Skärm eller bok, bok eller skärm?

Jag satte för ett par dagar sedan ord på tanken att det finns en tydlig poäng i att lärare i skolan och på andra offentliga platser åtminstone då och då väljer pappersböcker för sitt läsande. Ett inlägg som väckte viss uppmärksamhet i sociala media, men inte för det jag faktiskt avsåg att säga om lärares betydelse som förebilder i läsandet. I stället dundrades det mot att jag förespråkade skärmläsning före pappersläsning, vilket än en gång påminner mig om vikten av ett stringent språkbruk.

I DN utvecklar Emanuel Karlsten en reflektion på snarlikt tema, där han funderar över vilka reaktioner som möter honom då han läser en artikel i sin telefon, respektive då han läser samma artikel i en papperstidning. Ja, till och med vilka reaktioner han möter sig själv med

Jag är pappaledig just nu, vilket är en ständig källa till dåligt samvete för att inte göra tillräckligt. Jag funderar mycket på min mobil­användning och är ibland rädd att min dotter ska uppfatta mobilen som en utväxt på min högerhand. Jag har utgått från att mobilen är ett problem – tills i går.

Då satt vi på golvet i dotterns rum. Vi använde mobilen för att spela musik och hon lekte så bra själv att jag plockade upp en papperstidning. Jag försjönk snabbt i en artikel och efter någon halvminut insåg jag att det där dåliga samvetet jag kunnat få inte alls fanns nu. Dottern trivdes och vi hade en bra stund tillsammans. Den enda skillnaden mot förr var att det jag höll i handen och läste inte var digitalt.

Den enda skillnaden. Formatet. Papper i det ena fallet, digitalt på skärm i det andra. Som skillnaden mellan en pocketbok och en inkunabel om så bunden i halvfranskt band. Att hantera det ena väcker viss vördnad, att hantera det andra ses som något närmast simpelt.

Och likväl handlar det i alla tre fall om just läsning, hyllad eller hånad utifrån betraktarens personliga värdering. Kanske dags att gå vidare från just denna moralism nu?

Genusfarhågor

Jag kom att befinna mig i en av tre grupper kvinnor som fick till uppgift att med hjälp av olika artefakter – en per grupp – illustrera ett koncept. En intressant övning, instant gruppkänsla som ofta när gruppen får en tydlig uppgift.

Efteråt pratade vi igenom processen, hur vi tänkt, hur vi reflekterat, om någon klivit fram som ledare, om alla bidragit, om arbetet skettstegvis, organiskt eller…. Ja, ni vet, inte sant? Vem i gruppen hade tagit emot artefakten? Hade hon därmed getts ett initialt initiativ, slagit an en ton eller var det bara en gest utan betydande betydelse?

Och sedan kom genusfrågan upp – om det varit en man med i gruppen, och han hade varit den som tagit emot artefakten, hade det gjort skillnad? Och jag noterade intresserad att dels var det ett flertal av de deltagande som spontant tänkte sig att det skulle gjort skillnad, dels gav uttryck för en omedelbar handlingsberedskap om utifall att den hypotetiske mannen skulle ge uttryck för ‘lilla gumman’-attityd. Samtidigt som samma personer uttryckte att genus inte gör någon skillnad.

Jag drar ingen slutsats, men konstaterar att det är intressant att reflektera över vilka effekter dessa farhågor och denna handlingsberedskap kan ge i mellanmänskliga interaktioner.

Sociala, hövliga, media

I DN funderar Catia Hultquist kring samtalstonen på den svenska delen av Twitter, och fenomenen hon beskriver känner jag visserligen igen, men inte som generella Twitterfenomen:

Twitter är ett hetsigt sätt att kommunicera och särskilt gynnsamt för den som gillar att skriva spetsiga oneliners. Därför är det inget mysterium att forumet blivit så poppis bland journalister, politiker och andra formuleringsglada opinionsbildare. Men ibland går det lite väl fort i Twitterhockeyn. Hårda puckar svischar fram och tillbaka utan att något egentligen blir sagt. Alltför många har tvingats lära sig den hårda vägen att Twitterkontot inte bara var ett smidigt sätt att skaffa sig nya bekantskaper. Det var också ett lysande sätt att skaffa sig ovänner. Och trots, eller kanske på grund av, mikrobloggens nyvunna folklighet börjar nu en trötthet märkas bland pionjärerna

