Det går som tåget, modell 2014

Svensk järnväg är inte den mest effektiva. Trafikverkets underhållspolicy har lett till räls som hoppar lite hur som helst, växlar som smäller och rätt som det är slutar fungera, och kontaktledningar som trillar ner. SJs egen underhållspolicy har lett till fyrkantiga hjul som sliter än mer på räls och växlar, till slitna och ojämna strömavtagare som river ner kontaktledningarna, till handikapphissar som inte fungerar etc

Det är förseningar, olyckor och frustration.

Det som däremot fungerat klanderfritt på varenda tågresa jag gjort, och jag har rest mycket tåg ända sedan jag var en människovalp för flera generationer sedan, är det arbete den personal som tjänstgjort utfört. Konduktörer, lokförare, stinsar, biljettförsäljare etc har alla alltid varit serviceinriktade, trevliga, effektiva, vänliga, tålmodiga, hjälpsamma och på senare år så långt det står i deras makt kompenserat för företagens och politikernas ointresse för passagerares behov och önskemål i övrigt.

Att SJ nu enligt artikel i Expressen från en artikel i Sydsvenskan väljer att säga upp drösvis av dessa människor som räddat ansiktet på företaget gång efter gång ger mig en förbryllande känsla av att det någonstans i organisationsleden finns ett ointresse av att faktiskt överhuvudtaget bedriva järnvägstrafik, trots att SJ-chefen talar för motsatsen:

SJ-chefen säger sig likväl vara full av tillförsikt inför framtiden. SJ går med stabil vinst, är lågt belånat och har tagit flera viktiga investeringsbeslut.
Dessutom tänker SJ rusta upp hela sin SJ2000-flotta för att befästa sin tätposition inom fjärrtrafiken.

Men flera orosmoln hopar sig på SJ:s himmel. Omsättningen har ökat, men punktligheten, resandet och vinsten har minskat. Dessutom har SJ förlorat flera viktiga upphandlingar.

Omsättningen ökar, människor vill resa med tåg. Det är bekvämt. Det är ofta gott om utrymme vid och kring sittplatserna, det finns i de flesta fall fungerande toaletter, det är rökfritt, hyggligt varmt och ofta rimligt luftkonditionerat om somrarna, åtminstone så länge tågen inte av en eller annan orsak blir stående längs linjen någonstans. Järnvägsstationerna ligger ofta bra till i samhällena, lätt tillgängliga med både lokaltrafik och andra färdmedel. Utan incheckning och transit som på flygplatserna räcker det att komma några minuter innan tåget skall gå, och ibland händer det till och med att stationen är smått bemannad och där kan finnas ett öppet café som komplement till Pressbyråns utbud.

Det är bekvämt, ett miljövänligt, tryggt sätt att komma fram – när det fungerar. När tågen går i tid, växlarna håller, rälsen och vagnarna underhålls, stationerna är bemannade. Då är det lyx. I Sverige i dag är det ett lotteri,och som i alla lotterier är det resurserna förlorarna investerat som betalas ut till vinnarna.

Är det ett hållbart system?

Söderbergstipendiater

Höstterminen är över, avslutningsceremonier har avslutats, sånger har sjungits, kramar har kramats, bildspel har spelats, fotografier, tavlor, pyssel besetts och stipendiater uppmärksammats.

Söderbergstipendiet är ett nyinstiftat stipendium, uppkallat efter och inspirerat av storslagne tenoren Rickard Söderberg, och består av två delar: ett diplom och avgiften eller del av avgiften för ett av skolan anordnat kulturarrangemang – i det här fallet två föreställningar på Malmö Opera, och en fantastisk guidad visning bakom kulisserna i samma byggnad. För att komma i fråga som stipendiat krävs dels att personen är kursdeltagare vid en folkhögskola, dels visat ett särskilt engagemang inom något av områdena miljö, kultur eller HBTQ.

Se här, de två huvudpersonerna:

De två belönades med samma motivering:

för visat engagemang i frågor rörande HBTQ i skolan och samhället

Stolt blir man.

Och resten av butiken då?

