NTS: Ladda batterierna

Vi har en järnväg som är byggd för 1800-talets slut. Det är ett politiskt ansvar att se till att det skjuts till mer resurser. Regeringen har skjutit till en del pengar men långt ifrån tillräckligt, säger Gunvor G Ericson.

Miljöpartiet kommer i nästa vecka att gå ut med en kampanj för att lyfta behovet av underhåll på järnvägen, och har i sin alternativa budget visat hur man skulle kunna ge mer resurser.

– Allt strul ställer till det för så många, framför allt för pendlare. Det är så många som pendlar i Mälardalen. Jag pratade med en dam på tåget som sa att hon inte vill att SJ ska bestämma när hon tar ut sin kompledighet. Och jag förstår henne fullständigt, säger Gunvor G Ericson.

Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd håller med om att järnvägen är eftersatt och behöver byggas ut, och säger det är något som regeringen satsar på.

– Behovet är eftersatt när det gäller underhåll och investeringar. 2011 sköt vi till 800 miljoner extra till bland annat vinterunderhåll. Och i och med budgeten för december har vi skjutit till ytterligare 3,6 miljarder för drift och underhåll, säger Catharina Elmsäter-Svärd.

Vet ni vad? Ibland drömmer jag om ett modernt, stabilt, väl utbyggt, väl underhållet järnvägsnät i det här landet. Ni vet, ett sånt där där man inväntar tågets avgång på en trevlig, öppen och bemannad station oavsett vilken tid på dygnet man avreser, ett sånt där förseningar är undantag och man på utsatt tid kommer fram till ännu en trevlig, öppen och bemannad station eftersom de som tagit över stationsdriften förstår att upplevelsen av stationerna också är en viktig del av resan…

Så vaknar jag och läser Svds artikel som påminner mig om att vara noga med att se till att batterierna till alla kommunikationsenheter är fulladdade när jag ska ut och åka tåg till Falun under sportlovet.

*suck* det som var en sån vacker dröm!

Annonser

Nördspaning – år 2012

För ett par år sedan diskuterade vi, mest på Mats blogg, det här med att vara en nörd, och vad det egentligen innebär.

Handlar det om att ha ett intresse man ger sig hän åt, eller om att samla på något, eller om att initierat känna till och kunna diskutera för- och nackdelar med detaljerna i ett eller annat, stallets betydelse för lyssnarupplevelsen vid olika inspelningar av samma gitarrstycke t ex?

Ämnet kommer upp då och då. Nördar fascinerar och skrämmer, de framstår som exotiska fåglar, ovanliga och spännande med obegripliga läten och udda rörelsemönster. Medan TV-serier som the Big Bang Theory öppnar vägen för ett accepterande av nördskap koketterar allt fler män med en lagom salongsnördighet, hävdar djupgående nördrötter och visar stolt upp stiliga samlingar av nördartefakter (om den är nyligen köpt på e-bay eller faktiskt framgrävd ur pojkrumslämningar behöver ingen veta), och umgänget med tvättäkta ärkenördar odlas.

Hur känner man då igen en ärkenörd, i en värld där alla går omkring i trendiga nördbågar och fluga och pratar om svarta hål och Tolkien? Iain M Banks beskriver det väl – nörden har helt enkelt ett helt annat fokus än salongsnörden. Nörden nördar inte för att jaga kredd, utan fokuserar på helt andra aspekter i livet. H*n mäter inte sitt värde mot grannens genom att jämföra storleken på bil eller garage:

He was, in human terms, somewhere between a total geek and very cool. His geekiness was that bizarre failure to care about the one thing that everybody agreed really mattered: kudos, while his coolness came from the same source, because not caring about kudos – not obsessing about it, not chasing it down wherever it might be found, not constantly measuring one’s own coolness against that of one’s peers – was in itself kind of cool.

the Algebraist

Risken finns att nörden inte ens lägger märke till trendige grannens bil. Eller garage. Eller ens grannen själv, såvitt man kan se, oavsett dennes glasögonbågar. Inte för att nörden avser vara ohövligt, utan bara för att h*n, som sagt, lägger sitt fokus på annat. Trots detta finns anledning att lyssna till Charles J. Sykes goda råd:

Be nice to nerds. Chances are you’ll end up working for one.

 

Framtidskommissionen

I SvD belyser Seher Yilmaz och Felix König, ordförande respektive vice ordförande i LSU, medelåldern i den kommission som under ett och ett halvt år ska ägna sig åt att diskutera framtidens frågor och lösningar med siktet inställt på år 2020 och år 2050:

 Bland de namn som räknades upp fanns inte en enda person under 30 – bortsett från Annie Lööf som ju som bekant är partiledare för Centerpartiet. Medelåldern på de utsedda medlemmarna i kommissionen är 47 år. Alla är såklart enastående kompetenta individer, men år 2050 – som kommissionens sikte är inställt på – kommer alltså deras medelålder vara 86 år.

