då som en liten tant. Det beror på att jag i mångt och mycket är just det – jag är inte speciellt lång, jag har grått hår, jag har bekväma skor, jag är tankspridd och förvirrad och jag har ofta mintkarameller i handväskan. Som är mer praktisk än snygg, dessutom.

Absolut. Jag är en tant.

Jag är en tant som jobbar som lärare. Det finns fler lärare än jag som är tanter, men långt ifrån alla.

Det räcker som preludium:

Den förminskande, ärekränkande drapa Eva Franchell levererar i dagens Aftonblad gör mer för att sänka lärarkårens status och respekt i samhället än någon manlig makthavare någonsin kunnat åstadkomma hur han än försökt. Franchell buntar ogenerat ihop lärarkåren till en skock menlösa, färglösa, hjälplösa kärringar som tiger och tar emot.

Franchells unkna kvinnosyn slår hårdare mot bilden av läraren som svag, obetydlig lågstatusvarelse eftersom hon, som medelålders kvinna,  slår ‘inifrån’. Hon framstår, som en i gruppen medelålders kvinnor, som auktoritet på området ‘kärringar’. När hon skriver

Ansvaret för bilden av den äldre kvinnan vilar inte bara på Jan Björklund. Andra partier hakar på och kanske är det typiskt att två medelålders kvinnliga partiledare nu ersatts av en äldre man och en ung tjej. Ungefär som det brukar se ut i TV4 där en äldre manlig programledare gärna kompletteras med en yngre kvinna. Ett kuttersmycke.

degraderar hon inte bara hela lärarkåren utan lika geschwint den kvinnliga journalistkåren och kvinnliga politiker från kapabla till en del av dekoren.

Jag är tant, och som tant äger jag vissa friheter. En av dessa är friheten att ta lika mycket plats som andra. Franchells försök att beskära den friheten är beklagansvärt, och att se hennes text lyftas fram som någon slags apell är bara pinsamt.