Vårt behov av berättelser

Åsa Beckman skriver i DN om sin svårhanterliga klimatångest. Hon skriver om hur hon saknar berättelser om hur vår värld kommer se ut sedan. Om tjugo år, om femtio år, hur kommer världen se ut? Hur kommer våra livsvillkor se ut? Vad behöver vi förbereda oss på? Vad kan vi planera för?

Hon tar del av vetenskapliga rapporter om metangas som frigörs när tundran tinar, hon försöker göra det rätta, källsorterar, kör inte bil och känner sig ständigt vanmäktig inför detta enorma hon inte kan föreställa sig.

Och hon är inte ensam om att känna ångest och rädsla inför en framtid där det enda vi vet säkert är att saker kommer se annorlunda ut än de gör idag. Hon är inte ensam om sin önskan att finna bilder som ger en möjlighet att i någon mån föreställa sig hur vardagen i det nya kommer att te sig.

Hon beskriver känslan väl:

jag har ingen konkret föreställning att fästa rädslan i. Inga inre bilder av hur det kommer att bli. Har den där läsande människan helt missat science fiction, tänker ni. Ja, jag har alltid tyckt att genren varit tröttsam och fånig. Jag behöver bilder – trovärdiga bilder – av hur vardagen påverkats om femtio år.

Förra söndagen skrev Björn Wiman i samma tidning om ungefär samma ämne – behovet av berättelser som ger oss bilder av vad som väntar oss. Wimans vinkel är lite annorlunda men grundtonen är densamma. Förändringen är oundviklig, och vi står illa rustade för att hantera den.

Många har pekat på att klimathotet måste leda till ett slags tankerevolution som omförhandlar hela vår världsbild – det gäller synen på evig tillväxt och planetens resurser. Alla vet i dag detta. Men ingen vill förstå. Kanske är det vår föreställningsförmåga som fallerar – de fakta som forskarna presenterar är fortfarande bekvämare att sortera in i fantasin än i verkligheten, mer hanterbara som mytiska ödesfrågor än som konkret politik. Det är ingen tillfällighet att Johan Rockströms och Anders Wijkmans klargörande bok ”Den stora förnekelsen” från 2011 inleds med ett förord av ärkebiskopen i Svenska kyrkan, som i sin tur citerar ”Psaltaren”.

Var finns de då, berättelserna om hur världen ser ut om femtio år, om tjugo år, om tio år? Beckman har en klar poäng när hon beklagar att hon inte läst mer SF. Hon har föreställt sig att genren är tröttsam och fånig, men nu är det just de bilder av vardagslivet i en annan slags värld vi hittar bland annat i Science Fiction-litteraturen hon efterlyser. Inte bara där, men bland annat där. De världar där t ex Bradburys, Asimovs och Banks karaktärer rör sig är inte bara exotiska planeter, spännande teknologi, maskhål och maffiga vapen. De är också vardagsvärldar, där karaktärerna lever sina vardagsliv mitt i äventyren – de umgås med grannar och vänner, älskar, lagar mat, sover, slöar, läser, sköter sin hygien, tar sig till och från arbetsplatser, skolor och bibliotek (det finns både skolor och bibliotek, och de spelar ofta en väldigt stor roll i dessa världar, både för kunskapsutveckling och som mötesplatser) i världar som ibland liknar våra, ibland ser helt annorlunda ut. Vattentäckta, så kalla att karaktärerna överhuvudtaget inte kan vistas utomhus, så varma att bara somliga kan gå ut medan andra tvingas använda andra sätt att ta sig från punkt A till punkt B. Världar med atmosfär där karaktäerna kan andas utan problem, världar där de skulle dö av ett enda andetag, etc.

Känns det bekant?

Ah, tänkte väl det. Vi kommer tillbaka till Falstaff Fakir igen:

Flitigt läsa gör dig klok. Därför läs varenda bok.

För den som upplever sig ha svårt att hinna läsa varenda bok kan jag även av denna orsak varmt rekommendera kollektivtrafiken. Med förseningar och illa koordinerade linjer erbjuder den gott om tid för läsande, såväl vid hållplatsen som när man väl kommit ombord på tåget/bussen.

Annonser

Vår nya sköna värld

Det kan hända att jag är en liten aning besatt av det faktum att det äntligen är 2013. Ha tålamod, jag vänjer mig snart, men det är ett så coolt årtal. Det är det första året i världshistorien då tonåringar som aldrig någonsin levt i nittonhundratalet vandrar i världen!

Det är en ny tid, en ny värld. Det antyds dock att i denna ny värld laggar många svenskars världsbild en aning:

I biståndsmyndigheten Sidas årliga undersökning gav bara 5-7 procent rätt svar på frågor om levnadsförhållanden i andra länder. De flesta trodde på siffror som slutade vara sanna för flera decennier sedan.