Aftonbladets Monica Gunne berättar om hur hon medan hon på två dagar tillagar åtta (8) kg kött trots allt hyser vissa betänkligheter gentemot den moderna kosthållningen:

Sakta men säkert har jag blivit allt mer misstänksam mot mat. Och jag tänker allt oftare: Jaha, och under vilka villkor är den här maten producerad? Vad innehåller den? Och hur många tio­tusentals mil har den här sladdriga salladen flugit?

Och själva råvaran, hur mår den? Hur mådde till exempel de här paketerade fläskkotletterna under sin ”uppfödning”.

Butikerna borde, skriver hon, inrätta en fredad, trivsam hörna där kunderna kunde botanisera med gott samvete, i vetskap om att de varor som placeras i denna hörna minsann

inte genererar djurplågeri och miljö­gift­er. Som inte gör hål i atmosfären och öde­lägger jordar.

Smart mat som inte skitar ner sjöar, hav och vattendrag.

Klimatsmart mat som inte utnyttjar människor och van­ hedrar [sic] djur.

Ett klimatsmat hörn. Det är något i tanken som inte känns helt bekvämt. Som känns som ett steg tillbaka. Flera steg tillbaka, tillbaka till den tid när ekologiska varor var en exklusiv, dyrbar lyx i begränsad upplaga åtkomlig för den som har råd. Jag förstår Gunnes tanke, den är utan tvekan välmenande, men det här med klimatsmart hörn känns som utsläppsrättigheter och avlatsbrev- ett sätt att fortsätta som innan i full vetskap om att agerandet är destruktivt, och betala lite för att lätta sitt samvete.

Det jag ser framför mig när jag läser Gunnes text är resten av butiken, den större delen där de flesta rör sig med sina varuvagnar, studenter, barnfamiljer, åldringar, arbetslösa, låglöneanställda, rensad på allt vad klimatsmart, hållbart, ekologiskt, fairtrade, vegetariskt, veganskt vill säga. Maten som avskiljare, som klassmarkör. Kanske menade hon inte så, men bilden tränger sig på ändå, och på något vis är det Gunnes åtta kilo kött som frammanar den.

Med trots allt vänlig hälsning

Morrica dystopiker

 

Confessions of a vegetarian sinner

Jag är inte vegan. Jag kommer förmodligen aldrig bli vegan, trots att jag vet precis hur illa jag gör världen. Det finns två anledningar till mitt enträgna syndande:

 

Inte alltid, inte varje dag, men omelett till frukost innan en lång arbetsdag är oslagbart, och gör mina kursdeltagares och elevers vardag roligare. Att de är ekologiska behöver jag väl knappast ens nämna? De andra är inte mat.

Och så ädelost.

 

Det finns vegansk ost, visst gör det det, men jag har inte hittat någon någonstans som kommer i närheten av kombinationen smak och konsistens. Tips mottages med tacksamhet, finns det någonstans i världen en vegansk ädelost som får mina smaklökar att dansa vill jag veta det.

Klimatmat

Närodlat är ett begrepp som seglat upp och blivit ett allt tyngre argument i marknadsföringen av livsmedelsprodukter.  Det antyds ibland oblygt att just de kortare transporternas betydelse för klimatet skulle vara betydande i långt högre grad än vad den rapport IVL Svenska Miljöinstitutet publicerat visar:

Debatten om klimatsmart mat har varit felfokuserad, vilket lett till att många konsumenter idag tror att närodlat alltid är det klimatsmartaste valet. Men vår undersökning visar att transportavståndet egentligen kan ha ganska liten betydelse, säger Stefan Åström, forskare på IVL Svenska Miljöinstitutet.

Den som på allvar vill äta på ett sånt sätt att hen minskar sitt bidrag till utsläpp måste, som vi talat om vid andra tillfällen, börja välja bort kött.

Genom att äta säsongsanpassad vegetariskt mat kan utsläppsmängden av växthusgaser halveras. Ett försiktigt överslag visar att om alla svenskar skulle göra ett sådant dietval skulle växthusgasutsläppen minska med cirka 3.6 miljoner ton koldioxid, säger Stefan Åström.

