Och resten av butiken då?

Aftonbladets Monica Gunne berättar om hur hon medan hon på två dagar tillagar åtta (8) kg kött trots allt hyser vissa betänkligheter gentemot den moderna kosthållningen:

Sakta men säkert har jag blivit allt mer misstänksam mot mat. Och jag tänker allt oftare: Jaha, och under vilka villkor är den här maten producerad? Vad innehåller den? Och hur många tio­tusentals mil har den här sladdriga salladen flugit?

Och själva råvaran, hur mår den? Hur mådde till exempel de här paketerade fläskkotletterna under sin ”uppfödning”.

Butikerna borde, skriver hon, inrätta en fredad, trivsam hörna där kunderna kunde botanisera med gott samvete, i vetskap om att de varor som placeras i denna hörna minsann

inte genererar djurplågeri och miljö­gift­er. Som inte gör hål i atmosfären och öde­lägger jordar.

Smart mat som inte skitar ner sjöar, hav och vattendrag.

Klimatsmart mat som inte utnyttjar människor och van­ hedrar [sic] djur.

Ett klimatsmat hörn. Det är något i tanken som inte känns helt bekvämt. Som känns som ett steg tillbaka. Flera steg tillbaka, tillbaka till den tid när ekologiska varor var en exklusiv, dyrbar lyx i begränsad upplaga åtkomlig för den som har råd. Jag förstår Gunnes tanke, den är utan tvekan välmenande, men det här med klimatsmart hörn känns som utsläppsrättigheter och avlatsbrev- ett sätt att fortsätta som innan i full vetskap om att agerandet är destruktivt, och betala lite för att lätta sitt samvete.

Det jag ser framför mig när jag läser Gunnes text är resten av butiken, den större delen där de flesta rör sig med sina varuvagnar, studenter, barnfamiljer, åldringar, arbetslösa, låglöneanställda, rensad på allt vad klimatsmart, hållbart, ekologiskt, fairtrade, vegetariskt, veganskt vill säga. Maten som avskiljare, som klassmarkör. Kanske menade hon inte så, men bilden tränger sig på ändå, och på något vis är det Gunnes åtta kilo kött som frammanar den.

Med trots allt vänlig hälsning

Morrica dystopiker

 

Morrica om abort

Nej. Hur det gick till när den graviditet som kvinnan önskar avbryta uppstod är inte en relevant frågeställning i sammanhanget. Hur hennes familjesituation ser ut är inte heller en relevant frågeställning. Huruvida hon fattar beslutet efter ett fostervattensprov, ett ultraljud eller någon annan undersökning är inte relevant. Inte heller hur hennes socioekonomiska situation ser ut, hur hennes bildningsbakgrund ser ut, vilken position på arbetsmarknaden hon har. Hennes sexuella preferenser är fullständigt irrelevanta. Inte heller hennes klädstil, religion, kultur eller livsval i någon annan aspekt är det minsta relevant. Det angår helt enkelt ingen annan än henne själv, i sammanhanget.

Att aborten utförs av utbildad, kunnig och respektful personal i steril, välutrustad miljö under kontroll från vederbörliga myndigheter, att hennes medicinska situation följs upp och hon erbjuds stöd och rådgivning efteråt, samt att hon fullt ut kan lita på sekretessen, oavsett om hon är sjutton eller fyrtiosju, oavsett var i landet hon bor, är relevant. Att det är hon som avgör huruvida aborten skall utföras eller inte är relevant. Att hon har samma rättigheter oavsett var i landet hon bor är relevant. Oavsett vem hennes gynekolog är. Oavsett vilken barnmorska hon vänder sig till, oavsett vilken kurator hon möter. Oavsett vilken samhällsklass hon tillhör. Oavsett om hon har pengar eller inte.

Att hon bemöts med exakt samma respekt före, under och efter aborten som alla andra människor är relevant.

Frågor på det?

Bristande social kompetens hos svenska toppolitiker

Ännu en gång berättas för oss om hur illa våra toppolitiker uppför sig i sociala sammanhang. Denna gång är det Aftonbladet som referar en rapport från Riksdagsförvaltningen där såväl gåvor som klädsel och språkbruk hos politiker som representerar landet i olika sammanhang kritiseras.

