Sex i #skolchatt

Många av de saker man förväntas lära sig i skolan tycks, för eleven, ibland för föräldrar och många andra vuxna omkring skolan, ibland, till och med för läraren, abstrakt och ogripbart. När kommer eleven att ha användning för kunskapen? När kommer eleven ha glädje av den?  Ofta rör det sig om något som kommer att tjäna som grund för något annat som i sin tur tillsammans med annan ungefär lika abstrakt och svårgreppbar kunskap kommer att göra det möjligt för eleven att lära sig något helt annat, något som kan tyckas fullständigt orelaterat, i en avlägsen framtid, flera årskurser senare.

Ikväll på Twitter under hastagen #skolchatt klockan 20.00 pratar vi om ett av de mer påtagliga, hangripliga kunskapsområdena där kopplingen till elevens faktiska verklighet är tydlig och konkret. Sex och samlevnad är ett sådant område. De allra flesta av eleverna i svenska skolor, oavsett om vi pratar om kommunala skolor eller friskolor, grundskolor, gymnasieskolor eller någon annan form av skolor, kommer att engagera sig i någon form av sexuell relation och, under längre eller kortare perioder, dela hushåll med någon annan människa.

Att momentet som går under rubriken sex och samlevnad är viktigt tror jag få förnekar, och de flesta i skolan är nog så medvetna om hur ämnesövergripande och omfattande momentet är. Det inbegriper och tangerar superviktiga och påtagliga aspekter som preventivmedel, ekonomi, juridik, statistik, bostadspolitik och utbildning. Dessutom inbegriper och tangerar momentet lika viktiga men mindre konkreta och djupt personliga aspekter som kärlek, vänskap, identitet, HBTQ, aborter, Instagramupplopp, skolskjutningar, värderingar, heder, status, etik och moral.

Hur arbetar vi med momentet sex och samlevnad i skolan? Räcker det med en temadag, eller kanske en temadag, per läsår? Ser en film? Bjuder vi in representanter från RFSU som kommer och berättar och svarar på elevernas frågor?

Eller arbetar vi på ett mer genomgripande sätt, drar nytta av alla de olika erfarenheter och kunskaper som finns i skolan? Samarbetar och samverkar med varandra och hjälps åt? Vem tar det övergripande ansvaret? Biologiläraren? Samhällskunskapsläraren? Skolsköterskan? Idrottsläraren? Fritidsledaren? Rektor? En arbetsgrupp?

Välkomna!

Klassrumsinredning

Second Hand är ett koncept jag tycker om. Dels utifrån miljömässiga aspekter – att föremål tillverkas för att fortsätta användas, trots att den förste användaren tröttnat på dem, i det ena efter det andra sammahanget tills de faktiskt nötts ut helt är långsiktigt hållbarare än att föremål tillverkas för att hålla ungefär tills den första användaren tröttnat och sedan slängas.

Second Hand och loppmarknader är de första ställen jag går till för att hitta de där små sakerna som gör klassrummet lite mer personligt och ämnesanknutet. Grekiska urnor, dödskallar, tigrar och sånt, ni vet.

Häromdagen hittade jag en trevlig ljusstake (den är nedpackad fortfarande, så ingen bild i dag, kanske kommer en när jag fått den på plats om jag kommer ihåg det) som kommer att placeras i en fönsterkarm. När jag satt på bussen hem med den i knät mötte jag en ung bekant som nyfiket frågade vad jag handlat. Jag berättade, och talade om vad jag planerade använda ljusstaken till.

‘Åh, varför gör våra lärare aldrig sånt? De bryr sig inte om att det är fult i klassrummet där vi ska vara…’

Jag tror att även denne unge människas lärare visst bryr sig om det, och förmodligen också besväras av att klassrummen ser risiga ut. Men orden och den längtande sucken vid åsynen av den småsak i sammanhanget denna ljusstake ändå utgör påminde mig om att det inte alls är säkert att eleverna är medvetna om detta, och att många elever upplever det som en omtanke om läraren visar att hen bryr sig om hur det klassrum där eleverna tillbringar så många av sina läsårstimmar faktiskt ser ut. Småsakerna gör skillnad. En blomma på katedern för den som har tålamod med sådana, hyggligt fräsha elevarbetsplatser där förra gruppens kvarglömda godispapper städats undan, att stolarna står rimligt prydligt vid bordet i stället för lite hur som helst, en genomtänkt väggdekoration gör skillnad för elevernas humör, därigenom för elevernas lärandevardag och i förlängningen också för lärarens arbetsvardag.

