Om SJ och service

Jag tog bussen in till centrum för att handla, men missade bussen hem. Skånetrafiken bekymrar sig inte så mycket om tidtabellen, fem minuter innan avgång eller fem minuter efter gör väl detsamma tycks de tänka, så bussen som skulle gått kvart över gick redan tio över, och på väg ut ur affären en minuts promenadväg från busshållsplatsen såg jag den rulla iväg.

Det är söndag. Det innebär att bussarna går en gång i timmen. Ungefär, sådär. Att stå och vänta en timme på nästa buss är inte jättekul, men det är ingen större katastrof heller, i synnerhet inte om vädret är så behagligt som det är idag. Förtretligt, på sin höjd. Och medan jag stod där på järnvägsstationen varifrån jag tar bussen kom förtvivlade norrmän förbi. Deras tåg var inställt.

Bara så. Ingen mer information, och stationen så stängd, nersläckt och obemannad som den är på södageftermiddagar, trots att tågen fortfarande går. Borde gå, menar jag. Den enda levande människan var killen i Pressbyrån. Han gjorde vad han kunde, visste att berätta att det inställda tåget hade med kraftigt regn uppåt landet att göra, kunde erbjuda biljetter till en nattbuss till Stockholm och förmedla ett rykte om att nästa tåg norrut eventuellt skulle komma att gå. Trots att han inte är SJ-anställd gjorde han SJs jobb.

Dessa förtvivlade människor behövde vara i Trondheim i morgon förmiddag, en kvinna behövdes på sin arbetsplats Nidarosdomen för att hjälpa till och bistå människorna som drabbats av katastrofen. SJ kunde inte bistå med alternativa färdmedel, var det kärva besked som gavs efter en smärre evighet i telefonkö.

SJ.

Nu måste vi prata allvar. Det här håller inte. Ni känner till terrorattacken i Norge, ni vet hur många människor, hur många barn och ungdomar som har dödats. Ert agerande, som i vanliga fall kan betraktas som slappt och oengagerat när det gäller förseningar, blir i det här fallet salt i öppna sår.

Nej, ni råder inte över vädret, men ni råder över att ingen enda SJ-anställd fanns på plats på stationen i Lund för att ge information och bistå de människor som plötsligt fann sig strandsatta i Skåne. Förstår ni överhuvudtaget vilken skillnad det hade gjort om där hade varit tänt, och det hade funnits en levande människa att vända sig till istället för ett telefonnummer med 33 personer före i telefonkön?

Om ni förväntar er att Pressbyrån skall sköta er informationstjänst så bör ni betala dem ersättning för detta. Att parasitera är inte snyggt.

Skärpning.

Jag skäms över er.

Jedi-ism

Mats förundras inför Star Trek och Star Wars, och undrar om man väljer sida ungefär som man kan välja att hejja på ett eller annat hockeylag. Jag anar att den enligt uppgift fjärde största religionen i Storbritannien,  Jedi-ismen, också kan väcka viss förundran.

.

Kvinnliga präster

Biskop Bertil Gärtner, sannolikt mest känd för sitt motstånd mot kvinnliga präster, är död. Dagstidningarna skriver om det, såklart, men just jag råkade först på nyheten i en av de prästbloggar jag följer.

Jo, så är det. Ärkehedning som jag är följer jag en skock prästers bloggar. Jag gör det av samma anledning som jag följer de flesta andra bloggar jag följer: de skriver bra, de har en atmosfär i sitt skrivande som gör att jag gärna läser deras ord, och viktigast av allt, de beskriver en sida av samhället jag sällan kommer i kontakt med i mitt dagliga liv.

Förvånad konstaterar jag när jag tittar rätt på saken att jag följer en skock kvinnliga prästers bloggar. Den ende mannen i rullan har slutat jobba som präst och ägnar sina dagar åt något annat. Hur blev det så? Jag funderar över de prästbloggar som rensats ut från rullan och kommer fram till att det har både med perspektivet och atmosfären i bloggarna att göra. Har bloggaren ett för snävt perspektiv blir det lätt internt och jag tappar intresset, och är bloggen alltför styltigt skriven tröttnar jag också raskt. Kan det vara så illa att manliga präster helt enkelt skriver sämre, eller har jag bara haft otur och stött på tråkmånsarna i mina irrfärder på nätet?