Det är inte nödvändigt att bli rabiat, men det är nödvändigt att vi, som samhällen, fortsätter förändra de destruktiva konsumtionsmönstren. Köttfri måndag kan vara ett första steg, ett sätt att börja upptäcka hur okomplicerat det ändå är det här med vegetarisk matlagning. När man sedan börjat bygga upp en receptsamling av vegetariska recept man tycker om, börjat upptäcka hur många oändliga variationer det finns, är steget till att bli vardagsvegetarian väldigt lätt att ta.

Ok?

Utan kött i påsk

Inte för att jag äter kött annars heller, men visst gör det sig som rubrik?

Den köttfria påskmiddagen i går var, som traditionen bjuder här i hushållet, uppsluppen, riklig och informell, och slutade, lika traditionsenligt, i matkoma med folk spridda över diverse möbler.

Det var inte alls det jag skulle skriva om, men det är trevligt att tänka på.

Jag tänkte prata lite om det här med att handla mat. Jag tycker mig urskilja ett mönster i de matvarubutiker jag frekventerar, och min känsla är att mönstret blir allt tydligare. Det handlar om utbudet av ekologiska varor, och jag undrar om det är fler som noterat samma sak?

Jag har tidigare reflekterat över hur de ekologiska varorna placerats vid sidan av, som det obskyra alternativet för lite udda kunder. Det börjar ändras, har ni lagt märke till det? Låt oss ta ett aktuellt exempel: ägg.

Ekologiska ägg har funnits att få tag i ett tag nu. De brukade stå högst upp, lite otillgängliga för en som är tre äpplen hög, ungefär 1,5 gång så dyra som de andra. Numera ser situationen annorlunda ut. Det finns i många butiker flera olika förpackningar ekologiska ägg, både med storlekssorterade ägg och med olika antal ägg, och de kostar varken mer eller mindre än de icke ekologiska, och de är placerade i ögonhöjd, lätt tillgängliga för de flesta.

Detta gör mig glad. Och som inte det vore nog:

Utbudet av ekologiska varor av alla slag ökar, de ekologiska varorna flyttat från Obskyra Hörnan till Vardagshyllan, priserna sjunker från Exklusivt Lyxalternativ till Vardagsnivå. Och de ekologiska varorna tar slut först!

Detta gör mig pirrande glad. Ty jag tolkar det som att människor omkring mig, vackra Vardagsgrå, Vardagströtta Vardagsmänniskor som handlar sin Vardagsmat börjar Vardagsvälja de ekologiska varorna!

Hurra!

En kärlekssång

 

Jag älskar städer. Jag älskar städer som fenomen, platser där många människor samexisterar på litet utrymme ger en nerv, en puls, en känsla av att själva staden, gatorna, byggnaderna, parkerna, utgör delar av en levande organism där de dolda delarna, ledningar, rör, avlopp och tunnlarna som löper osedda under marken utgör blodomlopp och inälvor som sköter sitt medan vi tar del av de synliga delarna. Jag älskar att se hur stadens olika tidsåldrar speglas i byggnader och gatunät, hur gammalt möter nytt, ibland i samma byggnad, hur det ständigt byggs nytt, byggs till, byggs om, utvecklas, förändras, anpassas och anpassas igen.

Jag älskar den kultur som finns i städer, såväl i betydelsen umgängeskultur, utbildningsmöjligheter som konstnärligt utövande, jag älskar den variation, den oväntade som rätt som det är dyker upp bakom nästa hörn och den man haft tid att se fram mot och bygga upp förväntningarna inför. När det finns så många människor blir det mer utrymme för individuella uttryck, för att leva tillsammans och sida vid sida även om man är sinsemellan olika.

 

Vampyrvänlig sol

Det är, som nämnts tidigare, vår ute, solen vräker ner, knopparna sväller, fåglarna grälar om bästa boplatsen, snödropparna slår ut i kaskader.

Så jag håller mig inne, och ägnar tiden åt att kurera migränen och ta nästa steg mot ett färdigt bibliotek. Det är svårt, ja, i princip omöjligt (åtminstone för mig) att göra om ett rum utan att övriga rum också involveras. Det är någon slags inredningsteknisk variant av Dopplereffekten som orsakar det, tror jag.

