Vad är det för en dag?

Det är den dagen när vi dricker juice och mineralvatten ur champangeglas i den vackra foajen på Malmö Opera. Den dagen när spellistan jag förberett äntligen får se dagens ljus. Dagen när vi bygger Fairy-grön tårta, och hon får många presenter. Dagen när Jennelie fyller år, helt enkelt.

Hurra!

image

Annonser

Alternativet till fri abort

Alternativet till fri abort är inte söta, knubbiga skrattande små barn.

Alternativet är bakgårdsaborter under ohygieniska förhållanden utan möjligheter till eftervård, femtonåringar som dör av blodförgiftning, unga mödrar som förblöder av desperata fosterfördrivningsförsök eftersom de inte orkar med ännu ett barn, begåvade, intellektuella, inspirerande, inspirerade unga kvinnor som avbryter sina utbildningar i förväg eftersom de inte klarar att gå i skolan och ta hand om ett spädbarn eller två på samma gång.

Abort är ingen preventivmetod – tvärtom. Ordet preventiv betyder förebyggande, och preventivmetoder är metoder som används för att förebygga ohanterliga graviditeter, och därmed för att förebygga aborter. (När vi ändå är inne på ämnet: jag rekommenderar kondom, det förebygger inte bara graviditeter utan också en del andra oönskade konsekvenser av den glädje och det välmående som sex medför, men var och en bör välja den metod som passar en själv och de omständigheter man befinner sig i bäst)

Abort är i de flesta fall en desperat lösning på en desperat situation. Ingen fattar lättvindligt ett beslut om att göra abort, ingen går oberörd därifrån, och ingen skall dömas för att de gjort valet. Det är ett livsomvälvande val, ofta förknippat med såväl sorg som kroppsliga konsekvenser. Den flicka, den kvinna, den människa som väljer att göra abort behöver vårt stöd, vår kärlek och vår förståelse.

Hur var det nu han sa? Den som är utan synd kastar första stenen.

Jag kastar inga stenar. Gör du?

Du kan väl ta ett skämt?

Ni vet hur det kan vara. Man menar inget illa. Man vill liksom bara öka på sitt sociala kapital lite, få lite positiv uppmärksamhet, visa sig lite vitsig, snabbtänkt och intelligent och så slänger man ur sig den där snabba onelinern man precis kom på – eller hörde någon annan med lite status slänga ur sig.

Och det funkar. Man får skratten med sig. Man får blickarna som bekräftar att skämtet gick hem.

Wow!

Men. Ja, det är klart det finns ett men. Den där glädjedödaren, ni vet. Den som inte skrattar. Den som antingen är så politiskt korrekt så det blir larvigt, eller kanske rent av tar illa vid sig av t ex en liten oskyldig tillspetsad formuleringen om hur man åt en negerboll till eftermiddagskaffet, kanske för att hen upplevde att skämtet i någon mån kunde tolkas som att det skett på personens bekostnad. Kanske är hen till och med är så jobbig att hen kommenterar på skämtet. På ett sånt sätt att luften går ur det.

Då har man ett val.

Det är lätt hänt att man känner den där nyvunna statusvinsten vittra sönder. Kanske blir man lite irriterad, och slänger ur sig något om ‘men herregud, du kan väl ta ett skämt?’ och kanske, om det vill sig riktigt väl får man ännu ett litet skratt, möter en bekräftande blick och får den där trevliga varma känslan av att man är en i gruppen.

Man kan också helt enkelt ignorera kommentarerna från glädjedödare, låtsas att man inte hörde eller att det aldrig sades. Man slipper riskera att tappa ansiktet inför gruppen om man gör det, och det är rätt skönt.

Men man kan också be om ursäkt för sin klumpighet, och tänka sig för nästa gång. Det är ett alternativ som ger mindre direkt belöning, och känslan av att ha gjort bort sig, och dessutom erkänt det, är inte alls så trevlig.

Men i många sammanhang, och i ett lite längre perspektiv kan det vara så att alternativ tre ändå lönar sig bäst. Det är åtminstone alltid värt att tänka över.

Min lyckliga stjärna

Någon berättade för mig att man vet om man tittar på en planet eller en stjärna helt enkelt för att stjärnor tindrar och glittrar medan planeter lyser med ett stadigt sken, som månen fast mindre. Varför det är så har jag inte riktigt luskat ut ännu, men jag gläds åt att veta detta och känner mig genast mer astronomiskt orienterad*

Det var inte alls det jag tänkte prata om, men jag tänkte att det kanske är kul att veta.

I själva verket tänkte jag prata om något helt annat:

Jag, som är född under en vandrande stjärna, glömmer ibland att andra kan tillbringa tillvaron på ett mindre kringirrande sätt, och vara rätt nöjda med det. Det tycks mig fascinerande på ett exotiskt sätt, att man kan trivas bäst när man kan avgränsa sin tillvaro till ett geografiskt mycket begränsat område, helt utan att känna sig vare sig instängd eller begränsad. Jag anar att de människor som har den förmågan ser världen i ett helt annat ljus än jag ser den, och jag jobbar på att behärska min impuls att fråga ut dem för att försöka få en skymt av deras perspektiv.

