#fbchatt om läsande, böcker och #bibliotek

Det börjar närma sig onsdag även denna vecka, och onsdagar klockan 20.00 är det dags för Folkbildningschatt på Twitter under taggen #fbchatt. Folkbildning omfattar ju, som ni väl redan vet, folkhögskolor, studieförbund och biblioteken, och därför fokuserar vi den här veckan på just biblioteken, böckerna och läsningen.

Häromdagen strosade jag runt på en loppmarknad och strölyssnade på samtalen som letade sig igenom lådorna med böcker. Man pratade om författarna, om texterna, om stilarna, om genrerna som fanns representerade, bläddrade i böckerna, och berättade de små minnen och anekdoter som böckerna påminde om för varandra, möttes i de världar och tankegångar som vilade på boksidorna.

Böcker är ett vidare koncept än vi ibland tänker på. Tänker vi bara på det enkla konceptet med format, så finns ju i dag, utöver de klassiska inbundna och pocketupplagorna, till exempel ett allt större och bättre utbud av ljudböcker, och de elektroniska utgåvorna blir vanligare och tillgängligare. Många i dag vill ha boken lätt tillgänglig på telefonen eller läsplattan, där man både kan ändra textsnitt och bakgrund så att det passar en själv, lyssna på texten eller läsa den på mer traditionellt sätt, allt beroende på sammanhang.

Oavsett format så finns tankarna och världarna i böcker, där finns minnen och anekdoter, bildning och kunskap och alla de minnen och tankar som ännu inte tänkts eller formats väntar där.

Denna vecka pratar vi om just detta i #fbchatt – böcker och den betydelse läsande har. Vad är en bra bok? Finns det dåliga böcker? Finns det böcker som borde förbjudas? Är bibliotekens uppgift att tillhandahålla den goda litteraturen? Eller är det snarare som Falstaff Fakir skaldade:

Mycket läsa gör dig klok, därför läs varenda bok.

Du kan väl ta ett skämt?

Ni vet hur det kan vara. Man menar inget illa. Man vill liksom bara öka på sitt sociala kapital lite, få lite positiv uppmärksamhet, visa sig lite vitsig, snabbtänkt och intelligent och så slänger man ur sig den där snabba onelinern man precis kom på – eller hörde någon annan med lite status slänga ur sig.

Och det funkar. Man får skratten med sig. Man får blickarna som bekräftar att skämtet gick hem.

Wow!

Men. Ja, det är klart det finns ett men. Den där glädjedödaren, ni vet. Den som inte skrattar. Den som antingen är så politiskt korrekt så det blir larvigt, eller kanske rent av tar illa vid sig av t ex en liten oskyldig tillspetsad formuleringen om hur man åt en negerboll till eftermiddagskaffet, kanske för att hen upplevde att skämtet i någon mån kunde tolkas som att det skett på personens bekostnad. Kanske är hen till och med är så jobbig att hen kommenterar på skämtet. På ett sånt sätt att luften går ur det.

Då har man ett val.

Det är lätt hänt att man känner den där nyvunna statusvinsten vittra sönder. Kanske blir man lite irriterad, och slänger ur sig något om ‘men herregud, du kan väl ta ett skämt?’ och kanske, om det vill sig riktigt väl får man ännu ett litet skratt, möter en bekräftande blick och får den där trevliga varma känslan av att man är en i gruppen.

Man kan också helt enkelt ignorera kommentarerna från glädjedödare, låtsas att man inte hörde eller att det aldrig sades. Man slipper riskera att tappa ansiktet inför gruppen om man gör det, och det är rätt skönt.

Men man kan också be om ursäkt för sin klumpighet, och tänka sig för nästa gång. Det är ett alternativ som ger mindre direkt belöning, och känslan av att ha gjort bort sig, och dessutom erkänt det, är inte alls så trevlig.

Men i många sammanhang, och i ett lite längre perspektiv kan det vara så att alternativ tre ändå lönar sig bäst. Det är åtminstone alltid värt att tänka över.

#skolchatt och avundsjukan

Det är torsdag och det högtidlighålls här i södra Sverige med ett stillsamt åskväder som långsamt rullar över landskapet.

Som alla torsdagar sedan snart ett år tillbaka innebär det också #skolchatt. I kväll är ämnet lite annorlunda, men nog så angeläget. Vi pratar om avundsjuka mellan skolor/kollegor och projekt/resurser som skapar ojämlikhet.

