Jag satte för ett par dagar sedan ord på tanken att det finns en tydlig poäng i att lärare i skolan och på andra offentliga platser åtminstone då och då väljer pappersböcker för sitt läsande. Ett inlägg som väckte viss uppmärksamhet i sociala media, men inte för det jag faktiskt avsåg att säga om lärares betydelse som förebilder i läsandet. I stället dundrades det mot att jag förespråkade skärmläsning före pappersläsning, vilket än en gång påminner mig om vikten av ett stringent språkbruk.
I DN utvecklar Emanuel Karlsten en reflektion på snarlikt tema, där han funderar över vilka reaktioner som möter honom då han läser en artikel i sin telefon, respektive då han läser samma artikel i en papperstidning. Ja, till och med vilka reaktioner han möter sig själv med
Jag är pappaledig just nu, vilket är en ständig källa till dåligt samvete för att inte göra tillräckligt. Jag funderar mycket på min mobilanvändning och är ibland rädd att min dotter ska uppfatta mobilen som en utväxt på min högerhand. Jag har utgått från att mobilen är ett problem – tills i går.
Då satt vi på golvet i dotterns rum. Vi använde mobilen för att spela musik och hon lekte så bra själv att jag plockade upp en papperstidning. Jag försjönk snabbt i en artikel och efter någon halvminut insåg jag att det där dåliga samvetet jag kunnat få inte alls fanns nu. Dottern trivdes och vi hade en bra stund tillsammans. Den enda skillnaden mot förr var att det jag höll i handen och läste inte var digitalt.
Den enda skillnaden. Formatet. Papper i det ena fallet, digitalt på skärm i det andra. Som skillnaden mellan en pocketbok och en inkunabel om så bunden i halvfranskt band. Att hantera det ena väcker viss vördnad, att hantera det andra ses som något närmast simpelt.
Och likväl handlar det i alla tre fall om just läsning, hyllad eller hånad utifrån betraktarens personliga värdering. Kanske dags att gå vidare från just denna moralism nu?
Det har varit fotbollskupp inte bara i Göteborg, utan även här i Skåne. Och det gick väl sådär, kan vi säga. Ja, mycket av det var säkert trevligt, men inte för alla. Sydsvenskan berättar mer:
Upprinnelsen är att två av flickorna anklagades för att vara killar, något som hänt tidigare men inte i den omfattning som i Åhus.
– Vi är vana vid att min dotter och en av de andra tjejerna i laget ofta blir påhoppade och beskyllda för att vara pojkar för att de är kortklippta, säger en av mammorna. Men detta gick över alla gränser, det var helt absurt.
Stefan Kullander, Glumslövs FF, ansvarig för det sammansatta laget, beskriver händelserna som skandalartade.
– Det är 2014 men tydligen har värdegrundsarbetet i Nordostskåne inte riktigt fungerat. Under turneringen kom flera ledare fram till oss och frågade om två av våra tjejer var killar. Jag förklarade att de ser pojkaktiga ut men är tjejer, berättar Stefan Kullander.
Två av klubbarna hade dock svårt att släppa ämnet och de verbala påhoppen blev enligt Stefan Kullander allt grövre.
– Istället för att man lämnade in en formell protest fortsatte man att anklaga och ge sig på både oss ledare och tjejerna. Det ena gav det andra och snart hade framförallt ledarna i Åhus IF fått med sig sina egna spelare och stämningen var osmakligt otäck, säger Stefan Kullander.
Det är inte alls roligt att bli felkönad, att få en stor del av det som utgör självet, identiteten, jaget, öppet ifrågasatt, oavsett sammanhang. Det är inte roligt om det som i detta fall sker grundat i något så flyktigt och föränderligt som frisyren, och än mindre roligt om felkönandet har sin grund av något mindre flyktigt som könsorgan. Det är dessutom respektlöst, snaskigt, plumt och integritetskränkande, och ifrågasättaren visar verkligen inte upp sig från sin vackraste sida.
För de allra flesta av oss är det en förtretlighet, något som kanske får oss att så långt det är möjligt hålla oss borta från ifrågasättaren framöver. Ett stick i själen som kan få oss att se en extra gång i spegeln, kanske sätta på oss något extra könskodat som pärlörhängen, läppstift, slips eller hel kostym nästa dag. Somliga skakar av sig incidenten efter detta, men inte alla. I många fall kommer minnet ligga kvar som ett gruskorn i ett ostron, inte direkt göra någon skada men ändå något personen, mer eller mindre omedvetet, förhåller sig till under en lång period. Och i somliga fall blir ifrågasättandet ytterligare salt som gnids in i öppet sår, ökad smärta i ett pågående, ibland livslångt, trauma.
