Morrica hockeybloggar

Det händer enbart vid högtidliga hockeytillfällen. Detta kan vara premiären.

Jag är uppvuxen i ett sammanhang där hockeyn är självklar. Så självklar att jag inte bara har reglerna lika klara för mig som vore de medfödda, kulturen är lika välbekant den.

Ingendera har den minsta dragning på mig, jag har inte ett uns nostaligsk längtan tillbaka till vare sig eran eller miljön. Sporten som sådan finner jag urtråkig, och kulturen som frodas omkring den ännu tristare. Ordföranden i Kiruna IF sammanfattar det väl i en intervju i Aftonbladet:

Vår sport är maskulin. Man ska ha hög smärttröskel. Man ska inte vara en fjolla eller bög. Det är skällsord i vår idrott.

*gäsp*

Tråkigare blir det inte, i Morricas ögon. Det är en personlig preferens, och jag lägger ingen värdering i andras uppfattning om sporten. Däremot lägger jag värdering i användandet av ord som fjolla, bög och fitta som skällsord. Sånt är bara dåligt, tråkigt, sexistiskt, lågt och ett tecken på bristande bildning. Jag har ingen som helst respekt för sådana sedvänjor.

(Jag har en hel workshop med kreativa invektiv jag kan hålla med kort varsel, hör av er, hockeyklubbar, I’m happy to help mot modest ersättning)

Kiruna IF har genom ett elegant svep med klubban lyckats väcka glädje hos mig:

 

 

Kiruna är kontrasternas stad: Om vintern går solen inte upp men norrskenet och den vita snön står i kontrast till allt det mörka och kalla. Om sommaren går solen aldrig ned men ändå värmer den inte. Vi lever kargt och hårt men vi är solidariska med varandra. Vi har djupet i gruvan och rymdindustrins oändliga höjder. Vi är en av väldens största städer men nästan utan befolkning. Vi har hur mycket plats som helst men ingenstans att bygga. Nu skall  vi skapa en kontrast till: ”Hockeyhårdingar” med sunda värderingar – förpackade i acceptansens och norrskenets färger.
Med vänliga hälsningar

Fredrik Kangas / KIF Styrelse

I Aftonbladets artikel utvecklas tankegången,och vi får bakgrunden. Den är samhällsomfattande, och inte bara hockeyklubbar kan lära sig mycket:

De nya dräkterna symboliserar Kiruna IF:s förvandling. Efter ännu en säsong i norrettan kunde vårens analys ha stannat vid att man borde ha skjutit mer, varit på tå, kanske värvat en transatlant, måhända tätat boxplayet för att ha kvalat till allsvenskan.

I stället tog man ett samhälleligt grepp. År 1976 bodde 31 000 personer i Kiruna, sedan dess har befolkningen årligen minskat med ett par hundra fram till dagens 23 000.

8 000 utflyttade lämnar ett glupande hål, därför behöver laget engagera större delar av de kvarvarande invånarna. Men vilka Kirunabor har hittills stängts ute från Kiruna IF?

I april svarade en sponsor. Han heter Johannes Skogkvist och ställde retoriska frågor till styrelsen.

Varför inte bli acceptansens lag? Varför inte utbilda klubben i HBTQ-personers situation? Varför inte bära regnbågsfärgat för att symbolisera sin öppenhet?

Ordföranden Johan Köhler skrattade rått åt förslaget. Det måste vara ett skämt, tänkte han, ett bögskämt.

Men det var verkligen inget skämt, varken sexistiskt eller annat. Det var fullt allvar, och det byggde på en samhällsanalys som borde ligga till grund för många beslut:

Då berättade Skogkvist om Detroit och San Francisco. Den första staden var så mån om att behålla bilindustrins ställning att de slöt sig mot nya intryck. Andra kulturer, religioner eller sexuella läggningar bjöds inte in i samhällsbygget, vilket gav en stel och oformlig infrastruktur och industri.

I dag är Detroit en spökstad, ödelagd av massarbetslöshet, sa Skoglund. San Francisco omformas konstant och tillhör en av USA:s mest blomstrande ekonomier.

