the Long Earth

Jag fyllde en ryslig massa år för inte så länge sen, lagom många för en farmor, men många fler än min självbild inbillar sig.

Det var då en av mina fina ungar gav mig boken Long Earth av Terry Pratchett och Stephen Baxter. Det är natt nu, och jag har precis läst ut den och känner ett omedelbart behov av att genast skriva om den.

En fantastisk bok! En underbar, filosofisk, djupsinnig, klok, frågande, ifrågasättande, reflekterande berättelse om vad som händer när de flesta, men inte alla, människor plötsligt får tillgång till den teknik de behöver för att kunna ta steget över till den parallella jord som ligger bara just ett steg bort, och egentligen inte ens det. Ty när detagit steget befinner de sig på samma plats, fast i den parallela världen.

Det är, för de flesta, en inte helt behaglig upplevelse. Steget medför fysisk obehag, och kan också vara farligt för den som t ex tar det från andra våningen på en byggnad som bara finns på just denna jord där vi befinner oss, men inte på den intill.

Eller på den intill den heller.

Och så vidare.

När världen vi lever i, politiskt och kulturellt organiserad som den är, plötsligt visar sig vara bara en av många – och ingen vet riktigt hur många, utöver att det tycks vara väldigt många, vad händer då? Vem bestämmer? Gäller samma lagar? Vem ska upprätthålla dem? Och hur, när såväl förbrytare som offer kan ta ett steg in i nästa värld?

Vi får följa ett antal personers sätt att hantera denna nya verklighet, och genom deras upplevelser och tankar följer vi utforskandet av dessa nya världar, vi ser det genom kolonisatörers ögon, genom ögonen på de som blir kvar, både av fri vilja och för att de inte kan ta steget över.

Läs den! Själv har jag det så förmånligt att jag nu genast kan ta steget in i del två, Den låg nämligen också i paketet.

Annonser

med @skånetrafiken i tiden?

Jag åker kollektivt. Jag gör det av miljöskäl i första hand – det känns inte försvarbart att köra bil i ett så kollektivtrafiktätt område som området kring Malmö och Lund ändå utgör. Jag gör det också av lässkäl – det är trevligt att sitta ostörd på en buss och läsa, jag märker oftast inte av vem som sitter intill mig (så länge personen inte gör något extra störande som högljutt smaskar i sig äpple eller – true story – tar av sig skorna och börjar rensa sig mellan tårna eller – ännu en lika sann – smörjer in fötterna med fotsalva) såvida personen inte nästan bokstavligen knackar mig i huvudet och säger hej.

Men det börjar bli allt mer påfrestande. Jag bor utanför tåglinjerna, så jag uttalar mig om busstrafiken, och den lämnar i allt högre grad mycket i övrigt att önska. I dag såg jag fram mot att dansa en dryg timmes tango i Västra Hamnen. Att jag är tvungen att åka en halvtimme innan arrangemanget är över för att inte behöva vänta fyrtiofem minuter tar jag så gärna.

Men vad som enligt tidtabellen framstod som fyrtiofem minuters lästid på vägen dit, och fyrtiofem minuters lästid hem, med bara tio minuters dödtid för att byta buss på respektive håll, utvecklade sig i stället till ett klassiskt Skånetrafiken-äventyr. Av fyra möjliga bussar gick hälften sönder, nära tjugo minuters försening åt raskt upp tiden för byte och det hela slutade med drygt tjugo minuters dans, sammanlagt femtio minuters dödtid och i stället för drygt en och en halv timmes total restid blev det två och en halv timme.

Och plötsligt känns det inte alls lika roligt. Tvärtom.

Regionen är relativt kollektivtrafiktät. Men bara på vardagar, på dagtid. Den som önskar resa på kvällstid, eller rent av är så dekadent att hen kan tänkas vilja förflytta sig under nattetid, t ex efter en sen bioföreställning, är inte en kund Skånetrafiken prioriterar, eller ens bryr sig om. Och fordonen är både illa underhållna och ogenomtänkt designade. Det är mycket dåligt med plats för eventuellt bagage, Informationen är opålitlig. Bussarna är ofta skyltade med ett handskrivet A4 tejpat på insidan av rutan. De tjusiga elektroniska skyltarna inne i bussarna är ofta övertejpade med tidtabeller eller metrouppslag. Informationstavlorna vid hållplatserna är ibland tydliga, ibland helt obegripliga.

Är inte det lite synd?

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

– Karin Boye

Ännu ett år är till ända. Ännu en gång ligger skolan sådär öde och tom som bara en skola kan när inga elever och inga kursdeltagare finns kvar. Alla lektioner är slut, alla prov rättade, alla betyg satta. Året är till ända.

Eleverna går vidare. Skolan ligger ensam kvar.

