Tio betydelsefulla böcker

Facebook listade Gertie tio böcker som betyder eller betytt mycket för henne, och pingade bland andra mig till att följa hennes exempel. Argh, vilken svår utmaning, bara tio böcker! Efter att ha våntats framför bokhyllorna som en tiger i bur presenterar jag följande lista. NB utan inbördes ordning:

Jane Eyre av Charlotte Brontë

Frankenstein, or the Modern Prometheus av Mary Shelley

Orlando av Virginia Woolf

Nightfall av Isaac Asimov

V for Vendetta av Alan Moore

Neverwhere av Neil Gaiman

the Algebraist av Iain M Banks

La Sombra del Viento av Carlos Ruiz Zafón

Kafka på Stranden av Haruki Murakami

Little Women av Louisa May Alcott

Annonser

Kaffelur

Forskning visar än en gång det beprövad erfarenhet visat i många år: en kort middagslur ökar effektiviteten. Vi borde alla ha möjlighet att inte bara ostörda och med gott samvete sluta våra ögon en stund varje arbetsdag, vi borde ges möjlighet att göra det på effektivast möjliga sätt: 

om man dricker en snabb espresso, och stänger korpgluggarna i tjugo minuter, hinner man får en välbehövlig vila innan det är dags att bli produktiv igen.

På så sätt förstör man inte sin sovcykel, och håller sig så maximalt pigg som möjligt, när det behövs som mest. I USA kallar man fenomenet för ”coffee nap” (kaffetupplur).

Man behöver inte vara orolig om man inte lyckas somna heller egentligen, att dåsa till och halvsova lite under tjugo minuter kan också hjälpa en att bli piggare.

Det borde således ligga i alla arbetsgivares intresse att organisera såväl arbetstid som arbetsplats på ett sådant sätt att det faktiskt finns utrymme, fysiskt och sociokulturellt, för samtliga på arbetsplatsen att ta denna välbehövliga paus. Jag föreslår att folkhögskolorna går först – vi har allt att vinna och intet att förlora på en sådan utveckling. 

En kärlekssång

 

Jag älskar städer. Jag älskar städer som fenomen, platser där många människor samexisterar på litet utrymme ger en nerv, en puls, en känsla av att själva staden, gatorna, byggnaderna, parkerna, utgör delar av en levande organism där de dolda delarna, ledningar, rör, avlopp och tunnlarna som löper osedda under marken utgör blodomlopp och inälvor som sköter sitt medan vi tar del av de synliga delarna. Jag älskar att se hur stadens olika tidsåldrar speglas i byggnader och gatunät, hur gammalt möter nytt, ibland i samma byggnad, hur det ständigt byggs nytt, byggs till, byggs om, utvecklas, förändras, anpassas och anpassas igen.

Jag älskar den kultur som finns i städer, såväl i betydelsen umgängeskultur, utbildningsmöjligheter som konstnärligt utövande, jag älskar den variation, den oväntade som rätt som det är dyker upp bakom nästa hörn och den man haft tid att se fram mot och bygga upp förväntningarna inför. När det finns så många människor blir det mer utrymme för individuella uttryck, för att leva tillsammans och sida vid sida även om man är sinsemellan olika.

 

Vad vi läser i språkhuset

Detta är väggen utanför vårt bibliotek, och arbetsrummet i språkhuset. Väggen mellan biblioteket och mitt klassrum också, om jag får lov att skryta lite. Där hänger denna alldeles nya tavla, så ny att vi knappt hunnit börja använda den ännu. Vi har bett att få den uppsatt av flera orsaker:

Vi vill visa våra kursdeltagare och elever att vi lärare faktiskt rekreationsläser vi också, inte bara uppmanar elever att göra det.


Språkhuslärare läser


Och vi vill dela med oss av boktips lite sådär i förbigående, på ett sätt som inte kräver något av någon, men som bjuder in den som vill till samtal om böcker och läsning, att fråga vad vi tycker om boken, berätta vad hen själv tycker om den eller kanske tipsa om liknande böcker. Vi riktar oss till elever och kursdeltagare, givetvis, och vi riktar oss till varandra.

Vad tror ni, kommer idén att falla i god jord och bära frukt?

