Skiftesföreläsning i kväll

Det är dags för skiftesföreläsning på Malmö Högskola igen.  I kväll är det Guy Standing, professor i Utvecklingsstudier vid University of London och Mikael Stigendal, professor i sociologi från Malmö Högskola som kommer att prata om prekariat. Begreppet är knappt ett halvsekelt gammalt, och fortfarande okänt för många, trots att det börjar bli allt mer etablerat i samhällsdebatten och samhällsanalysen.

Jag förutsätter att publiken kommer vara fylld av vetgiriga lärare, att vi måste komma i god tid för att få platser samt att där kommer finnas möjlighet att ladda digitala enheter. Den ständiga bristen på eluttag i föreläsningssalar runt om i landet är samtidigt en källa till frustration och ett tyst vittnesmål om hur snabbt framtiden utvecklas i en oförutsedd riktning.

En kärlekssång

 

Jag älskar städer. Jag älskar städer som fenomen, platser där många människor samexisterar på litet utrymme ger en nerv, en puls, en känsla av att själva staden, gatorna, byggnaderna, parkerna, utgör delar av en levande organism där de dolda delarna, ledningar, rör, avlopp och tunnlarna som löper osedda under marken utgör blodomlopp och inälvor som sköter sitt medan vi tar del av de synliga delarna. Jag älskar att se hur stadens olika tidsåldrar speglas i byggnader och gatunät, hur gammalt möter nytt, ibland i samma byggnad, hur det ständigt byggs nytt, byggs till, byggs om, utvecklas, förändras, anpassas och anpassas igen.

Jag älskar den kultur som finns i städer, såväl i betydelsen umgängeskultur, utbildningsmöjligheter som konstnärligt utövande, jag älskar den variation, den oväntade som rätt som det är dyker upp bakom nästa hörn och den man haft tid att se fram mot och bygga upp förväntningarna inför. När det finns så många människor blir det mer utrymme för individuella uttryck, för att leva tillsammans och sida vid sida även om man är sinsemellan olika.

 

Godmorgon, klimatberoende mänsklighet

Expressens Ann-Charlotte Marteus är en av många röster som nu reflekterar offentligt över att det nog ändå är så att klimatförändringarna inte riktigt är så bagatellartat oförarliga som man föreställt sig, och att konsekvenserna av dessa nog kan komma att sträcka sig förbi sköldpaddor i Öresund och vindruvor i Mälardalen när allt kommer omkring:

Hemma i Sverige är det svinkallt. En och annan muttrar kanske: ”Lite växthuseffekt skulle sitta bra i dag.” Och många tänker kanske fortfarande att klimatförändringarna inte kommer att bli så besvärande för Sverige.

Vi kanske vinner på det, till och med! Vindruvor! Längre somrar! Ökad turism!

Nej, vi kommer inte att drabbas hårdast. Exakt hur vi kommer att drabbas går inte att förutse, förstås. Men även om vi skulle slippa lindrigt undan från direkt negativ klimatpåverkan, är Sverige som bekant ”ett litet exportberoende land”.

Så när torka, missväxt, översvämningar och orkaner drabbar resten av världen och gnager på tillväxt och efterfrågan, drabbar det naturligtvis oss.

Marteus har läst och refererar till en artikel i SvD där bland andra Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet talar om vad det här med fyra graders förändring av temperaturen faktiskt innebär:

Världen är på väg mot en temperaturhöjning på fyra grader, med oöverblickbara konsekvenser som följd. Skulle vi i stället mött en sänkning på lika många grader – minus fyra – hade vi fått en ny istid.

Ändå blev det inte just mycket mer än en tumme av klimatavtalet som slöts. Föga förvånande, kanske, ty det ligger mycket i det som sägs i de avslutande delarna av SvD-artikeln:

Utvecklingen under de senaste århundradena går att förklara på fler sätt. Psykologiskt handlar det om att vi faktiskt tyckt att välfärdsresan lönat sig:

–Vi vet att vi förorenar, utarmar, avskogar och värmer upp. Men tittar vi ut genom fönstret ser det ganska stabilt ut; planeten har tillsynes stått ut med våra påfrestningar, säger Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet.

