8 mars

Det är internationella kvinnodagen i dag. Isabel Allende säger det bättre än jag någonsin kommer kunna säga det:

.

 

Fattigdomsmålet nått. Och nu då?

Det mål FN satte år 1990, att den extrema fattigdomen i världen skulle minska med hälften till år 2015, nåddes redan för två år sedan, visar statistik Världsbanken släppt i veckan, berättar Expressen. Visste ni det? Ni är långt ifrån ensamma om ni svarar nej på den frågan:

Berättelsen om hur världen ständigt blir bättre är den mest underrapporterade storyn som finns. Kanske för att sådana glädjebud ändå inte riktigt biter på vår djupt rotade föreställning om världens tilltagande elände.

Alla problem är inte lösta och allt är inte frid och fröjd överallt, det vet vi – målet var att minska den extrema fattigdomen med hälften, det finns fortfarande extremt fattiga människor, det finns fortfarande krig, det finns fortfarande förtryck och miljön mår fortfarande långt ifrån hallon. Men det finns tecken på att världen kan vara på väg att vända i en rimligare riktning.

På drygt 30 år har mödradödligheten i världen minskat med närmare 40 procent. Sedan 1970 har antalet analfabeter blivit hälften så få. HIV-viruset, som för ett par decennium betraktades som ett hot mot civilisationen, skördar allt färre dödsoffer.

Nyckeln till denna utveckling, skriver Expressen, är ”tillväxt och handel”, men inte villkorslöst:

Forskning visar att tillväxtens effekt på fattigdomen minskar av allt för stor ojämlikhet i ett samhälle. Det gäller också att tillväxtens frukter tas tillvara på ett klokt sätt, med investeringar i utbildning, hälsa och infrastruktur. Men utan företagsamhet och tillväxt finns ingen väg ut ur fattigdomen.

Så hur går vi vidare? Nästa mål torde rimligen vara att en gång för alla bli av med den andra halvan av fattigdom, på ett långsiktigt hållbart sätt, på samma gång som vi utvecklar den gamla miljöskadliga västvärlden i samma riktning.

Går det?

Klart det gör. Vi behöver investera resurser, tid och möda i utbildning, hälsa och infrastruktur.  Inte bara, men bland annat, järnvägar, avfallsåtervinningssystem, energiförsörjning, informationsteknologiska nät behöver utvecklas och underhållas. Skolor behöver tillföras de resurser som behövs, inte det som blir över i kommunens budget, och det gäller lärarfortbildning, dokumentationstekniska hjälpmedel, trådlösa nätverk såväl som skolbyggnader, möblering, material, skolmat och toaletter. Hälsotänkandet behöver genomsyra varje del av det politiska arbetet, hand i hand med miljötänkandet. Jordens hälsa är en förutsättning för människors hälsa.

Och så håller vi det där med jämlikhet i minnet, inte sant?

.

Dagens filosofi

Monsterfilosofi.

.

Safari

I SVD läser vi om en safaritur som inte helt uppskattas av alla:

En lördag i slutet av januari planerar förbundet ”Allt åt alla” en busstur till villakvarteren i Solsidan för en ”överklassafari”. Resan innehåller en ”promenad runt i det idylliska rikemansgettot”, informtion om ”hur överklassen bor” och vilka som är personerna bakom lyxvillorna, det rapporterar Nacka Värmdö Posten.

Jag har i olika perioder i mitt liv bott i just den slags områden där rundturer med storögda turister och käcka guider drar fram. Det är inte helt lätt att se autentisk ut vid alla tillfällen, och det känns ibland sådär att möta deras blickar och känna deras besvikelse över hur vanlig och otidstypisk man ser ut. Jag förstår att innevånarna i dessa områden känner sig lite skeptiska till utsikten att beglos ungefär lika diskret som älgarna på Skansen beglos.

Att polisanmäla arrangemanget förtydligade att detta är något man får lära sig leva med, läser vi i Nacka Värmdö Posten:

– Det står var och en fritt att anordna sådant här, säger Ulla Krogh från Nackapolisen.

Liknande bussturer har anordnats på annat håll tidigare, bland annat i välmående områden i Göteborg och i Malmö.