Hur man kan vara säker på att det inte är hästkött i maten

De senaste dagarna har upprörda röster skallat – Findus har hästkött i den djupfrysta, populära lasagnen som räddat mången husfrid runt om i landet, när timmen blivit sen och man velat ha något snabbmikrat och uppskattat på köksbordet inom en halvtimme efter att man vacklat in genom ytterdörren, slutkörd efter dagen.

Jag, och många andra, vi vet hur stressigt det kan vara, och det är självklart fullständigt oacceptabelt att innehållsdeklarationen inte stämmer med innehållet i förpackningen. Det är bara fel på så många sätt.

I bland annat DN uttalar sig makthavare och politiker om den uppkomna matskandalen:

Marit Paulsen har varit en av de mest aktiva lagstiftarna för livsmedel inom EU, och en känd debattör i mat- och jordbruksfrågor. Idag är hon bland annat verksam i EU:s jordbruksutskott och arbetar med livsmedelssäkerhet.

Köttskandalen som nu rullas upp i flera länder är inget som förvånar henne. Samtidigt tror hon att den kan fungera som en väckarklocka.

Låt oss hoppas att hon har rätt. Det kan för gemene man upplevas som lite förtretligt, rent av obehagligt, om innehållsförteckningen inte stämmer. Men det kan också, exempelvis för den med allergier, innebära hälsoproblem, ja, rent av livsfara, om där finns dolda tillsatser eller något är utbytt mot något annat.

Men det är förvånande nog inte riktigt det upprördheten i huvudsak tycks gälla. Som tur är går det att på egen hand försäkra sig om att det varken är hundkött eller hästkött man just skall till att sätta tänderna i:

Ät vegetariskt.

Det är gott, enkelt och du kommer aldrig behöva stå till svars inför någon som har lutat huvudet mot halsen på en palsternacka och fått tröst när övergången mellan barn och tonår var tunghanterlig. Ett snabbt recept som tar ungefär lika lång tid som en frusen halvfärdig lasagne att laga till kan se ut såhär:

Skär squash, champinjoner, paprika, tomat, röd lök, pak choi och vad annat du har till hands i trevliga munsbitar. Tillsätt några klyftor vitlök och grilla i ugnen (tvåhundra grader funkar bra) cirka 25 minuter tills grönsakerna är mjuka.Blanda med nykokt pasta, ät gärna med ost.

Enkelt, snabbt och minst lika näringsrikt som lasagne i pappkartong.

Det är måndag i dag. Har ni tänkt på att om alla skulle låta bli kött om måndagarna, dvs en endaste dag i veckan, så blir det som om var sjunde människa faktiskt blir vegetarian?

Glad måndag!

Vårt behov av berättelser

Åsa Beckman skriver i DN om sin svårhanterliga klimatångest. Hon skriver om hur hon saknar berättelser om hur vår värld kommer se ut sedan. Om tjugo år, om femtio år, hur kommer världen se ut? Hur kommer våra livsvillkor se ut? Vad behöver vi förbereda oss på? Vad kan vi planera för?

Hon tar del av vetenskapliga rapporter om metangas som frigörs när tundran tinar, hon försöker göra det rätta, källsorterar, kör inte bil och känner sig ständigt vanmäktig inför detta enorma hon inte kan föreställa sig.

Och hon är inte ensam om att känna ångest och rädsla inför en framtid där det enda vi vet säkert är att saker kommer se annorlunda ut än de gör idag. Hon är inte ensam om sin önskan att finna bilder som ger en möjlighet att i någon mån föreställa sig hur vardagen i det nya kommer att te sig.

Hon beskriver känslan väl:

jag har ingen konkret föreställning att fästa rädslan i. Inga inre bilder av hur det kommer att bli. Har den där läsande människan helt missat science fiction, tänker ni. Ja, jag har alltid tyckt att genren varit tröttsam och fånig. Jag behöver bilder – trovärdiga bilder – av hur vardagen påverkats om femtio år.

Förra söndagen skrev Björn Wiman i samma tidning om ungefär samma ämne – behovet av berättelser som ger oss bilder av vad som väntar oss. Wimans vinkel är lite annorlunda men grundtonen är densamma. Förändringen är oundviklig, och vi står illa rustade för att hantera den.

