Inte utan min #Kindle

Jag åkte, som varje morgon, buss till jobbet i morse. Och som alltid när jag får en sittplats ville jag försjunka i min bok. Jag är inte den enda på bussen som ägnar mig åt sånt, tvärtom.

En kvinna i min egen ålder, stolt bärande på sitt inbundna ex av ett verk av en av de kvinnliga svenska författarna som då och då porträtteras hemma i sitt (eller en fotostudios, vi behöver inte alltid veta vad som pågår bakom kameran) kök, populära i t ex bokklubbar etc, sneglade med lätt överlägsenhet mot den telefon på vilken den unge mannen intill mig satt och läste en tätskriven text (jag imponeras ständigt av unga ögon som ser de pyttesmå bokstäverna) och kommenterade tydligt hörbart till sin väninna:

Tänk om folk kunde prova att läsa en bok i stället för att ständigt kolla Facebook!

Jag vet inte om han läste en bok, men jag anade att jag nog också var inkluderad i den där kommentaren. Inte som en som förväntades nicka instämmande, denna gång, utan som en som också borde läsa en bok i stället för att ständigt kolla Facebook. Eftersom den bok jag läste i morse är en av de böcker som finns i mitt digitala bibliotek satt ju jag också där med näsan över skärmen, klickade ibland, skrev ibland som jag har för vana.

Kindle erbjuder mig nämligen utöver möjligeheten att bära med mig en mindre bokhylla också möjligheten att interagera med texten. Ni vet, markera, kommentera, lägga bokmärken.

Min poäng är inte att det på något vis är överlägset att läsa en bok, eller underlägset att umgås med människor via sociala media. Min poäng är att det börjar bli tröttsamt att möta uppfattningen att en slags litteraturutgåva skulle ge större rättigheter till överlägsna fnysningar än andra.

image

Det går som tåget, modell 2014

Svensk järnväg är inte den mest effektiva. Trafikverkets underhållspolicy har lett till räls som hoppar lite hur som helst, växlar som smäller och rätt som det är slutar fungera, och kontaktledningar som trillar ner. SJs egen underhållspolicy har lett till fyrkantiga hjul som sliter än mer på räls och växlar, till slitna och ojämna strömavtagare som river ner kontaktledningarna, till handikapphissar som inte fungerar etc

Det är förseningar, olyckor och frustration.

Det som däremot fungerat klanderfritt på varenda tågresa jag gjort, och jag har rest mycket tåg ända sedan jag var en människovalp för flera generationer sedan, är det arbete den personal som tjänstgjort utfört. Konduktörer, lokförare, stinsar, biljettförsäljare etc har alla alltid varit serviceinriktade, trevliga, effektiva, vänliga, tålmodiga, hjälpsamma och på senare år så långt det står i deras makt kompenserat för företagens och politikernas ointresse för passagerares behov och önskemål i övrigt.

Att SJ nu enligt artikel i Expressen från en artikel i Sydsvenskan väljer att säga upp drösvis av dessa människor som räddat ansiktet på företaget gång efter gång ger mig en förbryllande känsla av att det någonstans i organisationsleden finns ett ointresse av att faktiskt överhuvudtaget bedriva järnvägstrafik, trots att SJ-chefen talar för motsatsen:

SJ-chefen säger sig likväl vara full av tillförsikt inför framtiden. SJ går med stabil vinst, är lågt belånat och har tagit flera viktiga investeringsbeslut.
Dessutom tänker SJ rusta upp hela sin SJ2000-flotta för att befästa sin tätposition inom fjärrtrafiken.

Men flera orosmoln hopar sig på SJ:s himmel. Omsättningen har ökat, men punktligheten, resandet och vinsten har minskat. Dessutom har SJ förlorat flera viktiga upphandlingar.

