Privat, personligt och politik

Det är varken av ointresse eller arrogans jag avstår från att kommentera på den skoldebatt som sveper över landet just nu. Tvärtom. Skolan och utbildningen är en av de absolut viktigaste institutionerna i ett samhälle. Där ligger grunden för framtiden.

Därför avstår jag från att kasta mig in i känsloutspel och dramatiska positioneringar för eller emot politiker, partier, teknologiska aspekter och allt vad det nu är.

Inte för att jag inte bryr mig. Utan för att jag gör det. Skolan ska inte stå i vägen för ungdomars utveckling, tvärtom – skolans ansvar är att möjliggöra, ta ansvar för att portar slås upp och horisonter vidgas.

.

Annonser

#skolchatt om forskningen och skolan

Välkomna till denna veckas torsdag! Jag hoppas veckan varit bra så långt? Torsdag innebär många saker – plättar, pannkaka, ärtsoppa, punch, kanske i form av punchpraliner eller punchrullar, och så den kanske viktigaste traditionen av alla: #skolchatt.

Veckans ämne tar sin början i en fundering från Håkan Fleischer:

https://twitter.com/hakanfleischer/status/232795846339616768

Det talas en hel del om denna problematik – både att lärare av olika orsaker sägs ha svårt att ta till sig vad skolforskningen säger, och att forskningen om skolan, om lärande och om undervisning inte är förankrad i skolans verklighet, inte ger de svar eller de lösningar skolan söker.

Samtidigt lyfts behovet av att lärare själva ska forska fram, det refereras ibland tämligen passionerat till forskningsresultat man finner stödjer ens egen ståndpunkt och den som vågar sig på att antyda att kanske kan det vara så att just de resultat som refereras till kan tolkas annorlunda riskerar att få rejält på nöten.

Diskussionen om relationen mellan forskningen och skolan rymmer känslor, passion, politiska aspekter, ledarskapsaspekter, framtid och utveckling, och någonstans i allt detta finns också perspektivet att det handlar om att elevernas lärandevardag skall bli så god som möjligt för så många som möjligt.

Jag tror det kan bli en givande diskussion.

Gränsdragningar

DN skriver om de sexuella övergrepp som är vardagsmat i svenska skolor:

Katja Gillander Gådin, docent i Folkhälsovetenskap vid Mittuniversitetet, har undersökt sextrakasserier under 15 års tid. Hon menar att sexuella trakasserier till skillnad från mobbning är ett osynliggjort område. Gränserna för vad som är okej har flyttats fram och trakasserierna har blivit vardag för såväl elever som skolpersonal.

Både pojkar och flickor drabbas. Katja Gillander Gådin visar i en kommande artikel i den välrenommerade vetenskapliga tidskriften Journal of Interpersonal Violence, att de sexuella trakasserierna går allt längre ned i åldrarna. Men elever i årskurserna 1–6 har svårt att bli tagna på allvar av vuxna och undviker därför att lyfta problemen, visar hennes djupintervjuer.

Allvarligt talat, det här är inte acceptabelt på någon nivå! Jag skäms, som vuxen och som lärare, när jag läser om lärare som viftar undan övergrepp med formuleringar som ”pojkarna ju bara är kära i flickorna”. Jag skäms över att ett skolväsende som å ena sidan gärna pratar stora ord om hur viktigt det är med trygghet i skolsituationen och rent av utan att blinka lyfter trivseln som viktigare än kunskapstillväxten å andra sidan väljer att blunda och bortse från de vuxnas ansvar att upprätta och vidmakthålla gränser för vad som är acceptabla ingrepp i andra människors integritet.

Hamid Pourassad och Matilda Hellström bekräftar bilden. De går andra året i gymnasiet och sitter i styrelsen för Svea, Sveriges elevråd, som arbetar centralt för att stärka elevråden på skolorna och kämpar mot sexuella trakasserier.