Många har pekat på att klimathotet måste leda till ett slags tankerevolution som omförhandlar hela vår världsbild – det gäller synen på evig tillväxt och planetens resurser. Alla vet i dag detta. Men ingen vill förstå. Kanske är det vår föreställningsförmåga som fallerar – de fakta som forskarna presenterar är fortfarande bekvämare att sortera in i fantasin än i verkligheten, mer hanterbara som mytiska ödesfrågor än som konkret politik. Det är ingen tillfällighet att Johan Rockströms och Anders Wijkmans klargörande bok ”Den stora förnekelsen” från 2011 inleds med ett förord av ärkebiskopen i Svenska kyrkan, som i sin tur citerar ”Psaltaren”.

Var finns de då, berättelserna om hur världen ser ut om femtio år, om tjugo år, om tio år? Beckman har en klar poäng när hon beklagar att hon inte läst mer SF. Hon har föreställt sig att genren är tröttsam och fånig, men nu är det just de bilder av vardagslivet i en annan slags värld vi hittar bland annat i Science Fiction-litteraturen hon efterlyser. Inte bara där, men bland annat där. De världar där t ex Bradburys, Asimovs och Banks karaktärer rör sig är inte bara exotiska planeter, spännande teknologi, maskhål och maffiga vapen. De är också vardagsvärldar, där karaktärerna lever sina vardagsliv mitt i äventyren – de umgås med grannar och vänner, älskar, lagar mat, sover, slöar, läser, sköter sin hygien, tar sig till och från arbetsplatser, skolor och bibliotek (det finns både skolor och bibliotek, och de spelar ofta en väldigt stor roll i dessa världar, både för kunskapsutveckling och som mötesplatser) i världar som ibland liknar våra, ibland ser helt annorlunda ut. Vattentäckta, så kalla att karaktärerna överhuvudtaget inte kan vistas utomhus, så varma att bara somliga kan gå ut medan andra tvingas använda andra sätt att ta sig från punkt A till punkt B. Världar med atmosfär där karaktäerna kan andas utan problem, världar där de skulle dö av ett enda andetag, etc.

Känns det bekant?

Ah, tänkte väl det. Vi kommer tillbaka till Falstaff Fakir igen:

Flitigt läsa gör dig klok. Därför läs varenda bok.

För den som upplever sig ha svårt att hinna läsa varenda bok kan jag även av denna orsak varmt rekommendera kollektivtrafiken. Med förseningar och illa koordinerade linjer erbjuder den gott om tid för läsande, såväl vid hållplatsen som när man väl kommit ombord på tåget/bussen.

Jag har ingen miljöklassad bil

Det är sant. Och jag har inga som helst planer på att skaffa en heller, trots att de sägs bli bättre och grönare för varje år som går.

Jag bor nämligen i en del av landet där det för det mesta går att ta sig vartän man vill med bussar och tåg. Visserligen tycks Skånetrafiken lida av uppfattning att människor  helst inte stoppar ut näsan alls om söndagar, och inte egentligen fäster någon vikt vid om man kommer fram den tid som tidtabellen antytt, och visserligen är Trafikverket, SJ och Jernhusen alltför taffligt hjälplösa inför komplicerade begrepp som framförhållning och underhåll.

Det finns utrymme för förbättring, visst gör det, och jag ser fram mot den dagen kollektivtrafiken lyfts upp ovanför bönder med traktorer och bilköer med lika många människor som bilar i, mot den dagen när fordonen på vägen under kollektivtrafikspåret består till största delen av cyklar, skateboards, rollerblades och liknande och mot den dagen när kollektivtrafiken skattefinansieras, så att det blir möjligt för alla människor att röra sig runt i regionen, se nya horistoner, möta nya människor och uppleva nya umgängesformer.

Så ingen miljöklassad bil för mig. Det verkar dessutom så himla bökigt att ha bil, hitta parkeringar, skrapa rutor, byta däck, fylla på bränsle och sen kan man ju faktiskt inte göra något annat än transportera sig när man kör bil. Är inte det lite gammaldags?

: