Det går som tåget, modell 2014

Svensk järnväg är inte den mest effektiva. Trafikverkets underhållspolicy har lett till räls som hoppar lite hur som helst, växlar som smäller och rätt som det är slutar fungera, och kontaktledningar som trillar ner. SJs egen underhållspolicy har lett till fyrkantiga hjul som sliter än mer på räls och växlar, till slitna och ojämna strömavtagare som river ner kontaktledningarna, till handikapphissar som inte fungerar etc

Det är förseningar, olyckor och frustration.

Det som däremot fungerat klanderfritt på varenda tågresa jag gjort, och jag har rest mycket tåg ända sedan jag var en människovalp för flera generationer sedan, är det arbete den personal som tjänstgjort utfört. Konduktörer, lokförare, stinsar, biljettförsäljare etc har alla alltid varit serviceinriktade, trevliga, effektiva, vänliga, tålmodiga, hjälpsamma och på senare år så långt det står i deras makt kompenserat för företagens och politikernas ointresse för passagerares behov och önskemål i övrigt.

Att SJ nu enligt artikel i Expressen från en artikel i Sydsvenskan väljer att säga upp drösvis av dessa människor som räddat ansiktet på företaget gång efter gång ger mig en förbryllande känsla av att det någonstans i organisationsleden finns ett ointresse av att faktiskt överhuvudtaget bedriva järnvägstrafik, trots att SJ-chefen talar för motsatsen:

SJ-chefen säger sig likväl vara full av tillförsikt inför framtiden. SJ går med stabil vinst, är lågt belånat och har tagit flera viktiga investeringsbeslut.
Dessutom tänker SJ rusta upp hela sin SJ2000-flotta för att befästa sin tätposition inom fjärrtrafiken.

Men flera orosmoln hopar sig på SJ:s himmel. Omsättningen har ökat, men punktligheten, resandet och vinsten har minskat. Dessutom har SJ förlorat flera viktiga upphandlingar.

Omsättningen ökar, människor vill resa med tåg. Det är bekvämt. Det är ofta gott om utrymme vid och kring sittplatserna, det finns i de flesta fall fungerande toaletter, det är rökfritt, hyggligt varmt och ofta rimligt luftkonditionerat om somrarna, åtminstone så länge tågen inte av en eller annan orsak blir stående längs linjen någonstans. Järnvägsstationerna ligger ofta bra till i samhällena, lätt tillgängliga med både lokaltrafik och andra färdmedel. Utan incheckning och transit som på flygplatserna räcker det att komma några minuter innan tåget skall gå, och ibland händer det till och med att stationen är smått bemannad och där kan finnas ett öppet café som komplement till Pressbyråns utbud.

Det är bekvämt, ett miljövänligt, tryggt sätt att komma fram – när det fungerar. När tågen går i tid, växlarna håller, rälsen och vagnarna underhålls, stationerna är bemannade. Då är det lyx. I Sverige i dag är det ett lotteri,och som i alla lotterier är det resurserna förlorarna investerat som betalas ut till vinnarna.

Är det ett hållbart system?

Annonser

Söderbergstipendiater

Höstterminen är över, avslutningsceremonier har avslutats, sånger har sjungits, kramar har kramats, bildspel har spelats, fotografier, tavlor, pyssel besetts och stipendiater uppmärksammats.

Söderbergstipendiet är ett nyinstiftat stipendium, uppkallat efter och inspirerat av storslagne tenoren Rickard Söderberg, och består av två delar: ett diplom och avgiften eller del av avgiften för ett av skolan anordnat kulturarrangemang – i det här fallet två föreställningar på Malmö Opera, och en fantastisk guidad visning bakom kulisserna i samma byggnad. För att komma i fråga som stipendiat krävs dels att personen är kursdeltagare vid en folkhögskola, dels visat ett särskilt engagemang inom något av områdena miljö, kultur eller HBTQ.

