Går allt som planerat sitter jag just nu framför TVn och ser underbare GayTenor med kör lussa för oss alla. Vänligen ring mig inte för att kolla om jag verkligen gör det, men vet att det är min ambition.
Realtidsuppdatering: Jadå, visst såg och hörde jag honom, magnifik, innerlig, mjuk och intensiv som alltid på scenen.
Inte alla, många är fortfarande ute på vanskliga vägar. På väg från hem som inte längre existerar, på väg hit, och somliga hela vägen ända hit till oss här långt uppe i norr. Men många är här nu, de anländer till järnvägsstationer, till busstationer och tas emot som de hjältar de faktiskt är.
Jag gläds. Åt varenda en som kommer gläds jag. Jag gläds för att de inte längre är fast i det helvete som är krig. Jag gläds för att de överlevt den långa resan. Jag gläds åt att de tagit sig ända hit. Hit, till oss! Tänk ändå, de vill komma hit, de söker tryggheten här hos oss, de vill leva här, jobba här, vara en del av samhället, här med oss!
Wow! Det är rätt storslaget, är det inte?
Och de möts av öppna famnar, av kläder, leksaker, kärlek, omtanke, mat, värme! Åh jag känner äntligen igen medmänskligheten i människorna omkring oss.
Det är rätt storslaget det också.
Då gör det mindre att politiker och regering mest gömmer sig och tiger, ty människorna i landet agerar med stora, öppna, kloka hjärtan.
Hoppet finns där, i botten av asken.
Fortsätter vi så här finns det ingen hejd på vilka stordåd vi kan åstadkomma, vi människor här i norr.
Det finns röster i vår vardag, lokalt och globalt, som i olika tongångar försöker trumfa igenom föreställningen att det vore så skadligt för världen om någon avvikter öppet från den norm dessa röster förespråkar att det legitimerar våld, övergrepp, mord, tortyr, slaveri, isolering, förvisning.
De har fel.
Vare sig de hotar med gamla skriftrullar eller järnrör, korsfästelser eller stigmata.
Världen är inte, har aldrig varit, och kommer aldrig bli, monokrom. Det är helt i sin ordning. Alla färger finns, oavsett om de befinner sig i eller utanför spektrat, oavsett vilka förutsättningar som tarvas för att vi skall kunna uppfatta dem med våra ögon.
Huffington Posts ”moderne gentleman” James Michael Sama lyfter på sin blogg en dryg handfull höviska vanor han rekommenderar att läsaren lägger sig till med, och jag håller definitivt med honom. Sama vänder sig visserligen i första hand till män, eftersom han är man och skriver om hur han själv vill föra sig, men tipsen är lika relevanta för alla så genusaspekten behöver vi inte stanna vid.
Vanorna är väldigt enkla, tar nästan ingen tid och jag tror dessutom att de flesta, och sannlikt alla som hört namnet Magdalena Ribbing, kommer känna igen sig:
Ge någon din sittplats på bussen eller tåget.
Att resa sig upp och erbjuda sin plats åt någon som tycks behöva den bättre – en person med kryckor, flera kassar, tunga väskor, äldre, gravid, trött, orsakerna kan vara många – är, skriver Sama och det har han så rätt i, en liten respektfylld gest. I de sällsynta fall då personen som blir erbjuden en sittplats tar illa upp och kanske fräser ifrån är det ju bara att sätta sig igen i vetskapen om att erbjudandet ändå var hövligt, och inte i någon mån nedlåtande.
Dra ut stolen åt personen du sätter dig tillsammans med
Återigen, en liten enkel gest som inte tar många ögonblick, men i de flesta fall får personen att känna sig lite extra uppmärksammad på ett vänligt och omtänksamt sätt. Det kräver lite övning att lära sig dra ut och skjuta in en stol med finess, men det är en konst väl värd att öva sig på. Sama skriver från sitt eget perspektiv som en man uppvaktande en kvinna, men än en gång, det behöver vi inte lägga vikt vid. Gesten är lika hövlig vem som än gör den, och vem som än visas denna lilla artighet.
