Hjärterum? Inte för den utanför kretsen!

Vi var på bio i afton, dott och jag. Filmen var inte alls dum, en saga om kampen mellan det goda och det onda, om vikten av att visa respekt även för dem som inte är perfekta och faran i att sträva efter perfektion. Dessutom måste jag säga att stolarna i salong 1 i filmstaden i Lund är oerhört bekväma, och 3D-formatet, när det inte används som en sensation och inte tillåts spela någon som helst huvudroll utan bara är, lyfter den visuella upplevelsen av filmen.

Innan bion gick vi och åt. Vi satte oss vid det som kommit att bli vårt favoritbord. Det står i ett hörn, ett i en grupp småbord med plats för två eller fyra och trevligt med utrymme mellan borden, trots att det är ett väldigt litet ställe. Vi gillar det i synnerhet för att man kan prata i lugn och ro medan man äter, och för att det står lite vid sidan av, man inte behöver oroa sig för att få en väska eller en bricka i huvudet när andra kommer och sätter sig.

Men idag var det inte alls så trevligt som det brukar vara. Ett par minuter efter att vi fått vår mat dök plötsligt ett par människor i medelåldern upp, började flytta runt bord och placera om stolar med högljudd frejdighet.

-Hoppsan, ja, nu kommer vi väldigt nära här, sa kvinnan till vårt bord (hon var noga med att varken titta på mig eller dott när hon sa det, så jag kan bara dra slutsatsen att det var själva bordet hon pratade med. Bordet svarade dock inte.) men lät inte det bekymra sig. Hur många är vi? fortsatte hon sedan till mannen, som svarade sju.

Och sju var de. Sju medelålders, frejdiga, högljudda människor som ogenerat slog sig ner i princip PÅ vårt bord. Den trivsamma stämningen som stendött när de började möblera om hamnade någonstans under den sibiriska tundran, så vi packade ihop oss, jag och dott, tog våra tallrikar och glas och började trassla oss ut för att hitta ett annat bord.

-Känner ni er lite instängda? frågade en av de andra i den medelålders horden. Eventuellt svar lyssnade hon inte på, denna kommentar var tydligen övre gräns för vad de hade att erbjuda i hövlighet. De tycktes uppskatta att få utöka sitt revir till att omfatta även det som varit vårt bord för att lägga jackor och saker och ting på, även om de inte sa något om den saken heller.

Jag var inte helt glad när horden en stund senare dessutom vällde in på Filmstaden, jag uppskattar dock att de valde en annan film än vi.

Allvarligt talat, deras hänsynslösa kalkylerande med att vi inte skulle ställa till bråk, och att vi skulle flytta oss, är arttypisk och rasande pinsamt. Hade jag sagt ifrån är sannolikheten stor att de hade ägnat lång tid åt att göra kvällen sur för oss, och att uppfostra medelålders fruntimmer av båda könen är inte vad jag har lust med när vi är ute för att fira att vi nu har jullov både jag och dott.

.

Misshandlad

Mannen på bilden heter Rickard Söderberg. Han är en av de trevligaste tenorer jag någonsin träffat, han är snäll, omtänksam och rolig. Han är engagerad i kulturpolitik, miljöfrågar och HBT-frågor, och är sällan sen att uttala sig till stöd för utsatta.

Idag blev han misshandlad när han cyklade genom det kalla skånska regnet på vägen till sitt jobb på Malmöoperan där han repeterar Madame Butterfly.

Ett par män i 65-årsåldern öste sin ilska över honom när han stod och väntade på grönt ljus vid ett övergångsställe. De sparkade på cykeln så att han föll omkull.
– Och sedan fortsatte gubben att puckla på mig. Men det värsta var när de sedan skrek ”dra åt helvete”, de var helt vansinniga och jag blev jätteskärrad.

