Morricas adventskalender, lucka 19

Vet ni hur viktigt det är för unga flickor att få lov att gå i skolan? Det gäller flickor på flykt, flickor i fattiga länder, flickor i fattiga områden i rikare länder. Det gäller flickor i områden där bildning ringaktas, ja, ibland rent av föraktas, det gäller flickor i alla slags områden.

I ett samhälle där de små och fattiga är utsatta är flickor alltid än mer utsatta. Utbildning gör all skillnad.

En läsande värld

Det händer då och då att barn idenitiferar mig som lärare eftersom de ser boken jag bär i fickan. Inte lika ofta när jag läser via Kindle, men det har hänt även då, om de råkat se vad som är på skärmen.

Jag ler och nickar instämmande, javisst är jag lärare. De associerar skolan med läsande, och lärare med läsande personer. Det är inte alls långsökt, i synnherhet inte om de går i en klass där det läses en hel del. Det brukar göra mig lite glad.

Lite. Bara lite. En kort stund låter jag det glädja mig, för de brukar se glada ut. Men tänk tanken en gång till: De associerar läsande personer med lärare, läsande och böcker med skolan, så exlusivt och omedelbart att de aldrig gissar på något annat än lärare. Aldrig.

Att läsa en bok, på ett café, på en buss, till och med på ett bibliotek, kopplar de till skolan. Ty läsande, för dem, hör ihop med skolan. Det är lärare som läser. Lärare, lågstatus, lågbetalda kommunanställda ägnar sig åt läsning.

Skulle det lockat mig att läsa som tonåring? Förmodligen, jag var redan fast i bruket. Men skulle det lockat mig om jag inte varit fast redan?

Vet ni, jag tvivlar.

Hur tänker vi kring detta, när vi talar om att stärka läsandet samtidigt som elever går genom högstadiet utan att ens i skolan läsa en enda roman?

Morricas adventskalender, lucka fyra

December är mer än ljus i fönstren, glögg, långdanser, julklappslekar och julbord. Det är snö och stormar också, mitt i myset. Men vem säger att inte en snöstorm har sina mysiga sidor den också, för den som slipper vara ute i den?

 

Gott nytt år!

Semestern är över, och snart är det dags att hälsa de nya klasserna välkomna. Det känns lika roligt som det gör varje år, högtidligt, spännande, pirrigt, nervöst. Det spelar ingen roll om vi alla känner varandra sedan tidigare eller om det blir första gången vi möts, eller något däremellan. Nytt läsår och nya kurser gör att en klass alltid är en ny klass i början av ett läsår.

En oskriven bok som bara väntar på att fyllas med ord och bilder, klokskaper och framsteg. Bara omslagsbilden finns på plats ännu.

omslag

Gott Nytt År på er allesammans!

 

Daniel 5:27 och PISA

”Tekel” betyder: Du är vägd på en våg och funnen vara för lätt.

Den babyloniske härskaren Belassar håller segerfest när plötsligt en kroppslös, anonym hand dyker upp och skriver ett mystiskt budskap på väggen i festsalen. Han kallar in sina egna profeter men ingen av dem lyckas tyda texten rätt. I stället är det den judiske profeten Daniel som kommer in, och berättar vad som står där. Han påminner också Belassar om riskerna med omåttlig arrogans, och om vikten av ödmjukhet.

Jag påminns om denna berättelse när jag ser diskussionerna kring de PISA-mätningar som är på tapeten igen, och än en gång hör vi hur den text den anonyma PISA-handen skriver på vår vägg inte ger en helhetsbild, inte utgår från rätt saker mätta, inte utgår från saker på mätta på rätt sätt, hur mätningarna inte tagits på allvar av ansvariga lärare, och de lokala profeterna varnar för hur en kunskapsfokuserad skola skulle begränsa elevers självständiga tänkande, kreativitet och tolerans.

Svenska skolan har blivit vägd och funnen otillräcklig. Svenska lärare har därmed blivit vägda och funnits otillräckliga. Inte alla, inte överallt, men alldeles för många för att vi ska kunna vifta bort det besvärande faktum att svenska skolelever – än en gång, inte alla, inte överallt – får otillräcklig undervisning i svenska skolor.