Kiruna IF valde väg, och jag hoppas fler klubbar följer efter och gör svensk hockey världsledande. Så svårt är det inte. Ordförande Johan Köhler igen:

Vår sport är maskulin. Man ska ha hög smärttröskel. Man ska inte vara en fjolla eller bög. Det är skällsord i vår idrott. Just därför vill vi köra i 190, nu vill vi förändra det här, säger han.

Projektet kickade i gång häromveckan med en HBTQ-kurs för truppen. Alla spelare, ledare och funktionärer, däribland vaktmästarna, ska under ett par månader certifieras i tolerans för människor med andra läggningar, religioner och kön än de arketypiskt vita och kristna hockeykillarna.

 

Och resten av butiken då?

Aftonbladets Monica Gunne berättar om hur hon medan hon på två dagar tillagar åtta (8) kg kött trots allt hyser vissa betänkligheter gentemot den moderna kosthållningen:

Sakta men säkert har jag blivit allt mer misstänksam mot mat. Och jag tänker allt oftare: Jaha, och under vilka villkor är den här maten producerad? Vad innehåller den? Och hur många tio­tusentals mil har den här sladdriga salladen flugit?

Och själva råvaran, hur mår den? Hur mådde till exempel de här paketerade fläskkotletterna under sin ”uppfödning”.

Butikerna borde, skriver hon, inrätta en fredad, trivsam hörna där kunderna kunde botanisera med gott samvete, i vetskap om att de varor som placeras i denna hörna minsann

inte genererar djurplågeri och miljö­gift­er. Som inte gör hål i atmosfären och öde­lägger jordar.

Smart mat som inte skitar ner sjöar, hav och vattendrag.

Klimatsmart mat som inte utnyttjar människor och van­ hedrar [sic] djur.

Ett klimatsmat hörn. Det är något i tanken som inte känns helt bekvämt. Som känns som ett steg tillbaka. Flera steg tillbaka, tillbaka till den tid när ekologiska varor var en exklusiv, dyrbar lyx i begränsad upplaga åtkomlig för den som har råd. Jag förstår Gunnes tanke, den är utan tvekan välmenande, men det här med klimatsmart hörn känns som utsläppsrättigheter och avlatsbrev- ett sätt att fortsätta som innan i full vetskap om att agerandet är destruktivt, och betala lite för att lätta sitt samvete.

Det jag ser framför mig när jag läser Gunnes text är resten av butiken, den större delen där de flesta rör sig med sina varuvagnar, studenter, barnfamiljer, åldringar, arbetslösa, låglöneanställda, rensad på allt vad klimatsmart, hållbart, ekologiskt, fairtrade, vegetariskt, veganskt vill säga. Maten som avskiljare, som klassmarkör. Kanske menade hon inte så, men bilden tränger sig på ändå, och på något vis är det Gunnes åtta kilo kött som frammanar den.

Med trots allt vänlig hälsning

Morrica dystopiker

 

Morrica om abort

Nej. Hur det gick till när den graviditet som kvinnan önskar avbryta uppstod är inte en relevant frågeställning i sammanhanget. Hur hennes familjesituation ser ut är inte heller en relevant frågeställning. Huruvida hon fattar beslutet efter ett fostervattensprov, ett ultraljud eller någon annan undersökning är inte relevant. Inte heller hur hennes socioekonomiska situation ser ut, hur hennes bildningsbakgrund ser ut, vilken position på arbetsmarknaden hon har. Hennes sexuella preferenser är fullständigt irrelevanta. Inte heller hennes klädstil, religion, kultur eller livsval i någon annan aspekt är det minsta relevant. Det angår helt enkelt ingen annan än henne själv, i sammanhanget.

Att aborten utförs av utbildad, kunnig och respektful personal i steril, välutrustad miljö under kontroll från vederbörliga myndigheter, att hennes medicinska situation följs upp och hon erbjuds stöd och rådgivning efteråt, samt att hon fullt ut kan lita på sekretessen, oavsett om hon är sjutton eller fyrtiosju, oavsett var i landet hon bor, är relevant. Att det är hon som avgör huruvida aborten skall utföras eller inte är relevant. Att hon har samma rättigheter oavsett var i landet hon bor är relevant. Oavsett vem hennes gynekolog är. Oavsett vilken barnmorska hon vänder sig till, oavsett vilken kurator hon möter. Oavsett vilken samhällsklass hon tillhör. Oavsett om hon har pengar eller inte.