Magnituden vet ifrågasättaren inget om när hen väljer att ifrågasätta någons könsidentitet, men hen vet att det är respektlöst. Ett misstag kan alla begå, i hastigheten hugga i sten och råka säg fel, och den som har någon form av anständighet i kroppen ber om ursäkt, och gör vad hen kan för att minska smärtan som åsamkats. Men att öppet och påstridigt ifrågasätta en annan människas könsidentitet, i synnerhet när den som i fallet ovan är tydligt utskriven (det rör sig om spelare i ett flicklag) är inget misstag. Kristianstadbladet berättar:
Nu har Stefan Kullander och Henrik Frijs, som är ledare för Lundatjejerna, lämnat in en skrivelse till Skåneboll där man kräver att det vidtas åtgärder mot Åhus IF, som tillsammans med FC Hessleholm ska ha gått hårt åt.
Enligt Stefan Kullander ska bland annat den ena ledaren i Åhus IF under prisutdelningen ha gått fram till podiet och ställt sig en meter framför de två tjejerna och demonstrativt tagit bilder med sin telefon.
Ledarna har sedan händelsen lyftes i media fått ta emot både hot och okvädningsord. Det är obehagligt, och gör uppriktigt talat inte situationen för de två elvaåringarna ett dugg bättre. Tvärtom, det kan snarare bli kontraproduktivt, smärtan från ifrågasättandet av dem finns där ändå, och attacker mot ledarna kan ge elvaåringarna dåligt samvete i stället. Sluta genast upp med sådana dumheter. Ledarna gjorde bort sig, dummade sig och visade tydligt att de inte kan hantera det förtroendeuppdrag en ledarposition medför. Klubben bör ta sitt ansvar och se till att det inte händer igen. Det räcker så.
Samtidigt som jag skriver detta lyfter, apropå Assagne och våldtäktsmålet, en av de svenska TV-nyhetsredaktionerna Chelsea Mannings del i Wikileaks. De väljer att konsekvent och närmast demonstrativt använda hennes tidigare förnamn. En småsak för en nyhetsredaktion, och så lätt att rätta till, men en stor sak för många tittare i alla åldrar. Kanske för någon i redaktionen också, vad vet vi om den saken? Lite respekt, fem sekunders research, och vips har redaktionen i fråga visat hur enkelt det faktiskt är att uppföra sig hövligare än tramsiga ungdomsledare.
Det George Carlin berättar för oss i klippet är viktigt: skitsnack som upprepas tillräckligt många gånger kommer att upplevas som sanning, eller åtminstone sannolikt. Det låter ju bekant! Vi har hört det förut, nog måste det ligga något i det då?
Ju fler gånger skitsnacket upprepas, ju starkare förankrat i folkmedvetandet blir det. Ju svårare blir det att visa att skitsnacket inte håller, och ju svårare blir det att faktiskt vara den som ifrågasätter sanningshalten.
Det fungerar enkelt uttryckt såhär: Människor börjar investera känslomässigt i skitsnackets sanningshalt, och ifrågasättanden börjar upplevas som personliga attacker. Och mot personliga attacker är det ok att försvara sig, eller hur? Den som gått till personlig attack får skylla sig själv, inte sant?
Och plötsligt står ifrågasättaren i fokus, och skitsnackaren har lyckats manipulera sig till en martyrroll, en skyddad, oangripbar offerposition från vilken hen i självrättfärdig upprördhet över detta otäcka angrepp kan utpeka ifrågasättaren som den onde, som den som gjort något otrevligt, som den som bör uteslutas. Bakom de stängda dörrarna dras sedan ett väloljat maskineri i gång, och ifrågasättaren svartmålas som vore hen given paria i alla sammanhang.
Syftet är sällan att personligt angripa ifrågasättaren, hen är inte intressant för skitsnackaren. Det skitsnackaren vill komma åt är ifrågasättandet per se. Syftet är helt enkelt att göra det så obehagligt och besvärligt att ifrågasätta att det aldrig sker. Så obehagligt och besvärligt att människor hellre håller tyst för att inte drabbas av hämnden.
Typiskt ett sånt beteende som behöver ifrågasättas. Källor behöver granskas. Kritiskt.
Question everything. Question everything you hear, everything you read.
