Vampyrvänlig sol

Det är, som nämnts tidigare, vår ute, solen vräker ner, knopparna sväller, fåglarna grälar om bästa boplatsen, snödropparna slår ut i kaskader.

Så jag håller mig inne, och ägnar tiden åt att kurera migränen och ta nästa steg mot ett färdigt bibliotek. Det är svårt, ja, i princip omöjligt (åtminstone för mig) att göra om ett rum utan att övriga rum också involveras. Det är någon slags inredningsteknisk variant av Dopplereffekten som orsakar det, tror jag.

Vårsolen pratade vi om, ja. Många jublar av glädje över den, humör stiger, halsdukar lättas på, näsor vänds mot den. Själv är jag nöjd med den mildare, vampyrvänligare, inomhusvarianten. Jag hittade den där jag hittar många av de trevligare inredningsdetaljerna: på loppmarkad när jag letade efter något helt annat.

 

 

Ni vet att somliga vampyrer älskar solen, saknar den och längtar efter den varenda natt, inte sant?

Annonser

I salladsbaren

Jag går en kurs just nu, så dagens lunch intogs på ett ställe där jag inte varit innan. De erbjöd vacker miljö, utan att blinka vegetarisk, glutenfri lagad mat, och en generös salladsbar med många olika blandningar. Jag medger utan att tveka att jag inte är den mest uppmärksamma person, så att det var först när jag återvände till bordet jag upptäckte att det låg bacon på min tallrik är inte så förvånande.

 

2013-02-12 12.22.25

 

Det som däremot förvånande mig är att restaurangen valt att, utan att på något sätt märka ut det, låta fläskkött ingå i en av rättena i en salladsbar. När jag frågade dem om saken satte de genast dit en trevlig liten skylt, och jag har min egen ouppmärksamhet att tacka för att maten inte kändes lika fräsch efter incidenten.

Kanske är det kutym att man låter det ingå lite kött i en och annan rätt i salladsbarerna runt om i landet?

Jag ska försöka vara uppmärksammare framgent, jag lovar, men nog vore det trevligt med en liten varningsskylt för de mer tankspridda lunchgästerna? I synnerhet om man befinner sig på ett universitetsområde, där tankspriddhet ofta är vanligare än på andra håll.

Hur man kan vara säker på att det inte är hästkött i maten

De senaste dagarna har upprörda röster skallat – Findus har hästkött i den djupfrysta, populära lasagnen som räddat mången husfrid runt om i landet, när timmen blivit sen och man velat ha något snabbmikrat och uppskattat på köksbordet inom en halvtimme efter att man vacklat in genom ytterdörren, slutkörd efter dagen.

Jag, och många andra, vi vet hur stressigt det kan vara, och det är självklart fullständigt oacceptabelt att innehållsdeklarationen inte stämmer med innehållet i förpackningen. Det är bara fel på så många sätt.

I bland annat DN uttalar sig makthavare och politiker om den uppkomna matskandalen:

Marit Paulsen har varit en av de mest aktiva lagstiftarna för livsmedel inom EU, och en känd debattör i mat- och jordbruksfrågor. Idag är hon bland annat verksam i EU:s jordbruksutskott och arbetar med livsmedelssäkerhet.

Köttskandalen som nu rullas upp i flera länder är inget som förvånar henne. Samtidigt tror hon att den kan fungera som en väckarklocka.

Låt oss hoppas att hon har rätt. Det kan för gemene man upplevas som lite förtretligt, rent av obehagligt, om innehållsförteckningen inte stämmer. Men det kan också, exempelvis för den med allergier, innebära hälsoproblem, ja, rent av livsfara, om där finns dolda tillsatser eller något är utbytt mot något annat.

Men det är förvånande nog inte riktigt det upprördheten i huvudsak tycks gälla. Som tur är går det att på egen hand försäkra sig om att det varken är hundkött eller hästkött man just skall till att sätta tänderna i:

Ät vegetariskt.