Att hon bemöts med exakt samma respekt före, under och efter aborten som alla andra människor är relevant.

Frågor på det?

Mer kod

Det går en reklam på TV just nu. Jag vet inte riktigt vad de säljer, och den är rätt fånig som mycket reklam är, men den lyfter fram något viktigt. Den finns i flera olika varianter på samma tema, och budskapet går fram klart och tydligt. I de små snuttarna talar speakerrösten om hur en stackars person i filmen inte alls förstår vad alla de andra skrattar åt, eller om det rent av är så att de andra skrattar åt den stackars personen, eftersom hen inte förstår. Det rör sig om hälsningsceremonier, kroppspråkliga signaler för att bekräfta eller förneka något och liknande. Små, vardagliga koder av det slag som utgör viktiga fundament i alla kulturer och samhällen.

Det finns många sådana koder på alla nivåer och inom alla områden i ett samhälle. Det som är rätt, ja rent hövligt, i ett sammanhang uppfattas som udda, avvikande, rent av provocerande i ett annat. Det som ger inflytande och status i ett sammanhang uppfattas som buffligt, klumpigt, primitivt och obildat i ett annat. Det här är inget nytt eller revolutionerande, vi vet det, vi känner till det, vi ser det dagligen när vi reagerar på någon som inte vill kramas när de hälsar, står lite för nära när de talar med oss eller inte utan uppmaning tar av sig skorna när de går in i vårt hem.

I Sommarpratarna i år har vi hört Teodor Kallifatides berätta om hur han steg för steg, mycket medvetet, arbetade för att lära sig tyda koderna i det svenska samhället, de olika koderna i de olika kulturen och sammanhangen han rört sig i för att förstå det där som inte sägs i ord. Vi hör också Frankrikes ambassadör Jean-Pierre Lacroix berätta om hur han som diplomat ser världen, hur etnologi och språk, dvs kunskap om och förståelse för de kulturella och sociala koderna, ger honom möjlighet att se individerna, människorna, personerna, men också om hur svårt det är att beskriva sitt eget land, och hur betydelsefulla de språkliga kunskaperna och koderna är. Han beskriver det han benämner den svenska överpunktligheten, betydelsen av den svenska fikan och sätter ord på den strikt formaliserad informella kulturella koden som är karaktäristisk för många delar av den svenska sociokulturen och nödvändig att hantera för att komma in.

Bristande social kompetens hos svenska toppolitiker

Ännu en gång berättas för oss om hur illa våra toppolitiker uppför sig i sociala sammanhang. Denna gång är det Aftonbladet som referar en rapport från Riksdagsförvaltningen där såväl gåvor som klädsel och språkbruk hos politiker som representerar landet i olika sammanhang kritiseras.

Riksdagsledamöterna får även klä skott för plaggen de sätter på sig utomlands. Det har förekommit ”alltför lättsam klädsel” i vissa sammanhang vilket inte uppfattats väl av värdarna, säger en ­delegationsledare.

De sociala koderna ser olika ut i olika sammanhang, och det som accepteras i ett sammanhang skapar en spänd stämning och försvårar samvaron i ett annat. Som riksdagsledamot torde man ha alla möjligheter att få hjälp att förbereda sig inför och under sitt uppdrag. Man borde få information om lämpliga klädnivåer, samtalsämnen för mingel och det där viktiga, lättsamma småpratet som utgör det sociala smörjmedlet, lämliga presenter för olika sammanhang och kulturer etc, borde man inte?

Samtidigt som jag läser om våra toppolitikers bristande stil och hyfs läser jag en artikel i DN om hur snarlik brist på social bildning gör att dagens ungdomar får svårt att hävda sig på arbetsmarknaden:

I en rapport till Framtidskommissionen (2012) skriver Nils Karlson och Ola Skåberg:
”Sammanlagt 8.082 företagsledare blev tillfrågade om vad de anser vara de främsta skälen till att ungdomar har svårare att få jobb än äldre personer. Hela 90 procent av dem som fyllde i det öppna svarsalternativet (19 procent) påpekar just bristen på social kompetens hos ungdomar. Yngre personer anses ha en negativ inställning, vara dåliga på att passa tider och ha en ren ovilja till arbete.”