Håll upp dörren
Det tar ett ögonblick att ta det där lilla steget tillbaka, hålla den dörr som öppnas utåt och låta personen passera igenom först, eller stanna till och hålla i dörren som öppnas inåt så att den som kommer efter slipper få den i ansiktet. Sama understryker att bildörrar är dörrar de också, och det gäller bussdörrar och tågdörrar också. Vi öppnar visserligen inte dessa dörrar, men att ta det där lilla steget tillbaka, inte trängas och knuffas och skuffas för att komma först ombord är hövligt och gör dagen lite trevligare för den andre. Och det är ju själva poängen med hövlighet.
Var generös med komplimanger
Men var också genuin. Det gäller i synnerhet människor vi lever tillsammans med i en relation. Berätta att hen ser bra ut, berätta att de kläder hen bär är klädsamma, notera smycken, ge en vänlig kommentar om ny frisyr, säg något som visar att du noterat när hen gjort något bra och jobbat hårt. Detta råd kostar lite investering – det kräver uppmärksamhet för att bli genuint, men resultatet är värt det. Inte bara lyfter du personens självkänsla lite, du visar också att hen är tillräckligt viktig för dig för att du skall investera denna uppmärksamhet på hen.
Gå närmast trafiken när ni promenerar
På så sätt visar du att du är villig att skydda såväl hen som hens kläder om t ex en oförsiktig bilist (eller busschaufför) kör för fort genom en vattenpöl. Återigen, en enkel liten gest som visar din omtanke. Det är vad hövlighet handlar om.
Följ personen till dörren, eller tåget, eller bussen
I synnerhet om det börjat bli kväll, är stökigt ute, ruggigt väder och hen riskerar att behöva bli stående och vänta på försenad kollektivtrafik. Här nere i Skåne är det en realitet vi tvingast vänja oss vid att planera utifrån, och hållplatserna är ofta både mörka och ensligt placerade. Det här tipset kostar en lite större investering i tid, och bekvämlighet, men det visar hövlighet och omtanke, och kommer att få hen att känna att du värdesätter hen och bryr dig om hens bekvämlighet och säkerhet.
Enkelt, eller hur? I de flesta fall små gester som inte kostar många ögonblick, men som gör vardagen lite trevligare för mottagaren. Vem vet vilka konsekvenser det får för de människor hen möter under resten av dagen?
En människa i kris varken agerar eller reagerar rationellt eller förutsägbart. Ingen krisreaktion är identisk med en annan, även om det ofta finns gemensamma mönster och faser. Det måste omgivningen vara medveten om, och förhålla sig till. Människan i kris kan säga och göra saker som är både överilade och destruktiva, berövad sitt vanliga sinne för proportioner och konsekvenser. Det måste omgivningen också vara medveten om, och förhålla sig till.
Att förhålla sig till kan i detta sammanhang innebära många saker. Det kan innebära tröst, och omtanke. En kram, en varm filt, ett mål mat, en kopp te och tålmodigt lyssna medan personen i kris ältar på det sätt vi människor ibland behöver göra för att få saker i perspektiv, eller bara sitta kravlöst tyst intill medan personen i kris sitter lika tyst.
Det kan också innebära att låta personen ösa ut sin frustration och förtvivlan utan att döma hen för detta, och utan att kräva en ursäkt efteråt. Det kan innebära att efter bästa förmåga skydda personen och personer i hens omgivning från konsekvenser av irrationellt och/eller oförutsägbart agerande. Att säga ifrån, att hindra personen från att t ex sätta sig i bilen och ge sig ut i kvällstrafiken. Det kan till och med innebära att med ett jämnmod sprunget ur insikt om att det är ett inte ovanligt sätt att krisa uthärda att ett visst mått av skitsnack och paranoia riktas mot omgivningen.
Det är lättare för den omgivning som minns att vi alla hamnar i kris ibland, och ingen av oss är fullt rationell i det läget. Det är ok.
