Att prata om kön

Att nu medierna i P1 uppmärksammar att den lokala tidningen i Norrköping, och resten av media, förhållit sig väl lättsamt till källkritiken kring rapporteringen om hur det nu var med vilka klasser de går i, och eventuellt också kring hur många de faktiskt är, de stympade flickorna i Norrköpings skolor, borde inte påverka debatten mer än lokalt. Ty problemet är lika verkligt, och lika allvarligt, oavsett om flickorna är klasskamrater eller inte.

Flickor och kvinnor i svenska skolor, på svenska arbetsplatser, i det svenska samhället, är könsstympade, med allt vad det innebär av smärta, lidande, risker och funktionshinder. Givetvis inte alla, men att det förekommer ska vi inte hymla om. Ni minns vad UNICEF berättade om övergreppets konsekvenser, inte sant?

Beteckningen ”kvinnlig könsstympning” rymmer flera olika former av ingrepp. I vissa fall skärs delar av blygdläpparna eller klitoris bort. En annan variant är att klitoris prickas med ett vasst eller spetsigt föremål. Den grövsta formen av könsstympning är så kallad infibulation, vilket innebär att både klitoris och de inre och yttre blygdläpparna avlägsnas. Huden sys sedan ihop och kvar lämnas endast en millimeterstor öppning, där urin och menstruationsblod ska passera.

Kvinnokön är så tabubelagda i vår kultur att Nyamko Sabunis förslag om obligatoriskt samtal och läkarundersökning hos skolläkaren för alla högstadieflickor utan undantag väckte en flod av moraliserande upprördhet.

Det är inte rimligt. Unga människor av alla kön behöver få veta, sakligt och utan moraliserande omskrivningar, hur deras kroppar faktiskt fungerar. De behöver få veta vad som väntar, vad de kan vänta sig, vad de behöver vara uppmärksamma på. De behöver veta vad som kan vara ett tecken på att något är fel, och vad som med största sannolikthet är normalt. De behöver få veta att de har rättigheter. De behöver få veta att de får lov att fråga. Om precis vad som helst. Alla unga människor, Utan undantag. Oavsett föräldrars traditioner, kultur, religion eller moraluppfattning.

Flickor och unga kvinnor med intakta könsorgan, flickorna och unga kvinnorna som stympats, flickor och unga kvinnor som föddes med ovanliga könsorgan, med vad som traditionellt tas för givet är pojkars könsorgan, hermafroditiska könsorgan etc, har lika många frågor, lika många funderingar, lika mycket osäkerhet och nyfikenhet som alla unga människor. De är lika blyga och oroliga, lika osäkra och ivriga och har exakt lika stor rätt att få både information, kunskap och hälsorådgivning som alla andra. Utan att omgivningen pustar och frustar moraliserande.

Sexualundervisning behövs också, men vet ni, det är en fråga för ett annat inlägg. Detta, kära moralister, handlar i första hand om hälsa.

Puss på er.

Annonser

Just nu har jag inte mycket att tillägga

En Umeå-rektors triumfatoriska debattinlägg efter ett studiebesök från Finland har väckt viss uppmärksamhet. Han jublar, kanske med rätta, över hur finländarna artigt kommenterat på den höga IT-tätheten i skolan, berömmer elevernas flit även en fredageftermiddag, och lyfter slutligen sin uppfattning att svenska skolan minsann är jättebra, inte bara trots att, utan nästan rent av på grund av att de internationella mätningarna visar att elevernas kunskapsnivåer sjunker stadigt.

Lättad ser jag hur kloka Helena von Schantz pedagogiskt bemöter den euforiske rektorn i sin replik Finlands mål är en likvärdig skola:

Det är heller inte bara den finländska skolan Strandgren kritiserar. Han hävdar att Sverige okritiskt använder internationella provresultat i enstaka färdigheter som enda värdemätare på hur bra skolan är. Vår bristfälliga centrala resultatuppföljning och den ”glädjerättning” som uppstått i konkurrensen om elever har visserligen medfört att resultaten på internationella prov fått större betydelse i Sverige än i andra länder. Men det finns flera andra värdemätare. Larmrapporter från universiteten, resultaten på högskoleprovet, statliga kontroller och utvärderingar, resultaten på NP är några sådana. Det handlar inte heller om enstaka ämnen i de internationella proven, utan om de kunskaper och färdigheter som vi i vårt eget skolsystem uppfattar som de mest centrala. Pisa prövar förmågan att sätta kunskaper i ett sammanhang, att förstå processer, kommunicera, analysera, reflektera, lösa problem.

