Förförståelsens förväntningar

Vi pratar mycket om kontext och sammanhang, om hur stor skillnad förförståelsen gör för förståelsen när vi stöter på något vi inte stött på tidigare. Det kan gälla skönlitterär text, andragradsekvationer, kulturella fenomen, språk, möten, resvägar eller många andra fenomen.

Inte minst instruktioner.

Vi pratade om det tidigare i dag. Det är frustrerande att formulera instruktioner, hur glasklara formuleringarna än tycks vara kommer vi aldrig någonsin undan det faktum att varje person som tar del av dem är påverkad av hur formuleringarna använts tidigare. Tider och datum t ex kan tolkas bokstavligt eller mer flexibelt beroende på hur de använts tidigare, utrustningslistor kan upplevas som goda råd, absoluta eller vänliga rekommendationer, läsanvisningar tolkas som just läsanvisningar, men lika gärna som en information om vad som kommer att gås igenom, eller vad som kan användas för att kolla upp de delar av lektionen eller föreläsningen som missades i efterhand.

Inte för att den som läser instruktionerna är korkad eller obegåvad, utan för att hens tidigare erfarenheter lärt hen att det är så datum, utrustningslistor etc bör tolkas.

Vi vinner på att vara lika medvetna om förförståelsens betydelse för förståelsen när vi formulerar instruktioner som när vi förbereder en genomgång eller en lektion. Allt blir lite enklare så.

Annonser

Morrica som läsare

Jag är en kommunicerande läsare.

Nej, inte med omvärlden just när jag läser, då är jag en världsfrånvänd läsare som kan bli passivaggressivt irriterad när någon kommer och stör mig. Jag säger inte något om saken, både för att min erfarenhet är den att det tar mindre tid att låta personen framföra sitt ärende än att förklara att hen stör mig, lyssna på hens förklaringar om att hen inte kunde veta och inte menade och dessutom bara ville ha min uppmärksamhet ett ögonblick och för att jag egentligen inte blir arg, bara avbruten. Förlåt, jag tycker om er, och ni är viktiga, men jag behöver min eremit-läsning för att behålla mitt mentala equilibrium.

Men med texten. Jag stryker under formuleringar som talar till mig direkt, som öppnar nya perspektiv, som får mig att höja ögonbrynen, som formulerar de tankar jag inte riktigt fått grepp om, som får mig att önska att det var jag som lyckats formulera mig så väl. Ibland ser jag dessa understrukna formuleringar dyka upp i mitt eget språk. Inte alltid, men ibland. Ibland dyker de sannolikt upp utan att jag är medveten om att de finns understrukna någonstans i en bokhylla.

2015/01/img_1072.jpg

Genom dessa understrykningar kommunicerar jag också med bokens framtida läsare, kanske jag själv i en framtida version med erfarenheter jag i dag inte vet något om, kanske någon annan, vem det nu är  – nästa gång boken läses vet läsaren att just de understrukna raderna fångat min uppmärksamhet.

Vi lever i dag i en värld där böcker inte automatiskt innebär papper. Och jag är barnsligt förtjust i digitala böcker, det är underbart att kunna bära med sig motsvarande resväskor i skönlitteratur, att ha referenslitteraturen tillgänglig trots att pappersutgåvan ibland väger flera kilo och är smått otymplig att läsa i.

Och när jag läser i Kindle, som jag gärna och ofta gör, får jag dessutom del av andras understrykningar. Formuleringar och avsnitt många strukit under markeras diskret med en streckad linje.

2015/01/img_1067.png

Ser ni? Hör ni hur andra som läst boken viskar tyst de rader som fångat deras öga och tanke? Hör ni hur de viskar till oss som läser nu ‘jag har också varit här, och min tanke är fortfarande kvar’, känner ni hur nära de är? Vi kan ana dem, nästan se dem, för ett ögonblick nästan mötas över tid och rum.

Magiskt!

… inte teknikfientlig men…

Ännu en gång höjs en åldrande stämma mot dagens ohemula bruk av dessa smarta telefoner dagens vardag dräller av. Jag misstänker, utifrån bilden och argumentationsstilen, att Expressens Jimmy Fredriksson tillhör samma generation som jag gör, och som många av oss inleder han med att deklarera hur han vill

understryka att jag inte är teknikfientlig i något avseende – snarare tvärtom. Men…

ty givetvis finns där ett sådant där litet förargligt men i slutet, och i Fredrikssons fall ser det ut ungefär såhär:

 

Fredriksson är lika frustrerad, irriterad, ja, rent av provocerad av dessa praktiska kommunikationsverktyg som ju förekommer i snart var människas ficka som många av mina generationskamrater, och han uttrycker det i princip likadant:

Smartphonen skapar klyftor mellan människor och dödar effektivt all mun till mun-kommunikation.

Det som irriterar mig mest, och så var det direkt från början, är att ett mobilsamtal alltid går före ett mänskligt samtal.

Som så ofta sker ger Fredriksson i sin formulering ett intryck av att samtalet i mobilen inte är ett mänskligt samtal. Vad är det då? Personligen har jag hittills aldrig blivit uppringd av något annat än människor, men vi befinner oss onekligen i framtiden, så kanske har Fredriksson, som ju enligt egen utsaga är i princip motsatsen till teknikfientlig, andra erfarenheter? För det är väl inte bara så att han irriterar sig på att tilldelas lägre prioritet än den uppringdes barn/partner/åldrande förälder/vän/kollega/syskon, som söker kontakt med sin anhörige? Skulle han bli lika kränkt om vem-det-nu-är-som-ringer dök upp i egen hög person och påkallade uppmärksamhet?