Jag är också medveten om hur begränsad budget många skolor och många lärare har att röra sig med, och återkommer därför till samma plats där jag började inlägget – Second Hand och loppmarknader. Det som tjänat ut på ett ställe kan göra stor skillnad på ett annat, där säljs mycket skräp men mycket som faktiskt pryder sin plats också, och priserna är ofta mycket överkomliga.

SvD gör mig glad

Ett uppslag i SvD är så folkbildande i sin anda att det gör mig alldeles glad tre gånger om. Se här:

Först: fokus på framtiden i artikeln om världsdelen Afrika. Inte bara fokus, utan ett tämligen optimistiskt fokus med handfasta råd, alltsammans levererat i en uppfriskande sarkastisk ton:

För att nå det tillstånd av respekt för demokratin och mellan de politiska parterna ges i rapporten ett par uppmaningar om vad som behövs. Det kan tjäna som god vägledning för det svenska biståndsarbetet, när det inte är fullt upptaget att beställa rapporter som visar hur bra det är. Bland annat följande rekommenderas:

• Fortsatt tryck från omvärlden i riktning mot demokrati i regionen.

• Motverka oavsedda bistånds- och handelseffekter som stöder sittande regimer.

• Stöd till grupper och organisationer som stöder den politiska oppositionen.

• Åtgärder som bidrar till ”avspänning” mellan de politiska aktörerna inom respektive land.

Därefter Historiebloggen, där Lundaprofessor Dick Harrisson berättar om det som varit, skiljer ut vad vi vet och vad vi tror oss veta, vad som faktiskt tycks fastslaget och vad vi kan sluta oss till utifrån detta. Om vi vet varifrån vi kom, hur vi tog oss dit där vi är idag, vilka vägar som bar och vilka som ledde rakt ut över stup eller in i alligatorfyllda träskmarker så kan vi lära oss av dessa erfarenheter. Ju mer vi vet ju bättre rustade står vi inför just framtiden.

Och så den tredje artikeln, inringad med vacker TARDIS-blå färg, som berättar både att det igår var Fishfinger and Custard day och vad det faktiskt är som högtidlighålls denna dag:

På årsdagens av den elfte doktorns ordentliga introduktion i serien Doctor Who, när han träffar sin följeslagare Amelia Pond för första gången och efter att ha uppträtt väldigt likt Tigger i Nalle Puh fastnar för just fiskpinnar och vaniljsås.

Ibland är media alldeles fantastiskt!

Ps Bonus, inte inringad men med på bilden ändå.

Grunden till tågförseningarna – passagerarna

Jag busspendlar till och från jobbet var dag. Det har sina sidor, att endast ståplats finns tillgänglig tillhör reglerna snarare än undantagen, att bussarna är försenade likaså. I synnerhet gäller det bussen från jobbet, den är konsekvent sen, allt mellan fem minuter och en halvtimme. I gengäld, det ska sägas, så finns i princip alltid sittplats.

Vid ett minnesvärt tillfälle frågade en ung kvinna, mycket vänligt, busschauffören hur det kunde komma sig att det är på detta vis? Busschauffören hade kanske fått femton frågor redan under den turen, ty han blev rasande på den unga kvinnan och förklarade för henne att

Det är alla jävlar som ska åka med! Det tar sån tid för folk att komma på och av att det är omöjligt att hålla tiden!

Fram till den dagen hade jag, lite naivt, trott att stora antal passagerare var något eftersträvansvärt, något att glädjas åt, men chaufförens reaktion (i ärlighetens namn är han inte den ende som antytt något liknande, bara den ende som jag sett ryta det i ansiktet på en av dessa irriterande bussåkare) fick mig att inse mitt misstag. Ett litet antal passagerare är nog gott och väl, men när det börjar bli stora mängder pendlare som envisas med att kliva av och på på helt olika ställen, då är vi mer till besvär och borde verkligen inte klaga över de förseningar vi själva orsakar. Att vi varje månad betalar stora summor för att få åka med är inget argument.

DN berättar nu att detsamma gäller på tågen. Antalet passagerare överstiger vad man planerat för, och resultatet blir förseningar och elände. Men när det gäller tågen väljer man ett annat sätt att närma sig problemet:

Efter den första av de två senaste tågkaosvintrarna fick dåvarande landshövdingen Per Unckel i uppdrag att utreda orsakerna och föreslå lösningar. Hans utredning listar åtgärdersom berör alla tre områdena ovan.

Unckel konstaterade att grundproblemet – att järnvägskapaciteten i Sverige blivit för liten för resenärernas behov – i princip måste byggas bort. Men detta tar många år. Innan detta gjorts föreslår utredningen bland annat:

Förstärkta insatser för underhåll.
Bättre väderprognoser för tågtrafiken
Planer för hur trafiken snabbt ska kunna dras ner och vilken trafik som ska prioriteras när yttre påfrestningar ökar.
Bättre samordning mellan alla aktörer på och kring järnvägstrafiken. Det gäller kommunikation, beredskapsplaner och krisövningar.

Behovet av samordning har uppstått efter avregleringen av järnvägstrafiken. Numera är en lång rad företag och myndigheter inblandade i verksamheten, och Unckel är inte ensam om att tycka att det har skapat onödiga problem och förvärrat tågkaoset.

Att du kan köpa biljett i en lucka och hålla dig varm när du väntar på tåget är företaget Jernhusens ansvar. Att spåren är i gott skick är Trafikverkets ansvar. Och att du kommer fram i tid är de mer än tio tågoperatörernas ansvar. För godstrafik finns ännu fler operatörer i landet.

”Det går inte att säga att organisationen ser bra ut som den är. Alla är missnöjda”, sade SJ:s dåvarande styrelseordförande Ulf Adelsohn i en intervju i fjol.

Man har alltså kommit fram till inte bara att något behöver göras, utan en bra bit på väg mot vad som behöver göras har man också kommit. Dåså, då är det bara att sätta igång. Ty antalet passagerare lär inte minska.

Vi vill resa. Vi har ett samhälle uppbyggt kring att vi reser, fram och tillbaka till jobbet, skolan, utbildningen, vi reser på semester, på konferenser, på möten, till teatrar och konserter. Vi lever långt ifrån vänner och släktingar och reser för att träffas. Och tåget är det mest långsiktigt hållbara alternativet som står oss till buds idag.

Det är klart att det kostar att rusta järnvägar och vagnar, att investera i nytt och dra nya spår så att det finns utrymme för såväl godstransport som passagerare. Men det är inte direkt gratis att hålla vägnätet i stånd heller, att bygga ut och bygga om och bygga nytt för att hantera allt fler bilar kostar enorma summor. Kan vi få ner de kostnaderna genom att satsa på ett effektivt och väl utbyggt järnvägsnät med stor kapacitet, täta turer och bekväma, välkoordinerade resor vinner vi mycket i det långa loppet.

För resa, det tror jag vi kommer fortsätta med. Vad tror ni?

En folkhögskollärares sommarlov XI

Att lyssna till hur pusselbit efter pusselbit av det som ska bli ett nytt läsår klickar på plats såhär mot slutet av sommarlovet är en speciell känsla. Det finns gott om hål, såklart, och en hel del bitar ligger fortfarande med baksidan upp, men man börjar kunna skönja strukturen och motivet. Det börjar bli tydligt att det är ett pussel där alla har några bitar, och allas bitar är viktiga. Hur många man har, om de passar ihop med varandra eller är spridda över hela pusslet och fyller små hål här och där, om de bildar en ram eller ett hörn är inte det viktiga – det viktiga är att alla bidrar med sina bitar. Först då kan det bli komplett.

Skrivardojo

Jag kan tänka ut ett helt skrivande, från första meningen till den sista. Och då måste jag ostört få göra just det. Tänka. Och tänkandet har ingen penna. Inte ens ett ark papper

Anne-Marie Körling skriver om att skriva och jag känner så väl igen det hon skriver. Man måste få tänka, ostört, tills man tänkt tanken till slut och kan skriva ner den. Fortfarande ostörd, utan att man blir avbruten av att lektionen är över, eller börjar, att det är dags att helt byta spår och tänka på något helt annat ämne, att någon vill prata med en i en aldrig så liten stund om ett eller annat, eller vad det nu kan vara.

Det klagas då och då över elevers MTV-tänk, hur de gör en massa saker samtidigt, smsar, pratar med varandra, reser sig och går omkring i klassrummet och i största allmänhet behandlar läraren som en TV, ett bakgrundsbrus som ger ljus och rörelse till rummet men inte är mycket att fästa sig vid. Metabolism skriver om detta, Mats har också nämnt det.

Och jag anar ett samband – jag tänker mig att det kan finnas fler än jag och Anne-Marie som önskar tänka en tanke till slut utan att bli störd och avbruten, och jag tänker mig att om man inte får detta utrymme i skolan så lägger man tänkandet på hyllan så länge, om det ändå inte finns möjlighet att smida kedjorna i klassrummet verkar det onödigt att plocka fram städet och hetta upp elden. Vi förväntar oss reflektion och analys av elever, men ger vi dem utrymme att reflektera och analysera? Ger vi dem utrymme att formulera sina reflektioner, och reflektera över sina formuleringar i skolan? Finns det utrymme i tid? Finns det utrymme i rum?

