December är mer än ljus i fönstren, glögg, långdanser, julklappslekar och julbord. Det är snö och stormar också, mitt i myset. Men vem säger att inte en snöstorm har sina mysiga sidor den också, för den som slipper vara ute i den?
December är mer än ljus i fönstren, glögg, långdanser, julklappslekar och julbord. Det är snö och stormar också, mitt i myset. Men vem säger att inte en snöstorm har sina mysiga sidor den också, för den som slipper vara ute i den?
Det nya året började traditionesenligt, rektor hälsade alla välkomna och höll tal, Hvilankören sjöng, personalen sjöng och presenterade sig och därefter uppropet, allas namn nämnda, alla välkomnade. Sen massor med information, såklart, lite skratt, många frågor, ännu mer information och sen fika.
Och i morgon mer information, om varje kurs, om tillval, om elevdemokrati, om studiestöd, om studieteknik, om kalender och planering. Snart nog är allt vardag, vi börjar lära känna varandra, störa oss på somliga sidor hos varandra, upptäcka sidor hos varandra vi uppskattar innerligt, lära oss lite om varandras svagheter och styrkor, och tillsammans ta oss igenom ett år där vi lär oss otroligt mycket vi inte har en aning om idag att vi kommer lära oss.
Det blir ett spännande år, tror ni inte?
Vi väljer smått ologiskt att klänga fast vid ett läsårsupplägg som var nog så relevant 1842, när barn och ungas arbetskraft behövdes i jordbruket, men som idag saknar all förankring i något annat än nostalgisk tradition. Det innebär att den årstid när dagsljuset vräker över oss och gör många människor som mest energifyllda och aktiva stänger vi skolorna, på samma sätt som vi sänker servicenivån hos myndigheter, stänger avdelningar på sjukhus, fritidshem, förskoleavdelningar, ja, i princip hela landet och låter tiden gå. Vi mumlar om ‘långa lata dagar’ och inbillar oss att ‘vi laddar batterierna’ trots att forskning visar att effekten mer än på mycket kort sikt nog är en chimär.
Varför vi ännu inte vågat fördela arbetsbördan rimligare och organiserat om läsåret utifrån dagens verklighet och kunskaper, med kortare dagar fördelade på fler veckor och långa ledigheter under den mörka, trötta perioden av året i stället för under den energifyllda sommaren har jag uppriktigt talat lite svårt att förstå.
Men nu är det vad vi har att förhålla oss till, tio veckors väntetid är nog för att driva vem som helst till frustration. Så jag gör vad jag kan för att hålla mig på humör. Detta är ett av mina sommarprojekt:
Lite varierade recensioner, på en skala från ”Un libro pésimo” till
Me ha parecido una novela super entretenida y que desde un principio te engancha. Buena trama, personajes con mucha personalidad, historias de romance y aventura.
Una de las cosas que más me gustó es el hecho de que consiga engancharte. Un libro no sólo tiene que ser ameno y entretener, sino hacerte que vivas la historia y, sobre todo, que consiga tenerte en vilo de principio a fin. La verdad que no veo la hora de que se publique el segundo. ¡Genial!
Jag kan inte spanska, just nu tar det mig en halvtimme med lexikon i högsta hugg att ta mig igenom och få en hygglig uppfattning om den lilla recensionen jag citerade här, men jag tänkte än en gång ägna en sommar åt ett nytt språk. Jag grundar med att bekanta mig med de spanska grammatiska personerna, nosar på en bukett prepositioner,tar ett dopp i regelbundna spanska verbböjningar och sen ger jag mig ut i den snöstorm som härjar på första sidan i mitt sommaräventyr.
Återkommer om utfallet nästa år!
Solen skiner, grannarna skränar, gräsmattan behöver klippas, ljuset tränger sig skoningslöst in och sociala media fylls av bilder av glassätare. Jag får huvudvärk, ont i alla leder (och jag tänker skylla det också på solen tills motsatsen påvisas!) och längtar efter att tillbringa dagarna i mitt bibliotek med fönster mot norr, dricka vackra drycker i höga glas, önska det vore artonhundratal så att alla trädgårdsredskap vore handdrivna och trevligt tysta och försjunka i uppbygglig litteratur tills hösten är här.
