Bilen och kärleken

Jag såg en bil bli tvättad häromdagen. Jag stod vid busshållsplatsen på andra sidan gatan och kunde inte undgå att se vad som utspelades mitt framför mina ögon.

Helt öppet, på gatan där utanför ett enfamiljshus, stod en man och tvättade sin bil. Han hade varmt, men inte för varmt, vatten i en spann, generösa svampar och tycktes fullständigt fokuserad, för att inte säga absorberad, av det han gjorde. Bilradion spelade romantisk, rent av sensuell, musik medan han lutade sig över bilen och lät de löddrande svamparna glida långsamt, njutningsfullt över plåten. Ett litet privat, nästan hemligt, leende lekte på hans läppar när han böjde sig över grillen, gned nummerplåten i små cirklande, rytmiska rörelser. Han vände sig, tog ett mjukt steg närmare, så nära att hans fot rörde vid däcket, lutade sig åter över motorhuven i en mjuk rörelse, sträckte sig för att nå att smeka vindrutan med den löddriga svampen. Det var något så innerligt, så kärleksfullt, ja, faktiskt, sensuellt i hans sätt att röra vid bilen.

Jag hoppas han rör vid en mänsklig kärlekspartner med samma innerlighet och omtanke för hens behov.

Människor är fascinerande varelser.

 

Annonser

Min lyckliga stjärna

Någon berättade för mig att man vet om man tittar på en planet eller en stjärna helt enkelt för att stjärnor tindrar och glittrar medan planeter lyser med ett stadigt sken, som månen fast mindre. Varför det är så har jag inte riktigt luskat ut ännu, men jag gläds åt att veta detta och känner mig genast mer astronomiskt orienterad*

Det var inte alls det jag tänkte prata om, men jag tänkte att det kanske är kul att veta.

I själva verket tänkte jag prata om något helt annat:

Jag, som är född under en vandrande stjärna, glömmer ibland att andra kan tillbringa tillvaron på ett mindre kringirrande sätt, och vara rätt nöjda med det. Det tycks mig fascinerande på ett exotiskt sätt, att man kan trivas bäst när man kan avgränsa sin tillvaro till ett geografiskt mycket begränsat område, helt utan att känna sig vare sig instängd eller begränsad. Jag anar att de människor som har den förmågan ser världen i ett helt annat ljus än jag ser den, och jag jobbar på att behärska min impuls att fråga ut dem för att försöka få en skymt av deras perspektiv.

Människor är rent generellt ett grundligt fascinerande släkte – så inbördes olika, med så olika önskemål, behov och sätt att tänka, agera, reagera och se på världen. Tack vare detta inte bara kan människor leva överallt på jorden, utan också trivas i alla olika slags miljöer. Och tack vare detta utvecklas och förändras de mänskliga samhällena hela tiden, ofta i förutsägbara, regelbundna mönster men rätt som det är i en helt oförutsedd riktning (att man i efterhand kan se vad som ledde till det som ledde till som ledde till betyder inte att det gick att se i förväg, med det man visste då)

Ja, det var ungefär allt jag har att säga om saken i kväll. Jag tror jag kommer återkomma till ämnet.

.

.

*via det utvidgade lärarkollegiet på Twitter lär jag mig att ”planets reflect light and shine, stars shine producing its own light, a twinkling light” och känner mig ännu mer astronomiskt orienterad. Tack!

Kämpar

Vi har kommit fram till del tre i Morricas serie om elevtyper. Del ett finns här, del två här.

I dag vill jag fästa er uppmärksamhet på kämparna. De förekommer i de flesta skolor, inte varje år men de allra flesta lärare kommer att möta tillräckligt många under sin karriär för att lära sig känna igen dem.

En kämpes främsta kännetecken är hur enträget h*n arbetar. Inte bara för sin egen skull, och inte bara genom att studera flitigt. Det gör kämpen, h*n är sällan den elev i klassen som allt ger sig sådär självklart för, ändå presterar h*n bra och jobbar hårt för att lära sig.

Men det är inte allt. Det är inte ens kämpens främsta kännetecken. Det är något helt annat:

Kämpen arbetar för andras skull också, h*n lägger energi och kraft på att stötta klasskamrater, på att hålla humöret uppe i klassen, på att se till att alla får den hjälp de behöver. Kämpen är ofta den som drar igång studiegrupper, den som slår larm när någon mår dåligt, den som stannar en halvtimme extra för att hjälpa någon sätta ljud till sin PowerPointpresentation.