Jag är skeptisk.

Men det borde finnas. Det borde finnas en skrivardojo i varje skola med aktning. En plats där man kan gå in, slå sig ner och reflektera i lugn och ro, tänka tanken till slut och formulera den i skrift, om man så önskar. En plats där man sätter telefonen på ljudlöst och inte svarar när det ringer, där man inte pratar med varandra och inte spelar musik utan att använda hörlurar, av hänsyn till andras tankekedjor. En plats där det finns möjlighet att bara sitta, om man så önskar, utan att skriva, och bara tänka, likaväl som det finns utrymme att sitta och skriva ner sina tankar.

En plats där man inte samarbetar (plats för sådant ska givetvis också finnas, men inte på samma fläck), och en plats dit man faktiskt kan få lov att gå på lektionstid när man behöver tänka och skriva utan att bli störd. Det tror jag vore en god investering. Vad tror ni?

Skamliga diagnoser

Jag har diagnoserna Astigmatisk, Akondroplasi, Gigantosomi, ADHD, Adstringens,  Newcastlesjukan, Asperger, Mykonos, Epicondylit, Borderline, samt samverkande Oculus Dextrum och Oculus Sinistrum. Dessutom är jag gråhårig.

En del av det jag nyss skrev är sant. En del är rent ljug.

En del av det jag nyss skrev syns på utsidan. Annat skulle, om det avslöjades i sociala sammanhang, på ett mikroögonblick permanent ändra hur människorna i detta sammanhang ser på mig. Oavsett om det är något av det som är sant eller inte. Vi människor har oerhört svårt att se människor som människor, vi har oerhört svårt att se förbi det som skiljer personen framför oss från oss själva, eller från den bild vi har av oss själva.

Det gäller oss alla, oavsett vem vi är, var vi bor, i vilken kultur vi är uppfostrade och hur vidsynta vi än vill se oss som.

Och det är en av huvudanledningarna till att vi värjer oss mot att låta utreda våra barn för att få veta om någon av de diagnoser vi talar om som Diagnoser, att vi försöker låtsas som att om vi kan uppfostra bort symptomen eller förklara dem med sociala orsaker behöver vi inte ändra vårt sätt att se på barnen (det behöver vi inte alls göra i alla fall, men eftersom vi gör det mot alla andra anar vi i hemlighet att vi kommer att göra det mot våra barn också). Resultatet blir att många människor i vårt samhälle går omkring med känslan av att de ständigt måste vara på sin vakt mot sig själva – de måste vara lite bättre, lite duktigare, lite ordningssammare, lite effektivare, lite uthålligare, lite mer socialt kompetenta än alla andra för att Den Skamliga Hemligheten inte ska komma ut.

Just nu är jag lite störd över var fokuset i debatten kring Diagnos eller inte Diagnos på skolbarn ligger. Jag hör hur man talar om pedagogernas förhållningssätt, möjlighet att få loss resurser, arbetssätt och visst är det viktigt och relevant. Man pratar om föräldrarnas önskan att ditt och rädsla att datt.

Men barnen själva då? Hur känner de? Hur upplever de situationen? Det är ingen större idé att fråga dem, för de kommer att svara det de tror att man vill höra. Barn gör så. Det är en överlevnadsinstinkt. De kommer att svara vad de tror att den vuxne vill höra. Det gäller alldeles särskilt barn som är medvetna om att de har ögonen på sig, eftersom de upplever sig som varande latare, slarvigare, högljuddare, bråkigare, klumpigare, glömskare, disträare, tankspriddare än andra barn, och att detta är något de borde kunna göra något åt. Om de bara skärpte sig, om mamma bara samlade ihop sig därhemma, om om om… eftersom det är de signaler de plockar upp från omgivningen.

Däremot kan det vara rätt intressant att prata med dessa barn lite senare, när de blivit vuxna, och äntligen fått Diagnosen. De upplever ofta (jag har inte pratat med alla, så jag tar för givet att det inte är lika hos alla, men ofta) en lättnad, en befrielse i att det var inte deras fel. De gjorde så gott de kunde, och omgivningen borde ha hjälpt dem istället för att lägga ytterligare stressmoment på dem genom att försöka låtsas som om de vore helt som omgivningen önskade att de skulle vara och bara behövde skärpa sig.

De har hela tiden varit medvetna om att det är något som är fel med dem. De är inte som alla andra. De har inte samma förmågor. Och de har hela tiden varit medvetna om att detta är något man bör dölja, något skamligt, något fult.