Allvarligt talat, jag läste häromdagen om hur brottsligheten ökar bland sextioplussare men det här är ju löjligt. Hur är det möjligt att reta sig så till den milda grad på en man som ser ut som en julängel och ägnar sin tid åt att göra världen lite vackrare för oss alla?

KD och abortregister

Kristdemokraterna, berättar Expressen, vill införa ett nationellt abortregister. De försöker ge sken av att den goda tanken bakom det hela är uppföljning och eftervård. De lindar färglada trasor runt förslaget och hoppas att vi skall lyssna bara med ett kvarts öra, så att vi inte känner igen den inlindade unkenmoralen:

Anders Milton får stöd av kristdemokraternas Chatrine Pålsson Ahlgren som är ledamot i socialutskottet. – Register väcker alltid olustkänslor, men jag tycker absolut att idén är värd att pröva. Vi har länge undrat varför vi inte klarar av att förebygga aborter, och får vi reda på lite mer om orsakerna kanske vi kan rikta arbetet på ett klokare sätt, säger [sic!] till Svenska Dagbladet

Det handlar helt enkelt om en önskan att ha rätt att ifrågasätta varför en kvinna väljer att göra abort. Vi är återigen tillbaka i den upprörande debatten kring om en kvinna har rätt att göra abort för att ett ultraljud visat fostrets kön.

Inte ens KDs alliansbröder visar någon vilja att stödja dem den här gången

Det kontroversiella förslaget har däremot inget stöd i de övriga allianspartierna. Man anser att det handlar om för känsliga data och att kvinnor i värsta fall söker abort under falsk identitet. Anders Flanking, Centerpartiets pressekreterare, är mycket kritisk till förslaget om abortregister, främst med tanke på att det inkräktar på integriteten. – Det skapar osäkerhet för människor som redan är i en svår situation, eftersom de inte vet hur uppgifterna kommer att hanteras, säger Anders Flanking till Svenska Dagbladet. Förslaget borde enligt honom omgående strykas från dagordningen av socialminister Göran Hägglund (KD).

Björklund, vi behöver prata – igen

Jag läser i SVD en recension av boken Genans och värdighet av Dag Solstad. Boken är säkert givande på sitt sätt, det är jag övertygad om, men jag har inte läst den så vi lämnar den därhän så länge och koncentrerar oss istället på recensentens avslutande avvikelse:

Häromveckan meddelade regeringen att gymnasieskolan helt och hållet ska underkasta sig arbetsmarknadens krav. En konsekvens av detta är att eleverna på de praktiska programmen inte längre ska läsa skönlitterära böcker under engelsklektionerna, de ska läsa bruksanvisningar

Detta, Jan, måste vi prata om. Varken du eller arbetsmarknaden vet vad ni pratar om här, det är tydligt. Arbetsmarknaden vill ha arbetare som kan ta till sig en facktext även om den är skriven på engelska, och har uttryckt något som du tolkat som att de anser att vägen till detta går genom att öva eleverna intensivt på just detta moment.

Så är inte fallet.

För att eleverna utan större mankemang skall kunna tillgodogöra sig en facktext behöver de, utöver att känna till adekvata fackuttryck, en hyggligt driven engelsk läsförståelse, något som övas upp genom att läsa sammanhängande texter. De behöver också kunna uttrycka sig, både i skrift och i text, samt förstå talad engelska även om talaren haltar fram. Ett språk är mer än en glosrad på ett papper, käre Jan, och i en allt mer internationaliserad värld är det ett handikapp att inte ha en brukbar engelska.

Jag förstår fullt ut att du har svårt att hinna sätta dig in i denna fråga, så slappna istället av och lita på att engelsklärarna vet vad de gör. Och du, byt ut dina medhjälpare, de lurar dig och får dig ibland att se rätt dum ut. Och det vill du väl inte?

Skärpning, bankkunder!

Är folk idioter? Så här naiv får man inte vara, pengarna ni förlorat får ni föra upp på kontot för dyrbara läxor.