Se här, de två huvudpersonerna:

image

De två belönades med samma motivering:

för visat engagemang i frågor rörande HBTQ i skolan och samhället

Stolt blir man.

Och resten av butiken då?

Aftonbladets Monica Gunne berättar om hur hon medan hon på två dagar tillagar åtta (8) kg kött trots allt hyser vissa betänkligheter gentemot den moderna kosthållningen:

Sakta men säkert har jag blivit allt mer misstänksam mot mat. Och jag tänker allt oftare: Jaha, och under vilka villkor är den här maten producerad? Vad innehåller den? Och hur många tio­tusentals mil har den här sladdriga salladen flugit?

Och själva råvaran, hur mår den? Hur mådde till exempel de här paketerade fläskkotletterna under sin ”uppfödning”.

Butikerna borde, skriver hon, inrätta en fredad, trivsam hörna där kunderna kunde botanisera med gott samvete, i vetskap om att de varor som placeras i denna hörna minsann

inte genererar djurplågeri och miljö­gift­er. Som inte gör hål i atmosfären och öde­lägger jordar.

Smart mat som inte skitar ner sjöar, hav och vattendrag.

Klimatsmart mat som inte utnyttjar människor och van­ hedrar [sic] djur.

Ett klimatsmat hörn. Det är något i tanken som inte känns helt bekvämt. Som känns som ett steg tillbaka. Flera steg tillbaka, tillbaka till den tid när ekologiska varor var en exklusiv, dyrbar lyx i begränsad upplaga åtkomlig för den som har råd. Jag förstår Gunnes tanke, den är utan tvekan välmenande, men det här med klimatsmart hörn känns som utsläppsrättigheter och avlatsbrev- ett sätt att fortsätta som innan i full vetskap om att agerandet är destruktivt, och betala lite för att lätta sitt samvete.

Det jag ser framför mig när jag läser Gunnes text är resten av butiken, den större delen där de flesta rör sig med sina varuvagnar, studenter, barnfamiljer, åldringar, arbetslösa, låglöneanställda, rensad på allt vad klimatsmart, hållbart, ekologiskt, fairtrade, vegetariskt, veganskt vill säga. Maten som avskiljare, som klassmarkör. Kanske menade hon inte så, men bilden tränger sig på ändå, och på något vis är det Gunnes åtta kilo kött som frammanar den.

Med trots allt vänlig hälsning

Morrica dystopiker

 

Confessions of a vegetarian sinner

Jag är inte vegan. Jag kommer förmodligen aldrig bli vegan, trots att jag vet precis hur illa jag gör världen. Det finns två anledningar till mitt enträgna syndande:

 

Inte alltid, inte varje dag, men omelett till frukost innan en lång arbetsdag är oslagbart, och gör mina kursdeltagares och elevers vardag roligare. Att de är ekologiska behöver jag väl knappast ens nämna? De andra är inte mat.

Och så ädelost.

 

Det finns vegansk ost, visst gör det det, men jag har inte hittat någon någonstans som kommer i närheten av kombinationen smak och konsistens. Tips mottages med tacksamhet, finns det någonstans i världen en vegansk ädelost som får mina smaklökar att dansa vill jag veta det.

Klimatmat

Närodlat är ett begrepp som seglat upp och blivit ett allt tyngre argument i marknadsföringen av livsmedelsprodukter.  Det antyds ibland oblygt att just de kortare transporternas betydelse för klimatet skulle vara betydande i långt högre grad än vad den rapport IVL Svenska Miljöinstitutet publicerat visar:

Debatten om klimatsmart mat har varit felfokuserad, vilket lett till att många konsumenter idag tror att närodlat alltid är det klimatsmartaste valet. Men vår undersökning visar att transportavståndet egentligen kan ha ganska liten betydelse, säger Stefan Åström, forskare på IVL Svenska Miljöinstitutet.

Den som på allvar vill äta på ett sånt sätt att hen minskar sitt bidrag till utsläpp måste, som vi talat om vid andra tillfällen, börja välja bort kött.