Vet ni om, förresten, att människor med Diagnoser ofta har påfallande hög intelligens? De är ofta blixtrande kreativa och har inte sällan en väl utvecklad förmåga att ta in och processa mängder av information, konkret eller abstrakt lika väl som rent hypotetisk, sätta den i samband med den kunskap de redan har och dra helt nya slutsatser. Det är lite synd att detta inte tas tillvara och uppskattas i samhället, tycker ni inte?

Tonårsprat

Föräldrar i min ålder klagar då och då över hur svårt det är att prata med sin tonåring, hur ungen blev som förbytt när h*n kom in i tonåren, hur respektlös ungen är och hur de saknar den kontakt de hade innan hormonerna började löpa amok i ätteläggen. När jag ser på (det är ett bra sätt att börja på om man ska kunna hjälpa till) hur de talar till sina barn så är det väldigt ofta ett speciellt mönster som kommer igen:

Föräldrarna talar maktspråk till tonåringen. De talar om förbud och restriktioner, hotar med indragna privilegier och kräver, i ord, att den unga människan skall behandla dem med respekt samtidigt som de själva trampar över tonåringens sköra, nyerövrade integritet som om den aldrig funnits. Om tonåringen ifrågasätter förälderns agerande, eller ber om en motivering till dennes handlingar, är svaret ‘för att jag är din förälder/vuxen och jag har rätt att göra så’ alternativt ‘och jag vet bäst’ läskigt vanligt.

Föräldrar, fem konkreta råd från mig till er:

Tala med era ungar med samma respekt som ni talar till era jämnåriga. Tala inte negativt om dem till andra.

Lyssna på vad ungdomarna säger utan att ha bestämt dig för vad de ska säga innan de ens öppnat truten.

Kom ihåg att hur klokt de än resonerar är de inte vuxna, förklara och motivera dina handlingar så ökar chansen att de lyssnar många gånger om.

Fläska på med beröm – var lika samvetsgrann med att påpeka det ungen gör rätt som du är med att påpeka det ungen gör fel.

Krama din unge då och då.

Jorden är rund

Jag vet, det vet ni redan, men ibland blir det tokigt om man tar för givet att det uppenbara är uppenbart för alla. Men det faktum att jorden är rund innebär bland annat att trots att Pakistan ligger på andra sidan jorden så påverkar det faktum att landet mer eller mindre regnat bort oss här också. Bränderna i Ryssland påverkar oss, oljan i Mexikanska golfen påverkar oss. Att polarisarna smälter påverkar oss, och att tundran tinar.

Det är nämligen samma vatten, och samma luft, som snurrar runt hela klotet. Regnet struntar i om vi är rika eller fattiga, och tror vi att vi kan köpa oss fria från det som händer på klotet, då hugger vi i sten.

Betala framåt

På senare tid har jag vid flera tillfällen hamnat i situationer där jag kommit att fundera över det här med tacksamhet, och att återgälda en upplevd tacksamhetsskuld. Såhär funderar jag kring den saken:

Vi hör ihop, vi människor, och vi har allt att vinna på att leva med varandra istället för emot varandra. Bland annat därför är det bättre att betala framåt än att betala tillbaka när det gäller små tjänster och gåvor.

Till exempel såhär: Om det fattas fem kronor för att någon ska kunna lösa sin bussbiljett och jag har en femma jag kan leva utan i fickan och fyller på med den så att personen kan åka så slipper personen gå hem. Såklart gör jag det om jag kan. Om personen vill betala tillbaka gör det mig gladare om personen kommer ihåg den lilla gesten än om jag får tillbaka femman. Rätt som det är hamnar personen själv i en situation där h*n kan göra en liten gest för att göra livet lite lättare för någon annan. Det är tillfället att betala tillbaka. Fast åt andra hållet, betala framåt istället.

Det behöver inte röra sig om pengar, femman på bussen i exemplet kan lätt ersättas med att hålla upp dörren för en främling eller låta någon som bara ska handla två liter mjölk eller ett paket tuggummi gå före i kön när man själv ska handla en hel varukorg. Även om personen i fråga är tonåring eller ser konstig ut.

Jag tror, djupt i mitt hjärta, att om vi då och då försöker komma ihåg att göra de små gester vi kan för att underlätta andra människors tillvaro och betalar framåt istället för tillbaka så blir världen lite lite bättre och så småningom, när hjulet gått runt ett helt varv eller två, så kan det vara vi själva som står där och blir hjälpta precis när vi behöver det. Trots att det gjorts minst en sentimental Hollywood-film på temat tror jag det är rätt sätt att tänka. Vad tror ni?