Omsättningen ökar, människor vill resa med tåg. Det är bekvämt. Det är ofta gott om utrymme vid och kring sittplatserna, det finns i de flesta fall fungerande toaletter, det är rökfritt, hyggligt varmt och ofta rimligt luftkonditionerat om somrarna, åtminstone så länge tågen inte av en eller annan orsak blir stående längs linjen någonstans. Järnvägsstationerna ligger ofta bra till i samhällena, lätt tillgängliga med både lokaltrafik och andra färdmedel. Utan incheckning och transit som på flygplatserna räcker det att komma några minuter innan tåget skall gå, och ibland händer det till och med att stationen är smått bemannad och där kan finnas ett öppet café som komplement till Pressbyråns utbud.

Det är bekvämt, ett miljövänligt, tryggt sätt att komma fram – när det fungerar. När tågen går i tid, växlarna håller, rälsen och vagnarna underhålls, stationerna är bemannade. Då är det lyx. I Sverige i dag är det ett lotteri,och som i alla lotterier är det resurserna förlorarna investerat som betalas ut till vinnarna.

Är det ett hållbart system?

Vår nya sköna värld

Det kan hända att jag är en liten aning besatt av det faktum att det äntligen är 2013. Ha tålamod, jag vänjer mig snart, men det är ett så coolt årtal. Det är det första året i världshistorien då tonåringar som aldrig någonsin levt i nittonhundratalet vandrar i världen!

Det är en ny tid, en ny värld. Det antyds dock att i denna ny värld laggar många svenskars världsbild en aning:

I biståndsmyndigheten Sidas årliga undersökning gav bara 5-7 procent rätt svar på frågor om levnadsförhållanden i andra länder. De flesta trodde på siffror som slutade vara sanna för flera decennier sedan.

Professor Hans Rosling som forskar om hälsa och andra välståndsfaktorer och försöker nå ut med sin statistik, blir riktigt upprörd när TT visar honom undersökningen.

-Vi får ju ingen effekt alls!

Det här med miljön till exempel. Det är något som angår oss alla, och därför är det viktigt att vi faktiskt gör oss mödan att sätta oss in i hur det egentligen ligger till och inte bara slentriantycker som vi alltid tyckt. Rosling fortsätter:

Som att fortfarande så många tror att det är folkökningen som är problemet i miljöfrågan. När det är vi, den rikaste miljarden, som står för koldioxidutsläppen – bara det att vi har flyttat fabrikerna till Kina.

Det är vi. Med vår rätt obekymrade inställning till fossila bränsen, med våra konsumtionsvanor, med våra matvanor. Men hav förströstan: Det går att göra skillnad med så små förändringar i sina val att man knappt märker av dem i vardagen, det tror jag de flesta vet, och man höjer faktiskt sin egen högst personliga livskvalitet när man väljer hållbart. Det är ingen uppoffring, det är en belöning. Behandla det så. Var stolta över er själva när ni väljer de ekologiska äggen fast  ni fick ägna en stund åt att leta efter dem. Sträck på er i kön i lunchrestaurangen när ni med självklarhet valt det vegetariska alternativet eftersom det är måndag. Ta ett par små danssteg i glädje över att ni varken behöver betala parkeringsavgift, leta ledig ruta eller bidra till bilköerna när ni går från busshållsplatsen över parkeringen in till jobbet.

En av de industrinäringar det handlar om är, som väl alla om inte förr lärde sig under SAABs plågsamma dödsdans, bilindustrin. Bilen var ikonisk för förra århundradet, en i det närmaste självklar statusmarkör som påverade alla delar av vårt samhälle. Christer Ljungberg skriver i Sydsvenskan:

Tidigare har människor skaffat sig bil när de fått råd och därmed utökat sin rörlighet väsentligt. Den ökade räckvidden, byggd på billig fossil energi, har i sin tur gjort att folk har kunna arbeta längre ifrån sina hem och möjliggjort ökad handel. Men det har också inneburit att många människor har kunnat bo i villa och handla på shoppingcenter långt utanför stadskärnorna.