Det är viktigt att inte moralisera över bristen på dessa färdigheter bland grupper av ungdomar. De ungas förhållningssätt är en produkt av den miljö de vuxit upp i, en miljö som de vuxna skapat. Det är de vuxnas ansvar att förbereda unga för arbetslivet. Utöver ämneskunskaper inkluderar detta mjuka kompetenser, som helst tränas tidigt, då de är svårare att träna upp senare. Skolan och vuxenvärlden misslyckas i dag i många fall med båda dessa uppgifter.

Jag ser ett tydligt samband mellan dessa två fenomen – riksdagsmän som glatt slår ifrån sig kritik kring brist på stil med kommentarer om hur de inte direkt är modelejon men nog tycker folk varit ganska korrekt klädda, inte direkt gått omkring i badkläder eller så och ungdomar som kommer ut oförberedda för arbetslivet från en skola där de borde fått lära sig just den sociala kompetens som ökar deras anställningsbarhet.

Det är en jämlikhetsfråga.

Kulturen och politiken

Ett av vårens stora projekt Chez Casa Morrica har varit att följa Melodifestivalen, genom de svenska uttagningarna hela vägen till den stora finalen i Malmö, och jag är än en gång fascinerad av vad jag upplevt.

Jag har under många år haft en aningen naiv uppfattning om fenomenet ESC grundad på de minnen jag hade av tävlingen från när jag var yngre, när jag som de flesta andra under sjuttiotalet följde den med inlevelse. Jag uppfattade det som en lättsam bagatell, en färgglad underhållning, en gala bland galor, lite storslagnare och bättre producerad än somliga, men ändå bara en gala. En kvarleva från den tid när det fanns en TV-kanal och en gala var något väldigt speciellt, en angelägenhet för ett fåtal engagerade, större i Sverige än ute i Europa, rent av lite provensialistiskt larvigt, sådär.

Och visst är det en gala, strålande glittrande färgglad, festlig och lättsam med massor av fokus på artisterna och musiken. Men där finns mer.

Den första ledtråden noterade jag i hur aktivt många tar avstånd till festligheten – man understryker med emfas hur ytligt, tramsigt, fånigt, onödigt det är, vilket enormt slöseri med skattemedel, hur besvärande man upplever den mediahype som kringgärdar programmet. Att människor känner behov av att så kraftfullt postionera sig mot, nog tyder det på att fenomenet har viss betydelse?

Den andra ledtråden fick jag när jag på en konferens i fjol hade rektor och lärare från förra årets värdland, Azerbajdzjan, till bordet. De berättade för mig om hur de upplevde att det betydde oerhört mycket, både för huvudstaden Baku och för landet som helhet, att Europas ögon äntligen öppnades både för hur den politiska situatonen ser ut för att människorna i Azerbajdzjan, men också för hur de är människor de också, med behov och drömmar och längtan efter att få vara en del av gemenskapen precis som alla vi andra.

Och när jag sett omkring mig hur stort <a href=”http://www.dn.se/kultur-noje/musik/alla-alskar-malmo”>arrangemanget faktiskt är, hur människor överallt engagerat sig för att få ihop alla bitar, hur näringslivsidkare och ideella krafter arbetar tillsammans för att ge samtliga inblandade en minnesrik vistelse, och sedan ser det storslagna, glittrande resultatet inser jag att ESC är ett isberg – vi ser den gnistrande toppen, väl medvetna om att under ytan finns många gånger mer, lika vackert, lika fascinerande och själva förutsättningen för att toppen ska glittra för oss.

Kultur är politik. Inte alltid bekväm, inte alltid ofarlig, men angelägen. Kulturen speglar tiden, men den bidrar till att forma och skapa politiken. Vi såg det kanske tydligast i Greklands och Finlands bidrag, vi såg det i den förtjusande mellanakten där Petra Mede stolt förklarade att här, här finns det plats, för oss alla av alla sorter.

Så underbart! Så glittrande vackert! Så viktigt och ljuvligt kärleksfullt.

Lärarutbildningens ansvar?