Det är lite skamligt att prata om. Lite pinsamt, lite genant att erkänna att det ens finns, att det ens förekommer. Men det gör det ju, inom lärarkåren och skolan lika mycket som bland människor i andra sammanhang.

Vad avundsjuka leder till har vi nog alla en uppfattning om – vi har sett det bland barn, bland ungdomar, i släktfejder, i grannfejder. Det kan bli livslånga konflikter, det är sårade känslor, det är ilska, frustration och bevakande av positioner.

Hur hanterar vi detta i skolan? Hur förebygger vi? Hur bemöter vi? Hur går vi vidare? Om detta pratar vi i kväll på #skolchatt på Twitter klockan 20.00

Född sån

Led by Lady Gaga and her mother Cynthia Germanotta, the Born This Way Foundation was founded in 2011 to foster a more accepting society, where differences are embraced and individuality is celebrated. The Foundation is dedicated to creating a safe community that helps connect young people with the skills and opportunities they need to build a kinder, braver world.

We believe that everyone has the right to feel safe, to be empowered and to make a difference in the world. Together, we will move towards acceptance, bravery and love.

”Alla har rätt att känna sig säkra, att bli stärkta och att göra skillnad i världen. Tillsammans rör vi oss mot acceptans, mod och kärlek”

Helt enkelt.

Lady Gaga och hennes mamma Cynthia Germanotta startade Born This Way Foundation år 2011 i det enkla och komplexa syftet att bidra till att göra världen till en vänligare och modigare plats genom att inspirera ungdomar i USA och runt om i världen till att stå upp för vänlighet, acceptans och kärlek.

But even more important are the youth themselves whose stories of hope keep us inspired to do everything we can. So our foundation and our partners are ready to get out there and roll up our sleeves in the months and years to come. We’re going to do our best to help youth feel safe and accepted, so that they have the skills to effect change and recognize opportunities in their communities where they can make a difference.

I #skolchatt häromdagen pratade vi om mobbning, om vad vi som skolor och samhälle kan göra för att förbygga och hantera kränkningar, övergrepp, mobbning, utfrysning etc i skolorna. The Born This Way Foundation är inte silverkulan som en gång för alla dödar monstret, någon sådan finns inte, men kärlek, acceptans, styrka och mod har stor betydelse för hur stabil grunden i det samhälle vi alla tillsammans utgör blir.

Ville bara nämna det såhär lite i förbigående.

.

Kulturarbetaren och lönen

Titt som tätt hör jag kommentarer i stil med ‘kulturen är ju något vi äger tillsammans och alla ska få del av’, och det ligger en del i det. Kultur är en oehört viktig del av det som är samhälle, och rimligen bör så många som möjigt få del av den, även den som inte riktigt har råd att äta alla dagar i månaden. En förutsättning här är att en stor del av kostnaden för det som kan kallas kulturkonsumtion finansieras av samhället, dvs oss alla gemensamt Jag ser t ex gärna fritt inträde till muséer, slopad bokmoms, slopad moms på konsertbiljetter, bättre avdragsmöjligheter för kultursponsring etc

En annan förutsättning är att vi faktiskt hjälps åt att betala för kulturproduktionen också. Det gäller allt från studiecirklar till professionella kulturarbetares försörjning till lokaler, såväl konsertlokaler, scener, utställningslokaler etc som lokaler för hobbyutövare, unga som befinner sig i början av sin utveckling mfl till pedagoger, lärare, coacher, arrangörer, studiecirkelledare och alla andra som också är en viktig del av kulturen. Äger vi kulturen tillsammans bör det väl rimligen innebära att vi finansierar den tillsammans också?

Mezzosopranen Solgerd Isalv skriver i ett blogginlägg om hur bekymmersam aspekten med lön och betalning är när man är frilansande kulturarbetare, i synnerhet en frilansande kulturarbetare som håller på att etablera sig, håller på att skapa sig ett namn:

det är svårt att ta betalt. Det är svårt när man alltid i inledningen av en eventuell ”förhandling” (oftast direkt, spontant och utan möjlighet till eftertanke över telefon) får veta att det ju inte finns så mycket pengar. Och när man sen har invändningar blir bemött av kommentaren ”Fast nu har du ju inget NAMN (ännu)”.
Det finns så oändligt många möjligheter att hamna i gratisjobbssituationer. Därtill nästan fler möjligheter där lönen är så låg att det i princip är att jobba gratis.
Att förhålla sig till dessa situationer är ett ständigt avvägande av den unika situationen, ett ständigt övervägande av för- och nackdelar och eventuella indirekta vinster.