Vårsolen pratade vi om, ja. Många jublar av glädje över den, humör stiger, halsdukar lättas på, näsor vänds mot den. Själv är jag nöjd med den mildare, vampyrvänligare, inomhusvarianten. Jag hittade den där jag hittar många av de trevligare inredningsdetaljerna: på loppmarkad när jag letade efter något helt annat.

 

 

Ni vet att somliga vampyrer älskar solen, saknar den och längtar efter den varenda natt, inte sant?

I salladsbaren

Jag går en kurs just nu, så dagens lunch intogs på ett ställe där jag inte varit innan. De erbjöd vacker miljö, utan att blinka vegetarisk, glutenfri lagad mat, och en generös salladsbar med många olika blandningar. Jag medger utan att tveka att jag inte är den mest uppmärksamma person, så att det var först när jag återvände till bordet jag upptäckte att det låg bacon på min tallrik är inte så förvånande.

 

 

Det som däremot förvånande mig är att restaurangen valt att, utan att på något sätt märka ut det, låta fläskkött ingå i en av rättena i en salladsbar. När jag frågade dem om saken satte de genast dit en trevlig liten skylt, och jag har min egen ouppmärksamhet att tacka för att maten inte kändes lika fräsch efter incidenten.

Kanske är det kutym att man låter det ingå lite kött i en och annan rätt i salladsbarerna runt om i landet?

Jag ska försöka vara uppmärksammare framgent, jag lovar, men nog vore det trevligt med en liten varningsskylt för de mer tankspridda lunchgästerna? I synnerhet om man befinner sig på ett universitetsområde, där tankspriddhet ofta är vanligare än på andra håll.

Hur man kan vara säker på att det inte är hästkött i maten

De senaste dagarna har upprörda röster skallat – Findus har hästkött i den djupfrysta, populära lasagnen som räddat mången husfrid runt om i landet, när timmen blivit sen och man velat ha något snabbmikrat och uppskattat på köksbordet inom en halvtimme efter att man vacklat in genom ytterdörren, slutkörd efter dagen.

Jag, och många andra, vi vet hur stressigt det kan vara, och det är självklart fullständigt oacceptabelt att innehållsdeklarationen inte stämmer med innehållet i förpackningen. Det är bara fel på så många sätt.

I bland annat DN uttalar sig makthavare och politiker om den uppkomna matskandalen:

Marit Paulsen har varit en av de mest aktiva lagstiftarna för livsmedel inom EU, och en känd debattör i mat- och jordbruksfrågor. Idag är hon bland annat verksam i EU:s jordbruksutskott och arbetar med livsmedelssäkerhet.

Köttskandalen som nu rullas upp i flera länder är inget som förvånar henne. Samtidigt tror hon att den kan fungera som en väckarklocka.

Låt oss hoppas att hon har rätt. Det kan för gemene man upplevas som lite förtretligt, rent av obehagligt, om innehållsförteckningen inte stämmer. Men det kan också, exempelvis för den med allergier, innebära hälsoproblem, ja, rent av livsfara, om där finns dolda tillsatser eller något är utbytt mot något annat.

Men det är förvånande nog inte riktigt det upprördheten i huvudsak tycks gälla. Som tur är går det att på egen hand försäkra sig om att det varken är hundkött eller hästkött man just skall till att sätta tänderna i:

Ät vegetariskt.

Det är gott, enkelt och du kommer aldrig behöva stå till svars inför någon som har lutat huvudet mot halsen på en palsternacka och fått tröst när övergången mellan barn och tonår var tunghanterlig. Ett snabbt recept som tar ungefär lika lång tid som en frusen halvfärdig lasagne att laga till kan se ut såhär:

Skär squash, champinjoner, paprika, tomat, röd lök, pak choi och vad annat du har till hands i trevliga munsbitar. Tillsätt några klyftor vitlök och grilla i ugnen (tvåhundra grader funkar bra) cirka 25 minuter tills grönsakerna är mjuka.Blanda med nykokt pasta, ät gärna med ost.

Enkelt, snabbt och minst lika näringsrikt som lasagne i pappkartong.

Det är måndag i dag. Har ni tänkt på att om alla skulle låta bli kött om måndagarna, dvs en endaste dag i veckan, så blir det som om var sjunde människa faktiskt blir vegetarian?

Glad måndag!