Återkommer om utfallet
Ni vet hur det är – rätt som det är spelas samma låt på repeat i huvudet. Välkomna in i mitt huvud just nu:
Edvin och Kalle har fått sällskap av Rufus.
En teori som lanserats är att eftersom mina barn blir stora fyller jag mitt behov av att vara omhändertagande med blommor i stället.
Det kan vara så.
En annan teori är att det är rätt läckert med mycket gröna växter. Det ger ett vackert ljus och mjukar upp intrycket man får av ett rum.
Det kan vara så också.
Ytterligare en teori är att jag fått för mig att jag nog faktiskt kan ha växter jag också.
Enligt informerade källor befinner de sig i dagsläget i risksonen för att drunkna. Jag föredrar att se det som att jag ger dem simlektioner.
Det är onsdag igen, och än en gång hälsar vi välkomna till #fbchatt på Twitter.
Den här veckan pratar vi om SMF, Studiemotiverande Folkhögskolekurs. Det är en tre månder lång kurs som ges på flera olika folkhögskolor runt om i landet, och den ”riktar sig till dig som är mellan 16 och 24 år och arbetssökande. Om du saknar slutbetyg från grund- eller gymnasieskolan eller om dina betyg är ofullständiga är du en självklar deltagare. Kurserna hjälper dig att ta stegen vidare mot studier och anordnas på ett stort antal folkhögskolor runt om i landet”
Under 2013 vill regeringen, ”enligt ett PM från arbetsmarknadsdepartementet […] skjuta till 2,1 miljarder kronor för att förhindra långtidsarbetslöshet. I paketet ingår en folkhögskolesatsning på 110 miljoner under åren 2013-2014. Pengarna ska gå till Studiemotiverande folkhögskolekurser (SMF-kurser) för personer över 25 år som saknar grundskole- och/eller gymnasiekompetens”
Vad gör man under dessa tre månader? Hur tar man emot, hur arbetar man för att motivera till studier? Vad är särskilt viktigt att tänka på, och vad löser sig av sig själv? Och hur ser kursdeltagarna på kursen? Vad är extra uppskattat? Vad saknar man?
Välkomna till #fbchatt onsdag kväll klockan 20.00 och en timme framåt.
Det är sant. Och jag har inga som helst planer på att skaffa en heller, trots att de sägs bli bättre och grönare för varje år som går.
Jag bor nämligen i en del av landet där det för det mesta går att ta sig vartän man vill med bussar och tåg. Visserligen tycks Skånetrafiken lida av uppfattning att människor helst inte stoppar ut näsan alls om söndagar, och inte egentligen fäster någon vikt vid om man kommer fram den tid som tidtabellen antytt, och visserligen är Trafikverket, SJ och Jernhusen alltför taffligt hjälplösa inför komplicerade begrepp som framförhållning och underhåll.
Det finns utrymme för förbättring, visst gör det, och jag ser fram mot den dagen kollektivtrafiken lyfts upp ovanför bönder med traktorer och bilköer med lika många människor som bilar i, mot den dagen när fordonen på vägen under kollektivtrafikspåret består till största delen av cyklar, skateboards, rollerblades och liknande och mot den dagen när kollektivtrafiken skattefinansieras, så att det blir möjligt för alla människor att röra sig runt i regionen, se nya horistoner, möta nya människor och uppleva nya umgängesformer.
Så ingen miljöklassad bil för mig. Det verkar dessutom så himla bökigt att ha bil, hitta parkeringar, skrapa rutor, byta däck, fylla på bränsle och sen kan man ju faktiskt inte göra något annat än transportera sig när man kör bil. Är inte det lite gammaldags?
:
Ännu en torsdag rullar in över landet, och som traditionen bjuder möts vi klockan 20.00 på Twitter under tagen #skolchatt.och pratar. Ämnet denna torsdag är ett som ligger mig varmt om hjärtat:
Hur erbjuder vi den bästa skolan åt de exceptionellt briljanta eleverna? Vad borde vi utveckla?