Det är inte mycket att hymla om, kulturarbete tas inte alltid helt på allvar. Kommentarer som ‘tänk att få syssla med sin hobby som arbete’ och ‘ja, skriva/måla/dansa är nog roligt, men du behöver ju skaffa en riktig utbildning också’ ger åtminstone mig ett intryck av att man nog inte helt fullt ut förstå att ordet ‘arbete’ i begreppet ‘kulturarbete’ faktiskt betyder ungefär detsamma som i andra kombinationer, som ‘vägarbete’, ‘hushållsarbete’ eller ‘grovarbete’.

Och precis som när det gäller att laga mat, hantera en motorsåg eller dra rör kräver kulturarbete utbildning och enträgen övning för att man skall kunna nå över hobbynivå, Det ligger många timmars hårt, målmedvetet och strukturerat arbete bakom t ex.

.

.

Många timmar, och många människor, och jag lovar att det minsann inte bara är roliga, hobbybetonade uppgifter det rör sig om, även om sådant också, som i alla arbeten, förekommer. Nu ligger det uppe på Youtube, och vi kan alla ta del av det, helt utan att behöva betala för det.

Jag tycker det är som det ska. Ty jag tycker vi ska betala för det tillsammans, som samhälle, var och en utifrån förmåga.

Men vänta nu lite

Det här med segregation, friskolor, skolval etc ni vet? Jag bekymrar mig lite över den vändning samtalet ofta tar. Föräldrar från ett sammanhang väljer si, föräldrar från ett annat sammanhang väljer så, en kategori elever går här, en annan går där. Stödinsatsbehovet är större i den ena skolan än den andra, vilket går ut över ekonomin, vilket i sin tur leder till att skillnaderna blir än större.

Jo, visst är det så. Det kan man och bör man ha synpunker på.

Men det som bekymrar mig är när jag hör hur ansvaret för detta hamnar på eleverna, och elevernas föräldrar. När utvecklingen beskrivs som konsekvenser av föräldrarnas val eller av elevernas personliga egenskaper och/eller sociokulturella bakgrund, snarare än konsekvenser av politiska och pedagogiska beslut och ställningstaganden.

Pedagogernas förväntningar på eleverna styrs väl av pedagogernas inställning, snarare än eleverna? Skolans ekonomiska förutsättningar beror väl på politikers beslut, inte på föräldrarnas skolval? Det är helt tillåtet för huvudman att tillföra medel utöver det lagstadgade minimumkravet, är det inte?

Hur man än vänder sig så tycks det mig rimligt att pedagogerna har större möjlighet att påverka kvalitén på undervisningen i en skola än vad eleverna har, och därmed bör bära ett större ansvar för resultatet än vad eleverna gör. Men i debatten låter det rätt som det är annorlunda. Vad är det jag missar?

Moderna tider

Sociala medier, skriver Deepedition, är inte längre ”det där nya” utan en del av en medieväv som alla behöver hantera. Behovet av att förklara ”vad det är” har minskat även om det fortfarande finns […] Det har varit ett stort steg; ett paradigmskifte som förändrat grunden för hur samhället kommunicerar. Sociala medier handlar egentligen ganska lite om teknik utan mycket mer om en ny logik, ett nytt sätt att tänka runt hur vi marknadsför saker, hur vi kan vara sociala och hur vi relaterar till saker i vardagen oavsett om det handlar om företag, organisationer eller våra vänner och bekanta.

Det är svårt att skatta den långsiktiga betydelsen av ett paradigmskifte man är med i. Man står för nära, man får ingen riktigt översiktlig bild och tenderar att överskatta betydelsen av somliga aspekter och underskatta betydelsen av andra. Vi ser det t ex i de delar av skoldebatten där det fokus ligger på specifik utrustning eller enskilda verktyg – man fastnar fortfarande lite där och är inte riktigt redo att se världen på det sätt Deepedition beskriver:

Från att skapa information som är envägsinställd till att börja arbeta med ett kommunikativt tänkande där målet är att låta användarna interagera och vara en del av [kunskapsutvecklingen] genom att sända vidare

Men jag tror det är en övergångsfas.