Starten på vår civilisations enorma framsteg kom, menar han, när vi började bruka jorden. Under istiden hade vi inte samma möjligheter. Det har vi inte heller i en fyra grader varmare värld.

–Stora delar av vår förmåga att försörja oss kan kollapsa. Planeten bryr sig inte om mänskligheten som art klarar sig. Frågan blir hur många som överlever.

Hur många som överlever. Det är en ödesmättad formulering.

Är det då som Marteus skriver, Game Over? Har vi passerat den ödesdigra brytpunkt där vi inte längre kan göra något för att rädda situationen? Är det kört? Hade Maya-indianerna rätt?

Det jobbigaste av allt är nog att svaret än en gång är: det är upp till oss. Var och en. Varje enskild individ måste börja se över sina prioriteringar, välja sina värderingar, fundera över sina val, i varje situation. I affären – välj det ekologiska alternativet. Välj alltid det ekologiska alternativet när du har möjlighet. Det kostar lite mer, så alla har inte ekonomisk möjlighet. Därför är det ännu viktigare att vi som har möjlighet faktiskt väljer det ekologiska, för att det ska bli tillgängligt även för den som inte har råd i dag.

Välj den ekologiska mjölken fast det känns ovant. Den smakar precis likadant. Välj de ekologiska äggen, fast de kostar mer än de andra. Ägg är billiga ändå. Välj de ekologiska pepparkakorna, även om det är ett annat märke som känns mer traditionellt. Ät inget kött på måndagar. Inget alls. Prova. Det är inte så svårt när det gäller bara en dag i veckan. Välj grön el om du kan välja elavtal. Åk kollektivt om det överhuvudtaget är möjligt, även om det tar en timme mer om dagen än att ta bilen. Du kommer snart in i en rutin där du faktiskt inser att du kan använda restiden till något. Jobba, läs tidningen eller läs en bok.

En enskild kund har just ingen makt alls, men många kunder tillsammans har mycket makt, och många kunder tillsammans på många olika platser har mer makt än alla producenter och handlare i världen. Det gäller matproducenter, det gäller kollektivtrafikleverantörer, det gäller toalettpappertillverkare, bokförlag, klädproducenter, elleverantörer, allt. Vi har makten. Vi.

Och det är upp till oss hur vi förvaltar den.

Trafikplanerande i 3d

Våra städer är byggda och planerade för en helt annan befolkningstäthet och trafiksituation än dagens verklighet, och detsamma gäller vägnätet mellan tätorterna. Detta leder till att det blir en aning trångt, en aning bökigt, en aning stressigt och irriterat i trafiken emellanåt. Många människor som vill klämma sig fram med bilar på samma vägar där kollektivtrafiken ska ta sig fram leder till att det blir förseningar i kollektivtrafiken, vilket leder till att färre väljer att använda sig av den och i stället kör bil vilket leder till att där blir fler människor i fler bilar som vill klämma sig fram på vägarna, vilket leder till att det blir ännu större förseningar i kollektivtrafiken (jodå, det går visst, vänta bara ska ni se)

För att lösa detta kan vi reservera vissa delar av utrymmet för kollektivtrafiken, ge dem företräde i varenda korsning, bredda vägarna där hållplatserna är belägna och gnissla tänder när trafikstockningarna ändå är i vägen… eller så lyfter vi blicken, kommer ihåg att det finns en rumslig dimension till utöver längd och bredd, och så lyfter vi upp kollektivtrafiken ovanför den övriga trafiken.

Snabbare, smidigare, bekvämare kollektivtrafik, givetvis driven med miljövänligast möjliga energikälla, givetvis med kapacitet att transportera fler än i dag smidigre och säkrare än i dag, som varken fastnar i morgonrusning eller vägarbeten skulle leda till en smidigare trafiksituation överlag, och dessutom sannolikt till att fler väljer kollektivtrafiken. Att det går smidigt att ta sig dit man ska är, såvitt jag förstår, en viktig aspekt när det gäller att välja resesätt för pendlare.

Inte bara i städerna, men också i städerna har vi mycket att vinna på att faktiskt lyfta upp kollektivtrafiken en våning, och för en långsiktigt hållbar trafiksituation undrar jag om det faktiskt finns någon annan lösning?