Men världen förändras, generationer skiftar och det som var vardag i går är nostalgi medan vardagen ser annorlunda ut. I dag vill allt fler bo i städer, och ” I såväl Europa, Australien och Japan som i USA minskar bilresandet”. Bilen är inte längre en statusmarkör och många unga struntar helt enkelt i att ta körkort, reser kollektivt, cyklar och/eller använder sig av bilpool. Efterfrågan på bilar sjunker, vi ser det i hur bilindustrins självklara ställning i förra århundradet blir en historisk fotnot och städer och samhällen förändras:

Den amerikanske stadsbyggnadsforskaren Richard Florida säger i sin senaste bok The Great Reset, att vi nu ser en ny typ av rumsliga åtgärder som skapar framsteg. Den täta staden, med sin möjlighet till möten, samarbeten och ett attraktivt stadsliv, skapar tillväxt och utveckling. Och städerna binds samman av snabbtåg som ger tillgänglighet utan att fylla innerstäderna med improduktiv mark för parkering. Att Kina bygger ut för höghastighetståg är inte förvånande.

Världen förändras omkring oss. Tonåringar som aldrig någonsin andats en enda andetag nittonhundratalsluft rör sig omkring oss nu, och de blir fler för varje dag som går. Världen är för alltid förändrad, och det måste vi förhålla oss till. Hans Rosling sammanfattar sina tankar inför det som kommer:

han är glad att ”folk har fattat att det inte är biståndet som är viktigast för att göra världen bättre, utan sådant som fred, utbildning och hälsovård”.

-Men demokrati är överskattat och fri handel underskattat när det gäller att undanröja extrem fattigdom, konstaterar han.

Fred, utbildning och hälsovård.

Ok, då kör vi.

Godmorgon, klimatberoende mänsklighet

Expressens Ann-Charlotte Marteus är en av många röster som nu reflekterar offentligt över att det nog ändå är så att klimatförändringarna inte riktigt är så bagatellartat oförarliga som man föreställt sig, och att konsekvenserna av dessa nog kan komma att sträcka sig förbi sköldpaddor i Öresund och vindruvor i Mälardalen när allt kommer omkring:

Hemma i Sverige är det svinkallt. En och annan muttrar kanske: ”Lite växthuseffekt skulle sitta bra i dag.” Och många tänker kanske fortfarande att klimatförändringarna inte kommer att bli så besvärande för Sverige.

Vi kanske vinner på det, till och med! Vindruvor! Längre somrar! Ökad turism!

Nej, vi kommer inte att drabbas hårdast. Exakt hur vi kommer att drabbas går inte att förutse, förstås. Men även om vi skulle slippa lindrigt undan från direkt negativ klimatpåverkan, är Sverige som bekant ”ett litet exportberoende land”.

Så när torka, missväxt, översvämningar och orkaner drabbar resten av världen och gnager på tillväxt och efterfrågan, drabbar det naturligtvis oss.

Marteus har läst och refererar till en artikel i SvD där bland andra Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet talar om vad det här med fyra graders förändring av temperaturen faktiskt innebär:

Världen är på väg mot en temperaturhöjning på fyra grader, med oöverblickbara konsekvenser som följd. Skulle vi i stället mött en sänkning på lika många grader – minus fyra – hade vi fått en ny istid.

Ändå blev det inte just mycket mer än en tumme av klimatavtalet som slöts. Föga förvånande, kanske, ty det ligger mycket i det som sägs i de avslutande delarna av SvD-artikeln:

Utvecklingen under de senaste århundradena går att förklara på fler sätt. Psykologiskt handlar det om att vi faktiskt tyckt att välfärdsresan lönat sig:

–Vi vet att vi förorenar, utarmar, avskogar och värmer upp. Men tittar vi ut genom fönstret ser det ganska stabilt ut; planeten har tillsynes stått ut med våra påfrestningar, säger Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet.

Starten på vår civilisations enorma framsteg kom, menar han, när vi började bruka jorden. Under istiden hade vi inte samma möjligheter. Det har vi inte heller i en fyra grader varmare värld.

