20 år i dag

Mitt yngsta barn fyller tjugo år i dag. Tjugo år sedan hon föddes, en nöjd och glad unge med glasklar uppfattning om vad som var ok och vad som inte var det, redan från början.

Nu är hon vuxen, utflugen, står på vuxna ben och berättar fortfarande, tveklös, för världen vad som är ok, och vad som inte är ok.

Jag är mycket stolt över henne.

IMG_0431.JPG

Annonser

Mobiler i klassrum

Uttråkade elever har alltid setts som ett problem, främst för att uttråkade elever sällan är oförargliga, diskreta elever som sitter stilla och är tysta. Tvärtom – uttråkade elever har ofta för vana att sysselsätta sig. De pratar, tittar ut genom fönstret, spelar luffarschack, dagdrömmer, ritar, leker med varandra, stökar och bökar och rätt som det är stör di. I dag tillkommer smartphones, och uttråkade elever har möjlighet att träffas på Facebook, på Instagram, på Snapchat etc utan att behöva lämna lektionssalen.

Och många lärare är besvärade av detta. Många föräldrar är också besvärade av detta, och det förekommer förslag om att samla in mobiler, om mobildagis, om inlåsning i skåp (företrädesvis är det mobilerna som föreslås låsas in, snarare än eleverna), om mobilförbud även på raster eftersom eleverna inte leker på samma sätt i dag som barn leker i Bullerbyfilmerna.

Jag är besvärad av detta.

Främst därför att i år, i nådens år 2014, borde vi ha nått det utvecklingsstadium där vi slutar se mobiler som besjälade förmål med magiska förmågor. Det är inte alls mobilerna som gör så att eleverna är uttråkade på lektionerna. Mobilerna är bara digitala enheter helt utan själ, de bara finns. Det handlar i stället om att eleverna av olika anledningar inte finner lektionen intressant. Det kan bero på bristande förkunskaper, det kan bero på illa planerad undervisning, det kan bero på för låg nivå på undervisningen, det kan bero på att de hör illa, att de inte ser vad som händer.  Det kan bero på saker som ligger utanför det som händer i klassrummet, det kan bero på att de är hungriga, sömniga, att det är för varmt, för kallt eller att läraren helt enkelt är tråkig.

image

Nationell Lucia-ångest

Sociala media väller över av Lucia i dag. Och det är inte bilder på vingliga kronor, stjärngossestrutar med brutna toppar, glitterprydda hjässor eller ens hembakta lussebullar som dominerar. I år hör jag mer av hur sårade känslor över att inte ha blivit vald till Lucia i skolan bearbetas offentligt, uppblandad med upprörda röster över hur skolor väljer att designa sina luciatåg. Tydligen uppfattar en del av dagens föräldrageneration det som coolare om sonen drar på sig bruna eller röda trikåer än vit särk och trollkarlshatt. Det går mode i det mesta.

Reklam påverkar våra värderingar, vårt sätt att se omvärlden och oss själv i relation till vår omgivning. Det gläder mig att se ett företag använda detta medium för att kommentera på fenomenet och hjälpa oss sätta det i perspektiv:

Men du behöver ju inte projicera det på honom. Att du tyckte det var förnedrande när du var tonåring!

24 år i dag

Det är i dag exakt tjugofyra år sedan. Där och då, vid norrbottenskusten, var det tidig vår. Knoppar svällde, men mycket lite hade slagit ut ännu. Solen sken, himlen var blå och vinden varm och försommarlen, och under dagen blev träden utanför Piteå BB allt grönare.

I dag är det fullt ut sommar i Skåne, fruktträd blommar, det är grönt, de första prästkragarna har slagit ut och varje dag är varmare än den förra.

Grattis på födelsedagen, sonen min!

image

Hemläxa

En femteklassare i bekantskapskretsen har fått en hemläxa hen gått bet på. Den välmenande föräldern sätter sig vid datorn och skickar ut en bild av läxan i bekantskapskretsen, kan någon tala om vilka engelska ord dessa fonetiska tecken motsvarar?