Gör allt så enkelt som möjligt – men inte enklare än så

Det har varit högskoleprov i dag. På Twitter och Facebook har jag hört nödrop, framförallt gällande matematikdelen. Av någon anledning tycks det som om den svenska skolans matematikundervisning lyckats åtadkomma en allmänt förekommande och alldeles onödig matematikpanik. som jag misstänker också slår över i en slags naturvetenskapspanik. Trots allt är det mycket lättare att förstå naturvetenskapen om man har en hygglig grundläggande föreståelse för matematik.

Det kan vara så att den matematiska formeln för förståelse som presenteras här är en av de nycklar vi behöver för att komma förbi detta panikstadium, öppna dörren och gå ut i vetenskapsvärlden. Trots allt blir det mycket enklare att förstå varandra om man kan kommunicera:

.

Formeln: 

( (Vetenskap – (Jargong + Punktform) ) / Relevans) * Passion = Förståelse

Oladdad

I fredags gick jag från mitt klassrum till mitt arbetsrum med min dator under armen. Batteriet var i princip urladdat men jag var på väg hem så det var inget stort problem, den skulle få lite mumsig ström så snart vi var hemma. In i arbetsrummet, konstatera att ja, där ligger laddaren, utmärkt, bra.

Jag packade väskan, lämnade arbetsrummet, gick tillbaka igen för att hämta de papper en kollega skulle få innan veckan var över, lämnade det igen, gick till bussen, tog bussen hem, hämtade ut paket, handlade, gick hem och konstaterade

Här borde min dators laddare ligga när jag packat upp den inför kvällen. Det gör den inte. Den ligger kvar på jobbet.

Fullständigt frustrerande!

Öppna landskap

Ett av de argument som då och då lyfts för det som i dag betraktas som traditionell kosthållning, dvs någon form av kött som utgångspunkt för de flesta maträtter, är att tamboskap hjälper till att hålla landskapen öppna, och öppna landskap vill vi ju ha.

Jag måste erkänna att jag ställer mig lite skeptisk till just detta argument.

Dels för att jag inte är helt övertygad om att alla de kossor och grisar och hönsfåglar som blir människomat faktiskt ägnar sig åt den form av landskapsarkitektoniska aktiviteter som håller landskapen öppna, dvs hänger i idylliska hagar dagarna i ände och äter och skiter medan bonden går omkring med ekologisk lie och skördar långsiktigt hållbart odlat vinterfoder till dem.

Dels för att argumentet är ungefär detsamma som argumentet om barndomsminnen i debatten kring sommarlovet. En nostalgisk önskan att åtminstone i någon mån bevara den romantiska bondesamhällesverklighet man minns från t ex Astrid Lindgrens berättelser om Bullerbyn eller Emil i Lönneberga, där sommarnätterna är långa, korna råmar idylliskt och alla går i träskor på sandvägar med en sträng gräs i mitten.

Missförstå mig inte, jag tycker också att Diablo-landskap är trevliga att se på, men jag tycker inte riktigt att nostalgiska drömmar är ett argument i frågan.

Luftkonditionering

Det kan vara svårt för den som lever i ett land som Sverige, i synnerhet en sån förlåtande sommar som denna. att fullt ut föreställa sig vilken enorm skillnad luftkonditionering faktiskt gör i ett mer tempererat klimat. Inte bara på stora arbetsplatser som hotell, produktionsanläggningar, sjukhus och kontor, utan i biografer, restauranger, caféer, muséer och inte minst bostäder innebär möjligheten att erbjuda svalka helt nya förutsättningar för ekonomi, hygien, hälsa och produktion.

Men det kostar. Luftkonditioneringar drar stora mängder energi, och att producera och underhålla anläggningarna innebär påfrestningar för miljön. Att föreställa sig en begränsning i användandet är inte realistiskt, och inte rimligt heller. Utvecklingen går inte bakåt. Visst kan man tycka att de stora turistanläggningarna är onödig lyx, men deras betydelse för de omgivande samhällena gör att lösningen på dilemmat måste ligga i en annan riktning.