Jag ser också hur Maria Ludvigsson i SvD kommenterat på rektorns artikel:

Strandgren är medveten om att svenska skolresultat inte helt står sig i erkända internationella jämförelser, men det är snarare själva rankningarna än våra undermåliga resultat han finner anledning att problematisera.

”Inte minst då dessa prov inte självklart mäter vilka kompetenser som är viktigast att utveckla för att som individ och land kunna vara konkurrenskraftiga i framtiden.”

Det är svårt att se på vilket sätt läs- och skrivförmåga liksom matematiska färdigheter inte skulle vara viktiga för såväl individer som länder. När Strandgren framhåller hur andra undersökningar visar att svenska elever har en god innovationsförmåga vill han säkert väl – något lär vi dem i alla fall. Men för att över huvudtaget kunna använda denna talang krävs ytterst goda färdigheter i just språk, matematik och logiskt tänkande.

Och slutligen läser jag Helenas blogginlägg i samma fråga, och känner att just nu har jag inte mycket att tillägga. Jag bara nickar och instämmer:

Men det viktigaste berörde jag aldrig i min replik. Åsiktsklyftorna i den svenska skolan. För utan den klyftan skulle den här artikeln aldrig ha skrivits. Och den skulle definitivt aldrig ha fått sådan spridning. Nu är inte heller det bara ett ämne. Det finns nämligen så många skolberättelser i Sverige att vem som helst kan bli förvirrad.
Den förhärskande bilden är att skolan är i kris. Under en längre tid har kunskapsresultaten sjunkit och är nu alarmerande låga. Det handlar inte bara om att många elever slås ut. De duktigaste eleverna i Sverige klarar sig allt sämre med internationella mått mätt.
I samma takt som kunskaperna dalat har likvärdigheten gjort det.
Jag rekommenderar er att läsa resten av blogginlägget med eftertanke. Vi kommer att återkomma till frågan, gång efter gång, ty priset för den självgodhet rektorn i Umeå uppvisar är förödande högt. För såväl den enskilda eleven som för oss alla som samhälle.

Blomsterspråket

Det börjar stillsamt dramatiskt, i gryningen på huvudpersonen Victoria Jones artonårsdag. Hon vaknar av att madrassen fattar eld, tändstickor vid fotändan flammar upp den ena efter den andra, pyr men slocknar snart.

Artonårsdagen är dramatisk på fler sätt än eldsvådan för Victoria. Hon är föräldralös, och i och med att hon blir myndig upphör statens ansvar för henne – nu är det dags för henne att ta hand om sig själv. Hon har mycket lite skolgång bakom sig, men saknar inte kunskaper. Hennes grundliga kunskaper i det viktorianska blomsterspråket ger henne en möjlighet att försörja sig, och skapa sig en tillvaro.

Parallellt med berättelsen om hur hon efter bästa förmåga formar, hanterar och skapar sig en plats i världen utvecklas berättelsen om den period i hennes barndom som kom att forma henne till den individ vi möter, den period som påverkar och förändrar så många människors tillvaro både då och i nuet. Victoria är som en kaktusfrukt, hon är färggrann men avvisande, och det kräver enträgenhet och handlag för att upptäcka att det finns någon fantastiskt innanför den taggiga, avvisande ytan. Som läsare ser man det som händer inifrån henne, och de handlingar som får omgivningen att betrakta henne som bråkig, stökig och allmänt svårhanterlig person hamnar i ett helt annat ljus när vi får del av hennes känslor och tankar kring relationer och händelser.

En klart läsvärd bok, både för den som vill veta mer om blommor i allmänhet, det viktorianska blomsterspråket och människor.

