Mitt höstprojekt

Som en del av er törhända lagt märke till ägnar jag hösten åt ett projekt – jag följer IDOL-säsongen för att utforska livet som Idol-tittare. Det är intressant och givande på många sätt, och jag förvånas över hur engagerad jag faktiskt blivit i de unga presumtiva artisterna. Jag har bloggat en del om dem med namn, och många sökträffar per dygn blir det i perioder.

Och där dök det plötsligt upp en aspekt jag inte väntat mig. Somliga av sökorden gör mig allvarligt bekymrad. Det är unga människor vi pratar om. De är sexton-sjutton år. De är i många aspekter precis så godtrogna och naiva, snälla och medgörliga som tonåringar faktiskt är, och de är väldigt utsatta i den synnerligen offentliga position de befinner sig som IDOL-deltagare.

Visa respekt när ni googlar dem. Undvik de där sökorden ni varken vill att er partner, förälder, barn eller arbetsgivare ser att ni använder.

.

.

Jesse James igen

Låt oss bli lite historiska: För sådär ett och ett halv år sedan funderade Mats på Tysta Tankar kring den maskerade hjälterollen, och som kommentar skrev jag om fenomenet Jesse James. Tyvärr har jag anledning att återvända till detta, och säga lite mer om saken.

Först, en återblick på vad jag sa då:

Jesse James var en mycket känd man. Hans ansikte fanns på efterlysningsaffisher över landet, han jagades av Pinkertons Detektivbyrå, lokala sheriffer och prisjägare men lyckades under minst femton år hålla sig steget före. Men lagen var inte de enda som jagade honom. För att överleva dessa minst femton år var han tvungen att ständigt vara på sin vakt, för när som helst, när han satt och åt, när han rensade grönsaksland (inte ens Jesse James slipper ogräs), när han besökte hemlighuset, när han sov, när han besökte en bar eller handlade tobak kunde någon dyka upp som ville göra sig ett namn. Det räckte ju gott med att ha fått stryk av Jesse James, att ha förlorat en duell mot honom för att få lite extra glans kring sitt namn, för att gå från att vara en vemsomhelst till att bli Han Som Vågade Utmana Jesse James.

James själv kunde aldrig komma bort från detta. Om han så följt sin far i fotspåren och blivit baptistpastor hade han fortfarande varit Jesse James, och någon hade förr eller senare dykt upp för att försöka gå till historien som HSVUJJ, eller ännu hellre Han Som Dödade Jesse James. Det fanns ingen väg ut ur livet som vandrande manlighetsprov för James, hans ansikte och person var alltför känt.

Och han är inte unik i historien. Runt omkring oss i samhället finns hans efterföljare. Oftast är de män, ibland är de kvinnor. Oftast var de unga när de halkade fel. De har levt ett hårt liv, de har begått misstag och dumheter. De har slagits, och de har ett rykte som säger att de är hårdare än livet självt. Att våga utmana någon av dessa ger machopoäng även till den som blir slagen sönder och samman på kuppen. Man blir HSVUJJ. Att gå vidare, lägga Jesse James bakom sig och leva ett vanligt svensson-liv är svårt, ibland på gränsen till omöjligt, för den som en gång i ungdomligt oförstånd trätt in i rollen. Ansiktet har man alltid med sig, och när som helst kan den dyka upp, utmaningen, oavsett hur långt man flyr i tid och rum.

Det tycks finnas en brist på möjligheter för män att känna sig riktigt manliga i vår kultur idag. Jag tror inte bristen är biologisk, och egentligen inte social heller. Jag tror den ligger på ett föreställningsplan – det finns en diskrepans mellan den verkliga bilden av vad som förväntas av en man i dagens samhälle och den föreställning av vad som är manligt som lever kvar i föreställningsvärlden. Det finns arenor för män att vara fysiska, starka, aggressiva, imponerande, brutala och allt vad man önskar, det finns kamsporter, styrkelyftslokaler, det finns onlinepoker och thrialton, och massor av liknande arenor.

