Går allt som planerat sitter jag just nu framför TVn och ser underbare GayTenor med kör lussa för oss alla. Vänligen ring mig inte för att kolla om jag verkligen gör det, men vet att det är min ambition.
Realtidsuppdatering: Jadå, visst såg och hörde jag honom, magnifik, innerlig, mjuk och intensiv som alltid på scenen.
Sociala media väller över av Lucia i dag. Och det är inte bilder på vingliga kronor, stjärngossestrutar med brutna toppar, glitterprydda hjässor eller ens hembakta lussebullar som dominerar. I år hör jag mer av hur sårade känslor över att inte ha blivit vald till Lucia i skolan bearbetas offentligt, uppblandad med upprörda röster över hur skolor väljer att designa sina luciatåg. Tydligen uppfattar en del av dagens föräldrageneration det som coolare om sonen drar på sig bruna eller röda trikåer än vit särk och trollkarlshatt. Det går mode i det mesta.
Reklam påverkar våra värderingar, vårt sätt att se omvärlden och oss själv i relation till vår omgivning. Det gläder mig att se ett företag använda detta medium för att kommentera på fenomenet och hjälpa oss sätta det i perspektiv:
Men du behöver ju inte projicera det på honom. Att du tyckte det var förnedrande när du var tonåring!
Jag har grubblat över hur jag skall skriva om Bo Rothsteins debattartikel i Expressen. Jag har fortfarande ingen riktig strategi, så det får bli som det blir.
Rothstein beskriver ett bekymmersamt framtidsscenario där horder av obildade unga män härjar det samhälle där kvinnor tar allt större del av makten och härligheten:
Hur blir ett samhälle med en stor grupp unga män som inte lyckas hitta någon stadigvarande kvinnlig partner, som inte kommer att leva med barn och som inte kommer att ha en fast position på arbetsmarknaden? Det finns goda skäl att tro att detta blir ett tämligen bökigt samhälle att leva i. Bland denna grupp unga män kommer det att finnas ett betydligt antal som upplever utanförskap, frustration och brist på respekt. Vi vet också att unga män är betydligt mera vålds- och brottsbenägna än unga kvinnor och att socialt destruktivt beteende ofta har sin bakgrund i olika former av frustration som följer av att vara ensamstående och ha låg social status. På motsatt vis finns det anledning att anta att ansvaret för barn, för att sköta ett arbete och för att leva upp till en partners förväntningar är företeelser som så att säga civiliserar unga mäns beteende.
Debattinlägget dräller av sådana här små subtila vinkar om hur Rothstein ser på saken – lösningen som antyds är den som i äldre tider (i dag har väl skolan kommit längre än så, har den inte?) då och då nyttjades i klassrum för att skapa lugn: sätt flickorna intill pojkarna, så håller flickorna pojkarna lugna. Ansvaret för vuxna mäns förmåga till civiliserat uppförande vilar på kvinnorna.
Nej, vet du vad, Rothstein, en sån föraktfull attityd mot det egna könet, var kommer den ifrån? Män är lika kapabla som kvinnor. Unga män har lika god studieförmåga som unga kvinnor. Pojkar har samma kapacitet att lära sig såväl teoretiska som praktiska ämnen. Mäns entreprenöriella förmåga är inte alls sämre än kvinnors.
Men den bild Rothstein presenterar riskerar att bli en självuppfyllande profetsia.
Många ser i dag kvinnornas starka frammarsch inom utbildningssystemet som ett sätt att åtgärda en historisk orättvisa där kvinnor varit underordnade och män varit överordnade. Men man glömmer då bort vad mäns och kvinnors olika partnerselektion innebär för de utsorterade unga männens framtida livssituation. Dagens generation skolpojkar bär ju rimligen inget ansvar för den brist på jämställdhet som råder, men såsom skolan fungerar i dag kommer en stor grupp av dem att få leva sitt liv som tillhörande gruppen ”de dubbelt ratade”.
