Skiftesföreläsning i kväll

Det är dags för skiftesföreläsning på Malmö Högskola igen.  I kväll är det Guy Standing, professor i Utvecklingsstudier vid University of London och Mikael Stigendal, professor i sociologi från Malmö Högskola som kommer att prata om prekariat. Begreppet är knappt ett halvsekelt gammalt, och fortfarande okänt för många, trots att det börjar bli allt mer etablerat i samhällsdebatten och samhällsanalysen.

Jag förutsätter att publiken kommer vara fylld av vetgiriga lärare, att vi måste komma i god tid för att få platser samt att där kommer finnas möjlighet att ladda digitala enheter. Den ständiga bristen på eluttag i föreläsningssalar runt om i landet är samtidigt en källa till frustration och ett tyst vittnesmål om hur snabbt framtiden utvecklas i en oförutsedd riktning.

Annonser

En kärlekssång

 

Jag älskar städer. Jag älskar städer som fenomen, platser där många människor samexisterar på litet utrymme ger en nerv, en puls, en känsla av att själva staden, gatorna, byggnaderna, parkerna, utgör delar av en levande organism där de dolda delarna, ledningar, rör, avlopp och tunnlarna som löper osedda under marken utgör blodomlopp och inälvor som sköter sitt medan vi tar del av de synliga delarna. Jag älskar att se hur stadens olika tidsåldrar speglas i byggnader och gatunät, hur gammalt möter nytt, ibland i samma byggnad, hur det ständigt byggs nytt, byggs till, byggs om, utvecklas, förändras, anpassas och anpassas igen.

Jag älskar den kultur som finns i städer, såväl i betydelsen umgängeskultur, utbildningsmöjligheter som konstnärligt utövande, jag älskar den variation, den oväntade som rätt som det är dyker upp bakom nästa hörn och den man haft tid att se fram mot och bygga upp förväntningarna inför. När det finns så många människor blir det mer utrymme för individuella uttryck, för att leva tillsammans och sida vid sida även om man är sinsemellan olika.

 

Godmorgon, klimatberoende mänsklighet

Expressens Ann-Charlotte Marteus är en av många röster som nu reflekterar offentligt över att det nog ändå är så att klimatförändringarna inte riktigt är så bagatellartat oförarliga som man föreställt sig, och att konsekvenserna av dessa nog kan komma att sträcka sig förbi sköldpaddor i Öresund och vindruvor i Mälardalen när allt kommer omkring:

Hemma i Sverige är det svinkallt. En och annan muttrar kanske: ”Lite växthuseffekt skulle sitta bra i dag.” Och många tänker kanske fortfarande att klimatförändringarna inte kommer att bli så besvärande för Sverige.

Vi kanske vinner på det, till och med! Vindruvor! Längre somrar! Ökad turism!

Nej, vi kommer inte att drabbas hårdast. Exakt hur vi kommer att drabbas går inte att förutse, förstås. Men även om vi skulle slippa lindrigt undan från direkt negativ klimatpåverkan, är Sverige som bekant ”ett litet exportberoende land”.

Så när torka, missväxt, översvämningar och orkaner drabbar resten av världen och gnager på tillväxt och efterfrågan, drabbar det naturligtvis oss.

Marteus har läst och refererar till en artikel i SvD där bland andra Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet talar om vad det här med fyra graders förändring av temperaturen faktiskt innebär:

Världen är på väg mot en temperaturhöjning på fyra grader, med oöverblickbara konsekvenser som följd. Skulle vi i stället mött en sänkning på lika många grader – minus fyra – hade vi fått en ny istid.

Ändå blev det inte just mycket mer än en tumme av klimatavtalet som slöts. Föga förvånande, kanske, ty det ligger mycket i det som sägs i de avslutande delarna av SvD-artikeln:

Utvecklingen under de senaste århundradena går att förklara på fler sätt. Psykologiskt handlar det om att vi faktiskt tyckt att välfärdsresan lönat sig:

–Vi vet att vi förorenar, utarmar, avskogar och värmer upp. Men tittar vi ut genom fönstret ser det ganska stabilt ut; planeten har tillsynes stått ut med våra påfrestningar, säger Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet.

Starten på vår civilisations enorma framsteg kom, menar han, när vi började bruka jorden. Under istiden hade vi inte samma möjligheter. Det har vi inte heller i en fyra grader varmare värld.

–Stora delar av vår förmåga att försörja oss kan kollapsa. Planeten bryr sig inte om mänskligheten som art klarar sig. Frågan blir hur många som överlever.

Hur många som överlever. Det är en ödesmättad formulering.

Är det då som Marteus skriver, Game Over? Har vi passerat den ödesdigra brytpunkt där vi inte längre kan göra något för att rädda situationen? Är det kört? Hade Maya-indianerna rätt?

Det jobbigaste av allt är nog att svaret än en gång är: det är upp till oss. Var och en. Varje enskild individ måste börja se över sina prioriteringar, välja sina värderingar, fundera över sina val, i varje situation. I affären – välj det ekologiska alternativet. Välj alltid det ekologiska alternativet när du har möjlighet. Det kostar lite mer, så alla har inte ekonomisk möjlighet. Därför är det ännu viktigare att vi som har möjlighet faktiskt väljer det ekologiska, för att det ska bli tillgängligt även för den som inte har råd i dag.

Välj den ekologiska mjölken fast det känns ovant. Den smakar precis likadant. Välj de ekologiska äggen, fast de kostar mer än de andra. Ägg är billiga ändå. Välj de ekologiska pepparkakorna, även om det är ett annat märke som känns mer traditionellt. Ät inget kött på måndagar. Inget alls. Prova. Det är inte så svårt när det gäller bara en dag i veckan. Välj grön el om du kan välja elavtal. Åk kollektivt om det överhuvudtaget är möjligt, även om det tar en timme mer om dagen än att ta bilen. Du kommer snart in i en rutin där du faktiskt inser att du kan använda restiden till något. Jobba, läs tidningen eller läs en bok.