Men för den vanlige radhussvensson kan det vara svårt att hävda sin manlighet genom att söka upp en kampsportslokal och hamna i nybörjargruppen, att gå till ett gym och tvingas lyfta av (eller rent av tvingas be om hjälp för att få avlyfta) tyngder från stången innan man kan börja pumpa eller starta bland tanterna med kaffetermos i ryggsäcken och hemstickade vantar i vasaloppet.

En lockande genväg, särskilt om man är lite berusad och några stycken i grupp, till att skaffa sig lite tuppkam i den egna kretsen kan tyckas vara att ge sig på Jesse James. Om man gör det bakifrån, med ett järnrör, och är tre stycken kan det tyckas som en god idé. Visserligen är det inte att utmana, direkt, och kräver egentligen inte mycket mod.

Men i de historier man sedan berättar för vännerna, på radhusets preproducerade bastulavar, blir man HSVUJJ, kanske blir man rent av HSVUJJ och slå ner honom, inte tvärtom. Det är inte charmig, det är inte snyggt, och det är definitivt inte särskilt manligt.

För James blir konsekvenserna digra. Inte bara hjärnskakning (man får det av järnrör i skallen. Om man har tur.) utan ökad ryktbarhet, och ökat värde som trofé. Utan att han, eller hon, gjort det minsta för att förtjäna detta har hon, eller han, blivit ett ännu mer lockande mandomsprov.

Är inte det rätt dumt?

Parental Advisory revisited

Efter en osedvanligt lättsam dag här på bloggen (min teori är att värmen fått min hjärna att koka sönder, helt enkelt, alternativ att högtrycket börjat släppa sitt krampaktiga grepp om oss) återför medias rapportering från rättegången mot Göran Lindberg tillbaka mig till vardagen igen:

En femtonårig flicka kliver helt modigt och rakryggad in i rättsalen och vittnar, öga mot öga, om hur Lindberg agerat mot henne. Vilken tjej! Jag är otroligt imponerad av hennes mod! Efter detta vågar hon inte bara vittna, utan göra det öga mot öga med mannen som ”äcklat sig” som hon uttrycker saken. Aftonbladet berättar:

Den 14-åriga flicka som Lindberg misstänks ha planerat en våldtäkt på, berättar i förhören hur Lindberg kontaktade henne på en telefonlinje.

Han sa att han var 16 år och hon lämnade tillslut ut sitt mobilnummer.

När han ringde hörde flickan att han lät äldre än vad han hade sagt. Han kunde ringa tio gånger om dagen. Om hon inte svarade sms:ade han och frågade varför hon inte tog hans samtal […]

Lindberg började föreslå att de skulle träffas. Han hotade med att komma och hämta henne om hon inte gick med på hans krav. Han skulle binda fast henne, berättade han […]

Hon berättar också att han hotade att mörda henne och våldta henne. Han ville att hon skulle skicka bilder på sig själv och ställa upp på sex.

Lindberg föreslog att de skulle träffas på ett hotell i Falun. Han hade köpt sexiga kläder och bokat ett rum. Efter några samtal erbjöd han henne pengar och smycken om hon ställde upp.

”Han skulle skämma bort mig”, berättar 14-åringen.

Expressen berättar om gripandet av Lindberg:

Lindberg greps i januari i år han när han var på väg till Falun för att träffa flickan. Med sig hade han en väska med avancerade sexleksaker, bland annat koppel och piska. Han åtalas för förberedelse till grov våldtäkt mot barn alternativt förberedelse till grov våldtäkt.

En av orsakerna till att Lindberg lyckades med sitt uppsåt att smälla i tösen att han var sexton år var att så många ungdomar träffas och pratar på nätet idag. De allra flesta är fina, trevliga, rara och fullkomligt normala ungdomar, och så måste det få vara. Att börja hojta på förbud eller begränsningar är fel väg att gå. Att fler föräldrar loggar in på siterna i fråga är också en tveksam metod – oberoende empiriska undersökningar om än med begränsat statistiskt underlag indikerar att när föräldrar samlas på ett ställe drar ungdomar vidare till ett annat. Det hade nog både du och jag också gjort när vi var i den åldern, om vi ska vara ärliga. Däremot vore det inte så dumt om ett antal kloka och omdömesgilla fritidsledare, t ex, fick en del av sin tjänst som ‘nät-skyddsänglar’ som dels finns där för ungdomar att prata med, dels kan hålla ett litet öga på åtminstone de öppna delarna av populära nätmötesplatser.

