Morricas adventskalender, lucka tretton

Går allt som planerat sitter jag just nu framför TVn och ser underbare GayTenor med kör lussa för oss alla. Vänligen ring mig inte för att kolla om jag verkligen gör det, men vet att det är min ambition.

Realtidsuppdatering: Jadå, visst såg och hörde jag honom, magnifik, innerlig, mjuk och intensiv som alltid på scenen.

Annonser

Nationell Lucia-ångest

Sociala media väller över av Lucia i dag. Och det är inte bilder på vingliga kronor, stjärngossestrutar med brutna toppar, glitterprydda hjässor eller ens hembakta lussebullar som dominerar. I år hör jag mer av hur sårade känslor över att inte ha blivit vald till Lucia i skolan bearbetas offentligt, uppblandad med upprörda röster över hur skolor väljer att designa sina luciatåg. Tydligen uppfattar en del av dagens föräldrageneration det som coolare om sonen drar på sig bruna eller röda trikåer än vit särk och trollkarlshatt. Det går mode i det mesta.

Reklam påverkar våra värderingar, vårt sätt att se omvärlden och oss själv i relation till vår omgivning. Det gläder mig att se ett företag använda detta medium för att kommentera på fenomenet och hjälpa oss sätta det i perspektiv:

Men du behöver ju inte projicera det på honom. Att du tyckte det var förnedrande när du var tonåring!

Könsroller och förväntningar

Jag har grubblat över hur jag skall skriva om Bo Rothsteins debattartikel i Expressen. Jag har fortfarande ingen riktig strategi, så det får bli som det blir.

Rothstein beskriver ett bekymmersamt framtidsscenario där horder av obildade unga män härjar det samhälle där kvinnor tar allt större del av makten och härligheten:

Hur blir ett samhälle med en stor grupp unga män som inte lyckas hitta någon stadigvarande kvinnlig partner, som inte kommer att leva med barn och som inte kommer att ha en fast position på arbetsmarknaden? Det finns goda skäl att tro att detta blir ett tämligen bökigt samhälle att leva i. Bland denna grupp unga män kommer det att finnas ett betydligt antal som upplever utanförskap, frustration och brist på respekt. Vi vet också att unga män är betydligt mera vålds- och brottsbenägna än unga kvinnor och att socialt destruktivt beteende ofta har sin bakgrund i olika former av frustration som följer av att vara ensamstående och ha låg social status. På motsatt vis finns det anledning att anta att ansvaret för barn, för att sköta ett arbete och för att leva upp till en partners förväntningar är företeelser som så att säga civiliserar unga mäns beteende.

Debattinlägget dräller av sådana här små subtila vinkar om hur Rothstein ser på saken – lösningen som antyds är den som i äldre tider (i dag har väl skolan kommit längre än så, har den inte?) då och då nyttjades i klassrum för att skapa lugn: sätt flickorna intill pojkarna, så håller flickorna pojkarna lugna. Ansvaret för vuxna mäns förmåga till civiliserat uppförande vilar på kvinnorna.

Nej, vet du vad, Rothstein, en sån föraktfull attityd mot det egna könet, var kommer den ifrån? Män är lika kapabla som kvinnor. Unga män har lika god studieförmåga som unga kvinnor. Pojkar har samma kapacitet att lära sig såväl teoretiska som praktiska ämnen. Mäns entreprenöriella förmåga är inte alls sämre än kvinnors.

Men den bild Rothstein presenterar riskerar att bli en självuppfyllande profetsia.

Många ser i dag kvinnornas starka frammarsch inom utbildningssystemet som ett sätt att åtgärda en historisk orättvisa där kvinnor varit underordnade och män varit överordnade. Men man glömmer då bort vad mäns och kvinnors olika partnerselektion innebär för de utsorterade unga männens framtida livssituation. Dagens generation skolpojkar bär ju rimligen inget ansvar för den brist på jämställdhet som råder, men såsom skolan fungerar i dag kommer en stor grupp av dem att få leva sitt liv som tillhörande gruppen ”de dubbelt ratade”.

Hans beskrivningar av pojkar som små destruktiva troll är lika skadlig för unga mäns självbild som hans beskrivning av unga kvinnors studieframgångar som en orsak till att det blir synd om män är för unga kvinnors självbild, och båda aspekterna är direkt skadliga för samhället och världen.