Problemet med att studenter kan komma in på lärarutbildningen med förkunskaper som räcker till 0.1 på Högskoleprovet är varken vad det gör med statusen för lärarutbildningarna eller för lärarkårens framtida status. Problemet är att det finns elever som gått ut svenskt gymnasium, med behörighet att söka lärarutbildningen, som skriver 0.1 på Högskoleprovet.

Vi ser i dag, vare sig vi vill prata om saken eller inte, hur svenska skolelevers kunskaper sjunker. Inte alla, inte överallt, men för många. Tillräckligt många för att vi har skäl att förbereda oss för att vi kommer att behöva hantera en social krutdurk i framtiden. Tyvärr rör sig upprördheten jag ser över detta oftare kring det faktum att media inte skriver om ‘goda exempel’ än kring hur ett samhälle påverkas, på kort och lång sikt, av att den generella bildningsnivån sjunker, att grupper av människor helt enkelt får en genomkass utbildning med allt vad det innebär av begränsningar av möjligheter att påverka sina livssituationer, bli anställda, med hälsorisker och ekonomiskt och socialt desperata förhållanden.

Vad säger ni, börjar det bli dags att göra något åt saken?

Sociala, hövliga, media

I DN funderar Catia Hultquist kring samtalstonen på den svenska delen av Twitter, och fenomenen hon beskriver känner jag visserligen igen, men inte som generella Twitterfenomen:

Twitter är ett hetsigt sätt att kommunicera och särskilt gynnsamt för den som gillar att skriva spetsiga oneliners. Därför är det inget mysterium att forumet blivit så poppis bland journalister, politiker och andra formuleringsglada opinionsbildare. Men ibland går det lite väl fort i Twitterhockeyn. Hårda puckar svischar fram och tillbaka utan att något egentligen blir sagt. Alltför många har tvingats lära sig den hårda vägen att Twitterkontot inte bara var ett smidigt sätt att skaffa sig nya bekantskaper. Det var också ett lysande sätt att skaffa sig ovänner. Och trots, eller kanske på grund av, mikrobloggens nyvunna folklighet börjar nu en trötthet märkas bland pionjärerna

Jag twittrar både på svenska och engelska, följer en del på båda språken och fenomenen hon beskriver, hur det ”har blivit kallt och hårt och att revirmarkerandet tagit över” ser jag också, men bara i den svenska sfären. Det är inte ovanligt att någon t ex försöker presentera sig genom att redan i sin fjortonde tweet eller så gå till frontalangrepp mot någon med många följare, kanske i avsikt att bli sedd av dennes många följare och därmed uppmärksammad själv.

I den globala sfären hålls, såvitt jag ser och möter åtminstone, däremot fortfarande en hövlig och civiliserad samtalston oavsett ämne. Det är rätt skönt.

Jag reflekterade över detta i en tweet tidigare i dag, och fick föga oväntat bland annat kommentarer om att det är olika vad som ses som hövligt och ohövligt, om att mottagaren skall se förbi tonen och höra på vad som sägs, och att det är mottagaren som bär ansvaret för att vara tolerant mot drullar, men också igenkännande reflektioner kring vad som ligger till grund för denna oartiga attityd.

Hövlighet tycks ibland uppfattas som en prestigeförlust, som om det vore den underordnades roll medan bufflighet vore den överordnades. Jag vet inte hur det kan komma sig, det har kanske långa historiska rötter, men det är bekymmersamt.

Hövlighet handlar inte om att stå med mössan i handen, skrapa generad med foten och känna sig bortkommen. Det är ju tvärtom ett sätt att i handling och bemötande visa den andre respekt, att mötas och bygga en för alla inblandade fruktbar relation, tillfällig eller bestående, oavsett inbördes verkliga eller inbillade positioner.

Att bemöta någon hövligt, rakt och tydligt, ärligt och ibland i mothugg, men hövligt, är ett sätt att tala om att man är en civiliserad person som önskar fortsätta relationen. Det gäller privat, det gäller socialt, det gäller i styrelserum och i konseljer. Överallt. Även på Twitter.

Eller tar jag fel?

Alternativet till fri abort

Alternativet till fri abort är inte söta, knubbiga skrattande små barn.