Lindberg är inte unik, men han tillhör lyckligtvis en relativt ovanlig sort i sin grymhet och sin preferens för väldigt unga flickor. Ingen av de kvinnor och flickor som utsatts för hans lustar, vare sig de är en del av rättegången eller inte, har någon skuld i det hela. De föll för hans manipulerande, att omväxlande hota och muta är fruktansvärt effektivt, och de har gjort misstaget att inte berätta om honom för någon.

Kanske för att de trodde att ingen skulle tro dem, han ansågs ju ändå vara en synnerligen hedervärd man.

Kanske för att de var rädda för att någon skulle säga som ofta sägs, att hon hade en del i skulden själv, som lät honom komma, som klädde sig som hon klädde sig, som faktiskt gick med på att träffa honom, som lämnade ut sitt telefonnummer.

Ingen av flickorna eller kvinnorna har någon del av skulden. Inte det minsta. Ingen av dem är vanärad, för evigt förstörd, smutsig eller lite mindre värd på grund av detta. Inte det minsta. De råkade ut för en galen hund när de trodde att de råkat på en trevlig familjehund. Otäckt och skrämmande, och man kan må dåligt av det länge efter. Men inget man behöver skämmas över.

Eller hur?

Mad World

Jag önskar ibland att jag inte vore så cynisk, att jag blev chockerad, eller åtminstone förvånad, över att höra talas om hur en fd polischef, som officiellt inte bara betraktades som en hyvens snubbe utan rentav en förebild, en jämställdhetsivrare som enligt Expressens artiklar inget hellre ville än att ”Bekämpa all sorts våld. Fysiskt-, psykiskt-, krigs-, skövlings- och ”jag-tar-vad-jag-vill-ha-men-skiter-i-andra”-våld” inte var samma pärla bakom kulissen.

Men Göran Lindberg klarade till slut inte av att leva upp till den oklanderliga bilden. I hemlighet inledde han ett dubbelliv – där han verkar ha brutit mot alla de ideal han kämpat för. I stället för att ”bekämpa all sorts våld” och ”arbeta för att kvinnor och män ska behandlas lika” började Göran Lindberg, enligt misstankarna, förnedra unga kvinnor och tvinga dem till sex

Men jag blir inte chockad, och inte förvånad. Så mycket otäckt och obehagligt döljer sig bakom välklippta villahäckar och så hårt faller domen om det slipper ut i fel kretsar att det istället får växa i lönndom.

Världen är galen, och jag är alltför kallt cynisk för att förvånas.

Uppdaterad: ‘Elitens’ nätverk handlar inte enbart om politisk och ekonomisk makt.

Innan ni blir lika cyniska som jag, minns att dessa är undantag. De är inte regeln, men de är ett symptom.

Gubbslem

Jag har återigen anledning att skämmas över hur mina generationskamrater uppför sig i samband med allmänna festligheter. På en musikfest anordnad för att samla in lite pengar till bröstcancerfonden uppförde sig än en gång den uppväxande generationen som man bör uppföra sig på en allmän festlighet, de dansade till musiken, umgicks, pratade, skrattade och var allmänt trevliga. En glädje att se.

Mina generationskamrater söp. Framförallt männen söp och raglade bokstavligt talat omkring, högljutt hojtande *skämtsamheter* och skrattande åt sina egna skämt. Inte mycket till förebilder, men om det stannat därvid.

Men du, slem, som valde att stöta på en femtonåring, hur tänkte du? Tänkte du överhuvudtaget på att hon var yngre än din egen dotter, som generad fick gå och be om ursäkt å dina vägnar? Trodde du verkligen att en femtonåring skulle vilja mysa med dig, som du föreslog? Trodde du hon skulle tycka att du var go när du tryckte dig mot henne?

Ett råd till dig, gubbslem: drick aldrig mer. Din stackars dotter förklarade att du inte alls är sån när du är nykter, så håll dig nykter i fortsättningen. Du klarar inte att hantera alkohol.