Det nyförälskade stadiet som tydligt syns i delar av debatten, där en enskild plattforms, ett enskilt verktygs eller en enskild enhets förträfflighet lyfts och framhållet som Framtiden är naturligt. Vi känner igen det från tiden strax innan millenieskiftet när Internet började bli stort även bland icke-nördar, när grafiken och användarvänligheten exploderade och datorer gick från att vara ett specialintresse till att bli vardag – då när hemsideskapare tjänade pengar på att med enkel kod skapa putslustiga hemsidor till individer och företag, när små och slutna communities flammade upp, hypades och sedan slocknade allt eftersom utvecklingen och användarna gick vidare och fler, öppnare och tillgängligare alternativ dök upp.

Skolvärldens smekmånadsfas kommer, tror jag, att kondenseras av det faktum att mycket av det som presenteras med fascinerade utrop är vardagligheter, ibland rent utav ses som aningen gammaldags, i världen omkring. Det finns helt enkelt ett momentum i utvecklingen som inte ens de mest prestigefyllda och traditionstyngda institutioner kan stå emot. Deepedition igen:

Idag börjar vi se hur sociala medier helt enkelt blir en del av det sätt som vi arbetar, det sätt som vi kommunicerar i vardagen. Stålbadet, nyheten och fr a arbetet med att evangelisera är över (bland annat det jag pratade om på min SSMX-session ”Fem år som sociala medieguru”). Det är nu saker kommer att hända, och det är nu arbetet börjar på riktigt.

 

Tanten vs kärringarna

Ja, jag beskriver mig då och då som en liten tant. Det beror på att jag i mångt och mycket är just det – jag är inte speciellt lång, jag har grått hår, jag har bekväma skor, jag är tankspridd och förvirrad och jag har ofta mintkarameller i handväskan. Som är mer praktisk än snygg, dessutom.

Absolut. Jag är en tant.

Jag är en tant som jobbar som lärare. Det finns fler lärare än jag som är tanter, men långt ifrån alla.

Det räcker som preludium:

Den förminskande, ärekränkande drapa Eva Franchell levererar i dagens Aftonblad gör mer för att sänka lärarkårens status och respekt i samhället än någon manlig makthavare någonsin kunnat åstadkomma hur han än försökt. Franchell buntar ogenerat ihop lärarkåren till en skock menlösa, färglösa, hjälplösa kärringar som tiger och tar emot.

Franchells unkna kvinnosyn slår hårdare mot bilden av läraren som svag, obetydlig lågstatusvarelse eftersom hon, som medelålders kvinna,  slår ‘inifrån’. Hon framstår, som en i gruppen medelålders kvinnor, som auktoritet på området ‘kärringar’. När hon skriver

Ansvaret för bilden av den äldre kvinnan vilar inte bara på Jan Björklund. Andra partier hakar på och kanske är det typiskt att två medelålders kvinnliga partiledare nu ersatts av en äldre man och en ung tjej. Ungefär som det brukar se ut i TV4 där en äldre manlig programledare gärna kompletteras med en yngre kvinna. Ett kuttersmycke.

degraderar hon inte bara hela lärarkåren utan lika geschwint den kvinnliga journalistkåren och kvinnliga politiker från kapabla till en del av dekoren.

Jag är tant, och som tant äger jag vissa friheter. En av dessa är friheten att ta lika mycket plats som andra. Franchells försök att beskära den friheten är beklagansvärt, och att se hennes text lyftas fram som någon slags apell är bara pinsamt.

the Algebraist

Jag har pratat om boken tidigare, och kommer sannolikt att referera till den igen, i synnerhet till de helt fantastiska Dwellers, och tänkte bara som hastigast be att få rekommendera den. Jag är rent generellt mycket förtjust i författaren, och det gäller de böcker han skriver som Iain Banks och de han skriver som Iain M Banks. Hans språk är både rikt och nyansrikt, och karaktärerna som rör sig genom de enkelt men tydligt beskrivna miljöerna är mångbottnade och alltid djupt mänskliga. Även de karaktärer som bara passerar igenom historien på ett par sidor för att aldrig återvända är karaktärer, oavsett om syftet med deras framträdande bara är att vara en del av miljön eller stämningen är de riktiga karaktärer, och som läsare tar man för givet att de, när de försvunnit ut ur historien, fortsätter sina myllrande riktiga liv där utanför.

the Algebraist är skriven av Iain M Banks, och för den som känner till författaren lite talar det genast om att detta är en av hans Science Fiction-historier. Här finns allt det man kan önska av en sådan – aliens av fantastiska former, stora som små, teknologi vi bara kan drömma om, maskhål som binder samman solsystem med solsystem och gör intergalaxiska resor inte bara möjliga, utan i det närmaste vardagsmat, här förs intergalaxiska krig och miljöerna på de olika planeterna är hisnande exotiska och samtidigt förvånande välbekanta.