Nu ska arbetet i kommissionen inte hålla på till 2050, utan presenteras redan i mars 2013 (senast) så medelåldern kommer inte ens att befinna sig i närheten av pensionsstrecket när de är färdiga. Men huvudpoängen i artikeln är inte medelåldern på kommissionärerna, utan ungdomsförbundens plats i sammanhanget:

För att den unga generationen ska kunna svara upp mot de krav som kommer ställas på dem under de kommande femtio åren håller det inte att unga exkluderas från påverkan och beslutsfattande. Lanseringen av Framtidskommissionen blev ett alldeles för tydligt exempel på hur regeringen värderar unga och ungdomsorganisationer […] Unga och ungdomsorganisationer får alldeles för ofta höra från övriga samhället att vi är framtiden – att det är vi som kommer forma framtidens samhälle och hantera framtidens utmaningar. […] Med det perspektivet missar man helt att unga och ungdomsorganisationer arbetar för inflytande och påverkan idag, här och nu! Vi hanterar problem och utmaningar som unga står inför, idag.

Vi vet inte mycket om hur framtiden kommer att te sig, egentligen, det bästa vi kan komma med är så väl underbyggda gissningar som möjligt. Vi ser t ex den demografiska utvecklingen, och den indikerar att befolkningsökningen inte består i att det föds fler barn, utan att folk lever längre och är friskare längre. Ett samhälle där många har grått hår och ägnar sina dagar åt att vara lediga skiljer sig på många sätt från ett samhälle där många är under arton och ägnar sina dagar åt att gå i skolan. Men vet vi utifrån detta något om hur framtiden kommer att te sig? Inte egentligen. Det finns alltför många aspekter som spelar in, och ett stort antal möjliga framtider ligger framför oss. Somliga mer oväntade än andra. Ändå måste vi planera för dem, förbereda oss för dem och hantera den av dem som faktiskt kommer.

Därför vore det bra, tycker jag, om Sveriges ungdomsförbund slog sig ner tillsammans (bildligt talat) och funderade över vad de ser. Hur de tänker sig framtiden. Vad de oroar sig för, vad de ser fram mot, hur de vill ha det och hur de absolut inte vill ha det. Vad som behövs nu, i skolan, på arbetsmarknaden, i samhället, i infrastrukturen, i miljön och vad de tänker sig kommer att behövas längre fram. Och sedan berättar detta, för oss med grånande hår, för varandra, för världen och för framtidskommissionen. Det behövs ingen inbjudan, det går bra att sätta igång direkt.

.

.

Grunden till tågförseningarna – passagerarna

Jag busspendlar till och från jobbet var dag. Det har sina sidor, att endast ståplats finns tillgänglig tillhör reglerna snarare än undantagen, att bussarna är försenade likaså. I synnerhet gäller det bussen från jobbet, den är konsekvent sen, allt mellan fem minuter och en halvtimme. I gengäld, det ska sägas, så finns i princip alltid sittplats.

Vid ett minnesvärt tillfälle frågade en ung kvinna, mycket vänligt, busschauffören hur det kunde komma sig att det är på detta vis? Busschauffören hade kanske fått femton frågor redan under den turen, ty han blev rasande på den unga kvinnan och förklarade för henne att

Det är alla jävlar som ska åka med! Det tar sån tid för folk att komma på och av att det är omöjligt att hålla tiden!

Fram till den dagen hade jag, lite naivt, trott att stora antal passagerare var något eftersträvansvärt, något att glädjas åt, men chaufförens reaktion (i ärlighetens namn är han inte den ende som antytt något liknande, bara den ende som jag sett ryta det i ansiktet på en av dessa irriterande bussåkare) fick mig att inse mitt misstag. Ett litet antal passagerare är nog gott och väl, men när det börjar bli stora mängder pendlare som envisas med att kliva av och på på helt olika ställen, då är vi mer till besvär och borde verkligen inte klaga över de förseningar vi själva orsakar. Att vi varje månad betalar stora summor för att få åka med är inget argument.

DN berättar nu att detsamma gäller på tågen. Antalet passagerare överstiger vad man planerat för, och resultatet blir förseningar och elände. Men när det gäller tågen väljer man ett annat sätt att närma sig problemet:

Efter den första av de två senaste tågkaosvintrarna fick dåvarande landshövdingen Per Unckel i uppdrag att utreda orsakerna och föreslå lösningar. Hans utredning listar åtgärdersom berör alla tre områdena ovan.