– Skällsord som äckliga hora och fitta har blivit accepterade. Det känns ofta som om skolan står utanför samhällets normala regler, säger Matilda Hellström.

Heja elevråden, ert arbete är oerhört värdefullt, utan er vet jag inte hur det skulle se ut! Men vuxna människor i skolor runt om i landet, det här är inte acceptabelt. Hur tänker ni? Skulle ni finna er i att någon tog sig friheten att klämma er på brösten? Skulle ni finna er i att någon körde upp en linjal mellan benen på er?

Jag finner mig inte i sånt, och jag finner det fullständigt orimligt att någon annan skall behöva göra det.

Barn och ungdomar som tillbringar dagarna i ständig rädsla för att få sin integritet kränkt kan inte samtidigt förväntas utveckla sin kunskap. Att vuxna i skolan tar tillbaka initivativet, tar kommandot, upprättar och vidmakthåller de gränser som gäller borde gjorts för länge sedan. Det har fått gå långt, och kommer att kosta blod, svett och tårar att få ordning på. Det kommer att ta tid, och det kommer att kräva samarbete över hela linjen, men det finns ingen annan väg att gå.

Maj maj måne

Det är Valborgsmässoafton i morgon. Förutom att det innebär att ungefär hur mycket folk som helst, och så några till, kommer att samlas i stadsparken i Lund och grilla, umgås, lyssna på musik, prata med varandra, lära känna varandra även i den bibliska betydelsen och ha det allmän trevligt innebär det också att i övermorgon slår maj ner på oss med full kraft, med allt vad det innebär.

Var rädda om er, allesammans, ok?

Inför Öppet Hus

Intrycken från gårdagens EdCamp vimsar fortfarande runt i mitt huvudet medan jag laddar upp för dagens happening:

Öppet Hus på Hvilan i Åkarp

I Gröna Salen kommer SYV, rektor och studierektor att berätta dels om vad det rent konkret innebär att studera på folkhögskola. Det kommer att finnas gott om tid att ställa frågor om saker man undrar över. Elevrådet står redo att guida besökare runt, lektioner pågår runt om i skolan och i matsalen bjuds besökare på kaffe och/eller te. I sal 21 kommer vi att ha läxstöd hela dagen, och ni är mer än välkomna in för att hälsa, ställa frågor och se er omkring.

Jag vill absolut inte ge fel intryck genom att publicera den sannolikt mest intima bild jag någonsin kommer att publicera i detta inlägg, men håll i er, här kommer den:

Inside my purse

Det är i språkhuset det händer.

Välkomna!

Vem är du, vem är jag?

Ringarna från torsdagens #skolchatt fortsätter spridas. Petter Bergenstråhle lyfter i ett blogginlägg upp hur gränsen mellan yrkesjag och privatjag tycks bli allt otydligare:

I samhället idag så suddas gränsen mellan professionell och privat ut allt mer. Gränsen mellan tiden jag jobbar och tiden jag är ledig är inte längre självklar.

Kraven på den professionelle yrkesutövaren har i och med teknik utvecklingen ökat allt mer. Vi förväntas att vara uppdaterade och beredda på att jobba hela tiden. Som mannen jag satt bredvid på tåget till stan här om dagen. Det var tidigt och han somnade till, telefonen ringde och han hade en kund på tråden som ville ha reda på ett nummer av något slag. Från sovande på väg till jobbet så förväntades han på en gång komma ihåg en lång sifferrad.

För oss lärare är det inget nytt, för oss har det alltid varit så.

Att arbeta som lärare medför en grad av offentlighet. Bergenstråhle beskriver det såhär:

I det lilla samhället bland elever och elevernas föräldrar för jag jobbar, där är jag en offentlig person. Eleverna på skolan och deras föräldrar vet vem jag är, och utifrån det så har jag ett större ansvar att vara en vuxenförebild än gemene man. Även när jag är ledig.

Man kan kanske se det som en liten lönebonus, om man vill.