Som lärare bör man försöka hålla i minnet att samtidigt som kämpen är en storslagen, generös människa som bidrar positivt till klassen och skolan är h*n också en elev, med behov av och rätt till stöd och stöttning som alla andra. Att tappa bort det är att lämna kämpen i sticket. H*n förtjänar bättre, inte sant?

.

Ge uppmärksamhet till den fridsamme också

Det blir lätt så att den som lever om, den som är högljudd och stökig får uppmärksamheten, inte sällan på bekostnad av den som fridsamt strävar på utan att göra väsen av sig. Det gäller i världen, det gäller i media och det gäller i klassrummet. Vi har mycket att vinna på att ge en del av uppmärksamheten även till den fridsamme. Den högljudde har faktiskt också en del att vinna på att dela med sig av uppmärksamheten. Julia Bacha berättar om fridsamma rörelser som arbetar i mediaskugga för en långsiktig, hållbar fred i konflikten mellan Israel och Palestina. Hon pekar på hur de fridsammas strävan förblir osynlig och obemärkt om vi inte aktivt ger dem uppmärksamhet, men om vi gör det mångdubblas resultatet av deras strävan. Det finns en del för många av oss att tänka på i den tanken:

.

En helt ny värld

Att världen förändras vet vi, och även om det kan vara nog så nöjsamt att se tillbaka och ägna en helgaftonskväll åt att gnabbas om vem som sa vad först och vilka konsekvenser det ledde till och hur det EGENTLIGEN gick till då, den där gången 1994 eller 1973 så kan vi inte göra mycket åt saken. Det har hänt, konsekvenserna har utvecklats och vi befinner oss här och nu och måste leva med dem.

Den syns i språket, den här förändringen. Uttryck dyker upp och försvinner, förändras när världen förändras eller blir lustiga anakronismer som används för att ge en tidsanda eller väcka uppmärksamhet.

Ni har säkert hört skämtet om armén, kartan och verkligheten, inte sant? ”Om inte kartan stämmer med verkligheten gäller kartan”

Det har uppdaterats: ”GPSen ledde oss fel! Den här stan behöver ny programvara!”

Språket är inte skrivet i cement, det är följsamt och smidigt och speglar ofta vår världsbildsförändring innan vi ens är helt medvetna om att vi börjat tänka annorlunda.

.

Själsräddning

Jag insåg precis, till min stora förvåning och glädje, att Midnight Oil sannolikt räddade min själ i mina sköra tonår. För mig personligen var det Peter Garrett som kom att betyda mest, men alla i gruppen är av betydelse. Jag är dem för evigt tacksam för detta!

Jag tror inte jag är unik på något vis. Musik kan vara skillnaden mellan helvete och uthärdlig verklighet, och i än högre grad så när man är ung. Om unga människor gör oss äran att visa oss sin musik bör vi lyssna med ödmjukhet och ta emot denna glimt av världen från deras perspektiv utan att döma, hur konstig och obegriplig den än tycks oss.

Gruppdynamiska funderingar

Varje lärare vet hur stor betydelse varje enskild gruppmedlems närvaro eller frånvaro har för gruppdynamiken. En klass agerar och reagerar plötsligt på ett helt annat sätt, stämningen i klassrummet blir annorlunda och man kan känna förändringen i luften.

Det är ingen skillnad i andra grupper. Om en viktigt medlem försvinner förändras dynamiken drastiskt, tyngdpunkten förskjuts och ibland kan det ta lång tid innan jämnviktsläget hittas igen. Under tiden flyter saker och ting omkring, det kan bli riktigt kaotiskt och stämningen kan sjunka lågt medan gruppmedlemmarna söker sina nya positioner gentemot varandra. För den som följt gruppen ett tag kan det som händer vara tydligt och synligt, men för den som kommer ny är det annorlunda. Det är lätt att tolka situationen som att det är man själv, som nykomling, som är orsak till kaoset.

Och det är ingen lätt situation att hantera.

Har man otur börjar andra i gruppen tänka något liknande. Det kan, om det vill sig illa, urarta till mobbningsituationer, trots att ingen inblandad egentligen är en dålig människa. Jag tror att det enda man kan göra för att vända situationen, om det börjar gå fel, är att kommunicera. Prata med varandra, berätta hur saker och ting upplevs. Det finns inga garantier att det fungerar, men det ökar definitivt chansen.