Hans beskrivningar av pojkar som små destruktiva troll är lika skadlig för unga mäns självbild som hans beskrivning av unga kvinnors studieframgångar som en orsak till att det blir synd om män är för unga kvinnors självbild, och båda aspekterna är direkt skadliga för samhället och världen.
Det är varken kromosomuppsättning, könsorgan, socialt, kulturellt, biologiskt kön, hårfärg, ögonfärg, kroppslängd, muskelmassa eller andra kroppsliga aspekter som påverkar dagens generations skolelevers möjligheter till studieframgångar. De har nog att kämpa med ändå.
Vi kom på kant med varandra från början. Du var ny på det du gjorde, men marknadsförde dig som en stjärna och jag blev väl lite irriterad på att du inte levde upp till dina löften. Så våra vägar skildes, vi har båda träffat andra under den tid som gått sen dess. Det har berikat oss, inte sant? Vi är lite klokare, lite mer erfarna, befinner oss på en annan plats än senast.
Så vad säger du? Ska vi göra ett försök till? Jag måste säga att det klär dig bättre att komma som ett svart hål än en stjärna. Mystiken är mer tilldragande än det pråliga glitter du bar senast.
Och så är det ju så, som en klok person påpekade, jag tycker om svarta hål.
So, here we go again. Same procedure as last year?
I Expressen koketterar en Peter Cornell fåfängt med ett lite lagom klädsamt förakt mot det han kallar ”Galna narcissistsjukan” som nu till hans ohöljda förfäran drabbat även personer ”som man tidigare trodde immuna: kloka och rejäla ledande kvinnor i arbetarrörelsen”
Han exemplifierar detta förfärande förfall hos de fd rejäla kvinnorna så att vi alla skall förstå och uppröras med ett citat ur biografin Margot, författad av Bengt Ohlsson:
”Ibland har hon jeans, ibland är hon barfota. Ibland är tånaglarna nymålade och djupröda.”
Kära nån! Nymålade naglar? På en politiker? Vart är världen på väg?
Visst kan man tycka det är lite gulligt med denna koketta upprördhet över bagateller, men samtidigt är det bekymmersamt med en så trång och snäv norm.
Jag säger absolut inte att det är så, men jag säger att vi bör reflektera över huruvida det faktum att oproportionerligt många unga människor tror att de har problem med sitt matematiska tänkande, trots att de i själva verket har ett väl utvecklat sådant och bara har brister i själva baskunskaperna, möjligen kan ha sin grund i något annat än de unga människorna per se?
De är så många, och det tycks mig helt orimligt att inte åtminstone fundera över vilken betydelse själva den undervisning de utsatts för från späda år har i sammanhanget. Jag har inte forskat på saken, så jag kan ta helt fel, men mig tycks det rimligare att anta att undervisningen gör större skillnad än t ex kön eller postnummer.
.
Jag hamnar i DN och tar del av hur Julia Svensson ventilerar sin besvikelse över filmen En Dag:
När jag beklagar mig över min förstörda filmkväll berättar en vän att hon gjorde misstaget att köpa ”En dag”-boken när hon var deppig, eftersom förlaget tryckt ”Må bra-läsning i högsta ligan” på omslaget. Jag får medhåll: hajpen kring denna saga är lurendrejeri.
I recensionsutdragen på Bokus står det: ”Denna charmiga, varma och humoristiska berättelse går rakt in i hjärtat ”. Och en kompis rekommenderade boken som en härlig historia, en sådan ”man kan behöva ibland”.
Svensson väntade sig en romantisk komedi, en historia som efterlämnar ungefär samma känsla som de moderna klassikerna Bridget Jones Dagbok eller Sex and the City. Hon hade längtat efter att se filmen, beskriver hon, och ”häromkvällen befann jag mig i passande stämning. Ensam, trött, lite låg, hade laddat upp med lösgodis och yllefilt” men i stället för den lättsamma verklighetsflykt hon ställt in sig på slutar filmkvällen med att hon, som hon beskriver, gråter och hyperventilerar samtidigt. ”Hur gick det här till?” frågar hon sig upprörd.