Kanske borde de i stället för att polisanmäla fundera på var de lämpligen skulle kunna placera en kaffeservering med hembakta småkakor? Jag tror det skulle bli en uppskattad avslutning på rundturen.

 

Tiderna förändras

Jag läser i DN, två artiklar på samma tema.

Peter Wolodarski skriver om hur det svenska politiska landskapet förändras till något helt nytt, något vi inte upplevt tidigare här i Sverige. Inte bara under de senare åren, när vi sett socialdemokraterna sjunka som stenar i mätning efter mätning, utan på längre sikt och i mer generella drag:

Den viktigaste trenden sedan decennier är att väljarna blivit mer lättrörliga. Fler och fler byter parti mellan valen. Och allt färre är beredda att förknippa sig själva med en politisk rörelse.

Så sent som 1982 hade 60 procent av väljarna ett slags partiidentitet. Man inte bara röstade på S, M eller C utan såg sig själv som socialdemokrat, moderat eller centerpartist. Den andelen har sjunkit för varje val och landade år 2010 på 28 procent, alltså mer än en halvering. De interna spärrarna för att bryta ett gammalt röstmönster har lättat.

Det är de två statsvetarna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg vid Göteborgs universitet som har sammanställt statistik från mitten av 1950-talet fram till idag och därigenom ger oss möjlighet att följa utvecklingen på längre sikt.

Statsvetarna i Göteborg presenterar ett rikt siffermaterial som avtecknar bilden av ett Sverige där förutsättningarna att driva politik skiftat.

Det är inte ett land där vi bryr oss mindre om samhällsfrågor än tidigare, vilket ibland görs gällande. Svensken år 2012 är till och med något mer intresserad av politik än svensken på 1960-talet, och misstron mot politiker som växte fram på 90-talet har gått tillbaka. Vi verkar åter lita på våra folkvalda.

Den stora förändringen är att vi inte längre är beredda att inordna oss i kollektiv som förr.

Klasstillhörighet och sysselsättning avslöjar inte politiska sympatier som tidigare […]

I de växande storstadsområdena är utblicken global och trendkänsligheten stor, och lockelsen att leva det urbana livet ökar. Antalet stockholmare har blivit en halv miljon fler sedan 1990; bara ökningen motsvarar det nuvarande invånarantalet i Västerbotten och Norrbotten tillsammans.

Folkrörelserna är inte borta, men de har ändrat karaktär. I ett samhälle där kommunikationen är ögonblicklig, där nätet och sociala media gör det möjligt att samordna sig på nästan ett ögonblicks varsel fyller inte traditionell möteskultur samman enande funktion längre, men mötet människor emellan är fortfarande av samma betydelse. Bara annorlunda. Våra nätverk omfattar inte bara människor i vårt närområde eller vårt arbete, de sträcker sig ut över världen.

På en annan plats i DN skriver Hans Rosling om just detta globala perspektiv:

Tiden ändrar det mesta. Det som hade hänt fram till för några årtionden sen fick vi lära oss i skolan. De snabba och plötsliga förändringarna förmedlar medierna. Men riktning, takt och mönster i de största förändringarna som gradvis men totalt omformar världen får vi varken i oss från läroböcker eller medier.

Den etablerade världsbilden är fortfarande ett ramverk byggt för att passa 1960-talets tudelade länder. I-länder med folk som på det hela taget var rika, friska, utbildade samt hade två barn per kvinna och befolkningar som slutat växa. U-länder med folk som var fattiga, sjuka, okunniga samt hade sex barn per kvinna och därför snabb befolkningstillväxt. Denna tudelade värld var så orättvis att Sverige och andra i-länder började ge utvecklingsbistånd till u-länderna för att folken där skulle få ett drägligare liv.

Men tiderna förändras, berättar Rosling:

Hjälp mig, snälla läsare, berätta för alla ni träffar att det numera till och med föds färre än 2,5 barn per kvinna i Bangladesh. Motsvarande siffra i de andra stora muslimska länderna är 3,5 i Pakistan, 2,6 i Indien, 2,1 i Indonesien och bara 1,7 barn per kvinna i Iran (lägre än i Sverige). Muslimer är som andra, när de blir friska och får det bättre så är de lika motiverade och bra som alla andra på att ta p-piller eller sätta på kondom.

