Juldekorationet

Julen är över för den här gången, choklad har tagits från undre lager, klappar har öppnats, bjällror har klungit, tomtar tippat in i mer eller mindre tysta vrår och ett eller annat öga har sannolikt tindrat. Rowena fick nöja sig med Ivanhoe även denna nyårsdag, allt medan den sköna Rebecka försvann åt annat håll, och medan stakar lämnar fönster, ljusslingor lindas ihop och Nicholas återvänt till sin iskalla nord rullar den mörka januarivardagen in över landet igen.

Säsongens sista granbild:

image

innan den kastas ut (eller stoppas ner i källaren om vi ska vara petiga)

Uppe med tuppen

Jag har sagt det förr, jag säger det igen – jag tycker om natten. Jag älskar lugnet, stillheten, mörkret, svalkan, de långa ostörda sjoken av tid. Dagar är transportsträckor mot natten.

En konsekvens av detta är att jag har väldigt svårt att hålla med om att det skulle vara lyckosamt för mig när någon ringer mig tidigt på förmiddagen och därmed försäkrar sig – och mig – om att jag inte ‘missar hela dagen’. Det innebär, för mig, en förfärligt lång och improduktiv dag, med ett humör i obalans eftersom jag inte fått tillräckligt med sömn, och därefter en förstörd och lika improduktiv natt eftersom jag kommer vara för trött för att kunna uppskatta den fullt ut.

Men tack ändå. Jag förstår att det var välment. Utifrån uppringarens perspektiv så framstod det som en vänlig gest.


Avvikaren

I den soldyrkande kulturen som präglar samhället är det inte självklart enkelt att vara skuggvarelse. Solkulten präglar i hög grad stadsplanering och arkitektur, med altaner, balkonger och uteplatser placerade i direkt söderläge när så är möjligt, med öppna torg, uteserveringar och promenadstråk där man ofta är tvungen att ta sig igenom stora områden direkt exponerade för solen, och för att kunna delta i sociala aktiviteter som t ex att dricka kaffe tillsammans behöver man vara beredd på att denna äger rum i direkt solljus, och att detta betraktas som en källa till glädje.

Jag är den sortens varelse som är mycket besvärad av solen. Det intensiva ljuset ger mig ungefär samma reaktion som stickande kemikalier, tårarna rinner, det sticker, ögonen blir röda och besvären håller i sig långt efter att jag kommit undan, och jag reagerar allergiskt med sveda, utslag och klåda i dagar efteråt när huden exponerats för länge och för direkt. Värmen påverkar min kognitiva förmåga, och gör att mitt minne fungerar till och med sämre än vanligt. Men med hjälp av relativt enkla medel går det att hantera situationen, och många gånger kunna röra sig i samhället nästan lika enkelt och obehindrat som den trägnaste soldyrkare.

Med hjälpmedlen på bilden, dvs portabel skugga, portabelt dunkel som är vilsamt för ögonen, en tredje hjärnhalva som larmar och påminner mig om allt det min hjärna inte alls klarar av att minnas när yttertemperaturen börjar närma sig svårhanterliga nivåer (dvs går över tjugo grader), gärna i kombination med spf 50 och täckande kläder, går det att röra sig i vardagen tillsammans med andra nästan utan problem.

Tänk ändå vilket privilegium det kan vara att leva i en miljö där avvikande beteende accepteras, eftersom människorna omkring en förstår att man gör det man gör för att fungera i sammanhanget, inte för att reta eller provocera sin omgivning.

Spotify – we meet again

Vi kom på kant med varandra från början. Du var ny på det du gjorde, men marknadsförde dig som en stjärna och jag blev väl lite irriterad på att du inte levde upp till dina löften. Så våra vägar skildes, vi har båda träffat andra under den tid som gått sen dess. Det har berikat oss, inte sant? Vi är lite klokare, lite mer erfarna, befinner oss på en annan plats än senast.

Så vad säger du? Ska vi göra ett försök till? Jag måste säga att det klär dig bättre att komma som ett svart hål än en stjärna. Mystiken är mer tilldragande än det pråliga glitter du bar senast.

Och så är det ju så, som en klok person påpekade, jag tycker om svarta hål.

So, here we go again. Same procedure as last year?

Natten faller

Jag är väldigt förtjust i Isaac Asimovs författarskap. En av mina favoritromaner utspelar sig på en planet med inte färre än sex solar, en planet där det alltid är dagsljus och mörker är något som är så exotiskt och skrämmande att när man bygger en mörkertunnel som turistattraktion är man redan i öppningskapitlet tvungen att stänga den eftersom människor blir galna av skräck av denna fåminutersfärd i en stillsam vagn genom kompakt mörker.

Att Expressen berättar att man funnit en planet med fyra solar gör mig glad, ja rent av förtjust. Det känns som att berättelsen och verkligheten plötsligt befinner sig en liten bit närmare varandra.

Klassrumsinredning

Ser man på, jag kom ihåg. Så här ser den ut, jag har inte skaffat ljus ännu, har lite svårt att bestämma mig för att det verkligen ska vara såna där vanliga, vita?

I de sista skälvande sommarlovsveckorna….

I #skolchatt igår pratade vi om skolstarten – början på skolåret, och slutet på sommarlovet. Det märks att folk börjar komma tillbaka från semestrar, etc, och ämnet väckte intressanta diskussioner och tankegångar.

En av de tankegångar som lockade igång en kedja av tankar i min hjärna rörde det tydligen rätt välbeforskade sambandet mellan ljus och människors energinivå. Jag tror inte jag är den ende som har erfarenheten att många människor blir väldigt väldigt trötta under de mörka vintermånaderna, och liksom kommer till liv igen när vårsolen kommer igång.

Ackumulerar ni verkligen så mycket kraft och energi under dessa sommarmånader att det räcker långt in i februari? Jag tvivlar, människor är inte solcellsbatterier, och jag tycker mig dessutom vagt minnas något om hur effekten av solresor faktiskt i princip går över ungefär samtidigt som man stiger av planet. Om det stämmer torde väl den faktiska effekten av sommarsolen gå över mot slutet av september, mitten på oktober när det skoningssamma höstmörkret äntligen rullar in över oss?

I mina öron låter detta som ett tungt argument för att lägga om hela skolåret. Att studera och plugga är hårt jobb, det kräver kraft, fokus, koncentration och energi. Om det är så att ljuset bidrar till att människor har mer av detta, och mörkret bidrar till att människor har mindre av detta, hur kan det komma sig att vi inte drar nytta av det, och ägnar den ljusare delen av året till studier och den mörkare delen åt att vila?