Det är gott, enkelt och du kommer aldrig behöva stå till svars inför någon som har lutat huvudet mot halsen på en palsternacka och fått tröst när övergången mellan barn och tonår var tunghanterlig. Ett snabbt recept som tar ungefär lika lång tid som en frusen halvfärdig lasagne att laga till kan se ut såhär:

Skär squash, champinjoner, paprika, tomat, röd lök, pak choi och vad annat du har till hands i trevliga munsbitar. Tillsätt några klyftor vitlök och grilla i ugnen (tvåhundra grader funkar bra) cirka 25 minuter tills grönsakerna är mjuka.Blanda med nykokt pasta, ät gärna med ost.

Enkelt, snabbt och minst lika näringsrikt som lasagne i pappkartong.

Det är måndag i dag. Har ni tänkt på att om alla skulle låta bli kött om måndagarna, dvs en endaste dag i veckan, så blir det som om var sjunde människa faktiskt blir vegetarian?

Glad måndag!

#melfest-premiär

Så har jag begått min melodifestivalpremiär för i år, en storslagen historia med glitter, Bollywood, och Sean Banan och Louise Hoffsten till final. Vi kan konstatera att fjäderboa må vara glamouröst, men oj så varmt det är! Möjligen bör de prepareras på ett eller annat sätt i förväg (någon rekommenderade hårspray, blir inte det aningen kladdigt?), ty de ruggar lika mycket som en gammaldags julgran barrade.

Bäst var utan konkurrens programledarparet, Danny och Gina. De är professionella, lättsamma, personliga, charmiga och roliga. Framförallt Gina charmade mig fullständigt. Artisterna förvånar mig, än en gång hade många valt mörk scen till mörka kläder. Det tycks vara en trend, jag fundera över om man strävar efter att, trots ballongviftande publik, skapa en intim klubbstämning. Jag hade föreställt mig mer glitter, naket och bling i melodifestivalen, men jag vänjer mig nog.

Kasta plym och grå kostym och var dig själv. Det är ett bra koncept i många sammanhang, inte minst här. Alla är inte glitter och glam, men jag hoppas några är. Det är liksom det jag sett fram mot.

Köttskatt

Det var måndag i går, och i dag läser jag om Jordbruksverkets förslag att införa en koldioxidskatt på kött:

Svenskarna äter näst mest nötkött i EU och en stor del av köttet importeras.

I rapporten ”En hållbar köttkonsumtion” slår verket fast att  västvärlden måste dra ner på köttätandet för att minska utsläppen av växthusgaser från livsmedelsproduktion. Just produktionen av nötkött står för en betydande del av livsmedelsproduktionens utsläpp av växthusgaser.

Rapporten tar upp möjligheten att införa en koldioxidskatt i konsumentledet baserad på hur mycket utsläpp som orsakas av kött.

Jordbruksverket betonar att lösningen för att minska köttkonsumtionen inte är enkel att nå. Men verket tror inte att en tydligare hållbarhetsmärkning av kött räcker för att på allvar minska köttkonsumtionen. Därför vill man initiera en diskussion utifrån förslaget om en koldioxidskatt som läggs på konsumenterna.

Så klokt av dem. Vill man åstadkomma en förändring i konsumtionsmönster är mode och trender den mest effektiva metoden. Den näst effektivaste är utan tvekan att styra med hjälp av pris.

Ett gott initiativ. Trots allt tror jag vi alla är rätt överens om att det här konceptet framtid, det är något vi gärna vill ha mer av.

Vårt behov av berättelser

Åsa Beckman skriver i DN om sin svårhanterliga klimatångest. Hon skriver om hur hon saknar berättelser om hur vår värld kommer se ut sedan. Om tjugo år, om femtio år, hur kommer världen se ut? Hur kommer våra livsvillkor se ut? Vad behöver vi förbereda oss på? Vad kan vi planera för?

Hon tar del av vetenskapliga rapporter om metangas som frigörs när tundran tinar, hon försöker göra det rätta, källsorterar, kör inte bil och känner sig ständigt vanmäktig inför detta enorma hon inte kan föreställa sig.