En mobil som ringer under en kväll på puben får alltid prio ett – det mänskliga samtalet får vänta.

Och det är väl i och för sig inte orimligt att en förälder går ifrån för att säga godnatt till sitt barn, att någon går ifrån ett par ögonblick för att prata lite med sin partner, det är ju så vi gör, vi människor. När vi passerat trotsåldern klarar de flesta av oss att interagera med fler än bara en åt gången, vi har passerat stadiet när vi svartsjukt bevakar just denna interaktion och relation. Vi accepterar att andra kommer med i sammanhanget, att andra ibland behöver vår samtalspartners uppmärksamhet en stund, liksom vi förväntar oss att hen skall acceptera att andra ibland behöver vår uppmärksamhet en stund.

Jag hoppas Fredriksson, och alla de som nickade instämmande när de läste texten i Expressen, når fram till insikten att det inte är mobilen vi pratar med, utan att personen vi pratar med via mobilen är lika mänsklig som hen som befinner sig i samma rum som vi.

Ett huvud gör all skillnad

Detta lilla klipp illustrerar så väl så många olika nivåer av nuet att jag inte kan annat än dela det med er. Håll till godo:

Plötsligt händer det

Och jag påminns, om jag skulle vackla i anden plötsligt, om varför jag försöker att alltid stå redo när det behövs. Jag är inte bäst på att gå med Florence Nightingales lykta, jag är dålig på att lyssna stöttande, sådär fint inkännande, och ofta alltför lösningsfokuserad. Jag vet. Och jag jobbar på saken.

Jag är däremot jätteduktig på att glida från ämnet.

Det som hände var att någon häromdagen, öppet och inför andra, ställde sig bakom mig. Täckte min rygg, stöttade upp min flank, helt enkelt.

Wow! Jag är fortfarande smått tagen, glad, känner omtanken och stödet och lättnaden i att veta att där finns någon. När jag var på väg att backa undan stod någon där och tog över. Det är svårt att förklara i ord hur stort det är, att beskriva hur kraften rinner tillbaka i lemmar och själ, hur ryggraden sträcker ut sig och blicken av sig själv lyfts igen.

Jag är väl medveten om att jag inte är unik. Vi är många som aldrig kunnat ta för givet att någon står där. Som vet hur det är att vara sista länken i kedjan, sista utposten, den utan något kavalleri på väg, belägrade av någon som byter sina trupper till utvilade flera gånger per dygn. Men som också har upplevt känslan när förstärkning kommer, när någon sluter upp, stöttar öppet.

Den gör skillnad, den känslan. Därför backar jag upp när jag kan, stöttar, står bakom, tar över facklan, svänger fanan, drar flak. För att den jag backar upp förtjänar att veta att där står någon och håller flanken, så hen orkar lite till.

Välkomna till #bokchatt på Twitter

Bokcirkeln är det nya svarta, läste jag för inte så länge sedan. Så vad är ett mer naturligt steg än en #bokchatt på Twitter?

En grupp synnerligen trevliga twittrare har pratat om saken ett tag, och nu blir det verklighet:

Den femte juli klockan 15.00 börjar vi med den omskrivna romanen Stoner av John Williams. Vi kommer sannolikt att prata om både innehåll och språk, om vilka förväntningar vi hade innan vi började läsa boken, om karaktärer, om miljö och tid, både tiden boken utspelas i och kanske om tidsflödet i berättelsen. Vi kommer kanske lyfta avsnitt eller scener som gjort särskilt stort intryck på oss, kanske jämföra den med andra böcker eller berättelser vi läst eller sett, kanske dissa boken helt eller lyfta den till skyarna.

Jag tror det blir kul.

Välkomna att vara med, vet ja!

 

Kärlek, sex och sånt

Det här händer ibland: jag blir tillfrågad om relationsråd. Ja, jag vet, vem är jag att… men det ändrar inte faktum, frågan ställs. Och jag svarar. Eftersom frågan ställts från flera håll under den senaste månaden kommer här, sprungna ur iakttagelser av framgångsrika och mindre framgångsrika uppvaktningsritualer:

Morricas råd till den som frågar hur hen skall göra för att inte bara fånga utan också behålla sköna möers och/eller junkrars uppmärksamhet.

Visa dig inte på styva linan. Skryt inte. Tävla inte. Försök inte briljera. Inte ens femåringar är söta om de ständigt springer runt och hojtar ‘titta på mig, titta på mig’.

Ta istället tillfällen att lyfta fram hen i akt. Ge hen utrymme att glänsa, ge hen möjlighet att imponera. Fråga om hen om hens intressen, åsikter, tankar och lyssna på svaren. Visa att du lyssnat.

Vänta inte på tillfället att börja prata om dig själv. Bli inte sur om hen inte frågar om dig och dina intressen.

Var trevlig. Var gärna rolig och skämtsam, men aldrig på hens bekostnad, och inte på någon annans bekostnad heller. Du vet inte i vilken relation hen står till den du kommenterar på. Var hjälpsam och generös, men inte skrytsamt slösaktig.

Var dig själv. Det är fruktansvärt arbetsamt att gå och låtsas vara någon annan, och du kommer förväntas leva upp till den bild av dig själv du ger.

De råd och tips du får i boken the Game gör dig till en skitstövel, och ingen särskilt charmig sådan heller. Läs den för vad den är – en inblick i hur bedragare som önskar förvandla dina pengar till sina, och boostar sitt ego på din bekostnad, lägger upp sin strategi.

Hämnas aldrig. Ingen mö och ingen junker är skyldig dig vare sig uppmärksamhet eller sex, och bitterhet klär ingen.

Och så le lite. Det gör dig vacker.

Lycka till!