Det är varken kromosomuppsättning, könsorgan, socialt, kulturellt, biologiskt kön, hårfärg, ögonfärg, kroppslängd, muskelmassa eller andra kroppsliga aspekter som påverkar dagens generations skolelevers möjligheter till studieframgångar. De har nog att kämpa med ändå.

 

Spotify – we meet again

Vi kom på kant med varandra från början. Du var ny på det du gjorde, men marknadsförde dig som en stjärna och jag blev väl lite irriterad på att du inte levde upp till dina löften. Så våra vägar skildes, vi har båda träffat andra under den tid som gått sen dess. Det har berikat oss, inte sant? Vi är lite klokare, lite mer erfarna, befinner oss på en annan plats än senast.

Så vad säger du? Ska vi göra ett försök till? Jag måste säga att det klär dig bättre att komma som ett svart hål än en stjärna. Mystiken är mer tilldragande än det pråliga glitter du bar senast.

Och så är det ju så, som en klok person påpekade, jag tycker om svarta hål.

So, here we go again. Same procedure as last year?

Fåfängans marknad

I Expressen koketterar en Peter Cornell fåfängt med ett lite lagom klädsamt förakt mot det han kallar ”Galna narcissistsjukan” som nu till hans ohöljda förfäran drabbat även personer ”som man tidigare trodde immuna: kloka och rejäla ledande kvinnor i arbetarrörelsen”

Han exemplifierar detta förfärande förfall hos de fd rejäla kvinnorna så att vi alla skall förstå och uppröras med ett citat ur biografin Margot, författad av Bengt Ohlsson:

”Ibland har hon jeans, ibland är hon barfota. Ibland är tånaglarna nymålade och djupröda.”

Kära nån! Nymålade naglar? På en politiker? Vart är världen på väg?

Visst kan man tycka det är lite gulligt med denna koketta upprördhet över bagateller, men samtidigt är det bekymmersamt med en så trång och snäv norm.

Matematiska samband

Jag säger absolut inte att det är så, men jag säger att vi bör reflektera över huruvida det faktum att oproportionerligt många unga människor tror att de har problem med sitt matematiska tänkande, trots att de i själva verket har ett väl utvecklat sådant och bara har brister i själva baskunskaperna, möjligen kan ha sin grund i något annat än de unga människorna per se?

De är så många, och det tycks mig helt orimligt att inte åtminstone fundera över vilken betydelse själva den undervisning de utsatts för från späda år har i sammanhanget. Jag har inte forskat på saken, så jag kan ta helt fel, men mig tycks det rimligare att anta att undervisningen gör större skillnad än t ex kön eller postnummer.

.

DN-hopping och vårt behov av lyckliga slut

Jag hamnar i DN och tar del av hur Julia Svensson ventilerar sin besvikelse över filmen En Dag:

När jag beklagar mig över min förstörda filmkväll berättar en vän att hon gjorde misstaget att köpa ”En dag”-boken när hon var deppig, eftersom förlaget tryckt ”Må bra-läsning i högsta ligan” på omslaget. Jag får medhåll: hajpen kring denna saga är lurendrejeri.

I recensionsutdragen på Bokus står det: ”Denna charmiga, varma och humoristiska berättelse går rakt in i hjärtat ”. Och en kompis rekommenderade boken som en härlig historia, en sådan ”man kan behöva ibland”.

Svensson väntade sig en romantisk komedi, en historia som efterlämnar ungefär samma känsla som de moderna klassikerna Bridget Jones Dagbok eller Sex and the City. Hon hade längtat efter att se filmen, beskriver hon, och ”häromkvällen befann jag mig i passande stämning. Ensam, trött, lite låg, hade laddat upp med lösgodis och yllefilt” men i stället för den lättsamma verklighetsflykt hon ställt in sig på slutar filmkvällen med att hon, som hon beskriver, gråter och hyperventilerar samtidigt. ”Hur gick det här till?” frågar hon sig upprörd.