[…] Endast 2 procent av svenskarna vet att antalet barn som föds per år i världen slutade öka redan 1990. Det finns nu 2 miljarder barn på jorden och antalet förväntas inte öka.

[…] Nu återstår att få slut på den absoluta fattigdomen bland de fattigaste 2 miljarderna av våra medmänniskor och att säkra tillgång till familjeplanering när de kommer ut ur fattigdomen.

Och för att göra detta behöver vi anpassa vårt biståndsarbete och vårt samarbete med omvärlden efter hur världen ser ut idag. Rosling avslutar artikeln i lösningsfokuserad och entusiastisk anda:

Lösningen är att sluta tala om i-länder och u-länder. Hälften av värdens befolkning bor nu i medelinkomstländer med mellan 1.000 och 10.000 dollar växelkurs per person i BNP. Dit kan biståndet avvecklas och samarbete i stället stödjas av Exportrådet och Svenska institutet. Biståndet bör snabbt fokuseras på de 2 miljarder som bor i låginkomstländer för att hjälpa de fattigaste att genomgå samma positiva utveckling som biståndet redan hjälpt de flesta att få del av. Vi får då en frisk, kunnig och stabil världsbefolkning som förhoppningsvis använder jordens resurser på ett varsamt sätt, väljer sina ledare, undviker krig samt köper svenska varor och tjänster (om vi klarar av att fortsätt producera nyttigheter som de vill ha).

Att världen förändras under våra fötter, mitt framför näsan på oss, överallt, samtidigt och hela tiden tas inte bara emot med entusiasm. Det är skrämmande att behöva inse att morgondagens frågor inte kommer att besvaras med dagens svar, men att dagens svar ändå är så viktiga att vi måste fortsätta söka efter dem eftersom de är det enda vi har att utgå ifrån när morgonen gryr.

.

Eget rum

Män är bättre än kvinnor på att muta in egen tid. Att ta steget in i den egna ”grottan” är bara ännu ett tecken på detta, menar docenten i genusvetenskap Marie Nordberg.

När mannen går in i sin mansgrotta gör han också en resa tillbaka till pojkrummet hemma hos sin mamma och pappa, till en tid då han inte förväntades hjälpa till i hushållet och där hans egna intressen stod i centrum.

DN är en av de dagstidningar om ägnar tid och spaltutrymme åt att utforska  fenomenet ”manligt”. Medan Sydsvenskan tycks välja att fokusera på de mjukare områdena som kramar och närhet tittar DN på aspekten eget utrymme:

Drömmen om det egna rummet är långt ifrån ny. Hobbyrum med verktyg och hyvelbänk eller garage som inretts för att kunna meka med bilen har funnits långt före mansgrottan.

Är ni tillräckligt gamla för att minnas Pierre Isacssons lovsång från 1974?

.

.

Visst verkar det mysigt? Ja, mer än mysigt, ett eget rum där man kan dra sig undan från vardagens ständiga krav en stund. För att koppla av, vara sig själv för en stund, men också för att kunna fokusera, tänka och formulera sina tankar utan att bli avbruten eller avbryta sig själv för att något pockar på uppmärksamhet.

Virginia Woolf förklarade redan 1929 i sin essä A Room of One’s Own hur viktigt just detta med eget utrymme är. Essän är en sammaställning av två föreläsningar hon bads hålla på temat kvinnor och fiktion. I stället för att prata om kvinnliga författare och kvinnliga poeter, fokusera på hur kvinnor framställs i litteraturen, eller kvinnors förhållande till fiktion valde hon att fokusera på kvinnors möjlighet att skapa poesi och litteratur. Hennes slutsats är helt prosaiskt:

it is necessary to have five hundred a year and a room with a lock on the door if you are to write fiction or poetry

Femhundra pund var, år 1929, en icke föraktlig summa och skänkte både trygghet och frihet, på samma sätt som ett rum med ett lås på dörren, där man kan sitta i fred med sina tankar, där man kan lämna sina papper på bordet och sina böcker uppslagna utan att någon kommer och bläddrar i dem, röjer undan på bordet för att själv använda det eller kommenterar surt på att man bara sitter utan att göra någon nytta – det påminner i hög grad om den ”mansgrotta” som beskrivs i DN, gör det inte?