Sociala media väller över av Lucia i dag. Och det är inte bilder på vingliga kronor, stjärngossestrutar med brutna toppar, glitterprydda hjässor eller ens hembakta lussebullar som dominerar. I år hör jag mer av hur sårade känslor över att inte ha blivit vald till Lucia i skolan bearbetas offentligt, uppblandad med upprörda röster över hur skolor väljer att designa sina luciatåg. Tydligen uppfattar en del av dagens föräldrageneration det som coolare om sonen drar på sig bruna eller röda trikåer än vit särk och trollkarlshatt. Det går mode i det mesta.
Reklam påverkar våra värderingar, vårt sätt att se omvärlden och oss själv i relation till vår omgivning. Det gläder mig att se ett företag använda detta medium för att kommentera på fenomenet och hjälpa oss sätta det i perspektiv:
Men du behöver ju inte projicera det på honom. Att du tyckte det var förnedrande när du var tonåring!
Jag har grubblat över hur jag skall skriva om Bo Rothsteins debattartikel i Expressen. Jag har fortfarande ingen riktig strategi, så det får bli som det blir.
Rothstein beskriver ett bekymmersamt framtidsscenario där horder av obildade unga män härjar det samhälle där kvinnor tar allt större del av makten och härligheten:
Hur blir ett samhälle med en stor grupp unga män som inte lyckas hitta någon stadigvarande kvinnlig partner, som inte kommer att leva med barn och som inte kommer att ha en fast position på arbetsmarknaden? Det finns goda skäl att tro att detta blir ett tämligen bökigt samhälle att leva i. Bland denna grupp unga män kommer det att finnas ett betydligt antal som upplever utanförskap, frustration och brist på respekt. Vi vet också att unga män är betydligt mera vålds- och brottsbenägna än unga kvinnor och att socialt destruktivt beteende ofta har sin bakgrund i olika former av frustration som följer av att vara ensamstående och ha låg social status. På motsatt vis finns det anledning att anta att ansvaret för barn, för att sköta ett arbete och för att leva upp till en partners förväntningar är företeelser som så att säga civiliserar unga mäns beteende.
Debattinlägget dräller av sådana här små subtila vinkar om hur Rothstein ser på saken – lösningen som antyds är den som i äldre tider (i dag har väl skolan kommit längre än så, har den inte?) då och då nyttjades i klassrum för att skapa lugn: sätt flickorna intill pojkarna, så håller flickorna pojkarna lugna. Ansvaret för vuxna mäns förmåga till civiliserat uppförande vilar på kvinnorna.
Nej, vet du vad, Rothstein, en sån föraktfull attityd mot det egna könet, var kommer den ifrån? Män är lika kapabla som kvinnor. Unga män har lika god studieförmåga som unga kvinnor. Pojkar har samma kapacitet att lära sig såväl teoretiska som praktiska ämnen. Mäns entreprenöriella förmåga är inte alls sämre än kvinnors.
Men den bild Rothstein presenterar riskerar att bli en självuppfyllande profetsia.
Många ser i dag kvinnornas starka frammarsch inom utbildningssystemet som ett sätt att åtgärda en historisk orättvisa där kvinnor varit underordnade och män varit överordnade. Men man glömmer då bort vad mäns och kvinnors olika partnerselektion innebär för de utsorterade unga männens framtida livssituation. Dagens generation skolpojkar bär ju rimligen inget ansvar för den brist på jämställdhet som råder, men såsom skolan fungerar i dag kommer en stor grupp av dem att få leva sitt liv som tillhörande gruppen ”de dubbelt ratade”.
Hans beskrivningar av pojkar som små destruktiva troll är lika skadlig för unga mäns självbild som hans beskrivning av unga kvinnors studieframgångar som en orsak till att det blir synd om män är för unga kvinnors självbild, och båda aspekterna är direkt skadliga för samhället och världen.