”Kan man klaga över att inte bli tillräckligt lurad?” skriver Mats som rubrik till det blogginlägg som ledde mig till Svenssons text, men den underförstådda implikationen att genren romantisk komedi bygger på att tittaren vill bli lurad att, åtminstone för en stund, tro på det lyckliga slutet. Jag har inte sett filmen, men jag har läst boken, och inte ens väldigt tidigt om morgonen innan jag hunnit dricka min första kopp kaffe, den tid på dagen när hjärnan fortfarande är fylld med luddig dimma, hade jag placerat boken i kategorin romantiska komedier.

Aristoteles beskriver hur en gång Homeros skapade mönstret för komedin genom att göra dramatiska föreställningar som inte smädade (som satiren) utan snarare förlöjligade. Vi känner igen den romantiska komedins upplägg, inte sant? Den dramatiska kärlekshistorien, ofta med förvecklingar och missförstånd, de övertydliga men sympatiska karaktärernas överdrivna reaktioner som som får oss att småskratta igenkännande, de uppskruvade känslorna, de komplicerade situationerna dessa känslor försätter karaktärerna i. Det är en svår genre, gränsen mellan en framställning som lämnar oss med känslan av att ‘om till och med den där hopplösa människan får ett lyckligt slut så finns det hopp för mig också’ och slapstick kan vara hårfin.

Har man fått uppfattningen att One Day befinner sig i den här kategorin förstår jag att man känner sig lurad. Det är ingen historia som garanterar ett lyckligt slut, men det är definitivt en läsvärd bok.

Länkarna i marginalen till Svenssons text leder mig till DNs Johan Croneman som belyser en annan sida av fenomenet lyckligt slut när han ställer sig frågande till människors upprördhet över Whitney Houstons död:

Annars mådde jag mest illa under helgen, nej det var inte vinter­kräket, det var väl snarare mediekräket. Det som vällde fram efter beskedet om att Whitney Houston hittats död på ett hotellrum. Herregud, plötsligt var det Maria Magdalena själv som hade avlidit, en helig ikon, ett helgon – inte den artist som hånats och bespottats i över ett årtionde, som hängts ut både på längden och på tvären, vars privatliv både marinerats och grillats i medierna. Man har långsamt men effektivt frossat i bilder på hennes förfall, den ena mer avslöjande bilden efter den andra har vandrat världen runt.

Plötsligt sörjde en hel värld, och när jag i går morse läste på text-tv att man på amerikanska Grammy-galan gemensamt bett en bön för Whitney, då fick det vara nog.

Många förundras över den reaktion Houstons död väckt, en och annan har upprörts över upprördheten, somliga uppfattar den som överdriven och andra uttrycker ett obehag orsakat av vad som beskrivs som frossande i spelade känslor. Jag har inte skrivit mycket om saken, jag lägger inga direkta värderingar i hur man reagerar på nyheten, och min egen relation till artisten Houston består i princip i ett luddigt intryck av att hon tycktes ha aningen sämre andningsteknik, eller möjligen mikrofonteknik, än Mariah Carey när de spelade in en duett till någon tecknad film tillsammans, men givetvis har jag som alla andra noterat den uppmärksamhet och de känslor hennes död väckt.

Orsakerna till dessa känslor är givetvis legio men det som väcker dessa känslor är inte alltid personen Houston, utan det hon kommit att symbolisera: Ungdomsår, en oskyldigare tid då framtiden ännu var ljus och ekonomin syntes i oändlig tillväxt, skönhet. Men också den andra sidan av livet, lidandet, smärtan som finns i att se någon sjunka allt djupare in i droger och missbruk, och det obändiga hopp som väcks med varje löfte om att nu, nu är det på riktigt, den här behandlingen är den som kommer att ha effekt.

Hennes död berövade människor hoppet om ett lyckligt slut på den saga som den offentliga delen av Houston symboliserade. Katarsis i stället för rituell elevation, smärta i stället för upplyftande, och jag förvånas inte om man söker lättnad i den mänskliga närhet som finns i den ritual en gemensam bön utgör, oavsett om det sker på en tv-gala eller någon annanstans, och oavsett hur ytligt och tramsigt det ser ut i andras ögon. Vi vill inte förlora det vacklande hoppet om att det lyckliga slutet faktiskt finns, trots allt.

.

.