Medan Nordberg nöjer sig med att konstatera att män är duktigare på att muta in egen tid förklarar Woolf helt frankt att om kvinnor inser att det inte finns någon arm att luta sig mot, då kommer möjligheten att öppna sig:

 if we face the fact, for it is a fact, that there is no arm to cling to, but that we go alone and that our relation is to the world of reality and not only to the world of men and women, then the opportunity will come

Jag har svårt att se att män mutar in sin tid och sin plats, bygger sig mansgrottor, matar metatabletter i sina ångmaskiner, kramas och bondar bromantiskt skulle vara kvinnofällan Stefan Ingvarsson varnar för i Sydsvenskans artikel, lika svårt som att se hur kvinnor som hanterar motorsågar, byter tändstift, spelar poker eller diskuterar manlighet hotar mäns plats i samhället. Jag tror snarare fällan består i att så många kvinnor avstår från att muta in sin, och avstår från att ta plats om ingen bjuder dem en arm att luta sig mot. Väntar man för länge blir liksom ingen plats kvar att ta.

Mats funderar också kring artiklarna.

Förskolan och Carema

Jag funderar lite över det här med tillgång och efterfrågan, främst då inom barnomsorgen och äldreomsorgen.

Det har ju skrivits en del om den äldreomsorg som erbjuds av företaget Carema, och jag funderar över hur det kan komma sig att trots att det, föreställer jag mig, finns en efterfrågan på trevliga, trivsamma, trygga äldreboenden och olika slags omsorg på olika nivåer så kan ett företag som Carema så totalt dominera marknaden. Jag tänker mig att t ex mindre boenden i mer hemlik miljö, boenden som specialiserar sig på olika behov och önskemål hos sina boende skulle uppskattas.

Och jag funderar också över hur det kan komma sig att det finns så få förskolor med okonventionella öppettider – föräldrar arbetar kvällar och helger också, och alla har inte möjlighet att ordna barnvakt privat. Det talas en hel del om det förkastliga i att friskolor gör vinster, men mycket lite om den frihet som borde finnas när det gäller okonventionella öppettider. Jag tänker mig t ex att den pedagogiska verksamheten blomstrar under de mer traditionella öppettiderna, och att ett lugnare tempo med mer omsorgsinriktad aktivitet äger rum på kvällstid.

Och jag funderar över vad som ska till för att vi ska få detta större utbud, för att ett gäng föreskollärare skall välja att starta kvälls- och helgverksamhet, för att ett gäng drivna sjuksköterskor, undersköterskor och/eller vårdbiträden skall välja att starta en trevlig liten konkurrent till Carema så oroliga och olyckliga anhöriga inte behöver nöja sig med att slå larm, utan har ett alternativ för sina kära nära. Handlar det om finansiering, om mod eller om kunskap? Eller om en kombination, kanske?

Jag vet inte, men funderar gör jag.

Det lilla ljus jag har…

Det händer ibland, när man vill betrakta en speciell aspekt av en fråga, att man bemöts på ett sånt sätt att man förstår att den bemötande har fått uppfattningen att man, genom att vilja fokusera på en enskild aspekt, ringaktar eller än värre inte ens är medveten om alla andra aspekter.

Låt mig illustrera med ett par exempel:

Det förekommer då och då övningar eller aktiviter i mitt klassrum utformade i syfte att ge mig information om huruvida de som deltar i övningen eller aktiviteten faktiskt befinner sig på den kunskapsnivå jag tror de befinner sig. När vi gjorde en sådan övning häromdagen visade det sig att samtliga som deltog i övningen till och med överträffade mina förväntningar.

Jublande glad twittrade jag en liten skryt-tweet om saken. Strax kom ett vänligt och välmenande svar om att jag inte skulle glömma bort att lyfta fram min egen insats i sammanhanget. Jag försökte förklara att ja, jo, visst hade jag också med saken att göra, jag är medveten om min betydelse, dock ville jag inte fokusera på min del i det hela denna gång. Av den vänlige twittrarens svar att döma lyckade jag inte så bra med att förklara att jag inte ringaktar min egen insats genom att belysa deltagarnas framgång.