En enskild kund har just ingen makt alls, men många kunder tillsammans har mycket makt, och många kunder tillsammans på många olika platser har mer makt än alla producenter och handlare i världen. Det gäller matproducenter, det gäller kollektivtrafikleverantörer, det gäller toalettpappertillverkare, bokförlag, klädproducenter, elleverantörer, allt. Vi har makten. Vi.

Och det är upp till oss hur vi förvaltar den.

Trafikplanerande i 3d

Våra städer är byggda och planerade för en helt annan befolkningstäthet och trafiksituation än dagens verklighet, och detsamma gäller vägnätet mellan tätorterna. Detta leder till att det blir en aning trångt, en aning bökigt, en aning stressigt och irriterat i trafiken emellanåt. Många människor som vill klämma sig fram med bilar på samma vägar där kollektivtrafiken ska ta sig fram leder till att det blir förseningar i kollektivtrafiken, vilket leder till att färre väljer att använda sig av den och i stället kör bil vilket leder till att där blir fler människor i fler bilar som vill klämma sig fram på vägarna, vilket leder till att det blir ännu större förseningar i kollektivtrafiken (jodå, det går visst, vänta bara ska ni se)

För att lösa detta kan vi reservera vissa delar av utrymmet för kollektivtrafiken, ge dem företräde i varenda korsning, bredda vägarna där hållplatserna är belägna och gnissla tänder när trafikstockningarna ändå är i vägen… eller så lyfter vi blicken, kommer ihåg att det finns en rumslig dimension till utöver längd och bredd, och så lyfter vi upp kollektivtrafiken ovanför den övriga trafiken.

Snabbare, smidigare, bekvämare kollektivtrafik, givetvis driven med miljövänligast möjliga energikälla, givetvis med kapacitet att transportera fler än i dag smidigre och säkrare än i dag, som varken fastnar i morgonrusning eller vägarbeten skulle leda till en smidigare trafiksituation överlag, och dessutom sannolikt till att fler väljer kollektivtrafiken. Att det går smidigt att ta sig dit man ska är, såvitt jag förstår, en viktig aspekt när det gäller att välja resesätt för pendlare.

Inte bara i städerna, men också i städerna har vi mycket att vinna på att faktiskt lyfta upp kollektivtrafiken en våning, och för en långsiktigt hållbar trafiksituation undrar jag om det faktiskt finns någon annan lösning?

Gör allt så enkelt som möjligt – men inte enklare än så

Det har varit högskoleprov i dag. På Twitter och Facebook har jag hört nödrop, framförallt gällande matematikdelen. Av någon anledning tycks det som om den svenska skolans matematikundervisning lyckats åtadkomma en allmänt förekommande och alldeles onödig matematikpanik. som jag misstänker också slår över i en slags naturvetenskapspanik. Trots allt är det mycket lättare att förstå naturvetenskapen om man har en hygglig grundläggande föreståelse för matematik.

Det kan vara så att den matematiska formeln för förståelse som presenteras här är en av de nycklar vi behöver för att komma förbi detta panikstadium, öppna dörren och gå ut i vetenskapsvärlden. Trots allt blir det mycket enklare att förstå varandra om man kan kommunicera:

.

Formeln: 

( (Vetenskap – (Jargong + Punktform) ) / Relevans) * Passion = Förståelse

Oladdad

I fredags gick jag från mitt klassrum till mitt arbetsrum med min dator under armen. Batteriet var i princip urladdat men jag var på väg hem så det var inget stort problem, den skulle få lite mumsig ström så snart vi var hemma. In i arbetsrummet, konstatera att ja, där ligger laddaren, utmärkt, bra.

Jag packade väskan, lämnade arbetsrummet, gick tillbaka igen för att hämta de papper en kollega skulle få innan veckan var över, lämnade det igen, gick till bussen, tog bussen hem, hämtade ut paket, handlade, gick hem och konstaterade

image

Här borde min dators laddare ligga när jag packat upp den inför kvällen. Det gör den inte. Den ligger kvar på jobbet.

Fullständigt frustrerande!

Öppna landskap

Ett av de argument som då och då lyfts för det som i dag betraktas som traditionell kosthållning, dvs någon form av kött som utgångspunkt för de flesta maträtter, är att tamboskap hjälper till att hålla landskapen öppna, och öppna landskap vill vi ju ha.

Jag måste erkänna att jag ställer mig lite skeptisk till just detta argument.

Dels för att jag inte är helt övertygad om att alla de kossor och grisar och hönsfåglar som blir människomat faktiskt ägnar sig åt den form av landskapsarkitektoniska aktiviteter som håller landskapen öppna, dvs hänger i idylliska hagar dagarna i ände och äter och skiter medan bonden går omkring med ekologisk lie och skördar långsiktigt hållbart odlat vinterfoder till dem.

Dels för att argumentet är ungefär detsamma som argumentet om barndomsminnen i debatten kring sommarlovet. En nostalgisk önskan att åtminstone i någon mån bevara den romantiska bondesamhällesverklighet man minns från t ex Astrid Lindgrens berättelser om Bullerbyn eller Emil i Lönneberga, där sommarnätterna är långa, korna råmar idylliskt och alla går i träskor på sandvägar med en sträng gräs i mitten.

Missförstå mig inte, jag tycker också att Diablo-landskap är trevliga att se på, men jag tycker inte riktigt att nostalgiska drömmar är ett argument i frågan.