Jag twittrar både på svenska och engelska, följer en del på båda språken och fenomenen hon beskriver, hur det ”har blivit kallt och hårt och att revirmarkerandet tagit över” ser jag också, men bara i den svenska sfären. Det är inte ovanligt att någon t ex försöker presentera sig genom att redan i sin fjortonde tweet eller så gå till frontalangrepp mot någon med många följare, kanske i avsikt att bli sedd av dennes många följare och därmed uppmärksammad själv.

I den globala sfären hålls, såvitt jag ser och möter åtminstone, däremot fortfarande en hövlig och civiliserad samtalston oavsett ämne. Det är rätt skönt.

Jag reflekterade över detta i en tweet tidigare i dag, och fick föga oväntat bland annat kommentarer om att det är olika vad som ses som hövligt och ohövligt, om att mottagaren skall se förbi tonen och höra på vad som sägs, och att det är mottagaren som bär ansvaret för att vara tolerant mot drullar, men också igenkännande reflektioner kring vad som ligger till grund för denna oartiga attityd.

Hövlighet tycks ibland uppfattas som en prestigeförlust, som om det vore den underordnades roll medan bufflighet vore den överordnades. Jag vet inte hur det kan komma sig, det har kanske långa historiska rötter, men det är bekymmersamt.

Hövlighet handlar inte om att stå med mössan i handen, skrapa generad med foten och känna sig bortkommen. Det är ju tvärtom ett sätt att i handling och bemötande visa den andre respekt, att mötas och bygga en för alla inblandade fruktbar relation, tillfällig eller bestående, oavsett inbördes verkliga eller inbillade positioner.

Att bemöta någon hövligt, rakt och tydligt, ärligt och ibland i mothugg, men hövligt, är ett sätt att tala om att man är en civiliserad person som önskar fortsätta relationen. Det gäller privat, det gäller socialt, det gäller i styrelserum och i konseljer. Överallt. Även på Twitter.

Eller tar jag fel?

Känslan av att kunna påverka saker

Expressen publicerar en artikel om en man som beskrivs som ”en tidigare så kallad näthatare”. Han får förklara hur han anser att de han gett sig på har förtjänade det, och berättar att det känns nästan skönt att ha gått vidare och lämnat ‘det där’.

Men det intressanta i artikeln är mannens motivering:

Man fick en känsla av att man kunde påverka saker, att man hade en makt som vanliga människor normalt inte har

I mina ögon låter det som om personen upplever sig i praktiken maktlös, upplever sig vara utan såväl makt som medel att påverka världen omkring sig eller ens sin egen situation i nämnvärd omfattning. En person som vill påverka men inte vet hur, som frustreras över att andra tycks veta och kunna, över att andra blir sedda och uppmärksammade medan personen själv förblir obemärkt.

Jag kan så klart ta helt fel, men om jag inte gör det så tycks det som att en av de viktigare nycklarna för att komma till rätta med de ‘så kallade näthatarna’ är just att lära människor vad och hur var och en faktiskt kan påverka såväl omvärld som sin egen livssituation. Även om man inte kan få allt som man vill genom ett magiskt trollslag, och även om man inte kan få andra människor att dansa efter ens pipa precis i den takt och med de steg man önskar så har den som vet hur oändligt mycket större makt och möjligheter att påverka än den som bara kan tjuta nej nej nej men som, likt ett trotsigt barn, inte kan sätta ord på vad hen vill i stället.

Bildning, ett begrepp som i många delar av vårt land betraktas med skepsis, ibland rent av med förakt, kan det vara en del av lösningen? Är i så fall bildningsföraktet en av rötterna till problemet?

Eller är jag än en gång helt fel på det?