Och hon är inte ensam om att känna ångest och rädsla inför en framtid där det enda vi vet säkert är att saker kommer se annorlunda ut än de gör idag. Hon är inte ensam om sin önskan att finna bilder som ger en möjlighet att i någon mån föreställa sig hur vardagen i det nya kommer att te sig.

Hon beskriver känslan väl:

jag har ingen konkret föreställning att fästa rädslan i. Inga inre bilder av hur det kommer att bli. Har den där läsande människan helt missat science fiction, tänker ni. Ja, jag har alltid tyckt att genren varit tröttsam och fånig. Jag behöver bilder – trovärdiga bilder – av hur vardagen påverkats om femtio år.

Förra söndagen skrev Björn Wiman i samma tidning om ungefär samma ämne – behovet av berättelser som ger oss bilder av vad som väntar oss. Wimans vinkel är lite annorlunda men grundtonen är densamma. Förändringen är oundviklig, och vi står illa rustade för att hantera den.

Många har pekat på att klimathotet måste leda till ett slags tankerevolution som omförhandlar hela vår världsbild – det gäller synen på evig tillväxt och planetens resurser. Alla vet i dag detta. Men ingen vill förstå. Kanske är det vår föreställningsförmåga som fallerar – de fakta som forskarna presenterar är fortfarande bekvämare att sortera in i fantasin än i verkligheten, mer hanterbara som mytiska ödesfrågor än som konkret politik. Det är ingen tillfällighet att Johan Rockströms och Anders Wijkmans klargörande bok ”Den stora förnekelsen” från 2011 inleds med ett förord av ärkebiskopen i Svenska kyrkan, som i sin tur citerar ”Psaltaren”.

Var finns de då, berättelserna om hur världen ser ut om femtio år, om tjugo år, om tio år? Beckman har en klar poäng när hon beklagar att hon inte läst mer SF. Hon har föreställt sig att genren är tröttsam och fånig, men nu är det just de bilder av vardagslivet i en annan slags värld vi hittar bland annat i Science Fiction-litteraturen hon efterlyser. Inte bara där, men bland annat där. De världar där t ex Bradburys, Asimovs och Banks karaktärer rör sig är inte bara exotiska planeter, spännande teknologi, maskhål och maffiga vapen. De är också vardagsvärldar, där karaktärerna lever sina vardagsliv mitt i äventyren – de umgås med grannar och vänner, älskar, lagar mat, sover, slöar, läser, sköter sin hygien, tar sig till och från arbetsplatser, skolor och bibliotek (det finns både skolor och bibliotek, och de spelar ofta en väldigt stor roll i dessa världar, både för kunskapsutveckling och som mötesplatser) i världar som ibland liknar våra, ibland ser helt annorlunda ut. Vattentäckta, så kalla att karaktärerna överhuvudtaget inte kan vistas utomhus, så varma att bara somliga kan gå ut medan andra tvingas använda andra sätt att ta sig från punkt A till punkt B. Världar med atmosfär där karaktäerna kan andas utan problem, världar där de skulle dö av ett enda andetag, etc.

Känns det bekant?

Ah, tänkte väl det. Vi kommer tillbaka till Falstaff Fakir igen:

Flitigt läsa gör dig klok. Därför läs varenda bok.

För den som upplever sig ha svårt att hinna läsa varenda bok kan jag även av denna orsak varmt rekommendera kollektivtrafiken. Med förseningar och illa koordinerade linjer erbjuder den gott om tid för läsande, såväl vid hållplatsen som när man väl kommit ombord på tåget/bussen.

Welcome to the jungle

Edvin och Kalle har fått sällskap av Rufus.

En teori som lanserats är att eftersom mina barn blir stora fyller jag mitt behov av att vara omhändertagande med blommor i stället.

Det kan vara så.

En annan teori är att det är rätt läckert med mycket gröna växter. Det ger ett vackert ljus och mjukar upp intrycket man får av ett rum.

Det kan vara så också.

Ytterligare en teori är att jag fått för mig att jag nog faktiskt kan ha växter jag också.

Enligt informerade källor befinner de sig i dagsläget i risksonen för att drunkna. Jag föredrar att se det som att jag ger dem simlektioner.