Det är varken kromosomuppsättning, könsorgan, socialt, kulturellt, biologiskt kön, hårfärg, ögonfärg, kroppslängd, muskelmassa eller andra kroppsliga aspekter som påverkar dagens generations skolelevers möjligheter till studieframgångar. De har nog att kämpa med ändå.
Det är skolstart igen. Barn och unga, och inte fullt lika unga, flockas på skolgårdar, i skolkorridorer och klassrum.
I många fall, ja i de flesta fall, i glädje och förväntan.
Men jag vill påminna om att vi inte kan ta det för givet. Alla gläds inte. I varje skola finns några som går till den första skoldagen med kramp i magen. Livrädda, ensamma, utsatta för andras hån, blickar, avståndstagande, nålstick. En förfärlig situation som lämnar ärr för livet.
Jag skriver inte detta för att ge er dåligt samvete, för att få er att känna er otillräckliga eller hjälplösa. Jag skriver för att påminna om att det går att göra stor skillnad med små medel. Precis som ord kan orsaka ärr kan ord läka sår.
Andreas Drakenberg berättar i sin blogg om sin högstadietid:
En dag, när jag gick i sjuan och var på väg hem från skolan, såg jag en kille i min parallellklass på andra sidan gatan. Hans namn var Jakob och i sin famn bar han på vad som såg ut att vara samtliga böcker för hela terminen. Konstigt, tänkte jag, då jag undrade vem, som på en fredag, bär med sig alla skolböcker hem från skolan? Han måste vara en nörd sa jag för mig själv, ryckte på axlarna och fortsatte hemåt.
”Jävla bög”, hörde jag någon säga bakom mig. ”Bögklubben är åt andra hållet”, sa någon annan och jag såg hur ett gäng killar sprang i full fart mot Jakob utan några planer på att stanna. De sprang rakt in i honom och knuffade alla hans böcker ur händerna på honom, för att sedan lämna honom där på marken i sin egen röra. När Jakob, efter vad som kändes som en evighet, äntligen tittade upp fanns där en oerhörd ledsamhet i hans ögon. Jag bestämde mig därför för att gå fram och hjälpa honom.
Detta beslut ändrade allt, på en fullständigt livsavgörande nivå. Läs hela blogginlägget, från början till slut. Det är väl investerade minuter.
Jag återgav för några år sedan en berättelse jag fick av en av alla de kloka människor som passerat genom mitt klassrum genom åren. Han berättade om hur han som befälselev med mycket enkla medel gett de unga människor han hade ansvar för lite mer ork i det avgörande ögonblicket, och visade hur vi kan använda oss av denna chokladkakevisdom i alla andra delar av livet.
Den sista dagen av övningen var alla trötta, det var kallt, kläderna var fuktiga, alla frös, hade ont här och där, och förväntades som avslutning gå långt och länge för att ta sig tillbaka till civilisationen, varma duschar, torra kläder och vila. Humöret och orken låg långt under nollstrecket.
Och då plockade den unge mannen fram sin chokladkaka.
En liten omtanke som gör stor skillnad, just för att den är en omtanke. Det kostar oss inget alls, men ger oändligt mycket.
Det tänker jag på nu när skolåret börjar igen. Det går att göra skillnad. Det är till och med enkelt.
I den soldyrkande kulturen som präglar samhället är det inte självklart enkelt att vara skuggvarelse. Solkulten präglar i hög grad stadsplanering och arkitektur, med altaner, balkonger och uteplatser placerade i direkt söderläge när så är möjligt, med öppna torg, uteserveringar och promenadstråk där man ofta är tvungen att ta sig igenom stora områden direkt exponerade för solen, och för att kunna delta i sociala aktiviteter som t ex att dricka kaffe tillsammans behöver man vara beredd på att denna äger rum i direkt solljus, och att detta betraktas som en källa till glädje.