Och jag förtvivlar. Vad lär sig femteklassaren av att någon i bekantskapskretsen gör läxan? Får hen någon uppfattning om hur den fonetiska skriften fungerar och vilken nytta och glädje man faktiskt har av den? Och vilket intryck ger det läraren av elevens lärande och kunskapsutveckling? Läraren får in en löst uppgift, och ges intrycket av att eleven faktiskt lärt sig det hen förväntades lära sig… men har hen gjort det? Hur går det nästa gång hen konfronteras med den fonetiska skriften?

Föräldern menar väl, och barnet gör rätt som ber om hjälp.

Det jag funderar över är läxan som sådan, och lärarens förväntningar på hur den skall utföras, och vilket syfte den förväntas fylla. Är syftet att eleven skall börja bekanta sig med den fonetiska skriften förfelas det ju helt av att förälderns bekantskapskrets löser uppgiften. Är syftet däremot att eleven skall disciplineras till att lämna in färdiga, prydliga läxuppgifter på utsatt tid… men det kan jag inte föreställa mig att det är.

Jag vill inte säga att någon gjorde fel i detta, bara fundera lite över om det inte månne kunde vara så att det funnits en vinst med att eleven i ett sånt här fall faktiskt kommer tillbaka till läraren med läxan halvgjord, och med detta visar upp att nej, det här var faktiskt för svårt. Jag tror alla skulle vinna på det i längden, eller är jag helt fel på det?

Verklighetsförankring

För den som är liten ser saker och ting annorlunda ut än för den som är stor, det tycks som en självklarhet som inte behöver påpekas, men jag gör det ändå.

Ta en sån sak som tid, t ex – för den som är stor kan en veckas avkopplande resa vara en liten paus i vardagen, en omväxling, en lättsam avslappning, en tillfällig verklighetsflykt som ger nya perspektiv. För den som är liten kan det vara eoner av både stressig och orolig tid, det är inte alls självklart att den lilla människan känner sig lika säker på att verkligheten därhemma faktiskt finns kvar när man kommer tillbaka.

Därför är det inte konstigt om små barn på resa känner ett behov av att fråga, ibland hundra gånger i rad, om det är så att när man kommer hem igen, kan de leka med hunden, eller kompisen, eller gungan eller vad det nu är de fokuserar på, då? Det betyder inte att de är otacksamma, eller inte har roligt, eller att resan är bortkastade pengar. Det betyder bara att de söker efter den verklighetsförankring i verklighetsflyten den som är stor ofta kan ta för given.

Jag ville bara nämna det.

Barn har rätt till sina föräldrar

I Kalifornien har just lagts ett nytt lagförslag i frågan om barns rätt till sina föräldrar. Förslaget är helt enkelt att barn skall ha rätt till sina föräldrar, utan den begränsning som ligger i begreppet ‘båda’. Styvfamiljer, regnbågsfamiljer, kärnfamiljer – konstellationerna är varierande, och många barn växer upp i en vardag som inte helt omfattas av den normbild av föräldrarskap som fortfarande dominerar många delar av den offentliga debatten.

Oavsett om barnet växer upp med två mammor, med två pappor och en mamma, med två mammor och två pappor eller kanske rent av med tre pappor eller fyra mammor (eller i någon annan konstellation) så är det barnets vardag, och de vuxna utgör tillsammans det trygghetsnät som omger barnet. Det kaliforniska förslaget är att lagen anpassas efter denna verklighet, och gör det möjligt för ett barn att ha så många vårdnadshavare, oavsett dessa vuxnas kön, som faktiskt finns i barnets liv.

Att mer konservativa röster i debatten bekymrar sig en aning över tanken på andra familjekonstellationer än de som betraktas som traditionella är inte oväntat:

Right-wing commentators have been quick to argue that this is but proof that the push for gay marriage is eroding the family unit. Benjamin Lopez of Traditional Values Coalition told the Sacramento Bee that it was an attempt to “revamp, redefine and muddy the waters” of family structure.

Vad säger ni? Att åtminstone ta upp frågan om familjestruktur och barns rätt till alla sina föräldrar till diskussion, är det inte dags, eller slår jag in redan öppna dörrar?