Dagens ungdom

Vi köpte ett par stolar till biblioteket i dag. Ett par stora, generösa korgstolar, som korgstolar plägar inte jättetunga, men rätt otympliga. Solen skiner, vi hade ungefär två kilometer att transportera dem, och ingen av oss kör bil. Men det är söndag, det är påsklov och vi hade hur mycket tid som helst på oss.

Och så plötsligt, när vi gått en bit, och tagit vår andra paus, kom en ung man vandrande. Han bar på en nätpåse med bollar, och erbjöd sig utan att blinka att hjälpa oss. Visserligen, sa han lite beklagande, skulle han bara halvvägs. Sen svepte han upp en av stolarna på sin axel och vandrade iväg.

Dagens ungdom ❤

Framtiden ser ljus ut.

Obildbara?

I en präktigt bekymrad artikel i DN läser vi att det är kört, vi kan lika gärna ge upp. Det spelar ingen roll vad vi gör, fläskar på med resurser, specialpedagoger, frontline teknologi – det som avgör om elever kan lära sig något eller inte är vilken familjebakgrund de kommer ifrån.

Men varför är det så? DN har genomfört en omfattande datakörning och studerat vad som döljer sig bakom de negativa siffrorna. Vår analys visar att varken ökat anslag, fler behöriga lärare eller högre personaltäthet har någon som helst betydelse för elevernas prestation. Detta är faktorer som Skolverket använder som kvalitetsindikatorer, men som åtminstone inte biter på problemen med fallande skolresultat.

– Internationell forskning visar att korrelationen mellan pengar och resultat är väldigt svag i länder med ett utvecklat skolsystem. Exempelvis har Finland nästan den billigaste skolan i Norden men är samtidigt klart bäst, säger Magnus Oskarsson, skolforskare vid Mittuniversitetet.

Inte heller antalet specialpedagoger på en skola spelar någon roll för elevernas resultat, enligt DN:s genomgång. Problemen med fallande skolresultat är i stället kopplade till segregation. Det finns ett mycket starkt samband mellan snitt­resultaten på de nationella proven i årskurs nio och den genomsnittliga utbildningsnivån bland elevernas föräldrar på skolan. Även arbetslösheten i den aktuella kommunen har stor betydelse för resultaten.

– Vi ser att socioekonomiska faktorer får allt större betydelse i Sverige. Pisa-undersökningen visar att föräldrarnas bakgrund har lika stor betydelse i dag för resultaten i Sverige som det har i Tyskland och USA. Då ska man komma ihåg att USA har ett hårt segregerat skol­system. Det är uppseendeväckande, säger Magnus Oskarsson.

Om den genomsnittliga utbildningsnivån bland föräldrarna på skolan sjunker över tid eller om arbetslösheten ökar i ett område, försämras i de flesta fall även elevernas resultat. Det finns även ett statistiskt samband mellan hög invandring och sämre provresultat. Med invandring avses andel barn som är födda utomlands eller där båda föräldrarna är födda utomlands.

Men vänta nu ett ögonblick. Vad är det de säger egentligen? Att människor från vissa klasser, etniska och kulturella bakgrunder helt enkelt inte kan lära sig lika mycket som människor från andra klasser, etniska och kulturella bakgrunder?

Ursäkta mitt språkbruk, men vilket jävla skitsnack!

Klass, etnisk bakgrund, socioekonomiska förhållanden, sociokulturella förhållanden etc förutsäger elevs möjlighet att förstå och lära sig saker och ting i lika liten grad som färgen på elevens tröja.