Jag är den sortens varelse som är mycket besvärad av solen. Det intensiva ljuset ger mig ungefär samma reaktion som stickande kemikalier, tårarna rinner, det sticker, ögonen blir röda och besvären håller i sig långt efter att jag kommit undan, och jag reagerar allergiskt med sveda, utslag och klåda i dagar efteråt när huden exponerats för länge och för direkt. Värmen påverkar min kognitiva förmåga, och gör att mitt minne fungerar till och med sämre än vanligt. Men med hjälp av relativt enkla medel går det att hantera situationen, och många gånger kunna röra sig i samhället nästan lika enkelt och obehindrat som den trägnaste soldyrkare.
Med hjälpmedlen på bilden, dvs portabel skugga, portabelt dunkel som är vilsamt för ögonen, en tredje hjärnhalva som larmar och påminner mig om allt det min hjärna inte alls klarar av att minnas när yttertemperaturen börjar närma sig svårhanterliga nivåer (dvs går över tjugo grader), gärna i kombination med spf 50 och täckande kläder, går det att röra sig i vardagen tillsammans med andra nästan utan problem.
Tänk ändå vilket privilegium det kan vara att leva i en miljö där avvikande beteende accepteras, eftersom människorna omkring en förstår att man gör det man gör för att fungera i sammanhanget, inte för att reta eller provocera sin omgivning.
Det var Earth Hour igår. Det är inte den timmen då man släcker lampor, myser i skenet från levande ljus innan man tänder igen och fortsätter som innan. Det är en symbol som förpliktigar:
Nu är kl 21.30. We did it. Vi hade vår Earth Hour tillsammans.
Fint. Att göra saker tillsammans är oftast fint.
Well. NU börjar jobbet.
Earth Hour är ju, som sagt, en symbol. En signal vi skickar till våra politiker, varandra och oss själva att vi vet om att jorden är sårbar (läs: dödligt sårad) och att vi är beredda att göra något för att läka den. Eller iallfall rädda den ifrån att dö inom några decennier.
Få kan göra allt, men alla kan göra något.
Att släcka under Earth Hour är inte något. Det är att visa att man nu tänker göra något när vi tänder igen.
Nu. Kl 21.30 börjar detta nu.
Om Earth Hour inte efterföljs av en livsstilsförändring var den i onödan. Då skickade vi fel signal. Då skickade vi signalen att vi inte vill göra något av värde. Bara symboliskt som inte är så besvärligt.
Och jag kommer, inte helt osökt, att tänka på en fråga jag glädjande nog får allt oftare: Vad ersätter du köttet med? Den ställs alltid, utan undantag, i en vänligt, nyfiket undrande ton.
Det handlar sällan om protein eller näringsämnen, utan om hur man faktiskt komponerar en måltid där det som upplevs som grundpelaren saknas. Det här med vegetarisk mat är fortfarande ett okänt område för många, och för den som av födsel och ohejdad vana tänker ‘kött med något till’ när hen tänker mat är frågan fullständigt logisk.
Det erbjuds många köttsubstitut, korvar, biffar, färser, smörgåspålägg etc och jag är övertygad om att de är smakliga och i många fall kan fungera som en slags motsvarighet till nikotinplåster för den som inte riktigt vet hur hen ska orientera sig vidare från alla de köttraditioner som omger oss. Men jag vet faktiskt inte. I en stor andel av de lättlagade vegetariska matvaror som erbjuds i frysdiskar runt om i landets butiker är vetegluten en stabil bas, mycket är panerat för att ge en välbekant stekyta, och så var det med den saken för min del.
Så mitt svar är ‘Det gör jag inte’.
Jag söker inga köttersättningar, eftersom kött inte är en del av mina mattraditioner och inte lämnar något hål att fylla. Jag väljer inte det vegetariska alternativet, utan jag väljer mat. Helt vanlig mat. Vitaminer, mineraler, proteiner, kryddor och smaker, färger och dofter.
Och jag är uppriktigt glad att få frågan! Det visar på nyfikenhet och en vilja att veta, ett steg mot den livsstilsförändring mindre kött innebär, den som verkar stor och svår men egentligen är väldigt enkel när man väl hittat ingången.
You're no different to me 