I riktning mot mer miljövänlig el – solenergi, vindenergi, vågenergi blir effektivare för varje år som går, och äldre, inneffektivare bör bytas ut så snart det är tekniskt möjligt, snarare än när det tycks ekonomiskt lämpligt.

I riktning mot förfinad byggteknik. Arkitektoniskt, stadsplaneringsmässigt och rent byggnadstekniskt förfinade. Fönster, dörrar, väggarnas placering, vädersträck, utrymme mellan byggnader, växtlighet, material, trapphus, rummens storlek och placering, alla aspekter spelar in.

Och givetvis i riktning mot miljövänligare och effektivare luftkonditioneringsteknik, och där är jag inte lika säker på att utvecklingen trillar på som den borde. Det kan hänga ihop med att det är fasligt kostbart att byta ut befintliga anläggningar, det är komplexa system och kräver ofta viss ombyggnad för att bytas?

Det kan också vara så att jag helt enkelt är oinformerad, att forskning och utveckling går framåt och stora investeringar som kommer ge god avkastning både ekonomiskt och miljömässigt görs?

Det vore trevligt.

I de sista skälvande sommarlovsveckorna….

I #skolchatt igår pratade vi om skolstarten – början på skolåret, och slutet på sommarlovet. Det märks att folk börjar komma tillbaka från semestrar, etc, och ämnet väckte intressanta diskussioner och tankegångar.

En av de tankegångar som lockade igång en kedja av tankar i min hjärna rörde det tydligen rätt välbeforskade sambandet mellan ljus och människors energinivå. Jag tror inte jag är den ende som har erfarenheten att många människor blir väldigt väldigt trötta under de mörka vintermånaderna, och liksom kommer till liv igen när vårsolen kommer igång.

Ackumulerar ni verkligen så mycket kraft och energi under dessa sommarmånader att det räcker långt in i februari? Jag tvivlar, människor är inte solcellsbatterier, och jag tycker mig dessutom vagt minnas något om hur effekten av solresor faktiskt i princip går över ungefär samtidigt som man stiger av planet. Om det stämmer torde väl den faktiska effekten av sommarsolen gå över mot slutet av september, mitten på oktober när det skoningssamma höstmörkret äntligen rullar in över oss?

I mina öron låter detta som ett tungt argument för att lägga om hela skolåret. Att studera och plugga är hårt jobb, det kräver kraft, fokus, koncentration och energi. Om det är så att ljuset bidrar till att människor har mer av detta, och mörkret bidrar till att människor har mindre av detta, hur kan det komma sig att vi inte drar nytta av det, och ägnar den ljusare delen av året till studier och den mörkare delen åt att vila?

Köttfri måndag

Det är måndag i dag. Som det ju ofta är såhär i början av veckan. Vi har berört konceptet köttfri måndag tidigare, kommer ni ihåg? Det innebär helt enkelt vad det låter som det innebär – måndag äter man inte kött, utan annan mat. Det finns gott om annan mat, så många varianter att man utan besvär kan äta olika rätter varenda måndag hela året om utan att behöva upprepa sig det minsta lilla, om man skulle önska det.

Ja, jo, jag är medveten om att kött har en smak och en konsistens som tilltalar väldigt många människor väldigt mycket, och jag vet att det finns en och annan som poserar med en slags principkarnivorisk hållning. Låt mig därför hastigt påminna om att det finns fler veckodagar, ja, faktiskt hela sex stycken utöver den måndag vi pratar om just nu. Dessa dagar är det, även för den som skulle önska följa konceptet köttfri måndag slaviskt, fritt fram att kalasa på både köttbullar och flintastek.

I år faller det sig så att den 10 december infaller på en måndag, och i SvD i dag presenteras det spännande konceptet att faktiskt komponera och servera en köttfri Nobelmiddagsmeny. En klart tilltalande idé, på flera sätt: Det ger kockarna en chans att verkligen briljera, det går att laga fantastisk mat utan kött! Det ger svenska odlare en möjlighet att visa fram att man faktiskt producerar högkvalitativa råvaror. Och det skulle, som antyds i debattartikeln, förmodligen ge fler och intressantare rubriker i tidningarna än de menyer som hittills presenterats.

En idé värd att reflektera över, inte sant?