Men, eftersom det är Banks, är det inte en enkel SF-historia med fokus på teknologi och exotism, utan en mångbottnad berättelse om vårt eget samhälle, vårt sätt att leva och agera tillsammans, som människor och som civilisationer. Om respekt, om lojalitet, allianser, hövlighet och nätverk, om kudos och ära, om heder och kärlek, betydelsen av att höra till, om genus och om klassamhällens betydelse och funktion.

Jag är glad att jag lyckades få boken att räcka så länge, jag har dragit ut på den och ransonerat läsandet ju närmare jag kommit slutet, jag ville verkligen inte läsa ut den och behöva lämna världen. Men inget varar för evigt, och jag är glad att det är en bok, jag kan ju återvända till Dwellerbiblioteken och regattorna när jag vill.

Läs den! Det är den bästa Banks jag läst, och det är ett högt betyg!

Bokslukarmyten

Jag är jättebekymrad över att barn inte längre hamnar i bokslukaråldern. Den vill man inte att någon ska missa

utbrister Monica Rosén, professor på institutionen för pedagogik vid Göteborgs universitet i DN. Hon är en av författarna till rapporten Läsarnas marknad, marknadens läsare en forskningsantologi kring undersökningar om läsförståelse. Där konstateras att svenska barn och ungdomar läser allt sämre. Och än en gång är de här elända datorerna en av de stora bovarna i dramat:

Ulf Fredriksson, docent vid institutionen för språkdidaktik vid Stockholms universitet […] ser framför allt tre förklaringar till att niorna läser allt sämre:

– Datoranvändandet tränger ut läsningen, men det hänger även samman med skolan, där skillnaderna har ökat kraftigt. Kommuner investerar olika mycket på utbildning, och möjligheten att välja skola har lett till att medvetna föräldrar plockar ut sina barn till vissa skolor […]Dessutom präglas undervisningen i dag i hög grad av sådant som kallas ”självständigt arbete” eller ”beting”, där eleverna själva ska lösa en uppgift på en viss tid. Det gynnar inte de svagare eleverna.

Detta samtidigt som iPad-visionärer sprider sin entusiasm och skolor försiktigt börjar förhålla sig till det här nymodiga internettet.

Ja, jo, jag raljerar lite, det gör jag. Det här med läsandet är en betydelsefull aspekt, dagens samhälle bygger på skriven information och läskunnighet underlättar livet på många sätt, och inte bara det. Rosén igen:

Det är ett förvånande resultat som strider mot vår självbild, där läsande är en del av vår kultur

Detta med bokslukaråldern, den mytologiska fas många av oss minns från vår egen barndom när vi läste, läste, läste, gav oss hän och försvann in i böckernas magiska världar, svepte jorden runt, seglade på de sju haven, reste ut i rymden, mötte Aslan och Dumbledore. Den unnar vi barnen också, den är ju, som Rosén beskriver, en del av vår självbild. Den är en del av vår världsbild, den har gett oss perspektiv och vidgade horisonter, vi har genom den sett och upplevt saker vi aldrig skulle kunnat uppleva själva, vi har fått del av erfarenheter och lärdomar som gett oss möjligheter att hantera och förbereda oss för situationer vi hamnat i på ett sätt vi inte skulle kunnat göra utan dessa bokslukarår.

Men är det böckerna som gett oss detta? Eller är det berättelserna, som när vi var unga kom i form av böcker? Som när tidigare generationer var unga kom i form av sånger, myter, legender och folksagor, och som i dag också kommer i form av filmer, av spel, av ljudböcker och av elektroniska dokument av olika slag? Och som framgent kommer att komma i format vi knappt ens kan drömma om idag?

Jag tror det är berättelserna, och jag tror, som jag sagt tidigare, att det absolut är så att datorernas inträde på scenen förändrar läsförmågan. Men jag tror också att det kan vara så att vi behöver vara uppmärksamma på vad det är vi ser som problem så att vi inte rätt som det är försöker återskapa vår egen ungdom istället för att hantera dagens situation.