Professor Hans Rosling som forskar om hälsa och andra välståndsfaktorer och försöker nå ut med sin statistik, blir riktigt upprörd när TT visar honom undersökningen.

-Vi får ju ingen effekt alls!

Det här med miljön till exempel. Det är något som angår oss alla, och därför är det viktigt att vi faktiskt gör oss mödan att sätta oss in i hur det egentligen ligger till och inte bara slentriantycker som vi alltid tyckt. Rosling fortsätter:

Som att fortfarande så många tror att det är folkökningen som är problemet i miljöfrågan. När det är vi, den rikaste miljarden, som står för koldioxidutsläppen – bara det att vi har flyttat fabrikerna till Kina.

Det är vi. Med vår rätt obekymrade inställning till fossila bränsen, med våra konsumtionsvanor, med våra matvanor. Men hav förströstan: Det går att göra skillnad med så små förändringar i sina val att man knappt märker av dem i vardagen, det tror jag de flesta vet, och man höjer faktiskt sin egen högst personliga livskvalitet när man väljer hållbart. Det är ingen uppoffring, det är en belöning. Behandla det så. Var stolta över er själva när ni väljer de ekologiska äggen fast  ni fick ägna en stund åt att leta efter dem. Sträck på er i kön i lunchrestaurangen när ni med självklarhet valt det vegetariska alternativet eftersom det är måndag. Ta ett par små danssteg i glädje över att ni varken behöver betala parkeringsavgift, leta ledig ruta eller bidra till bilköerna när ni går från busshållsplatsen över parkeringen in till jobbet.

En av de industrinäringar det handlar om är, som väl alla om inte förr lärde sig under SAABs plågsamma dödsdans, bilindustrin. Bilen var ikonisk för förra århundradet, en i det närmaste självklar statusmarkör som påverade alla delar av vårt samhälle. Christer Ljungberg skriver i Sydsvenskan:

Tidigare har människor skaffat sig bil när de fått råd och därmed utökat sin rörlighet väsentligt. Den ökade räckvidden, byggd på billig fossil energi, har i sin tur gjort att folk har kunna arbeta längre ifrån sina hem och möjliggjort ökad handel. Men det har också inneburit att många människor har kunnat bo i villa och handla på shoppingcenter långt utanför stadskärnorna.

Men världen förändras, generationer skiftar och det som var vardag i går är nostalgi medan vardagen ser annorlunda ut. I dag vill allt fler bo i städer, och ” I såväl Europa, Australien och Japan som i USA minskar bilresandet”. Bilen är inte längre en statusmarkör och många unga struntar helt enkelt i att ta körkort, reser kollektivt, cyklar och/eller använder sig av bilpool. Efterfrågan på bilar sjunker, vi ser det i hur bilindustrins självklara ställning i förra århundradet blir en historisk fotnot och städer och samhällen förändras:

Den amerikanske stadsbyggnadsforskaren Richard Florida säger i sin senaste bok The Great Reset, att vi nu ser en ny typ av rumsliga åtgärder som skapar framsteg. Den täta staden, med sin möjlighet till möten, samarbeten och ett attraktivt stadsliv, skapar tillväxt och utveckling. Och städerna binds samman av snabbtåg som ger tillgänglighet utan att fylla innerstäderna med improduktiv mark för parkering. Att Kina bygger ut för höghastighetståg är inte förvånande.

Världen förändras omkring oss. Tonåringar som aldrig någonsin andats en enda andetag nittonhundratalsluft rör sig omkring oss nu, och de blir fler för varje dag som går. Världen är för alltid förändrad, och det måste vi förhålla oss till. Hans Rosling sammanfattar sina tankar inför det som kommer:

han är glad att ”folk har fattat att det inte är biståndet som är viktigast för att göra världen bättre, utan sådant som fred, utbildning och hälsovård”.

-Men demokrati är överskattat och fri handel underskattat när det gäller att undanröja extrem fattigdom, konstaterar han.

Fred, utbildning och hälsovård.

Ok, då kör vi.

Jag har ingen miljöklassad bil

Det är sant. Och jag har inga som helst planer på att skaffa en heller, trots att de sägs bli bättre och grönare för varje år som går.

Jag bor nämligen i en del av landet där det för det mesta går att ta sig vartän man vill med bussar och tåg. Visserligen tycks Skånetrafiken lida av uppfattning att människor  helst inte stoppar ut näsan alls om söndagar, och inte egentligen fäster någon vikt vid om man kommer fram den tid som tidtabellen antytt, och visserligen är Trafikverket, SJ och Jernhusen alltför taffligt hjälplösa inför komplicerade begrepp som framförhållning och underhåll.

