Sommar och samtal om kärlek

I går var det Liv Strömkvists tur att Sommarprata, och medan jag lyssnade på henne kom jag att hamna i ett samtal om relationer. Om vad som krävs för att få en relation att fungera. Om  känslan av att egenskaper man i andra sammanhang upplever som starka och goda och tillgångar i relationssammanhang snarare är problem, och man borde ändra sig, man borde vara annorlunda, man borde anpassa sig för att få relationen att fungera.

Men fantastiska människa, om det krävs att du anpassar dig så radikalt att du  förändrar dig och trycker ner och vingklipper egenskaper som gör dig till du, som rent av är styrkor och tjänar dig väl i övriga sammanhang, för att relationen skall fungera, är det verkligen en fungerande relation för dig då? Är du alldeles säker på det?

 

Att ta ut glädjen i förskott

Jag tycker om att glädja mig åt sånt som ligger i framtiden, att gå och se fram mot, att le omotiverat för att jag plötsligt fylls av pirr vid tanken på att snart, eller då, så….

Det är ett förhållningssätt som ibland möter bekymrat rynkade pannor, man varnar mig i all välvilja för att jag riskerar att bli besviken om händelsen inte lever upp till mina förväntningar, eller kanske inte ens blir av.

Jag ser raka motsatsen. Livet händer. Tänder går sönder och gör ont när den ljuvliga kvällen jag sett fram mot sen den förra ställdes in äntligen är inne. Planer faller samman. Människor försöker på ren illvilja sätta käppar i hjul för andra människor. Ibland utan effekt, ibland lyckas de rent utav.

Så är det. När radarblipet från det som fyllt mig med lättnad och energi plötsligt försvinner från skärmen är det ett bakslag, jag blir besviken, modlös och förtvivlad, precis som alla människor blir i den situationen. Men ekot från glädjen jag känt fram till det ögonblicket finns kvar. Hade jag haft det milda ljuset om jag strikt intalat mig själv att inte ta ut glädjen i förskott?

Jag tvivlar.

Genom att ta ut glädjen i förskott ger jag mig själv möjligheten att glädjas två gånger. Ibland blir det inte så, men då har jag åtminstone glatt mig en gång, och vet att jag kommer göra det igen. Det funkar för mig.

image

Omotiverad bild på något som gör mig glad

Utvidgar vårquesten med #Letsdance

Jag har  beslutat att utvidga min vårquest, i väntan på maj och ESC-final och glitter, glamour och festligheter följer jag Let’s Dance på tv4. Bland annat för att jag är smått bedårad av ljuvliga Maria Montezami, dels för att det är ju jättekul med glitter på TV ju!

I dag är första avsnittet, och allt är ungefär som jag hade förväntat mig – de manliga jurymedlemmarna turas om att vara uppmuntrande och rätt konstruktivt kritiska, den kvinnliga är varm, uppmuntrande och hela juryn glittrar trivsamt. Musiken är såhär i början (för det blir väl bättre när de blir varmare i kläderna?) rätt seg, men man har gjort vad man kan för att pigga upp det med låtval. Dansparen är söta och charmerande, det är massor av färger, glitter och paljetter, och somliga, om än inte alla, såklart, dansar faktiskt riktigt bra redan såhär i första programmet.

Men…  för så klart finns en men, är det inte lite enformigt med bara pojke-flicka-par? Jag hade tyckt det var roligare med ett eller annat samkönat par också. Inte av politiska orsaker, utan bara för att det är rätt läckert det också.

Fundera på saken, tv4?

Tango

Jag skulle vilja lära mig dansa tango. Det är en plan som så småningom kommer att realiseras, men just nu tycks det som förspökt.

Det som krävs ser på ytan enkelt ut. Det är, såvitt jag förstår, två par skor, en kurs eller workshop, övertygningsförmåga och en tid som passar. I såväl Malmö som Lund står de två första till buds, i flera olika upplagor. Den tredje tror jag är överkomlig den också.

Men den fjärde.

*suck*

.

.

No mistakes in a tango. Not like life. Simple. That’s what makes a tango so great. If you make a mistake, get all tangled up, you just tangle on.

.