”Kan man klaga över att inte bli tillräckligt lurad?” skriver Mats som rubrik till det blogginlägg som ledde mig till Svenssons text, men den underförstådda implikationen att genren romantisk komedi bygger på att tittaren vill bli lurad att, åtminstone för en stund, tro på det lyckliga slutet. Jag har inte sett filmen, men jag har läst boken, och inte ens väldigt tidigt om morgonen innan jag hunnit dricka min första kopp kaffe, den tid på dagen när hjärnan fortfarande är fylld med luddig dimma, hade jag placerat boken i kategorin romantiska komedier.
Aristoteles beskriver hur en gång Homeros skapade mönstret för komedin genom att göra dramatiska föreställningar som inte smädade (som satiren) utan snarare förlöjligade. Vi känner igen den romantiska komedins upplägg, inte sant? Den dramatiska kärlekshistorien, ofta med förvecklingar och missförstånd, de övertydliga men sympatiska karaktärernas överdrivna reaktioner som som får oss att småskratta igenkännande, de uppskruvade känslorna, de komplicerade situationerna dessa känslor försätter karaktärerna i. Det är en svår genre, gränsen mellan en framställning som lämnar oss med känslan av att ‘om till och med den där hopplösa människan får ett lyckligt slut så finns det hopp för mig också’ och slapstick kan vara hårfin.
Har man fått uppfattningen att One Day befinner sig i den här kategorin förstår jag att man känner sig lurad. Det är ingen historia som garanterar ett lyckligt slut, men det är definitivt en läsvärd bok.
Länkarna i marginalen till Svenssons text leder mig till DNs Johan Croneman som belyser en annan sida av fenomenet lyckligt slut när han ställer sig frågande till människors upprördhet över Whitney Houstons död:
Annars mådde jag mest illa under helgen, nej det var inte vinterkräket, det var väl snarare mediekräket. Det som vällde fram efter beskedet om att Whitney Houston hittats död på ett hotellrum. Herregud, plötsligt var det Maria Magdalena själv som hade avlidit, en helig ikon, ett helgon – inte den artist som hånats och bespottats i över ett årtionde, som hängts ut både på längden och på tvären, vars privatliv både marinerats och grillats i medierna. Man har långsamt men effektivt frossat i bilder på hennes förfall, den ena mer avslöjande bilden efter den andra har vandrat världen runt.
Plötsligt sörjde en hel värld, och när jag i går morse läste på text-tv att man på amerikanska Grammy-galan gemensamt bett en bön för Whitney, då fick det vara nog.
Många förundras över den reaktion Houstons död väckt, en och annan har upprörts över upprördheten, somliga uppfattar den som överdriven och andra uttrycker ett obehag orsakat av vad som beskrivs som frossande i spelade känslor. Jag har inte skrivit mycket om saken, jag lägger inga direkta värderingar i hur man reagerar på nyheten, och min egen relation till artisten Houston består i princip i ett luddigt intryck av att hon tycktes ha aningen sämre andningsteknik, eller möjligen mikrofonteknik, än Mariah Carey när de spelade in en duett till någon tecknad film tillsammans, men givetvis har jag som alla andra noterat den uppmärksamhet och de känslor hennes död väckt.
Orsakerna till dessa känslor är givetvis legio men det som väcker dessa känslor är inte alltid personen Houston, utan det hon kommit att symbolisera: Ungdomsår, en oskyldigare tid då framtiden ännu var ljus och ekonomin syntes i oändlig tillväxt, skönhet. Men också den andra sidan av livet, lidandet, smärtan som finns i att se någon sjunka allt djupare in i droger och missbruk, och det obändiga hopp som väcks med varje löfte om att nu, nu är det på riktigt, den här behandlingen är den som kommer att ha effekt.