Det finns utrymme för förbättring, visst gör det, och jag ser fram mot den dagen kollektivtrafiken lyfts upp ovanför bönder med traktorer och bilköer med lika många människor som bilar i, mot den dagen när fordonen på vägen under kollektivtrafikspåret består till största delen av cyklar, skateboards, rollerblades och liknande och mot den dagen när kollektivtrafiken skattefinansieras, så att det blir möjligt för alla människor att röra sig runt i regionen, se nya horistoner, möta nya människor och uppleva nya umgängesformer.

Så ingen miljöklassad bil för mig. Det verkar dessutom så himla bökigt att ha bil, hitta parkeringar, skrapa rutor, byta däck, fylla på bränsle och sen kan man ju faktiskt inte göra något annat än transportera sig när man kör bil. Är inte det lite gammaldags?

:

Trafikplanerande i 3d

Våra städer är byggda och planerade för en helt annan befolkningstäthet och trafiksituation än dagens verklighet, och detsamma gäller vägnätet mellan tätorterna. Detta leder till att det blir en aning trångt, en aning bökigt, en aning stressigt och irriterat i trafiken emellanåt. Många människor som vill klämma sig fram med bilar på samma vägar där kollektivtrafiken ska ta sig fram leder till att det blir förseningar i kollektivtrafiken, vilket leder till att färre väljer att använda sig av den och i stället kör bil vilket leder till att där blir fler människor i fler bilar som vill klämma sig fram på vägarna, vilket leder till att det blir ännu större förseningar i kollektivtrafiken (jodå, det går visst, vänta bara ska ni se)

För att lösa detta kan vi reservera vissa delar av utrymmet för kollektivtrafiken, ge dem företräde i varenda korsning, bredda vägarna där hållplatserna är belägna och gnissla tänder när trafikstockningarna ändå är i vägen… eller så lyfter vi blicken, kommer ihåg att det finns en rumslig dimension till utöver längd och bredd, och så lyfter vi upp kollektivtrafiken ovanför den övriga trafiken.

Snabbare, smidigare, bekvämare kollektivtrafik, givetvis driven med miljövänligast möjliga energikälla, givetvis med kapacitet att transportera fler än i dag smidigre och säkrare än i dag, som varken fastnar i morgonrusning eller vägarbeten skulle leda till en smidigare trafiksituation överlag, och dessutom sannolikt till att fler väljer kollektivtrafiken. Att det går smidigt att ta sig dit man ska är, såvitt jag förstår, en viktig aspekt när det gäller att välja resesätt för pendlare.

Inte bara i städerna, men också i städerna har vi mycket att vinna på att faktiskt lyfta upp kollektivtrafiken en våning, och för en långsiktigt hållbar trafiksituation undrar jag om det faktiskt finns någon annan lösning?

Morrica, tempo och #ngl2012

Som jag nämnde i min reflektion kring konferensen uppskattade jag innerligt det utrymme för möten och samtal och att reflektera tillsammans helt utan stress eller bråttomskap arrangörerna planerat in. Jag uppskattade temposänkningen, och blev både glad och inspirerad när det gick upp för mig att det inte var en tillfällighet utan en genomtänkt och genomgående tanke. Jag kommer att försöka lägga in ett element av detta i min egen planering framgent, och lägga mig vinn om att sjunga långsamhetens lov.

Och sen steg jag av tåget vid Stockholms Central. Redan på perrongen började människor småspringa för att hinna med sina respektive anslutningar härsan och tvärsan. I rulltrappan stod jag, fortfarande försjunken  i långsamhetens lov, snällt så långt åt höger jag någonsin kunde och lät långbenta människor älga förbi, två rationella steg i taget (har ni tänkt på hur höga rullstrappsteg är? Det är svårt att inte imponeras av dessa jättekliv). Men hur det nu var, innan jag ens var nere i centralhallen fann jag mig själv öka tempot steg för steg. Jag behövde raskt hitta ett rimligt lugnt hörn med hygglig mottagning för ett angeläget telefonsamtal, och det föll sig naturligt att falla in i det raskare tempot.

Och vet ni vad? Det var inte alls så tokigt. Långsamhetens lov i all ära, men kanske är det tempoväxlingarna som är det bästa? Om inte annat för att man ska lägga märke till skillnaden.

.

Genom Dalarna bakom ett godståg

Vårt tåg lunkar långsamt genom februarikvällsmörkret. Framför oss dunkar sig ett godståg fram som godståg plägar, långsam, stadigt på väg mot sin destination. Och jag tänker, för vilken gång i ordningen vet jag inte, att vore det inte en vinst för alla med dubbla spår i ett järnvägsnät som gjorde skäl för namnet nät? Vävt på längden och på bredden över landet, så att man smidigt och snabbt kan transportera gods på ett spår och passagerare på ett annat, från och till även de idylliska små inlandsorterna?