Ett mer offentligt exempel är Expressens reaktion på den satsning Nyamko Sabuni presenterade i måndags, avsedd att stärka lärandesituationen för elever i skolor i vad som kallas utanförskapsområden:

Men regeringen gör ett stort fel när de väljer att etnifiera problemet. ”Utanförskapsområden” är ett kodord för kvarter där många av de vuxna invånarna är arbetslösa invandrare.
Men det finns skolor med stora problem på annat håll också.
När Skolinspektionen förra veckan för första gången hotade en kommun med böter för usel skola gällde det Älvdalen, där få elever har utlandsfödda föräldrar. Men på Strandskolan i Idre i Dalarna lyckades bara 56 procent av eleverna i nian gå ut med godkända betyg i alla ämnen i fjol.

Expressens ledarskribent menar utan tvekan väl i sin upprördhet, jag är alldeles säker på att h*n reagerat lika upprört om det varit omvänt, att satsningen riktat sig mot de invandrarglesa kommuner h*n lyfter fram i sin text snarare än mot utanförskapsområdena. Skribenten är sannolikt journalist, och det är inte förvånande att h*n drar slutsatsen att likartad betygsstatistik har likartade orsaker. Riktigt så enkelt är det inte, och inte heller är det så att Sabuni genom att presentera denna satsning på utanförskapsområdena sagt att hon skiter i de invandrarglesa kommunerna.

Ni har säkert hört talesättet om hur det räcker med ett enda ljus för att det inte ska vara mörkt längre? Har ni tänkt på att det lilla ljus som syns så långt och tydligt i en kolmörk natt, det syns nästan inte alls vid middagstid en solig dag. Ibland blir det så när man försöker visa att man känner till alla aspekter av något man vill prata om också – det blir så ljust att till slut ser man inte längre den aspekt man vill lyfta fram.

Och det är ju lite synd.

Skoldebatten och bildningen

Den unga kvinnan på bilden är Ellen Key. Känner ni till henne? Ibland får skoldebatten mig att tänka på henne. Inte för att jag hör särskilt mycket av hennes tankar i debatten alla gånger, även om jag gör det ibland, utan mer för att jag ofta saknar hennes perspektiv.

I DN finner jag att Ronny Ambjörnsson är inne på samma tankar:

möjligheterna till diskussion och egen reflexion ställs aldrig i motsats till kunskap på det sätt som händer i dagens skoldebatt. Till det som mest fascinerar i den pedagogik som Ellen utvecklar i skrifter som ”Barnets århundrade” (1900), en av sin tids mest lästa böcker, är nog det både- och-perspektiv som präglar framställningen. Hon talar där om en ”kunskapens grundlighet”, som aldrig får tummas på. Kunskapen kan aldrig nås utan ansträngning, den engagerar både minne och tankeförmåga. Det är sällan den går att leka in. Men den går heller inte att banka in. Det är, menade Key, skillnad mellan den auktoritäre och den auktoritative läraren. Den auktoritäre läraren tar sanningen för given, den auktoritative redovisar sina argument. På det sättet får själva kunskapen auktoritet.

Men kunskap kan aldrig vara målet. Det är en central tes i Ellen Keys pedagogik. Målet är bildning. Vad är då bildning? Det som är kvar när vi glömt bort vad vi lärt oss, skriver Key i några ofta citerade meningar. ”Ju större rikedom av dylikt kvarstannande gods, desto större är behållningen av ett studium: ju fler inre bilder, vibrerande känslor och tankeförbindelser … desto mera utveckling har vi av ett studium …”

Key levde och verkade i omvälvande tider – i det industrialiserade samhället krävdes människor som visste sin plats, som inte förhävde sig eller trodde sig vara något, inte ifrågasatte eller förhöll sig illojala till den fabrik där deras arbetskraft var en av förutsättningarna. Ambjörnsson beskriver med exempel ur sin egen uppväxt:

I likhet med många andra i min generation är jag klassresenär. Jag växte upp i ett rum och kök, gjorde läxan i köket, läste romaner i rummet och övade franska verb på toa. Jag kunde min läxa vid förhöret nästa dag, men knappast så mycket mer. Jag deltog sällan i de diskussioner som arrangerades på filosofitimmarna och räckte aldrig upp handen. Jag satt för det mesta tyst, ett beteende jag lärt mig hemma. Gör dig inte märkvärdig, prata inte i onödan – uppmaningarna behövde sällan formuleras, de satt i väggarna. Det var en moral som fungerade i arbetarklassen, man gjorde det man blev tillsagd men knappast så mycket mer. Vad skulle det tjäna till? En diskussion för diskussionens egen skull tedde sig helt främmande.