#folkbildning och livssituationen i #fbchatt

I morgon är det onsdag igen, och därmed dags för #fbchatt klockan 20.00 till 21.00. Förra veckan inledde vi temat syften med statsbidrag, då vi pratade om hur folkbildning arbetar med att stärka och stödja demokrati. Den här veckan är det dags att titta närmare på det andra syftet med statens bidrag:

att bidra till att göra det möjligt för människor att påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen (genom t ex politiskt, fackligt, kulturellt eller annat ideellt arbete),

Vi hör människor uttrycka att världen blir kallare och hårdare, arbetslösheten är hög, sjukskrivna hamnar i den fruktade Fas3 och utförsäkras, människor får gå från gård och grund för att de inte längre har möjlighet att försörja sig, klimatet och miljön förändras framför våra ögon. Polarisar smälter, havsyta stiger, oavsett om det går fortare eller lite långsammare än man förutsatt stiger den obönhörligen.

Det är lätt att bli förtvivlad, rent av lamslagen inför allt detta oerhörda, att känna sig såväl liten som obetydlig och utan möjlighet att påverka.

Kan man som liten enskild människa verkligen göra något för att påverka det som händer? Kan man göra något för att påverka världen? Miljön? Klimatet? Sin egen situation? Trots att man varken är kändis, stjärna eller betydelsefull politiker? Hur gör man då? Måste man gå med i en förening, ett politisk parti, en grupp och anpassa sig efter en hel uppsättning värderingar? Eller kan man göra något som individ?

Frågorna hopar sig.

Hur arbetar vi med att ge människor större möjlighet att hitta svaren, vägarna och verktygen de behöver för att kunna ta del av alla de olika möjligheter att påverka som faktiskt står till buds? Om det pratar vi i #fbchatt sista onsdagen i januari.

Välkomna!

Den chica mångfalden

I ett samtal kring hur frustrerande det kan vara att som enskild individ uppleva att man blir bedömd och bemött utifrån hur andra personer i en grupp man är associerad med uppför sig beskrivs plötsligt upplevelsen av hur människors sätt att se på en individ förändras när det blir känt att individen har en viss diagnos, en viss sexuell läggning eller en viss kulturell tillhörighet som ‘chic mångfald’. Mitt equilibrium rubbas, och hamnar än mer ur balans när jag får ett förtydligande som beskriver hur ‘de här personerna’ (dvs jag, den udda, den avvikande) i sammanhang där mångfald betraktas som symboler på kvalitét betraktas som troféer blir jag än mer provocerad.

Yes, I said it. Jag blir provocerad.

Kränkt? Nej. Men provocerad.

Inte å mina egna vägnar. Jag är snart hundra år gammal och har utgjort ett pittoreskt inslag i sammanhanget ungefär hela mitt liv. Jag kan leva med det. Jag har försökt passa in, jag har försökt släta ut, slipa av kanter, härma efter, anpassa mig, tyda normer jag inte ser, tolka koder jag inte känner till. Det kostar mer än det smakar, och jag har nått en punkt där jag struntar i det. Jag är den jag är.

Men för alla människor, unga som gamla, som kämpar med att försöka vara som alla andra, försöka passa in, försöka omforma sig själva, dölja sin diagnos, sin sexualla läggning, sin udda hobby, sin nördiga sida, sin osäkerhet, sin rädsla att bli ställd utanför. För er skull, fantastiska människor, blir jag förbaskat provocerad av att den smärta, den plåga och den skräck det kan innebära att känna att hur man än försöker så kommer man aldrig att kunna vara ‘som de som är normala’ reduceras till något så förminskande och nedlåtande som ‘chic mångfald’. Som vore det en position man intar för att framstå som intressant, för att göra sig viktig eller få uppmärksamhet.

Till er, fantastiska människor, vill jag säga att det blir bättre. Det finns stöd, det finns hjälp, det finns människor att prata med, människor som varken kommer att försöka förminska er eller skratta åt er.

Det blir bättre. Jag lovar.

.