Vi läser igen, och bortser nu från journalistens fria tolkning av statistiken och byråkratens värdebaserade tyckande i slutet. Vad säger den forskare som faktiskt får uttala sig i artikeln? Jo:

– Internationell forskning visar att korrelationen mellan pengar och resultat är väldigt svag i länder med ett utvecklat skolsystem. Exempelvis har Finland nästan den billigaste skolan i Norden men är samtidigt klart bäst, säger Magnus Oskarsson, skolforskare vid Mittuniversitetet [min fetstilsmarkering]

och

– Vi ser att socioekonomiska faktorer får allt större betydelse i Sverige. Pisa-undersökningen visar att föräldrarnas bakgrund har lika stor betydelse i dag för resultaten i Sverige som det har i Tyskland och USA. Då ska man komma ihåg att USA har ett hårt segregerat skol­system. Det är uppseendeväckande, säger Magnus Oskarsson [min fetstilsmarkering]

Att de socioekonomiska faktorerna återspeglas i skolresultaten är en konsekvens av ett segrererat skolsystem. Ett symptom, inte en orsak. Eleverna är minst lika kapabla, lika smarta, lika kreativa, lika bildbara, lika begåvade, lika vetgiriga, lika nyfikna, lika intresserade av sin omvärld i fattiga områden som i rika. Ingen skillnad.

Barn i fattiga områden äter ofta sämre mat hemma än barn i medelklassområden, de bor trängre än barn i medelklassområden, de har mindre stimulerande utomhusmiljöer än barn i medelklassområden, föräldrarna har ofta sämre möjlighet att hjälpa dem med hemläxor än barn i medelklassområden. Absolut. Men det är bara yttre förutsättningar.

Barn i fattiga områden är inte mer korkade. De är inte mindre ambitiösa. De vill inte mindre.

Tvärtom.

Så problemet ligger någon annanstans. Hur ser egentligen den undervisning de får, från förskolan och uppåt, ut? Får de lära sig att gå i skolan? Får de lära sig att lära sig? Får de lära sig det skolans styrdokument garanterar dem att de ska få lära sig i skolan?

Eller hänvisas de till en skolan som bemöter dem som stackare som behöver tas om hand? Som svagbegåvade utan möjlighet att lära sig uppföra sig i sociala sammanhang?

Jag har inte forskat på saken, och jag påstår inget. Jag bara ställer frågan.

Vår nya sköna värld

Det kan hända att jag är en liten aning besatt av det faktum att det äntligen är 2013. Ha tålamod, jag vänjer mig snart, men det är ett så coolt årtal. Det är det första året i världshistorien då tonåringar som aldrig någonsin levt i nittonhundratalet vandrar i världen!

Det är en ny tid, en ny värld. Det antyds dock att i denna ny värld laggar många svenskars världsbild en aning:

I biståndsmyndigheten Sidas årliga undersökning gav bara 5-7 procent rätt svar på frågor om levnadsförhållanden i andra länder. De flesta trodde på siffror som slutade vara sanna för flera decennier sedan.

Professor Hans Rosling som forskar om hälsa och andra välståndsfaktorer och försöker nå ut med sin statistik, blir riktigt upprörd när TT visar honom undersökningen.

-Vi får ju ingen effekt alls!

Det här med miljön till exempel. Det är något som angår oss alla, och därför är det viktigt att vi faktiskt gör oss mödan att sätta oss in i hur det egentligen ligger till och inte bara slentriantycker som vi alltid tyckt. Rosling fortsätter:

Som att fortfarande så många tror att det är folkökningen som är problemet i miljöfrågan. När det är vi, den rikaste miljarden, som står för koldioxidutsläppen – bara det att vi har flyttat fabrikerna till Kina.

Det är vi. Med vår rätt obekymrade inställning till fossila bränsen, med våra konsumtionsvanor, med våra matvanor. Men hav förströstan: Det går att göra skillnad med så små förändringar i sina val att man knappt märker av dem i vardagen, det tror jag de flesta vet, och man höjer faktiskt sin egen högst personliga livskvalitet när man väljer hållbart. Det är ingen uppoffring, det är en belöning. Behandla det så. Var stolta över er själva när ni väljer de ekologiska äggen fast  ni fick ägna en stund åt att leta efter dem. Sträck på er i kön i lunchrestaurangen när ni med självklarhet valt det vegetariska alternativet eftersom det är måndag. Ta ett par små danssteg i glädje över att ni varken behöver betala parkeringsavgift, leta ledig ruta eller bidra till bilköerna när ni går från busshållsplatsen över parkeringen in till jobbet.