–Stora delar av vår förmåga att försörja oss kan kollapsa. Planeten bryr sig inte om mänskligheten som art klarar sig. Frågan blir hur många som överlever.

Hur många som överlever. Det är en ödesmättad formulering.

Är det då som Marteus skriver, Game Over? Har vi passerat den ödesdigra brytpunkt där vi inte längre kan göra något för att rädda situationen? Är det kört? Hade Maya-indianerna rätt?

Det jobbigaste av allt är nog att svaret än en gång är: det är upp till oss. Var och en. Varje enskild individ måste börja se över sina prioriteringar, välja sina värderingar, fundera över sina val, i varje situation. I affären – välj det ekologiska alternativet. Välj alltid det ekologiska alternativet när du har möjlighet. Det kostar lite mer, så alla har inte ekonomisk möjlighet. Därför är det ännu viktigare att vi som har möjlighet faktiskt väljer det ekologiska, för att det ska bli tillgängligt även för den som inte har råd i dag.

Välj den ekologiska mjölken fast det känns ovant. Den smakar precis likadant. Välj de ekologiska äggen, fast de kostar mer än de andra. Ägg är billiga ändå. Välj de ekologiska pepparkakorna, även om det är ett annat märke som känns mer traditionellt. Ät inget kött på måndagar. Inget alls. Prova. Det är inte så svårt när det gäller bara en dag i veckan. Välj grön el om du kan välja elavtal. Åk kollektivt om det överhuvudtaget är möjligt, även om det tar en timme mer om dagen än att ta bilen. Du kommer snart in i en rutin där du faktiskt inser att du kan använda restiden till något. Jobba, läs tidningen eller läs en bok.

En enskild kund har just ingen makt alls, men många kunder tillsammans har mycket makt, och många kunder tillsammans på många olika platser har mer makt än alla producenter och handlare i världen. Det gäller matproducenter, det gäller kollektivtrafikleverantörer, det gäller toalettpappertillverkare, bokförlag, klädproducenter, elleverantörer, allt. Vi har makten. Vi.

Och det är upp till oss hur vi förvaltar den.

Statusen och bilbranschen

 Bilar är inte längre en statussymbol. Folk föredrar Ipad-skärmar eller smartphones framför bilar.

Orden kommer inte från en ordrik framtidskonsult på Kairos Future. Det är Arnaud Deboeuf, i Renaults ledningsgrupp, som helt nyligen tog bladet från munnen.

Detta glädjande budskap når mig via en artikel i SvD där Jonas Fröberg reflekterar kring vad det egentligen är som ligger bakom den vikande personbilsmarknaden. Och varken reflektionen eller citatet ovan är gissningar eller spekulationer, berättar Fröberg:

Det går nämligen inte längre att blunda. Konsultbolaget TNS gjorde nyligen en global studie som sade att unga alltmer ser bilar som redskap – inte drömmar eller status. Och andelen unga hushåll utan bil i Tyskland har ökat från 20 procent 1998 till 28 procent 2008. Sedan finns det ytterligare en starkt påverkande faktor: Internet.

Den ansedda analysfirman JD Power djupdök 2010 i hundratusentals ”konversationer” på bilrelaterade sajter, twitter och Facebook. De ville veta varför tonåringar (12-18-åringar) och unga vuxna (22-28-åringar) väljer bort bilar.

Läsningen borde vara obligatorisk i bilbolagens ledningsgrupper. Förutom ekonomi väljer unga bort bilar för att de i stället möts ute på nätet, enligt LA Times. Dessutom tar allt färre unga körkort i dag – och flyttar i stället in till städerna. Enligt OECD kommer 86 procent av den rika befolkningen i världen att bo i storstäder år 2050 – mot 77 procent 2010.

Bilen symboliserar helt enkelt något annat för unga människor i dag än den gjorde när dagens medelåldersgeneration var unga. Visst behövs den i vissa sammanhang, som sena kvällar eller helger när kollektivtrafikplanerarna inte riktigt uppmärksammat att människor faktiskt rör sig ute, i vissa regioner där kollektivtrafiken är väldigt sparsam, och under vissa perioder i livet är den mer praktisk än kollektivtrafiken, men den kostar mer än den smakar, i pengar, för miljön, den kräver tid och underhåll, garageplats och parkering.