Efter moget övervägande avstår jag av hänsyn till hen jag pratade med om saken att länka till den plats där samtalet ägde rum.

Dags att gå?

I dag hände det. Jag fick den första impulsen, den första känslan av att det kanske är dags att hoppa av allt det här med skoldebatt, kanske lämna skolvärlden helt och hållet bakom mig. Att lägga ner mina vapen, kliva ner från barrikaden och gå min väg.

Det som utlöste den var inte lönen, inte dokumentationen, inte elevers bristande förkunskaper, inte styrdokumenten eller någon annan av de aspekter som ofta lyfts som orsaker. Det var i stället att höra ännu en person som tycks befinna sig i undervisande ställning säga, rent ut, att hen inte är mycket för vetande och forskning, utan föredrar att hävda sitt eget tyckande.

Jag betraktar fascinerad min egen plötsliga impuls. Var kom den ifrån? Jag har ju hört det här hundratals gånger tidigare, det är inget nytt?  Jag vet ju att hen sannolikt har goda intentioner i sitt hållningssätt, och att det gäller de som väljer att instämma med hens uttalande också. Jag vet att hen inte alls menar illa med att begränsa elevernas möjligheter genom att gömma nycklarna de borde få med sig och låta dem leta på vinst och förlust i stället för att ens tala om ifall det är fågel, fisk eller mittemellan. Hens avsikt med att låtsas att de är på rätt spår trots att de tröttnat, tappat intresse för jakten eftersom den inte leder någonstans och i stället ägnar sig åt något helt annat är välmenande, hen menar sig kanske rent av uppmuntra elevernas egen nyfikenhet.

I föraktet mot vetenskap och forskning ligger ett lika stort förakt mot eleverna, en attityd av att de inte kan hantera de där stora frågorna, att de inte ska bry sina söta små huvuden med sånt som de ändå inte förstår utan fokusera på sina oskyldiga små intressen. Skolans uppgift att öppna nya möjligheter, ge eleverna nycklar till nya dörrar, dörrar de inte ens visste fanns, och visa dem att de faktisk kan lära sig mer än de någonsin drömde om att kunna, sopas in under en våt, kvävande filt av välmenande beskydd.

Det gör mig förtvivlad, och arg… och har man sett, impulsen att hoppa av gick över. Jag blir kvar på barrikaden ett tag till.

Men den här dagen är ändå värd att notera. Den första impulsen. Den första känslan av tvivel. Den första tanken på att kanske ändå är striden fåfäng. Den är värd att dokumentera för att så småningom få en bild av vad som leder till vad.

Fåfängans marknad

I Expressen koketterar en Peter Cornell fåfängt med ett lite lagom klädsamt förakt mot det han kallar ”Galna narcissistsjukan” som nu till hans ohöljda förfäran drabbat även personer ”som man tidigare trodde immuna: kloka och rejäla ledande kvinnor i arbetarrörelsen”

Han exemplifierar detta förfärande förfall hos de fd rejäla kvinnorna så att vi alla skall förstå och uppröras med ett citat ur biografin Margot, författad av Bengt Ohlsson:

”Ibland har hon jeans, ibland är hon barfota. Ibland är tånaglarna nymålade och djupröda.”

Kära nån! Nymålade naglar? På en politiker? Vart är världen på väg?

Visst kan man tycka det är lite gulligt med denna koketta upprördhet över bagateller, men samtidigt är det bekymmersamt med en så trång och snäv norm.

Språkligheter

.

Eftersom jag vet att den som utsatts för ännu ett påhopp är alltför mild och vänlig för att säga det själv så låter jag Lily Allen formulera det som behöver sägas:

Look inside,Look inside your tiny mind

Now look a bit harder

Cause we’re so uninspired,

so sick and tired of all the

hatred you harbor

I vägen

Detta är inte mina katter, men jag vet precis hur detta känns. Mitt skrivbord är alldeles för litet för att två katter och min dator ska få plats på den. Det är anledningen till att jag ibland sitter vid mitt skrivbord med datorn i knät. Mina saker är i vägen för dem.