Det är inte så annorlunda idag, förutom på en viktig punkt: medan Key var väl medveten om klasskillnaderna och arbetade för att öka möjligheterna för de som hade få dylika, har vi i dag ett samhälle där debatten om klasskillnader är i det närmaste yrvaket förvånad över att sådana faktiskt finns även här. Vi har en segregerad skola där man i vissa områden kallt kalkylerar med 15% eller fler ändå underkända elever redan innan de börjat, vi har ungdomsarbetslöshet och utförsäkringar med allt vad det innebär av förtvivlan och vrede, och att välgörenhet blir avdragsgill vittnar tydligt om skiftande värderingar.

Och jag önskar, som Ambjörnsson, att Key vore en del av skoldebatten. Hennes spikraka strävan att ge de tysta en röst och de ”systematiserade” den möjlighet att ifrågasätta och påverka som finns i att känna till hur samhället och världen fungerar behövs mer än någonsin i den omvälvning vi står mitt uppe i just nu.

från den för-digitala eran

Seth Godin reflekterar efter ett besök på akuten över den förändring i våra vardagsliv den digitala revolutionen innebär:

Imagine what this is like in a fully digital environment instead. Of course, they’d know everything about your medical history and payment ability from a quick ID scan at the entrance. And you’d know the doctor’s availability before you even walked in, and you would have been shuttled to the urgent care center down the street if there was an uneven load this early in the morning. No questions to guess at the answer (last tetanus shot? Allergies to medications?) because the answers would be known. The drive to the pharmacy might be eliminated, or perhaps the waiting time would be shortened. If this accident or illness is trending, effecting more of the population, we’d know that right away and be able to prevent more of it… Triage would be more efficient as well. The entire process might take ten minutes, with a far better outcome.

Den akutmottagning han beskriver tycks kanske lite SF när man föreställer sig den, men det han beskriver är ingen särskilt avancerad teknik. Det är inte där den stora skillnaden ligger, utan i hur genomgående och genomtänk tekniken används.

Uttrycket Godin använder, pre-digital, låter som vore det hämtat från en framtida historielektion där läraren fascinerar eleverna genom att berätta om hur otympligt och tidskrävande saker och ting var då, när saker som de ser som fullständigt naturligt digitala faktiskt gjordes för hand. Registreringar, tidsbokningar, kösystem, allmänna val, tidningar tryckta på papper, ibland inte ens gjort av återvunnet papper utan tillverkat enbart för detta slit-och-släng-system.

Vi som är föräldrageneration nu har upplevt den pre-digitala eran. Våra referensramar är pre-digitala och mycket av det som tillhör den tidig-digitala värld vi lever i nu skrämmer oss. Som det här med hur arbetsgivare kan kolla vad vi gör på Facebook och det faktiskt kan komma att påverka vår position på arbetmarknaden. Som det här med att Google sparar alla sökningar och länkningar och +1 och kommentarer och klick vi gör. Som att våra elektroniska kundkort i matvarubutiker används för att skapa en bild av våra köpvanor, så att vi kan få erbjudanden och reklam riktad direkt till oss. Som att köpcentrum ibland använder våra mobiltelefoner för att kartlägga hur vi rör oss, för att anpassa butiken efter det.

Vi som kommer från den pre-digitala eran kommer kanske aldrig att känna oss riktigt hemma i den digitala, men jag tror vi måste försöka lära oss att se förbi den olust vi ibland känner inför det nya, bara just för att det är nytt och vi inte känner oss hemma med det. Det kan vara så att livet blir lite roligare då, och en hel del smidigare och enklare när vi väl lärt oss hur det fungerar.

Tror jag. Vad tror ni?