Sommar innebär konserter och festivaler. Konserter och festivaler innebär folksamlingar, trångt, intimt, svettig, rörelser, dans, med och intill och framför och bakom och under människor, kända och okända, gamla vänner, nya vänner, bekanta, bekantas bekanta, främlingar, blivande vänner.
Det ställer stora krav på samtliga individers förmåga att visa respekt för övriga närvarandes integritet. Det innebär bland annat att inte begå någon form av sexuella övergrepp: inte ta på kvinnors bröst, oavsett ålder på kvinnan, storleken på brösten och eventuella plagg som täcker eller inte täcker dessa, Det innebär att inte pressa sin erigerade penis mot bakdelen på andra människor, utan ta ett respektfullt steg bakåt. Inte lägga sin hand i någons skrev utan att vara inbjuden. Inte smeka över någon bak, hur välformad och lockande den än är, hur kläderna än framhåller den.
Etc
Visst borde detta borde vara så självklart att det överhuvudtaget inte behöver nämnast alls annat än som en pinsam anakronism, men människor gör förfärligt många förfärliga saker när de tror sig osedda. Och i en folkmassa där allas fokus ligger på scenen är känslan av anonymitet ofta stor nog att riva mångas spärrar.
Jag minns en konsert för några år sedan där den medelålders mannen som lyftes ut av vakterna var djupt upprörd över att dessa vakter inte ville garantera honom att han skulle ges en lika bra plats långt framme som den han nyss blivit plockad ifrån, och inte alls kunde förstå att det berodde på att han valt att ogeneread stå och krama unga flickors bröst bakifrån. Det fick de väl räkna med om de stod där?
Det han, och andra som tar sig samma frihet, trygga i sin känsla av anonymitet, glömmer är att även om så varenda en i publiken, förutom angriparen och offret, har sin fulla uppmärksamhet på scenen finns där ändå gott om människor med sitt fokus på publiken. Vakter, sjukvårdare, tekniker och inte minst artisterna på scenen:
Det talas ibland om hur kränkt i allt högre grad börjar bli ett så urvattnat begrepp att det inte längre betyder något. Och visst ligger det något i det. Ifrågasättanden på mycket rimlig nivå utpekas som ohemula kränkningar.
Det kan t ex se ut såhär:
När jag på sociala media* häromaftonen dels i en strävan att uppmuntra framhöll att det inte är nödvändigt att vara cynisk, det räcker långt med att vara lite källkritisk, och dels ifrågasatte huruvida en text** skriven på ett anmärkningsvärt sätt verkligen skrivits av den påstådda upphovsmannen mullrade raskt ett väloljat maskineri igång, och fokuset flyttades från ifrågasättandet till hur hjärtlöst jag dissade vad som avsågs framställas som en av samhällets svaga.
Det händer då och då, såväl i marknadsföring som i offentlig debatt, att en eller annan aktör försöker komma undan med mer eller mindre ohållbara argument eller inlägg genom att förpacka dessa på ett sånt sätt att de skall bli oangripliga. Det kan ske genom en tidsplanering eller presentation där det inte finns utrymme för frågor; genom att inte låtsas höra ifrågasättande; genom att i förväg plantera faktoider så att halvlögner framstår som sanna genom att upplevas som bekanta; genom att spela på känslor och därmed få med sig människor omkring .
Vi människor är nämligen så funtade att känslor spontant trumfar källkritiskt tänkande. Det har sannolikt på ett eller annat sätt varit en fördel i evolutionen, men det gör oss också sårbara och lättmanipulerade.
Sålunda fungerar det ofta väl som avledningsmanöver i sammanhang där avsikten är att driva en speciell agenda att sträva efter se till att fokus hamnar på hur ifrågasätterens ifrågasättande får den ifrågasatte, och/eller omgivningen, att känna, i stället för ifrågasättandet som sådant.
En populär modell för denna variant är att välja att framföra argumenten i ett sammanhang där eventuellt ifrågasättande förstör stämningen, och ifrågasättaren därmed omedelbart får många emot sig. Denna modell är ofta förekommande i sociala sammanhang där ‘alla samlats för att ha trevligt.’ Att där ifrågasätta någons t ex plumpa, otrevliga, rasistiska, sexistiska eller rätt upp och ner felaktiga uttalanden bemöts inte sällan med uppmaningar om att låta det vara nu, att inte ställa till bråk, att inte förstöra den här stunden som planerats så länge.