Det är inte ett dugg roligt. Det är grundligt bekymmersamt. PISA råder oss att ödmjuka oss och ändra vårt förhållningssätt. Belassar valde att festa vidare med vidöppna dörrar. Det var det sista han gjorde.

Svenska skolan har möjlighet att göra ett annat val.

Året var 2015

Internet var vid det laget ett sedan årtionden tillbaka väletablerat fenomen på de allra flesta håll i världen. För många människor vardag, för än fler människor en fullständigt naturlig del av arbete och studier. Kommunikation, blanketter, myndighetskontakter, information, nyheter, litteratur, musik, filmer, sociala media, kultur… så många digitala aspekter i det dagliga livet, tillgängliga från i det närmaste alla hörn av samhället, tillgängliga i de relativt små personliga enheter de flesta människor bar med sig i sin ficka, enheter som ännu bar det nostalgiska namnet telefon.

Universitet och forskare, studenter och vetgiriga möttes och delade med sig av sina rön online, stötte och blötte, ifrågasatte och omprövade, delade med sig och fick reakationer, och vi kunde alla ta del både av processen och resultatet. Sidor som TED, Twitter, Youtube, Pinterest och många fler gav oss möjlighet att ta del av föreläsningar och intervjuer, av kultur och kunskaper som bara en generation tidigare hade krävt långa, kostbara resor, mycken möda och långa väntetider på fjärrlån och dyra böcker.

Det var en fantastisk tid, som en ny Upplysning då kunskapen spreds över världen och gjordes tillgänglig för allt fler för varje dag, referensramar vidgades, Googles sökalgoritmer gjorde det möjligt att på ett par ögonblick komplettera sin allmänbildning för den som visste vad hen sökte. Ett år då varje bibliotekarie i varje bibliotek, då varje lärare i varje klassrum i hela Sverige hade möjligheten och därmed skyldigheten att lära sina adepter använda denna till synes i det närmaste oändliga fakta och informationsresurs, och att genom exempel visa, söka, granska, kontakta, dela, samarbeta, nätverka, lokalt och globalt på samma gång.

Samtidigt var detta ett år när det i Sverige, på fullt allvar, efterfrågades och erbjöds fortbildningar för lärare i konsten att skicka e-mail, året när lärare i svenska skolor erbjöds fortbildningar i konsten att chatta, i konsten att använda sociala media, och det var ju lite pinsamt förstås men bättre sent än aldrig. Det var ett år när konspirationsteorier kring de algoritmer Google och den stora mötesplatsen Facebook använde spreds i rasande fart via sociala media, året när vaccinationsmotståndare använde nätkunskap och människors källokritiska okunskap till att sprida sina irrläror och därigenom skapade nya farsotsvågor. Det var ett år när de som kallades nättroll fortfarande levde i föreställningen att de var anonyma, att framtida potentiella uppdragsgivare, arbetsgivare, partners etc aldrig skulle råka stöta på det fula, det obehagliga, det äckliga de spred över nätet. Det var också året när rädslan för denna öppna kultur grep omkring sig med iskalla, klibbiga fingrar.

Men det var samtidigt året av #nätkärlek, året då vi började lära oss att det inte räcker med kramar och fina bilder, utan vi behöver stå tillsammans och med gemensamma röster säga ifrån, på nätet och på bussen, i krogkön och i skolors korridorer, när någon uppför sig respektlöst, ty nu förstod vi att det är samma värld. Det kostade på, ibland gjorde det ont, ibland var det skrämmande och farligt och vi var rädda och kändes oss små och otillräckliga. Men eftersom vi även då mindes Astrid Lindgrens ord, de där som Skorpan viskade för sig själv för att hålla modet uppe och våga krypa vidare genom den mörka, smala, skrämmande gången under muren, så vågade vi ändå:

”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”

Morrica om budgeten

Och nu förhåller oss vi till detta, håller våra huvuden kalla, tänker framåt innan vi agerar och hanterar situationen.