Unckel konstaterade att grundproblemet – att järnvägskapaciteten i Sverige blivit för liten för resenärernas behov – i princip måste byggas bort. Men detta tar många år. Innan detta gjorts föreslår utredningen bland annat:

Förstärkta insatser för underhåll.
Bättre väderprognoser för tågtrafiken
Planer för hur trafiken snabbt ska kunna dras ner och vilken trafik som ska prioriteras när yttre påfrestningar ökar.
Bättre samordning mellan alla aktörer på och kring järnvägstrafiken. Det gäller kommunikation, beredskapsplaner och krisövningar.

Behovet av samordning har uppstått efter avregleringen av järnvägstrafiken. Numera är en lång rad företag och myndigheter inblandade i verksamheten, och Unckel är inte ensam om att tycka att det har skapat onödiga problem och förvärrat tågkaoset.

Att du kan köpa biljett i en lucka och hålla dig varm när du väntar på tåget är företaget Jernhusens ansvar. Att spåren är i gott skick är Trafikverkets ansvar. Och att du kommer fram i tid är de mer än tio tågoperatörernas ansvar. För godstrafik finns ännu fler operatörer i landet.

”Det går inte att säga att organisationen ser bra ut som den är. Alla är missnöjda”, sade SJ:s dåvarande styrelseordförande Ulf Adelsohn i en intervju i fjol.

Man har alltså kommit fram till inte bara att något behöver göras, utan en bra bit på väg mot vad som behöver göras har man också kommit. Dåså, då är det bara att sätta igång. Ty antalet passagerare lär inte minska.

Vi vill resa. Vi har ett samhälle uppbyggt kring att vi reser, fram och tillbaka till jobbet, skolan, utbildningen, vi reser på semester, på konferenser, på möten, till teatrar och konserter. Vi lever långt ifrån vänner och släktingar och reser för att träffas. Och tåget är det mest långsiktigt hållbara alternativet som står oss till buds idag.

Det är klart att det kostar att rusta järnvägar och vagnar, att investera i nytt och dra nya spår så att det finns utrymme för såväl godstransport som passagerare. Men det är inte direkt gratis att hålla vägnätet i stånd heller, att bygga ut och bygga om och bygga nytt för att hantera allt fler bilar kostar enorma summor. Kan vi få ner de kostnaderna genom att satsa på ett effektivt och väl utbyggt järnvägsnät med stor kapacitet, täta turer och bekväma, välkoordinerade resor vinner vi mycket i det långa loppet.

För resa, det tror jag vi kommer fortsätta med. Vad tror ni?

Vad ska vi ha alla dessa ingenjörer till?

Det talas en del om hur bekymmersamt det är när intresset för tekniska utbildningar dalar; hur bekymmersamt det är att den otillräckliga matematikundervisningen i grundskolor och på gymnasier bidrar till att de svenska studenter som söker sig till de tekniska utbildningarna har sämre förutsättningar än de borde ha.

Kanske borde det pratas en del om vad vi ska ha alla dessa ingenjörer och tekniker till? Behöver vi verkligen såna mängder av ingenjörer och tekniker när vi lämnar industrisamhället bakom oss? Det kostar oss en massa pengar att utbilda dem, är det verkligen vist investerade pengar?

Det är ju faktiskt det. Fast kanske inte i första hand för att göra Sverige till en stor och betydande industrination igen, utan av större och viktigare orsaker. Jag tänker som såhär:

Allt fler människor vill bo tillsammans, i städer och i samhällen. Allt fler människor vill ha möjlighet att ta sig hit och dit. Det här ställer stora krav på infrastruktur, på samhällsplanering, på avlopp och vattentillförsel och på kommunikation och livsmedelsproduktion, på energitillförsel och byggnader.

Samtidigt tycks naturen bli allt mindre tillmötesgående – det är jordbävningar, tsunamis, orkaner, vulkanutbrott, klimatförändringar, epidemier och virus som vi måste hantera i steget om vi vill fortsätta utveckla på lång sikt. Och det gör vi. Helst utan att det ska vara besvärligt för oss som individer.

.

Då behöver vi ingenjörer och tekniker. För det är de som vet hur man gör sånt. Det är de som vet hur man bygger hus som kan gå i bitar utan att rasa ihop. Det är de som vet hur man planerar avlopp och vägar och samhällen så att det håller, och finns utrymme att expandera om det behövs, och så att man faktiskt kommer åt att reparera och underhålla när det behövs. Det är de som kan bygga järnvägar som håller, som går att använda i olika slags klimat, där växlarna fungerar även när det fryser på efter snöblandat regn och rälsen kan hantera de hastiga temperaturväxlingarna i en öken.

Det är de som vet hur man bygger sjukhus och skolor, bibliotek och teatrar, vägar där människor och fordon kan ta sig fram utan att trassla in sig i varandra, hur man passar in bakvägar där varor och material kan passera utan att störa flödet av pendlare på väg till och från jobb och skolor. Och de vet hur man kan utvinna ekologiskt hållbar energi i tillräcklig mängd, de har de kunskaper som behövs för att rena världshaven och distribuera livsmedel till alla världens hörn. Och har de inte dessa kunskaper idag så har de dem inom en snar framtid, förutsatt att vi ger dem möjlighet att utveckla dem.