Är det fler profilskolor vi behöver? Skolor eller klasser som ger utrymme för eleverna att faktiskt utveckla begåvningsområden, oavsett om det handlar om språk, matematik, naturvetenskapliga ämnen, samhällsvetenskapliga områden eller dans. Jag tycker mig minnas att jag läst forskning om hur nivågruppering, trots att det inte gynnar alla elever, ger de exceptionella eleverna utrymme att frodas, att utvecklas, att blomma.
Eller handlar det om hur vi förhåller oss till elevena i klassrummet? Hur vi lägger upp undervisningen, hur vi individualiserar, hur vi ger feedback, vilka förväntningar vi har på dem?
Eller är det vårt eget förhållningssätt till lärande och kunskap vi behöver fokusera på? Hur vi ser på och pratar om vårt eget lärande och vår egen utveckling? Hur vi förhåller oss till fortbildning, om vi pratar om det som ett nödvändigt ont eller som möjligheter och privilegier?
Eller kanske en kombination? Eller något helt annat?
Om det pratar vi ikväll på #skolchatt. Ses vi där?
Såg ni det? Jesses, vilken grej! Vilket hopp! Vilken människa!
Jag är fullständigt tagen! Någon sa att det känns som att vi befinner oss i framtiden nu, och jag förstår precis vad personen menar. Någon annan funderade över vad Baumgartner ska göra härnäst. Hur toppa detta, liksom?
Tja….Det tycks som att han inte riktigt nådde sitt mål, efter vad jag hör bröt han inte igenom ljudvallen, så… Hoppa igen?
Det är trevligt att göra saker som blir omtyckta, det är trevligt att få uppskattning och beröm. Det tror jag de flesta är överens om.
Men siktar man på att bli omtyckt av alla finns risken att man går helt obemärkt förbi. Det som väcker känslor, det som väcker medhåll, instämmande, värme, ja, rent av uppskattning och kanske till och med kärlek, hos somliga väcker helt andra känslor hos andra. Man riskerar möta irritation, frustration, ja rent av ilska och hat.
Det kan vara skrämmande, det kan vara obehagligt, det kan få en att fundera på om det inte vore bättre att gå obemärkt förbi trots allt.
Men då missar man ju det här med kärleken. Man missar chansen att beröra, och att bli berörd, att uppleva livet fullt ut, och man ger upp chansen att påverka och förändra.
Känslor är svårt, det kan vara läskigt och skrämmande men i slutänden är det värt det.
Det är skolavslutning. Ett läsår är över. För många har det varit ett brutalt år, det har hänt väldigt många väldigt mycket väldigt tungt i år. För andra har det varit ett annat sorts år. Alla har utvecklats, alla har förändrats, ingen av oss som står i Gröna Salen i morgon är densamma som stod där i augusti i fjol.
Så måste det vara, och så kommer det förbli.
Vi måste fortsätta simma.
.
Intrycken från gårdagens EdCamp vimsar fortfarande runt i mitt huvudet medan jag laddar upp för dagens happening:
I Gröna Salen kommer SYV, rektor och studierektor att berätta dels om vad det rent konkret innebär att studera på folkhögskola. Det kommer att finnas gott om tid att ställa frågor om saker man undrar över. Elevrådet står redo att guida besökare runt, lektioner pågår runt om i skolan och i matsalen bjuds besökare på kaffe och/eller te. I sal 21 kommer vi att ha läxstöd hela dagen, och ni är mer än välkomna in för att hälsa, ställa frågor och se er omkring.
Jag vill absolut inte ge fel intryck genom att publicera den sannolikt mest intima bild jag någonsin kommer att publicera i detta inlägg, men håll i er, här kommer den:
Inside my purse
Det är i språkhuset det händer.
Välkomna!
You're no different to me 