En annan lika populär modell här är att noga välja vems mun orden placeras i. Genom att välja någon från en grupp som anses svag, exempelvis en äldre människa eller ett barn, flyttas fokus till vem som uttalade sig, och ett ifrågasättande upplevs som hårdare. Därefter är det bara att med brösttoner peka finger mot ifrågasättaren och anklaga denne för att utsätta den som uttalade argumenten för förnedring, angrepp, kränkning eller vad som önskas, och gärna krydda lite med att nu kommer den stackars aldrig mer att våga yttra sig!
Ytterligare en variant är att etablera en modell där det finns en mer eller mindre uttalad hotbild mot den som vågar ifrågasätta argument, oavsett hållbarhet eller kvalitet på dessa. Det kan ske t ex genom att under en period statuera exempel, skoningslöst attackera, frysa ut, hänga ut, baktala, beljuga eller rent ut hota var och en som ifrågasätter. När detta väl etablerats räcker det ofta med en antydan, en påminnelse, för att många skall tveka en extra gång innan ett aldrig så tveksamt argument eller inlägg ifrågasätts.
Modellerna går att kombinera för extra effekt, tydligt illustrerat i det här klippet från filmen Cabaret. En trevlig utflykt, vår, ett prydligt barn som stämmer upp i sång, människor av alla slag som stämmer in, och i bakgrunden det tydliga hotet om repressalier för den som väljer att ifrågasätta:
I dessa situationer är källkritik och ifrågasättande både svårt och obehagligt, ibland rent av farligt för den som ifrågasätter. Att stå upp ensam när det börjar kastas skit, stenar, glåpord, hot etc kostar på. Det kostar kraft. Det kostar socialt. Ty den som vill framstå som kränkt när hen egentligen bara ifrågasatts behöver piska upp omgivningens känslor, och skyr källkritikens jobbiga sökarljus.
Men ni minns Skorpans ord, inte sant? Vissa saker måste man göra fast man är rädd, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.
*ej namngivet för att inte i onödan lämna ut människor som i eftertankens kranka sken kan vilja slippa skylta med vad som sades i stridens hetta
**ej länkad till för att skydda skribents, samt förment skribents, integritet
I dag är valdagen, men jag vet att många många har röstat redan. Själv går jag till valurnorna i dag, jag tycker om att gå dit tillsammans och sedan fira att vi faktiskt har rösträtt. Alla 400 miljoner av oss. Det är värt fira.
För EU är ju inte ‘dom där i Bryssel’, det är inte ‘där nere i Europa’, det är inte ‘efter valet, då…’
På söndag är det dags, det är på samma gång första och sista första valsöndagen. Samtidigt som det är första gången mitt allra yngsta barn går och röstar, och jag är alldeles glatt uppspelt inför detta, så är det sista gången något av mina barn upplever sin första valsöndag. Jag är både stolt och lite vemodig på samma gång.
Tänk, vi är 400 miljoner människor i 28 länder som röstar fram 751 ledamöter till ett gemensamt paralament på söndag. Väldigt många människors röster som vägs in, alla betydelsefulla, alla räknas, oavsett vilket av länderna vi bor i, oavsett vilken ekonomisk status vi lever under, oavsett vilken social status vi har. Det är rätt mäktigt, är det inte?
Svensk järnväg är inte den mest effektiva. Trafikverkets underhållspolicy har lett till räls som hoppar lite hur som helst, växlar som smäller och rätt som det är slutar fungera, och kontaktledningar som trillar ner. SJs egen underhållspolicy har lett till fyrkantiga hjul som sliter än mer på räls och växlar, till slitna och ojämna strömavtagare som river ner kontaktledningarna, till handikapphissar som inte fungerar etc
Det är förseningar, olyckor och frustration.
Det som däremot fungerat klanderfritt på varenda tågresa jag gjort, och jag har rest mycket tåg ända sedan jag var en människovalp för flera generationer sedan, är det arbete den personal som tjänstgjort utfört. Konduktörer, lokförare, stinsar, biljettförsäljare etc har alla alltid varit serviceinriktade, trevliga, effektiva, vänliga, tålmodiga, hjälpsamma och på senare år så långt det står i deras makt kompenserat för företagens och politikernas ointresse för passagerares behov och önskemål i övrigt.
Att SJ nu enligt artikel i Expressen från en artikel i Sydsvenskan väljer att säga upp drösvis av dessa människor som räddat ansiktet på företaget gång efter gång ger mig en förbryllande känsla av att det någonstans i organisationsleden finns ett ointresse av att faktiskt överhuvudtaget bedriva järnvägstrafik, trots att SJ-chefen talar för motsatsen:
SJ-chefen säger sig likväl vara full av tillförsikt inför framtiden. SJ går med stabil vinst, är lågt belånat och har tagit flera viktiga investeringsbeslut.