#ggmo12

image

Geekgirl meetup i Malmö finns en bytomat. I den stoppar man in något och så får man något. Till exempel LEGO. En trevlig liten sak. Mitt LEGO är, som ni ser, attraktivt även för andra.

Här befinner sig omkring hundra kvinnor, tjejer och flickor. Det pratas storytelling, lärare, säkerhet, gamification, podcasting, föräldrar, manus och mycket annat. Vi blir matade hela tiden, och kaffe finns flodvis av.

Förutom LEGO har vi fått

image

Jag vet inte vad det är, men den har svans, ögon och är väldigt mjuk.

Jag är den jag är

Jag åkte i från laddaren i morse, så snart svimmar min stackars dator! Så dagens budskap, så oändligen viktigt, låter jag John Barrowman framföra:

.

Morrica och #Malmöfestivalen

Morrica gillar inte Malmöfestivalen, inte alls, och jag håller mig så långt borta från den jag kan. Men i kväll har jag faktiskt varit åtminstone i utkanten av eländet, i trevligt sällskap med dyrbara människor. Min favorittenor Rickard Söderberg och pianisten Fredrick Haglund uppträdde på Klubb Krinolin med ett fantastiskt program av kärlekssånger, sånger om styrka, drömmar, hopp och mod.

En ljuvlig kväll!

.

Prometheusa

Hanna Fahl myntar i DN ett ypperligt begrepp för den tendens att offentligt analysera kulturella upplevelser sönder och samman och fokusera på att framförallt belysa de inkonsekvenser, anakronismer, självmotsägelser, faktafel, genrebrott, traditionsbrott, dialogproblem och andra svagheter man finner som blivit allt vanligare. Hon kallar det att prometheusa, efter filmen Prometheus:

 Nära vänner, avlägset bekanta, mina stammisforum på internet, tidningar, främlingar inbegripna i privata diskussioner på tunnelbanan – plötsligt verkade min närmiljö vara en gigantisk konspiration vars enda mål var att förstöra ”Prometheus” för mig. Varje kvasireligiös plattityd, logisk lucka, inkonsekvent alienmutation, svengelskt Noomi Rapacetonfall och lökig replik var påpekad, dekonstruerad och låg som en sorglig hög framför mina fötter inom ett dygn.

Låt mig vara fullständigt uppriktig mot er: jag är en prometheusare. Jag är en lustsmördare, en analysnjutare som med förtjusning kastar mig över såväl böcker som filmer, pjäser, dikter och andra kulturella framställningar, sliter dem i stycken och kastar bitarna omkring mig med ett lystet morrande.

Det är ljuvligt att prometheusa, men givetvis har njutningen ett pris. Hanna Fahl beskriver det väl:

Nej, att prometheusa är inte ett vedertaget begrepp. Jag uppfann detta verb tyst för mig själv i början av juni efter att ha sett Ridley Scotts extremt emotsedda och omtalade science fictionrulle. Jag tyckte nämligen att ”Prometheus” var fantastisk, fem H av fem möjliga, extra plus för robotutfört blodigt alienkejsarsnitt. Tills jag mötte omvärlden.

Och det är inte bara för omvärlden man ställer till det när man prometheusar – rätt som det är finner man sin mörka tendens triggad av något och kommer på sig själv med tänderna i strupen på ett kulturellt verk man uppskattade och verkligen njöt av. Jag vet inte hur många läsuppelvelser t ex jag förstört för mig själv genom att rätt som det är börja analysera användandet av skiljetecken, styckeindelningen, hur indirekt anföring används eller dofterna i miljön beskrivs eller inte alls beskrivs.

Och så sitter jag där med ett verk som ligger flämtande med livskraften rinnande ut på den dammiga marken framför mig.

Då är det inte lika roligt längre.

Konsten att göra en vacker tårta

 

 

Man tar en syster. Och en dotter. Man släpper lös dem i köket. Och sen håller man sig ut vägen tills det hela är klart.

*häpp*

 

Ta inte i för mycket

Jag har rekommenderat den fullständigt ljuvliga underbara bloggen SNOTM tidigare, men det börjar bli för länge sedan nu. Klicka på bilden och besök bloggen, bokmärkt den och njut av klokskapen, charmen, eftertanken, bilderna!

I väg med er dit nu, så ses vi här sen. Jag sätter på kaffet så länge.