Och så har vi den aspekt vi pratat om tidigare – när man kör bil så kör man bil. Man kan lyssna på radion, en och annan skickar, trots att man vet att man borde låta bli, ett eller annat sms eller pratar i telefon, men så mycket mer kan man inte göra. Åker man kollektivt har man friheten att ägna tiden åt att läsa tidningar, se på TV, föra långa konversationer med människor som kanske också åker kollektivt ungefär samtidigt fast åt andra håll.

Plötsligt har jag gott hopp om framtiden igen.

Då, nu och sen

Det är så lätt att tänka sig att vi lever i den bästa av världar. Att trots att allt inte är bra så är det så bra som det kan vara. Att saker kommer fortsätta i invanda hjulspår, de villkor som gäller i dag kommer gälla i morgon och de stötestenar vi lärt oss var de ligger kommer vara de vi måste hantera framgent också.

Att det gäller ekonomi, att det gäller politik, att det gäller miljö och sedvänjor och värderingar och vår egen relevans och status i samhället.

Jag är gammal. Jag har grått hår, och jag har levt genom många olika eror. Jag har sett och upplevt hur värderingar, tankesätt, ekonomi, samhällstrukturer, nationsgränser, teknologi, medicinska landvinningar  och möjligheten till utbildning förändrats. Somligt är sig likt, men mer är förändrat,

Andreas Cervenka beskriver i sin söndagkrönika den fjärde november skillnaden mellan det som var och det som är:

Ni känner igen storyn. En hyggligt framgångsrik direktör född någon gång efter kriget hänger av sig den dubbelknäppta kavajen för att lagom till 60-årsdagen låta sig omslutas av den förmånsbestämda pensionens varma och trygga famn. Han kan berätta om en fantastisk resa: född under enkla förhållanden (farsan var arbetare), universitetsstudier (tack staten!) därefter klivet in i arbetslivet (jobb fanns hur mycket som helst) och så en trivsam seglats genom industrin i hyfsat frisk medvind.

Lägg till det ett pensionskonto som fick en trevlig skjuts av 80- och 90-talens aktiefest och den välbelägna mexitegelvillan som trettio års boprisrally och lite 70-talsinflation förvandlat till en obelånad valutareserv i 10-miljonersklassen.

Men tiderna förändras. Den eviga tillväxten är inte evig, och truismen att ekonomin hela tiden expanderar är inte längre något man kan slå sig till ro med:

Att varje generation kommer att få det bättre än sina föräldrar är en kalkyl som länge varit självklar. Men är något på väg att hända? Tidningen Financial Times konstaterar att de som gör entré på arbetsmarknaden i Storbritannien idag är de första som ser ut att få nöja sig med en magrare skörd än sina föregångare.

Samtidigt har de på väg in i pensionen det bättre ställt än några andra seniorer i historien. För första gången sedan data började samlas in för 50 år sedan har den disponibla inkomsten för britter som är 60-plus passerat den för personer mellan 20 och 30. Tas även kostnader för boende med i kalkylen har även 70- och 80-åringarna det bättre än Iphone-generationen.

Det här borde vi veta, allesammans. Tiderna förändras, villkoren förändras. Industrisamhället faller samman i en rykande slagghög bakom oss, och hur det nya kommer att se ut kan vi bara spekulera om. Jag ska inte förneka att det är nog så nöjsamt att spekulera, försöka se vilka vägar världen kommer ta utifrån tidigare mönster, men ingen av oss vet. Det enda vi kan vara säkra på att framtiden kommer att skilja sig ungefär lika mycket från den tillvaro vi växte upp i som dagens verklighet skiljer sig från Bullerbyn.

Och det är lite bra att hålla det i minnet när man diskuterar saken.