Dessutom tänker SJ rusta upp hela sin SJ2000-flotta för att befästa sin tätposition inom fjärrtrafiken.
Men flera orosmoln hopar sig på SJ:s himmel. Omsättningen har ökat, men punktligheten, resandet och vinsten har minskat. Dessutom har SJ förlorat flera viktiga upphandlingar.
Omsättningen ökar, människor vill resa med tåg. Det är bekvämt. Det är ofta gott om utrymme vid och kring sittplatserna, det finns i de flesta fall fungerande toaletter, det är rökfritt, hyggligt varmt och ofta rimligt luftkonditionerat om somrarna, åtminstone så länge tågen inte av en eller annan orsak blir stående längs linjen någonstans. Järnvägsstationerna ligger ofta bra till i samhällena, lätt tillgängliga med både lokaltrafik och andra färdmedel. Utan incheckning och transit som på flygplatserna räcker det att komma några minuter innan tåget skall gå, och ibland händer det till och med att stationen är smått bemannad och där kan finnas ett öppet café som komplement till Pressbyråns utbud.
Det är bekvämt, ett miljövänligt, tryggt sätt att komma fram – när det fungerar. När tågen går i tid, växlarna håller, rälsen och vagnarna underhålls, stationerna är bemannade. Då är det lyx. I Sverige i dag är det ett lotteri,och som i alla lotterier är det resurserna förlorarna investerat som betalas ut till vinnarna.
Jag kom att befinna mig i en av tre grupper kvinnor som fick till uppgift att med hjälp av olika artefakter – en per grupp – illustrera ett koncept. En intressant övning, instant gruppkänsla som ofta när gruppen får en tydlig uppgift.
Efteråt pratade vi igenom processen, hur vi tänkt, hur vi reflekterat, om någon klivit fram som ledare, om alla bidragit, om arbetet skettstegvis, organiskt eller…. Ja, ni vet, inte sant? Vem i gruppen hade tagit emot artefakten? Hade hon därmed getts ett initialt initiativ, slagit an en ton eller var det bara en gest utan betydande betydelse?
Och sedan kom genusfrågan upp – om det varit en man med i gruppen, och han hade varit den som tagit emot artefakten, hade det gjort skillnad? Och jag noterade intresserad att dels var det ett flertal av de deltagande som spontant tänkte sig att det skulle gjort skillnad, dels gav uttryck för en omedelbar handlingsberedskap om utifall att den hypotetiske mannen skulle ge uttryck för ‘lilla gumman’-attityd. Samtidigt som samma personer uttryckte att genus inte gör någon skillnad.
Jag drar ingen slutsats, men konstaterar att det är intressant att reflektera över vilka effekter dessa farhågor och denna handlingsberedskap kan ge i mellanmänskliga interaktioner.
Nej. Hur det gick till när den graviditet som kvinnan önskar avbryta uppstod är inte en relevant frågeställning i sammanhanget. Hur hennes familjesituation ser ut är inte heller en relevant frågeställning. Huruvida hon fattar beslutet efter ett fostervattensprov, ett ultraljud eller någon annan undersökning är inte relevant. Inte heller hur hennes socioekonomiska situation ser ut, hur hennes bildningsbakgrund ser ut, vilken position på arbetsmarknaden hon har. Hennes sexuella preferenser är fullständigt irrelevanta. Inte heller hennes klädstil, religion, kultur eller livsval i någon annan aspekt är det minsta relevant. Det angår helt enkelt ingen annan än henne själv, i sammanhanget.
Att aborten utförs av utbildad, kunnig och respektful personal i steril, välutrustad miljö under kontroll från vederbörliga myndigheter, att hennes medicinska situation följs upp och hon erbjuds stöd och rådgivning efteråt, samt att hon fullt ut kan lita på sekretessen, oavsett om hon är sjutton eller fyrtiosju, oavsett var i landet hon bor, är relevant. Att det är hon som avgör huruvida aborten skall utföras eller inte är relevant. Att hon har samma rättigheter oavsett var i landet hon bor är relevant. Oavsett vem hennes gynekolog är. Oavsett vilken barnmorska hon vänder sig till, oavsett vilken kurator hon möter. Oavsett vilken samhällsklass hon tillhör. Oavsett om hon har pengar eller inte.
Att hon bemöts med exakt samma respekt före, under och efter aborten som alla andra människor är relevant.
You're no different to me 