Jag vet inte hur ni ser på saken, men jag tycker det här med att utbilda dyrbara ingenjörer och tekniker är en rätt schysst investering på lång sikt.

Det här med att gå med vinst

Statliga jättar klarar inte vinstkraven, skriver DN.

Konsekvensen blir dels att många människors anställningstrygghet plötsligt inte längre är självklar. Det är inte alls bra. Somliga av dessa, ofta de mest drivna och duktigaste, får rätt som det är korn på en möjlighet någon annanstans och vips flyttar de iväg. Med sina familjer, med sitt kontaktnät och inte helt sällan med andra duktiga branschkollegor, och deras respektive. De tar också med sig de skatteintäkter de inneburit för kommunen, de tar med sig den del av dagligvaruhandeln de bidragit med när de handlat sin mjölk och sina morötter i den lokala butiken. De tar med sig skolpengen för sina barn, vårdcentralsbesöken och sina dagliga pendlingsresor med lokaltrafiken. De köper inte längre tågbiljetter till och från orten, och handlar därför inte heller en tidning att läsa på tåget och en kaffe att dricka medan de väntar på Pressbyrån på ortens station. De tar med sig sina bidrag till kulturutbudet på orten, de frekventerar inte längre idrottsklubbar och deras besök på det lokala biblioteket är ett minne blott. Och när de flyttar, med sina familjer, stiger ofta medelåldern på orten.

Brain drain är ett fenomen som slår hårt mot avflyttningsorten.

Begreppet ”att gå med vinst” har många bottnar när vi pratar om ”statliga jättar”. På ytan ligger avkastningen och glänser, den som nu inte lever upp till förväntningarna. Men om vi lyfter lite på avkastningen och tittar vad som finns där under så kan kostnaderna för ”att gå med vinst” bli digra.

Ett låta företag som SJ och trafikverket gå med viss förlust för att man väljer att på allvar satsa på underhåll och service kan bli ren vinst för såväl kommuner som stat. Människor är bekväma varelser, och många vill kunna bo kvar där de bor, eller hitta sig en idyll med trädgård och gott om plats även om de jobbar i en helt annan miljö. Man vill ha barnomsorg och skola som både är trygg, nära och av hög kvalitet. Man vill kunna handla på bekvämt avstånd och slippa balansera matvarukassarna på överfyllda, sönderfallande bussar. Man vill ha smidiga resor till jobbet, och man vill ha dem så frekventa att väntetiden blir minimal.

Hänger ni med i hur jag tänker? Väl utbyggda och fungerande snabbtåg skulle gett människor större frihet att välja bostadsort i större frihet än idag, det skulle gett möjlighet att pendla många mil i båda riktningar utan bilköer, och det skulle gett de orter som idag kan se fram emot avflyttning och stigande medelålder med alla de konsekvenser det innebär en helt annan framtidsutsikt, där de kunnat satsa på att göra sig till attraktiva idyller med utbildning, service och bekvämlighet och lockat till sig även de som gärna vill leva och bo på en liten lugn och stillsam ort trots att jobbet befinner sig i andra änden av tåglinjen.

Det vore väl inte så dumt?

.

Isvatten

Här förleden skrev jag lite om Hans Roslings artikel om is. Karin Bojs skriver också om saken i DN:

Istäcket i norra ishavet har just nu den näst minsta utbredning som har observerats sedan satelliterna började mäta för över trettio år sedan. Nivån ligger mycket nära rekordåret 2007 och det är en helt öppen fråga – beroende på vädret de närmaste veckorna – om 2011 blir ett nytt rekordår […]

Naturligtvis spelar naturliga variationer en viss roll. En ny studie av Jennifer Kay på USA:s nationella center för atmosfärforskning uppskattar att ungefär hälften av avsmältningen kan förklaras med naturliga variationer, såsom förändrade vindar. Resten beror på att jorden blir varmare.

Och den globala uppvärmningen beror i sin tur till stor del på att människor släpper ut så mycket koldioxid och andra växthusgaser. Det är nästan alla forskare, som faktiskt arbetar med frågan, överens om. Att många andra personer har invändningar av politiska eller ekonomiska skäl är en annan sak […]

Klimatmodellerna kan bli ännu bättre i många detaljer, men huvudpoängen, att fossila bränslen påverkar klimatet, står på stadig grund.

För den som vill se istället för att läsa om visar och berättar fotografen James Balog om sitt arbete med att dokumentera vad som händer med glaciärisar:

.

Ville bara nämna det.