.

Teknikmagasinet i går

Ja, vi hade ärende dit, och eftersom jag är en modern människa med instagramkonto och allt finns givetvis fotodokumentation från besöket.

<bild här>

Det ni ser på bilden är känslan när man inser att nej just det, vi gjorde ungefär allt annat man kan göra i just det köpcentrum vi befann oss i, men till Teknikmagasinet gick vi inte. Vi gick förbi det. Kanske rent av flera gånger, det är fullt möjligt. Men vi gick inte in, ty det hade vi helt glömt att vi skulle göra.

*suck*

Oh well. Det är bara oktober än.

Gör allt så enkelt som möjligt – men inte enklare än så

Det har varit högskoleprov i dag. På Twitter och Facebook har jag hört nödrop, framförallt gällande matematikdelen. Av någon anledning tycks det som om den svenska skolans matematikundervisning lyckats åtadkomma en allmänt förekommande och alldeles onödig matematikpanik. som jag misstänker också slår över i en slags naturvetenskapspanik. Trots allt är det mycket lättare att förstå naturvetenskapen om man har en hygglig grundläggande föreståelse för matematik.

Det kan vara så att den matematiska formeln för förståelse som presenteras här är en av de nycklar vi behöver för att komma förbi detta panikstadium, öppna dörren och gå ut i vetenskapsvärlden. Trots allt blir det mycket enklare att förstå varandra om man kan kommunicera:

.

Formeln: 

( (Vetenskap – (Jargong + Punktform) ) / Relevans) * Passion = Förståelse

IKT-pedagogik

Begreppt slarvas runt med en del i svensk skoldebatt. Ibland syftar det lite lättvindligt sådär på att man använder mobiltelefoner eller datorer i stället för saker och ting man tidigare använder papper och penna, eller böcker, tidningar eller andra analoga artefakter till. Andra gånger på att fokus ligger just på att en speciell slags enhet eller en given plattform skall användas till, ja, i princip allt, ofta med en entusiasm som gränsar till det nyförälskade stadiet.

På samma gång pustar och stönar man gärna lite över hur splittrande det är för eleverna, det här med alla dessa elektroniska manicker med sina digitala världar, hur svårt det är att fokusera på klassrumsarbetet när det plingar in sms på telefonen, chatten rullar vidare och facebook lockar bara ett klick bort.

Så när jag härförleden fick frågan om hur jag ser på begreppet IKT-pedagogik började det här inlägget gro i min hjärnas mörka vrår, och förlöstes så småningom av diskussionen kring inlägget om förra veckans #skolchatt.

Ett par aspekter som bekymrar mig mer än andra i detta har med perspektiv att göra.

Dels perspektivet vem som egentligen disponerar vad. Jag får nämligen ibland ett intryck av att även om det är elevens telefon, eller elevens Facebook-konto, eller elevens dator, så finns en uppfattning att enheten till viss usträckning står till lärarens disposition. Och det känns lite skumt.

Jo, det kan ha att göra med mitt eget lätt symbiotiska förhållande till min telefon, det är jag medveten om, men för mig känns tanken på att jag som lärare ens i någon utsträckning skulle förvänta mig att ha rätt att disponera mina elevers telefoner, eller datorer, vare sig det gäller att samla in dem i en trevlig korg tills lektionen är över eller begära att de använder ett speciellt slags märke eller modell som att jag tar ett steg för långt in i den privata sfären.

Den andra aspekten handlar om hur vi ser på elevers hanterande av informations och kommunkationsteknik. Det finns ibland en skrämmande hjälplös ton i debatten, man talar om plingande sms-signaler och lockelsen från Facebook och spel och allt vad det är som vore det naturfenomen som inte går att göra något åt, och man konstaterar krasst att elevernas fokus splittras och de ibland stressas av tempot, och detta bekymrar mig.