Alternativet är bakgårdsaborter under ohygieniska förhållanden utan möjligheter till eftervård, femtonåringar som dör av blodförgiftning, unga mödrar som förblöder av desperata fosterfördrivningsförsök eftersom de inte orkar med ännu ett barn, begåvade, intellektuella, inspirerande, inspirerade unga kvinnor som avbryter sina utbildningar i förväg eftersom de inte klarar att gå i skolan och ta hand om ett spädbarn eller två på samma gång.

Abort är ingen preventivmetod – tvärtom. Ordet preventiv betyder förebyggande, och preventivmetoder är metoder som används för att förebygga ohanterliga graviditeter, och därmed för att förebygga aborter. (När vi ändå är inne på ämnet: jag rekommenderar kondom, det förebygger inte bara graviditeter utan också en del andra oönskade konsekvenser av den glädje och det välmående som sex medför, men var och en bör välja den metod som passar en själv och de omständigheter man befinner sig i bäst)

Abort är i de flesta fall en desperat lösning på en desperat situation. Ingen fattar lättvindligt ett beslut om att göra abort, ingen går oberörd därifrån, och ingen skall dömas för att de gjort valet. Det är ett livsomvälvande val, ofta förknippat med såväl sorg som kroppsliga konsekvenser. Den flicka, den kvinna, den människa som väljer att göra abort behöver vårt stöd, vår kärlek och vår förståelse.

Hur var det nu han sa? Den som är utan synd kastar första stenen.

Jag kastar inga stenar. Gör du?

Statusen och bilbranschen

 Bilar är inte längre en statussymbol. Folk föredrar Ipad-skärmar eller smartphones framför bilar.

Orden kommer inte från en ordrik framtidskonsult på Kairos Future. Det är Arnaud Deboeuf, i Renaults ledningsgrupp, som helt nyligen tog bladet från munnen.

Detta glädjande budskap når mig via en artikel i SvD där Jonas Fröberg reflekterar kring vad det egentligen är som ligger bakom den vikande personbilsmarknaden. Och varken reflektionen eller citatet ovan är gissningar eller spekulationer, berättar Fröberg:

Det går nämligen inte längre att blunda. Konsultbolaget TNS gjorde nyligen en global studie som sade att unga alltmer ser bilar som redskap – inte drömmar eller status. Och andelen unga hushåll utan bil i Tyskland har ökat från 20 procent 1998 till 28 procent 2008. Sedan finns det ytterligare en starkt påverkande faktor: Internet.

Den ansedda analysfirman JD Power djupdök 2010 i hundratusentals ”konversationer” på bilrelaterade sajter, twitter och Facebook. De ville veta varför tonåringar (12-18-åringar) och unga vuxna (22-28-åringar) väljer bort bilar.

Läsningen borde vara obligatorisk i bilbolagens ledningsgrupper. Förutom ekonomi väljer unga bort bilar för att de i stället möts ute på nätet, enligt LA Times. Dessutom tar allt färre unga körkort i dag – och flyttar i stället in till städerna. Enligt OECD kommer 86 procent av den rika befolkningen i världen att bo i storstäder år 2050 – mot 77 procent 2010.

Bilen symboliserar helt enkelt något annat för unga människor i dag än den gjorde när dagens medelåldersgeneration var unga. Visst behövs den i vissa sammanhang, som sena kvällar eller helger när kollektivtrafikplanerarna inte riktigt uppmärksammat att människor faktiskt rör sig ute, i vissa regioner där kollektivtrafiken är väldigt sparsam, och under vissa perioder i livet är den mer praktisk än kollektivtrafiken, men den kostar mer än den smakar, i pengar, för miljön, den kräver tid och underhåll, garageplats och parkering.

Och så har vi den aspekt vi pratat om tidigare – när man kör bil så kör man bil. Man kan lyssna på radion, en och annan skickar, trots att man vet att man borde låta bli, ett eller annat sms eller pratar i telefon, men så mycket mer kan man inte göra. Åker man kollektivt har man friheten att ägna tiden åt att läsa tidningar, se på TV, föra långa konversationer med människor som kanske också åker kollektivt ungefär samtidigt fast åt andra håll.

Plötsligt har jag gott hopp om framtiden igen.