Jag önskar jag visste mer om kemi

ty om jag gjort det hade jag kanske förstått det han förklarar. Det är coolt att han använder en svart tavla, och det är hur coolt som helst med kritor i flera färger. Det är ännu coolare att han verkar prata om hur man inte bara kan producera el på ett miljövänligt sätt, utan hur man kan lagra den producerade elen på ett miljövänligt och långsiktigt hållbart sätt.

Tror jag. Jag tappar bort mig ungefär när han börjar rita elektroner som verkar hoppa iväg, eller möjligen emellan.

Kemi tycks mig vara ett annat namn för magi. I kemisalen händer fantastiska saker, och inte bara det: De som vistas där och rör sig hemvant mellan provrör och brännare, dragskåp och bägare med magiska, glimrande substanser i lär sig tolka och använda de hemliga formler som beskriver hur själva magin går till.

Jag litar på att här finns läsare som förstår vad han pratar om. Själv är jag stillsamt imponerad och glad åt att det finns människor som kan mer än jag.

Annonser

Uppenbarelser

Så står jag här igen, inför en människa som ”sett ljuset” och med ett överseende leende tittar på mig och konstaterar ‘hur svårt det är att ta till sig insikter fast människan ju uttryckt sig så tydligt!’ När man befinner sig i det där nyfrälsta stadiet är det tydligen väldigt svårt att ta till sig att de samband man själv tycker sig ha skådat i sin uppenbarelse inte är lika tydliga för alla, och väldigt lätt att ta det som provokation när man blir ombedd att förtydliga sig. Till slut blir jag, som vanligt i sammanhang som dessa, avfärdad med ett överlägset konstaterande om att jag ‘nog inte vill förstå’

Vilket egentligen är det som förbryllar mig mest. Om jag inte ville förstå, varför skulle jag då fråga? Om jag inte ville försöka få syn på vilka samband det är personen tycker sig ha sett, skulle jag då göra mig besväret att be om förtydliganden?

Vet ni, jag tror egentligen inte det handlar om att övertyga. Jag tror det handlar om att söka bekräftelse, och när man upptäcker att den gemensamma tanken där man ville mötas inte finns avfärdar man för att slippa bli avfärdad.

Jag har fortfarande inte aning om vad det var h*n faktiskt ville förmedla om sin uppenbarelse, men det kan jag leva med.

.

Att köpa och att sälja

Det finns två sätt att göra affärer, skriver Seth Godin.

Somliga saker, som vattenflaskor, flygbiljetter och tuggummi, köps. Varorna görs tillgängliga, och så inväntar man tålmodigt att köparen kommer och bestämmer sig för att köpa.

Andra saker, som bilar, annonsplatser i veckotidningar och livförsäkringar säljs. Finns ingen försäljare på plats, om ingen marknadsför produkten eller varorna, händer ingenting alls.

Jag är alldeles säker på att det inte bara är begrepp som entreprenörskap och entreprenöriellt lärande som får mig att genast associera Godins reflektion till skolan, trots att de naturligtvis också spelar in. Det som främst dök upp i mitt sinne var retoriken som likställer eleven med en kund. Och jag funderar – om eleven är kund, vilken roll har läraren?

Blir läraren butiksbiträdet vars uppgift är att fylla på hyllorna, ställa upp varorna lockande och sedan hoppas att något faller kunden i smaken? Eller är läraren säljaren, som med ett förtroendeingivande patos skall pitcha kunskapen och övertyga kunden om att just denna kunskap är den som skulle passa kunden precis bäst, väl medveten om att en nöjd kund återvänder?

Jag vet inte, ingen av rollerna verkar riktigt passa in i sammanhanget, tycker jag. Fattas det inte en och annan tämligen betydelsefull aspekt för att metaforen skall fungera, eller är det jag som inte ser dessa aspekter?

Ett inlägg till om lärarlöner

 lärare är inget drömyrke för dagens unga.

Bara tre av tio är över huvudtaget intresserade av yrket, enligt en undersökning från Lärarförbundet.

– Lönen påverkar. Det är inte det enda som avgör. Men det betyder definitivt en hel del och det är

kommunernas ansvar nu, säger utbildningsminister Jan Björklund (FP) […]

Enligt honom måste det till en ändring.

– Det är klart att alla yrkesgrupper vill ha högre lön. Men det som skiljer är ju nu att det är så uppenbart att läraryrket har för låg attraktionskraft och de låga lönerna är en del av problemet.