Hennes död berövade människor hoppet om ett lyckligt slut på den saga som den offentliga delen av Houston symboliserade. Katarsis i stället för rituell elevation, smärta i stället för upplyftande, och jag förvånas inte om man söker lättnad i den mänskliga närhet som finns i den ritual en gemensam bön utgör, oavsett om det sker på en tv-gala eller någon annanstans, och oavsett hur ytligt och tramsigt det ser ut i andras ögon. Vi vill inte förlora det vacklande hoppet om att det lyckliga slutet faktiskt finns, trots allt.
.
.
I SvDs understreckare berättar Anders Sundelin om en sammanställning av författarintervjuer som gjorts av tidskriften Paris Review Sammanställningen fokuserar på hur författarna gått och går till väga under själva arbetet.
Gabriel García Márquez skrev sina första romaner efter arbetet, kvar på tidningsredaktionen, för han älskade ljudet av skrivmaskinerna som sjöng. Isaac Bashevis Singer tycker det ingenting gör om han blir störd, tvärtom: sånt är livet. Men för övrigt berättas om ett arbete i avskildhet, en klostertillvaro, även om ingen annan är så extrem som George Simenon. Själva arbetet liknas vid brottning, simning, snickeri, utrikespolitik – ”Det är några problem som ska lösas” – där lösenordet heter sådant som hårt arbete, disciplin, uthållighet, också mod, tur, våghalsighet. Allt görs med den största ansträngning. Idéer finns hur många som helst, material saknas inte, svårigheten är att bearbeta stoffet och det görs ingen annanstans än vid skrivbordet, timme efter timme, dag efter dag. (Bara Truman Capote tycks ligga ner, med kaffe och cigarretter till hands.)
Jag vet inte hur det är med er, men jag känner igen mig i beskrivningarna kring behovet av avskildhet för att utrymmet för att turen skall närma sig, för att det hårda arbetet skall kunna äga rum och uthålligheten skall blomma ut.
Det är mycket man ska hinna med under ett läsår, det är mycket man vill hinna med också, därutöver, och så finns allt det där som eleverna vill ha med, det som kollegor bidrar med och så allt det där som händer som man inte riktigt räknat med. För att ekvationen planerat stoff kontra antal faktiska lektioner skall gå ihop krävs, för mig, tillräckligt utrymme för eremitläget. Det är då, och bara då, jag kan betrakta delarna och se hur moment leder till moment, hur repetitioner fogas till nyheter och var det kan komma att finnas utrymme för det där extra som i tidsnöd kan plockas bort för att ge utrymme för det oundgängliga.
Ernest Hemingway myntar uttrycket isberget: sju åttondelar av berättelsen finns under vattenytan. ”Den gamle och havet” skulle ha kunnat vara tusen sidor lång, med tanke på allt han visste om byn och invånarna och fisket, alla historier han hört, men allt det där togs bort för att nå fram till läsaren med något som kan ge honom eller henne någonting som liknar en egen erfarenhet, en berättelse som kan ha hänt.
Han kunde lika gärna talat om en lektion. Sju åttondelar av en lektion syns aldrig i klassrummet. och det är som det ska. De äger rum före och efter, på tidigare lektioner, på senare lektioner, i lärarens förarbete, i lärarens samarbete med kollegor, i lärarens efterarbete, i det som framträder i lärarens dokumentation av läsåret, i lärarens kunskap och förtrogenhet i ämnet och inte minst i samspelet mellan lärare och klass, som grupp och som individer. I klassrummet ser vi toppen av isberget
men vi vet att resten finns där under ytan och har, i bästa fall, förstånd att hålla oss ur vägen.
Jag är inte säker på att bilden fungerar riktigt utanför mitt huvud (inuti mitt huvud är analogin glasklar), men min poäng är helt enkelt att det ligger åtskilligt mer bakom en lyckad lektion än det man ser med blotta ögat, men att det man ser är imponerande nog.
Det finns en väldig massa ord och begrepp i matematiken. Somliga enkla och direkta, andra långa och svårare att dechiffrera. Multiplikation, koordinatsystem, integraler, imaginära tal, konjugat, binom, trigonometri, promille och många fler. Om man förstår orden och begreppen, vet i vilka sammanhang de hör hemma och vilken information de faktiskt ger så har man kommit en bra bit på väg mot att förstå matte. Det finns klara poänger med att lägga tid och kraft på litteraciteten i matematikundervisningen. På att göra eleverna litterata i matematiskan, ge dem orden och begreppen, inte bara abstrakta formler och räkneövningar.