Människor är rent generellt ett grundligt fascinerande släkte – så inbördes olika, med så olika önskemål, behov och sätt att tänka, agera, reagera och se på världen. Tack vare detta inte bara kan människor leva överallt på jorden, utan också trivas i alla olika slags miljöer. Och tack vare detta utvecklas och förändras de mänskliga samhällena hela tiden, ofta i förutsägbara, regelbundna mönster men rätt som det är i en helt oförutsedd riktning (att man i efterhand kan se vad som ledde till det som ledde till som ledde till betyder inte att det gick att se i förväg, med det man visste då)

Ja, det var ungefär allt jag har att säga om saken i kväll. Jag tror jag kommer återkomma till ämnet.

.

.

*via det utvidgade lärarkollegiet på Twitter lär jag mig att ”planets reflect light and shine, stars shine producing its own light, a twinkling light” och känner mig ännu mer astronomiskt orienterad. Tack!

Google+ smyger sig på dig

Google+ har tagit lite från Facebook, lite Twitter, lite av andra populära sociala media. De har tagit alla dina g-mail, alla dina sökningar på google, allt du gillar, allt du delar, all information du lägger upp om dig själv, allt du berättat för dem – och låt oss vara ärliga, du berättar mer för Google än du berättar för din fru, eller make – och blandar alltihopa i en gryta, kokar ihop det och häller upp det på Androidplattformen. Och utifrån all den här informationen om dig, och utifrån lika mycket information om andra människor, ger Google+ dig förslag på människor du, utifrån ditt onlineagerande, har glädje av att träffa.

.

.

Jo, jag kan förstå att det låter skrämmande, som att vi lagt hela våra jag i händerna på en organisation som visserligen har som måtto att inte vara elak, men ändå är stor och mäktig, inflytelserik och världsomspännande.

Men håll i minnet att du bara får förslag på människor parametrarna indikerar att du skulle ha glädje av att känna. Du väljer själv om du vill ta kontakten eller låta bli. Det avgörande steget är ditt. Bara ditt.

Gruppdynamiska funderingar

Varje lärare vet hur stor betydelse varje enskild gruppmedlems närvaro eller frånvaro har för gruppdynamiken. En klass agerar och reagerar plötsligt på ett helt annat sätt, stämningen i klassrummet blir annorlunda och man kan känna förändringen i luften.

Det är ingen skillnad i andra grupper. Om en viktigt medlem försvinner förändras dynamiken drastiskt, tyngdpunkten förskjuts och ibland kan det ta lång tid innan jämnviktsläget hittas igen. Under tiden flyter saker och ting omkring, det kan bli riktigt kaotiskt och stämningen kan sjunka lågt medan gruppmedlemmarna söker sina nya positioner gentemot varandra. För den som följt gruppen ett tag kan det som händer vara tydligt och synligt, men för den som kommer ny är det annorlunda. Det är lätt att tolka situationen som att det är man själv, som nykomling, som är orsak till kaoset.

Och det är ingen lätt situation att hantera.

Har man otur börjar andra i gruppen tänka något liknande. Det kan, om det vill sig illa, urarta till mobbningsituationer, trots att ingen inblandad egentligen är en dålig människa. Jag tror att det enda man kan göra för att vända situationen, om det börjar gå fel, är att kommunicera. Prata med varandra, berätta hur saker och ting upplevs. Det finns inga garantier att det fungerar, men det ökar definitivt chansen.

Diagnoser och individer

Nattens Bibliotek skriver om den glädje och lättnad som ligger i att slutligen få sin diagnos när man under en lång tid känt att något inte stämmer. Hon skriver om ”Dyslexi, ADHD. Bipolär. Tourettes. Hjärnskada.” men kunde lika gärna skriva om MS, diabetes, reumatism. Diagnoser på symptom man måste förhålla sig till hela livet, ofta inrätta sig liv utifrån. Diagnoser som öppnar en dörr av information, av andras erfarenheter att ta del av, av förklaringar och möjligheter att få hjälp att underlätta vardagen och livet. Diagnoser som kan utgöra skillnaden mellan ett gott liv och ett miserabelt liv.

Det är bara en liten skillnad på de diagnoser Nattens Bibliotek radar upp och de jag la till. Omgivningens reaktion. Ingen skulle väl få för sig att säga något i stil med det McDanne skriver i en kommentar till hennes inlägg

Om vi ökade förståelsen, för att vi alla är individer, så skulle färre behöva få en diagnos

i en diskussion om reumatism eller MS? Ändå är dessa åsikter lika vanliga som maskrosor om sommaren i diskussioner om t ex dyslexi eller Tourettes. Det finns fortfarande en anda av att den diagnostiserade i själva verket är lat, ovillig, lite dum kanske, och skulle klara av det som är problematiskt bara h*n skärpte sig, la manken till, ryckte upp sig, tog sig i kragen. Ett skuldbeläggande som gör situationen mångdubbelt tyngre att bära för den diagnostiserade.

Och det är beklagligt.