‘
Civiliserad biblioteksblomma kontemplerar de vilda blommornas otyglade framfart utanför i den brännande solen.
Våren är här, det känns i luften, syns i rabatter, känns i det där obestämbara som antagligen går att förklara vetenskapligt men sannolikt kräver att man förstår sig på diverse fenomen som temperatur, lufttryck, luftfuktighet, luxtal, kombinationen därav och saker och ting. Knoppar, OS, Melodifestivaler och andra festligheter brister ut, fåglarna sjunger innan gryningen och katten väcker mig för att gå upp och lyssna.
Våren, helt enkelt.
Julen är över för den här gången, choklad har tagits från undre lager, klappar har öppnats, bjällror har klungit, tomtar tippat in i mer eller mindre tysta vrår och ett eller annat öga har sannolikt tindrat. Rowena fick nöja sig med Ivanhoe även denna nyårsdag, allt medan den sköna Rebecka försvann åt annat håll, och medan stakar lämnar fönster, ljusslingor lindas ihop och Nicholas återvänt till sin iskalla nord rullar den mörka januarivardagen in över landet igen.
Säsongens sista granbild:
innan den kastas ut (eller stoppas ner i källaren om vi ska vara petiga)
Jag har sett fram mot Jonas Gardells sommarprat sen jag fick veta att han skulle hålla det. Sommarpraten är ännu en av dessa traditioner jag planerar att prova med hull och hår – lyssna på så många program som möjligt i direktsändning, samtidigt som jag följer tagen #sommarip1 och får del av människors reaktioner, känslor och tankar i ögonblicken. Jag kommer blogga om de program som verkligen berör mig, på ett eller annat sätt, men bara de.
Det började inte så bra i dag – SRs hemsida krånglade, programmet gick igång, jag blev frustrerad men jag såg i Twitterflödet att jag inte var ensam om den upplevelsen. Och lo and behold, ett par minuter in i programmet fick jag support från andra Twittrare och lagom till Överste Hathi var jag också med på banan.
Gardell pratade om känslan av att vara användbar, och om känslan av att vara oanvändbar. Han berättade om att inte bli vald i skolidrotten, att sitta kvar vid det vippiga bordet medan modigare människor tar chansen att eventuellt uppfylla den dröm man själv när, om en far som tog sig tid att hämta en tavla, men inte ta en kopp kaffe med sina barn, om föräldrar som skämdes så grundligt över sitt barns sexuella läggning att de valde att hålla platsen för barnets grav hemligt.
Han är en skicklig talare, han använder pauser och omkväden för att förstärka känslan i lyssnaren, och det han berättar om är angeläget – alla människors värde, och alla människors rätt att känna till sitt eget värde, även den som är tafflig, blyg, klumpig, rädd eller bortkommen.
Våren dundrar förbi oss som ett snälltåg, blommorna snubblar på varandra för att komma först upp ur jorden, pollenmolnen exploderar och orsaker pollenallergiker frustration och lidande.
Mina krukväxterliga experiment går delvis bra. En och annan har fallit ifrån, en och annan frodas. Det är inte min förtjänst, jag lyder order och gör som jag blir tillsagd. Experimentet har växt till, och i dag flyttade en vacker hylla speciellt för ändamålet in i uterummet. Jag kommer prata om experimenten, både med växter och inredning, även framgent, men det bästa stället att följa utvecklingen är ändå att följa bloggen Happy Puppy & her Gardener, som inte bara är mer fokuserad på ämnet utan också vet vad den pratar om i högre grad. Åtminstone i somliga inlägg.
Och så köpte jag en ny duk i dag:
Jag märker det tydligast i mina vårligen återkommande ommöbleringsimpulser blir allt starkare. För dagen är det tapeter som fångar mitt intresse – det finns eko-tapeter att tillgå, det visste ni redan, inte sant? – och stolar, och jag vill härmed varna samtliga second hand-butiker inom kollektivtrafiksavstånd om den förestående invasionen. Passa på att sätta glödlampor i era ljuskronor, jag söker en sådan också och det är så mycket lättare att bli lockad av en som lyser.
Rykten säger dessutom att snödroppar slagit ut i närheten, gåsformationerna drar fram över himlen och katter i bekantskapskretsen löper.
Det är vår i Skåne. Hur är det hos er?