Och när man kommit så långt i resonemanget så kommer ofta frågan: jaha, och vad har jag för nytta av det här i mitt dagliga liv då? Jag tänker inte bli matematiker, jag tänker inte bli ekonom, jag tänker inte bli tekniker, jag klarar mig utan matte!
Jo, nog ligger det lite i det. Man kan klara sig utan matte, men man gör det på ett sätt där man är utlämnad på nåd och onåd till andras ärlighet och eventuella vilja att hjälpa till och vara övertydliga.
Jag tänker på procenträkning till exempel.
Vi omges av procent i vårt dagliga liv, det är räntor, reor, rabatter, skattesatser, avbetalningsplaner, moms, avdrag, påslag, kolhydrater, löneförhandlingar och mycket annat.
Det kan t ex låta väldigt rättvist och rimligt att en arbetsgivarpart ger alla som arbetar inom en koncern samma löneförhöjning. Alla har ju bidragit till koncernens framgång under året, inte sant? Alltså får alla 5% löneökning.
5% betyger 5 hundradelar. Det innebär att den som tjänar 50 000 kronor i månaden får 2 500 kronor mer i månaden. Hurra! 2 500 kronor i månaden är mycket pengar. För den som som tjänar mindre, säg 15 000 kronor i månaden, skulle 2 500 kronor mer i månaden göra stor skillnad. Men den som tjänar 15 000 kronor i månaden får istället nöja sig med 750 kronor mer i månaden när h*n får 5% i löneökning. Det är pengar det också, men mycket mindre.
Om det är rättvist eller inte är en subjektivt lönemoralisk diskussion, men vi kan utan att lägga några politiska eller moraliska värderingar i det konstatera att de två anställda inte fick lika mycket pengar i löneökning, trots att de fick lika många procent löneökning. Vi kan också konstatera att ju större löneskillnaden var innan löneökningen, ju större blir skillnaden i hur mycket löneökning man får. Det beror helt enkelt på att en hundradel av 50 000 är mer än en hundradel av 15 000. Förstår vi inte detta löper vi en genuin risk att rätt som det är känna oss blåsta på konfekten.
Ekonomin påverkar oss allesammans – i det lilla privata, där den som redan tjänar mer får högre löneökning trots att alla fick samma procent, och i det stora med konjunkturer, aktiehandel, räntor etc. Förstår vi de matematiska begreppen som används förstår vi vad som händer, vi ser sammanhang och samband och vi står bättre rustade inför vad som är på väg.
Vi blir inte häxmästare allesammans, men förstår vi vad häxmästaren säger kan vi se mekanismerna bakom magin.
Det har försvunnit en hel ö. Rätt upp i luften försvann den, och ingen vet var den blev av. Eventuellt befinner den sig just nu ovanför Tjeckien. Eventuellt inte.
På musik- och konstfestivalen ”Secret Garden Party” i Cambridgeshire i England svävade en heliumfylld ö ovanför deltagarnas huvuden. Det var lördagsnatt den 24 juli och ön, som kallades Is Land, steg plötsligt mot himlen och försvann. Det här skriver den brittiska tidningen The Guardian på sin hemsida.
Ett gäng yngre pojkar hade setts kapa av de rep som höll skulpturen på plats. Fast beslutsamma om att skicka iväg konstverket rakt ut i rymden använde de sig sedan av en jolle, rodde ut på en sjö där de sedan skar av den sista kabeln. Sedan dess har alltså ingen sett till det svävande konstverket.
Eventuellt landar den en dag någonstans. Man vet aldrig så noga med svävande öar. Medan den fortfarande befann sig på festivalområdet såg den ut såhär:
.
Berätta gärna om ni ser den när den svävar förbi.
You're no different to me 