Det känns som ett tillfälle så gott som något att sammanfatta intrycken från #ngl2012

Konferensen var liten och långsam, det var långa pauser och gott om tid att mingla, prata, mötas och faktiskt  både påbörja och utveckla samtal. Det tog åtminstone spattiga mig en stund att komma in i detta, jag stressade runt som ett skållat troll i god konferenstradition men föll så småningom in i tempot. Och så plötsligt hände något som fick mig att inse att de här akademiska kvartarna i början av varje session var en gåva till oss besökare.

Det som hände var helt enkelt en Trekkie som blev glad över att jag uppskattade hans blinkning till eventuella mednördar i publiken (We have seen a lot of Data) och att det fanns utrymme för det vindlande samtalet om skönhetens betydelse för känslan i upplevelsen, skridskoåkning på Amsterdams kanaler, sorg och gravitation som följde. Det har jag aldrig tidigare upplevt på en konferens, och jag insåg att jag hade hunnit ha flera sådana samtal. Utan att missa några presentationer.

Wow!

Presentationerna jag tagit del av har varit intressanta, relevanta, roliga, tankeväckande och inspirerande. På bussen (jag vet fortfarande inte hur man betalar på bussarna i Falun, förvirrade turister tycks få åka gratis) till tåget pratade jag med en konferensdeltagare som uttryckte att hennes huvud var så fullt av nya tankar att det kändes som om det skulle explodera! Jag upplever det annorlunda, många nya tankar svävar i min hjärna, men kanske tack vare upplägget så rör de sig lugnt och harmoniskt, bekantar sig med de tankar som befunnit sig där ett tag och verkar finna sig väl till rätta.

Jag är mycket nöjd med konferensen, men, är jag rädd, en förfärligt tråkig medpassagerare till min stackars medresenär på det tåg som nu fått upp farten.

Framtidsvisioner

I min vision för det framtida samhället (ja, naturligtvis har jag en vision för det framtida samhället. Har inte alla det?) är människor mycket rörliga. Många pendlar mellan jobb och bostad, och det ses inte som udda att ha sitt stamfik på en tredje (och kanske fjärde) ort. Nyckeln till detta är att bilar är undantag och kollektivtrafiken väl utbyggd, väl underhållen och frekvent. Den är i det närmaste fullt ut skattefinansierad, använder sig av ny, grön teknik och bolagen som har ansvar för den är väl medvetna om att även stationerna ingår i upplevelsen av resan. Och denna kollektivtrafik är i hög grad spårbunden. På spår den inte delar med godstrafiken, mellan terminaler den inte heller delar med godstrafiken.

Att döma av Sydsvenskans artikel om Trafikverkets rapport delar de inte riktigt min syn på saken. Det är lite synd:

För att komma till rätta med de senaste årens återkommande tågproblem har regeringen låtit Trafikverket grundligt utreda hur järnvägens kapacitetsproblem kan byggas bort.

Igår kom svaret. Det går ut på att nya dyra järnvägsbyggen inte kan eliminera återkommande tågstrul.

”Att enbart bygga nytt löser inte kapacitetsproblemen i dag och är inte heller ekonomiskt försvarbart”, heter det i Trafikverkets utredning som har letts av generaldirektör Lena Erixon.

Erixon vill få till stånd paketlösningar som innebär att järnvägsspåren kontinuerligt underhålls och trimmas så att de blir mer robusta och kan användas effektivare.

Givetvis är det en fråga om pengar, det behövs kontinuerliga investeringar i såväl planeringsfas, utbyggnadsfas som i underhållsfasen. Inte tu tal om den saken. Corren ger en delvis annan bild av rapporten:

-Vi står inför en väldigt kraftig utökning av trafiken, säger ställföreträdande generaldirektör Lena Erixon.

Absolut viktigast är förbättringar i det befintliga järnvägssystemet, enligt Trafikverkets remissutgåva av Kapacitetsutredningen.

Stockholm och Mälardalen är den region som får störst problem.

-Görs inget blir det längre restider och mer störningar. Minsta lilla incident och du blir försenad. Det blir högtrafik under allt fler timmar, säger Lena Erixon.
-Vi ser samma problem men inte i samma skala i Göteborgs- och Öresundsområdet. I de norra delarna av landet handlar det främst om kapacitetsbristen när det gäller godstrafik.

Trafikverket räknar med att om staten är villig att satsa de extra 38 miljarder kronorna så tar det sju till tio år att ”återställa systemen”.

När det gäller diskussionerna om höghastighetståg mellan Stockholm och Malmö och mellan Stockholm och Göteborg säger Trafikverkets ställföreträdande generaldirektör Lena Erixon:

-Att bygga allt på en gång är inte samhällsekonomiskt lönsamt, men man kan göra det etappvis.

Etappvis, genomtänkt, planerat men i tillräckligt hög takt för att faktiskt motsvara behoven inom överskådlig framtid, hoppas jag?