Dessa klasser kommer aldrig mer att komma in i klassrummen, skratta, läsa, ifrågasätta, utvecklas, stötta, samarbeta, nötas, slipas, kritiskt granska källor, tänka, tramsa tillsammans som en klass. Många av kursdeltagarna kommer tillbaka i höst. Det är en glädje att veta, och jag ser fram mot att träffas igen i Augusti.

Andra går vidare nu. Jag hoppas att de som igår var våra elever och kursdeltagare men nu lagt tiden på Hvilan till minnena kommer tillbaka och hälsar på oss. Jag hoppas de väljer att ta kontakt med oss på sociala media, och låter oss följa dem med blicken och stolt viska

oh look at them go!

Vi kommer att sakna er. Lycka till vart än ni tar vägen!

Projektdagar på @Hvilan

Sista dagarna på läsåret ägnas traditionsenligt (att vara den äldsta folkhögskolan innebär många traditioner) åt det vi kallar projektdagar. Olika grupper med kursdeltagare från alla olika klasser ägnar två dagar åt utflykter, studiebesök, kultur, lek och samtal.

Vi spelar sällskapsspel, Monopol, Risk, UNO, Ticket to Ride, kubb, plockepinn…. Och så pratar vi – om språk, om resor, om världen, om vädret, om kultur, om skillnaden mellan alligatorer och krokodiler, om sjöjungfrur och om litteratur.

20140609-131537-47737235.jpg

Sådär som det faller sig, ni vet

Ett sommarprojekt

Vi väljer smått ologiskt att klänga fast vid ett läsårsupplägg som var nog så relevant 1842, när barn och ungas arbetskraft behövdes i jordbruket, men som idag saknar all förankring i något annat än nostalgisk tradition. Det innebär att den årstid när dagsljuset vräker över oss och gör många människor som mest energifyllda och aktiva stänger vi skolorna, på samma sätt som vi sänker servicenivån hos myndigheter, stänger avdelningar på sjukhus, fritidshem, förskoleavdelningar, ja, i princip hela landet och låter tiden gå. Vi mumlar om ‘långa lata dagar’ och inbillar oss att ‘vi laddar batterierna’ trots att forskning visar att effekten mer än på mycket kort sikt nog är en chimär.

Varför vi ännu inte vågat fördela arbetsbördan rimligare och organiserat om läsåret utifrån dagens verklighet och kunskaper, med kortare dagar fördelade på fler veckor och långa ledigheter under den mörka, trötta perioden av året i stället för under den energifyllda sommaren har jag uppriktigt talat lite svårt att förstå.

Men nu är det vad vi har att förhålla oss till, tio veckors väntetid är nog för att driva vem som helst till frustration. Så jag gör vad jag kan för att hålla mig på humör. Detta är ett av mina sommarprojekt:

image

 

Lite varierade recensioner, på en skala från ”Un libro pésimo” till 

Me ha parecido una novela super entretenida y que desde un principio te engancha. Buena trama, personajes con mucha personalidad, historias de romance y aventura.
Una de las cosas que más me gustó es el hecho de que consiga engancharte. Un libro no sólo tiene que ser ameno y entretener, sino hacerte que vivas la historia y, sobre todo, que consiga tenerte en vilo de principio a fin. La verdad que no veo la hora de que se publique el segundo. ¡Genial!

Jag kan inte spanska, just nu tar det mig en halvtimme med lexikon i högsta hugg att ta mig igenom och få en hygglig uppfattning om den lilla recensionen jag citerade här, men jag tänkte än en gång ägna en sommar åt ett nytt språk. Jag grundar med att bekanta mig med de spanska grammatiska personerna, nosar på en bukett prepositioner,tar ett dopp i regelbundna spanska verbböjningar och sen ger jag mig ut i den snöstorm som härjar på första sidan i mitt sommaräventyr.

Återkommer om utfallet nästa år!

Den där tiden på året när man bara vill stanna inne och mysa med en bok….

Solen skiner, grannarna skränar, gräsmattan behöver klippas, ljuset tränger sig skoningslöst in och sociala media fylls av bilder av glassätare. Jag får huvudvärk, ont i alla leder (och jag tänker skylla det också på solen tills motsatsen påvisas!) och längtar efter att tillbringa dagarna i mitt bibliotek med fönster mot norr, dricka vackra drycker i höga glas, önska det vore artonhundratal så att alla trädgårdsredskap vore handdrivna och trevligt tysta och försjunka i uppbygglig litteratur tills hösten är här.

Civiliserad biblioteksblomma kontemplerar de vilda blommornas otyglade framfart utanför i den brännande solen.

 

Vårkänslor

Våren är här, det känns i luften, syns i rabatter, känns i det där obestämbara som antagligen går att förklara vetenskapligt men sannolikt kräver att man förstår sig på diverse fenomen som temperatur, lufttryck, luftfuktighet, luxtal, kombinationen därav och saker och ting. Knoppar, OS, Melodifestivaler och andra festligheter brister ut, fåglarna sjunger innan gryningen och katten väcker mig för att gå upp och lyssna.

Våren, helt enkelt.