Med telefoner och datorer och andra enheter så har vi plötsligt möjlighet att ha direktkontakt med varandra, nästan var och när vi än befinner oss, vi är onekligen direktuppkopplade till nyhetsmedia, sociala media och nöjesutbudet vid våra fingertoppar är enormt. Och det är bara början. Det är en annorlunda värld än den vi växte upp i, de flesta av oss, men människorna i den är sig rätt lika. Ungdomar i dag skiljer sig inte från hur vi var när vi var unga. De har lika stort behov av att umgås, att mötas, att prata, att kommunicera och socialisera som vi hade. Och de har lika stort behov av vägledning, guidning och handledning i hur man balanserar de olika delarna av verkligheten mot varandra på ett rimligt sätt som vi hade.

Därför bekymrar det mig att höra hur tonen ibland närmar sig moraliserande när man talar om ungdomars användande av mobiler och datorer i klassrummet. IKT kommer vara en del av deras vardag även som vuxna, och det tycks mig rimligt att man i skolan får lära sig balansera även denna delen av verkligheten. Borde inte det innebära att de vuxna i skolan tar sig an även denna biten? Inte genom förbud och begräsningar, men genom exempel, genom vägledning och övning.

Jag vet inte, jag tror jag virrat till hela mitt resonemang. Vad säger ni?

Moderna tider

Sociala medier, skriver Deepedition, är inte längre ”det där nya” utan en del av en medieväv som alla behöver hantera. Behovet av att förklara ”vad det är” har minskat även om det fortfarande finns […] Det har varit ett stort steg; ett paradigmskifte som förändrat grunden för hur samhället kommunicerar. Sociala medier handlar egentligen ganska lite om teknik utan mycket mer om en ny logik, ett nytt sätt att tänka runt hur vi marknadsför saker, hur vi kan vara sociala och hur vi relaterar till saker i vardagen oavsett om det handlar om företag, organisationer eller våra vänner och bekanta.

Det är svårt att skatta den långsiktiga betydelsen av ett paradigmskifte man är med i. Man står för nära, man får ingen riktigt översiktlig bild och tenderar att överskatta betydelsen av somliga aspekter och underskatta betydelsen av andra. Vi ser det t ex i de delar av skoldebatten där det fokus ligger på specifik utrustning eller enskilda verktyg – man fastnar fortfarande lite där och är inte riktigt redo att se världen på det sätt Deepedition beskriver:

Från att skapa information som är envägsinställd till att börja arbeta med ett kommunikativt tänkande där målet är att låta användarna interagera och vara en del av [kunskapsutvecklingen] genom att sända vidare

Men jag tror det är en övergångsfas.

Det nyförälskade stadiet som tydligt syns i delar av debatten, där en enskild plattforms, ett enskilt verktygs eller en enskild enhets förträfflighet lyfts och framhållet som Framtiden är naturligt. Vi känner igen det från tiden strax innan millenieskiftet när Internet började bli stort även bland icke-nördar, när grafiken och användarvänligheten exploderade och datorer gick från att vara ett specialintresse till att bli vardag – då när hemsideskapare tjänade pengar på att med enkel kod skapa putslustiga hemsidor till individer och företag, när små och slutna communities flammade upp, hypades och sedan slocknade allt eftersom utvecklingen och användarna gick vidare och fler, öppnare och tillgängligare alternativ dök upp.

Skolvärldens smekmånadsfas kommer, tror jag, att kondenseras av det faktum att mycket av det som presenteras med fascinerade utrop är vardagligheter, ibland rent utav ses som aningen gammaldags, i världen omkring. Det finns helt enkelt ett momentum i utvecklingen som inte ens de mest prestigefyllda och traditionstyngda institutioner kan stå emot. Deepedition igen:

Idag börjar vi se hur sociala medier helt enkelt blir en del av det sätt som vi arbetar, det sätt som vi kommunicerar i vardagen. Stålbadet, nyheten och fr a arbetet med att evangelisera är över (bland annat det jag pratade om på min SSMX-session ”Fem år som sociala medieguru”). Det är nu saker kommer att hända, och det är nu arbetet börjar på riktigt.