Genom att äta säsongsanpassad vegetariskt mat kan utsläppsmängden av växthusgaser halveras. Ett försiktigt överslag visar att om alla svenskar skulle göra ett sådant dietval skulle växthusgasutsläppen minska med cirka 3.6 miljoner ton koldioxid, säger Stefan Åström.

Det är inte nödvändigt att bli rabiat, men det är nödvändigt att vi, som samhällen, fortsätter förändra de destruktiva konsumtionsmönstren. Köttfri måndag kan vara ett första steg, ett sätt att börja upptäcka hur okomplicerat det ändå är det här med vegetarisk matlagning. När man sedan börjat bygga upp en receptsamling av vegetariska recept man tycker om, börjat upptäcka hur många oändliga variationer det finns, är steget till att bli vardagsvegetarian väldigt lätt att ta.

Ok?

Utan kött i påsk

Inte för att jag äter kött annars heller, men visst gör det sig som rubrik?

Den köttfria påskmiddagen i går var, som traditionen bjuder här i hushållet, uppsluppen, riklig och informell, och slutade, lika traditionsenligt, i matkoma med folk spridda över diverse möbler.

Det var inte alls det jag skulle skriva om, men det är trevligt att tänka på.

Jag tänkte prata lite om det här med att handla mat. Jag tycker mig urskilja ett mönster i de matvarubutiker jag frekventerar, och min känsla är att mönstret blir allt tydligare. Det handlar om utbudet av ekologiska varor, och jag undrar om det är fler som noterat samma sak?

Jag har tidigare reflekterat över hur de ekologiska varorna placerats vid sidan av, som det obskyra alternativet för lite udda kunder. Det börjar ändras, har ni lagt märke till det? Låt oss ta ett aktuellt exempel: ägg.

Ekologiska ägg har funnits att få tag i ett tag nu. De brukade stå högst upp, lite otillgängliga för en som är tre äpplen hög, ungefär 1,5 gång så dyra som de andra. Numera ser situationen annorlunda ut. Det finns i många butiker flera olika förpackningar ekologiska ägg, både med storlekssorterade ägg och med olika antal ägg, och de kostar varken mer eller mindre än de icke ekologiska, och de är placerade i ögonhöjd, lätt tillgängliga för de flesta.

Detta gör mig glad. Och som inte det vore nog:

Utbudet av ekologiska varor av alla slag ökar, de ekologiska varorna flyttat från Obskyra Hörnan till Vardagshyllan, priserna sjunker från Exklusivt Lyxalternativ till Vardagsnivå. Och de ekologiska varorna tar slut först!

Detta gör mig pirrande glad. Ty jag tolkar det som att människor omkring mig, vackra Vardagsgrå, Vardagströtta Vardagsmänniskor som handlar sin Vardagsmat börjar Vardagsvälja de ekologiska varorna!

Hurra!

En kärlekssång

 

Jag älskar städer. Jag älskar städer som fenomen, platser där många människor samexisterar på litet utrymme ger en nerv, en puls, en känsla av att själva staden, gatorna, byggnaderna, parkerna, utgör delar av en levande organism där de dolda delarna, ledningar, rör, avlopp och tunnlarna som löper osedda under marken utgör blodomlopp och inälvor som sköter sitt medan vi tar del av de synliga delarna. Jag älskar att se hur stadens olika tidsåldrar speglas i byggnader och gatunät, hur gammalt möter nytt, ibland i samma byggnad, hur det ständigt byggs nytt, byggs till, byggs om, utvecklas, förändras, anpassas och anpassas igen.

Jag älskar den kultur som finns i städer, såväl i betydelsen umgängeskultur, utbildningsmöjligheter som konstnärligt utövande, jag älskar den variation, den oväntade som rätt som det är dyker upp bakom nästa hörn och den man haft tid att se fram mot och bygga upp förväntningarna inför. När det finns så många människor blir det mer utrymme för individuella uttryck, för att leva tillsammans och sida vid sida även om man är sinsemellan olika.