En av de industrinäringar det handlar om är, som väl alla om inte förr lärde sig under SAABs plågsamma dödsdans, bilindustrin. Bilen var ikonisk för förra århundradet, en i det närmaste självklar statusmarkör som påverade alla delar av vårt samhälle. Christer Ljungberg skriver i Sydsvenskan:

Tidigare har människor skaffat sig bil när de fått råd och därmed utökat sin rörlighet väsentligt. Den ökade räckvidden, byggd på billig fossil energi, har i sin tur gjort att folk har kunna arbeta längre ifrån sina hem och möjliggjort ökad handel. Men det har också inneburit att många människor har kunnat bo i villa och handla på shoppingcenter långt utanför stadskärnorna.

Men världen förändras, generationer skiftar och det som var vardag i går är nostalgi medan vardagen ser annorlunda ut. I dag vill allt fler bo i städer, och ” I såväl Europa, Australien och Japan som i USA minskar bilresandet”. Bilen är inte längre en statusmarkör och många unga struntar helt enkelt i att ta körkort, reser kollektivt, cyklar och/eller använder sig av bilpool. Efterfrågan på bilar sjunker, vi ser det i hur bilindustrins självklara ställning i förra århundradet blir en historisk fotnot och städer och samhällen förändras:

Den amerikanske stadsbyggnadsforskaren Richard Florida säger i sin senaste bok The Great Reset, att vi nu ser en ny typ av rumsliga åtgärder som skapar framsteg. Den täta staden, med sin möjlighet till möten, samarbeten och ett attraktivt stadsliv, skapar tillväxt och utveckling. Och städerna binds samman av snabbtåg som ger tillgänglighet utan att fylla innerstäderna med improduktiv mark för parkering. Att Kina bygger ut för höghastighetståg är inte förvånande.

Världen förändras omkring oss. Tonåringar som aldrig någonsin andats en enda andetag nittonhundratalsluft rör sig omkring oss nu, och de blir fler för varje dag som går. Världen är för alltid förändrad, och det måste vi förhålla oss till. Hans Rosling sammanfattar sina tankar inför det som kommer:

han är glad att ”folk har fattat att det inte är biståndet som är viktigast för att göra världen bättre, utan sådant som fred, utbildning och hälsovård”.

-Men demokrati är överskattat och fri handel underskattat när det gäller att undanröja extrem fattigdom, konstaterar han.

Fred, utbildning och hälsovård.

Ok, då kör vi.

Alternativet till fri abort

Alternativet till fri abort är inte söta, knubbiga skrattande små barn.

Alternativet är bakgårdsaborter under ohygieniska förhållanden utan möjligheter till eftervård, femtonåringar som dör av blodförgiftning, unga mödrar som förblöder av desperata fosterfördrivningsförsök eftersom de inte orkar med ännu ett barn, begåvade, intellektuella, inspirerande, inspirerade unga kvinnor som avbryter sina utbildningar i förväg eftersom de inte klarar att gå i skolan och ta hand om ett spädbarn eller två på samma gång.

Abort är ingen preventivmetod – tvärtom. Ordet preventiv betyder förebyggande, och preventivmetoder är metoder som används för att förebygga ohanterliga graviditeter, och därmed för att förebygga aborter. (När vi ändå är inne på ämnet: jag rekommenderar kondom, det förebygger inte bara graviditeter utan också en del andra oönskade konsekvenser av den glädje och det välmående som sex medför, men var och en bör välja den metod som passar en själv och de omständigheter man befinner sig i bäst)

Abort är i de flesta fall en desperat lösning på en desperat situation. Ingen fattar lättvindligt ett beslut om att göra abort, ingen går oberörd därifrån, och ingen skall dömas för att de gjort valet. Det är ett livsomvälvande val, ofta förknippat med såväl sorg som kroppsliga konsekvenser. Den flicka, den kvinna, den människa som väljer att göra abort behöver vårt stöd, vår kärlek och vår förståelse.

Hur var det nu han sa? Den som är utan synd kastar första stenen.

Jag kastar inga stenar. Gör du?