Aftonbladets artikel om lärarlönerna väcker liv i diskussionen om lärares löner igen. Lärare har stort ansvar, lärare har investerat både tid och pengar i en lång utbildning (lika lång som ingenjörer, argumenteras ofta), lärare har, trots sommarlovet, rätt ruttna arbetstider och i många av de kommunala skolorna rätt ruttna arbetsmiljöer också. Det är inte bara eleverna som lider när klassrummen är fula, och långt ifrån alla lärare har hyggliga arbetsplatser i sina arbetsrum (alla har inte arbetsrum heller) .

Det har inte alltid varit så, understryker Aftonbladet. På 60-talet, när de flesta lärare var statstjänstemän i stället för kommunalarbetare som idag, såg det annorlunda ut:

I slutet av 1960-talet tyckte riksdagsledamöterna att de skulle sätta sitt arvode efter adjunktens.

Det vill säga den nuvarande gymnasielärarens.

Men i dag har riksdagsmannen Andreas Carlson (KD), 24, ett grundarvode på 56 000 kronor före skatt.

Dubbelt så mycket om man jämför med merparten av lärarna som jobbar i grundskolan eller på gymnasiet.

– Det viktigaste är att fokusera på att lärarna får upp sin lön. Det är bra att ni uppmärksammar det här, säger Andreas Carlson.

Ja, det låter ju bra, visst gör det? Frågan är bara – vem ska betala? Skolornas huvudmän och lärarnas arbetsgivare är i de flesta fall kommunerna. Redan idag, med den beskedliga lärarlönenivån som råder, är skolan en av de tyngsta utgiftsposterna i de flesta kommuners budget. Är det sannolikt att de, utan vidare, går med att ytterligare öka på denna? Jag är skeptiskt, och Ekonomistas förklarade för knappt ett halvår sedan hur det kan komma sig att det är osannolikt att kommunerna kommer att höja lärarlönerna till något som ens ligger i närheten av de nivåer som nämns i debatten.

Ja, lärare har uselt betalt, men det beror inte på att det ligger högar med guld och bara väntar på att fördelas. Lärarlönerna måste höjas, innan de duktiga lärarna får tummen ur och upptäcker att även de faktiskt kan finna bättre betalda jobb i andra länder, även inom EU, och överger det sjunkande skeppet; men frågan måste besvaras – VEM SKA BETALA?

Ett inlägg om grytstek

Har ni hört den, sägs det, sanna och om inte så helt definitivt sannolika historien om kvinna som, genom att redan från det hon var liten tös hjälpa mamma i köket, lärt sig laga en fantastisk grytstek?

Inte? Oj! Jo, det var såhär:

Kvinnas make älskade just hennes sätt att laga grytstek, så varje månad, den första söndagen i månaden, lagade hon just denna rätt. Barnen älskade den också, och när de växte upp kom de hem med sina respektive just denna söndag för att njuta. Så en dag ringde hennes äldsta dotter upp sin mor och bad om receptet – hennes makes chef skulle komma på middag och hon ville såklart imponera, och vad kunde vara mer imponerande än denna fantastiska rätt? Mamman blev glad, och började förklara hur man lagade rätten. Halvvägs in i receptet förklarade hon:

-Så, nu har du kryddat köttet och förberett grönsakerna. Nu skär du av en bit av köttet, ungefär en halv decimeter, och lägger den biten vid sidan av i grytan.

-Vad sa du? Varför ska jag göra så? Ser det inte trevligare ut med en hel köttbit?

-Nej, så gjorde alltid din mormor, och så har alltid jag gjort!

-Men varför? Jag förstår inte!

Kvinnan upprepade sin förklaring, och fortsatte sen förklara hur rätten skulle lagas. Men dotterns fråga hade fått henne också att börja fundera, så hon ringde upp sin egen mamma och frågade, och fick exakt samma svar som hon gett sin egen dotter.

-Så gjorde alltid din mormor, och så har alltid jag gjort!

Nu var hon riktigt nyfiken, kvinnan, så hon tog och åkte till det vackra och trivsamma äldreboende där hennes egen mormor framlevde sina sista år, och ställde sin fråga.

-Åh, kära du, vilken fråga! Min gryta var för liten, så jag var tvungen att skära av änden på steken och lägga den intill för att få plats med den, log den gamla kvinnan.

Vi gör så, lite till mans, visst gör vi? Skär av en bit av steken utan att reflektera över varför, bara för att så har man alltid gjort. Vi kallar det ibland traditioner, ibland sedvänjor, ibland vedertagen erfarenhet. Men vet ni vad, oavsett vad man kallar det så är det en god idé att då och då stanna upp och ställa sig rumpnissefrågan:

-Voffo gö’ vi på detta vise’?

Ibland blir svaret något helt annat än vi trodde det skulle bli, och vips har vi fått ett nytt perspektiv på saken.

Den viktigaste frågan

Varför?

Sluta aldrig fråga varför.

Frågor på det?