Detta är inget unikt för läraryrket. Präster, läkare, sjuksköterskor, skådespelare, operasångare, poliser, receptionister, myndighetspersoner, butiksbiträden, politiker med flera lever i samma verklighet – oavsett om man har semester, är sjukskriven, sitter på pendeltåget på vägen till jobbet, befinner sig på sin första date med någon som man hoppas kommer visa sig vara en Någon eller befinner sig på sin arbetsplats ser människorna vi möter oss först som vår yrkesroll.

Jag tror att det är djupt mänskligt att göra så. Vi gör det själva, hela tiden, gör vi inte? När vi träffar människor i sociala sammanhang är frågan ‘vad jobbar du med?’ en av de första vi ställer. Kanske är det så att den uppfattas som mindre intim än frågor som ‘hur gammal är du?’ eller ‘var bor du?’, och upplevs som relevant helt enkelt för att det vi frågar om är personens funktion i det samhälle som vi alla är en del av. Att vi vill veta var vi befinner oss i relation till personen, i synnerhet om personen i fråga har inflytande över vårt liv på ett eller annat sätt?

En av kommentarerna till det inlägg jag skrev igår, också utifrån torsdagens samtal, lyfter hur behovet av att skilja av den privata personen från yrkespersonen kan vara både svårt och stressande. Jag svarade glatt att jodå, visst är lärare privatpersoner ibland, och så är det ju. Men jag funderar nu på om den där gränsen mellan personligt och privat verkligen är en geografisk (här är jag privat, här jobbar jag) eller kronografisk (nu är jag privat, nu jobbar jag) gräns, en sån som går lätt att peka ut, mäta och beskriva? Kanske befinner den sig i en helt annan dimension, en mental eller social dimension, och svajar långsamt fram och tillbaka utifrån ett eller annat?

Privatlivets helgd

Torsdagens livaktiga #skolchatt rörde sig stundtals kring den viktiga men svårdefinierade gränsen mellan privat och personligt. Det framkom t ex att det förekommer att lärare väljer att ha två profiler i populära sociala media som t ex Facebook – en ”lärarprofil” där man blir vän med eleverna, och från vilken man skapar grupper dit man förlägger delar av undervisningstiden, ibland ägnar ”stor del” av sin förtroendetid åt läxstöd på kvällar och helger och kan ”ha koll på” vad som händer. Och så en ”privat profil” dit man förlägger sitt privatliv – familj, semesterbilder, eventuella bakfyllestatusuppdateringar etc.

Jag förstår hur man tänker – arbete här, privatliv där, vattentäta skott emellan så att man faktiskt kan koppla av och vara ledig när man är ledig.

Men jag funderar också över framförallt två saker här.

För det första, den naiva förströstan att det ska räcka, att det inte alls kommer att bli möjligt någonsin att se den timeline man uppfattat som privat utifrån genom en enkel websökning, att ingen någonsin kommer att dela något man önskar hålla privat med någon som delar det med någon som… och så vidare. Ungdomar i dag är inte mindre nyfikna än vi var, och det dolda är alltid mer spännande än det öppna. Jag vet inte, kanske är det jag som är lite gammaldags när jag brukar tänka att allt som läggs upp på nätet, oavsett om det läggs bakom lösenord eller inte, är potentiellt offentligt?

Det är det ena. Det andra har med integritet att göra – jag får inte riktigt ihop kopplingen mellan önskan att skydda sin egen integritet med dubbla konton samtidigt som man förväntar sig att eleverna glatt skall koppla sina privata Facebookkonton till ens offentliga och med detta släppa in sin lärare och skolan långt in i sin privata sfär? I synnerhet om möjligheten ”att ha koll” är en av orsakerna till att skolan önskar ha denna kontakt. Var blir elevens integritet av? Är inte den minst lika viktig att skydda som lärarens?

Jag vet inte, för mig känns det lite udda om gränsen mellan privat och personlig går på olika ställen för olika personer, men jag anar att man kan se på saken från olika håll?