Riksdagsledamöterna får även klä skott för plaggen de sätter på sig utomlands. Det har förekommit ”alltför lättsam klädsel” i vissa sammanhang vilket inte uppfattats väl av värdarna, säger en ­delegationsledare.

De sociala koderna ser olika ut i olika sammanhang, och det som accepteras i ett sammanhang skapar en spänd stämning och försvårar samvaron i ett annat. Som riksdagsledamot torde man ha alla möjligheter att få hjälp att förbereda sig inför och under sitt uppdrag. Man borde få information om lämpliga klädnivåer, samtalsämnen för mingel och det där viktiga, lättsamma småpratet som utgör det sociala smörjmedlet, lämliga presenter för olika sammanhang och kulturer etc, borde man inte?

Samtidigt som jag läser om våra toppolitikers bristande stil och hyfs läser jag en artikel i DN om hur snarlik brist på social bildning gör att dagens ungdomar får svårt att hävda sig på arbetsmarknaden:

I en rapport till Framtidskommissionen (2012) skriver Nils Karlson och Ola Skåberg:
”Sammanlagt 8.082 företagsledare blev tillfrågade om vad de anser vara de främsta skälen till att ungdomar har svårare att få jobb än äldre personer. Hela 90 procent av dem som fyllde i det öppna svarsalternativet (19 procent) påpekar just bristen på social kompetens hos ungdomar. Yngre personer anses ha en negativ inställning, vara dåliga på att passa tider och ha en ren ovilja till arbete.”

Det är viktigt att inte moralisera över bristen på dessa färdigheter bland grupper av ungdomar. De ungas förhållningssätt är en produkt av den miljö de vuxit upp i, en miljö som de vuxna skapat. Det är de vuxnas ansvar att förbereda unga för arbetslivet. Utöver ämneskunskaper inkluderar detta mjuka kompetenser, som helst tränas tidigt, då de är svårare att träna upp senare. Skolan och vuxenvärlden misslyckas i dag i många fall med båda dessa uppgifter.

Jag ser ett tydligt samband mellan dessa två fenomen – riksdagsmän som glatt slår ifrån sig kritik kring brist på stil med kommentarer om hur de inte direkt är modelejon men nog tycker folk varit ganska korrekt klädda, inte direkt gått omkring i badkläder eller så och ungdomar som kommer ut oförberedda för arbetslivet från en skola där de borde fått lära sig just den sociala kompetens som ökar deras anställningsbarhet.

Det är en jämlikhetsfråga.

Lärarutbildningens ansvar?

Problemet med att studenter kan komma in på lärarutbildningen med förkunskaper som räcker till 0.1 på Högskoleprovet är varken vad det gör med statusen för lärarutbildningarna eller för lärarkårens framtida status. Problemet är att det finns elever som gått ut svenskt gymnasium, med behörighet att söka lärarutbildningen, som skriver 0.1 på Högskoleprovet.

Vi ser i dag, vare sig vi vill prata om saken eller inte, hur svenska skolelevers kunskaper sjunker. Inte alla, inte överallt, men för många. Tillräckligt många för att vi har skäl att förbereda oss för att vi kommer att behöva hantera en social krutdurk i framtiden. Tyvärr rör sig upprördheten jag ser över detta oftare kring det faktum att media inte skriver om ‘goda exempel’ än kring hur ett samhälle påverkas, på kort och lång sikt, av att den generella bildningsnivån sjunker, att grupper av människor helt enkelt får en genomkass utbildning med allt vad det innebär av begränsningar av möjligheter att påverka sina livssituationer, bli anställda, med hälsorisker och ekonomiskt och socialt desperata förhållanden.

Vad säger ni, börjar det bli dags att göra något åt saken?

#fbchatt om läsande, böcker och #bibliotek

Det börjar närma sig onsdag även denna vecka, och onsdagar klockan 20.00 är det dags för Folkbildningschatt på Twitter under taggen #fbchatt. Folkbildning omfattar ju, som ni väl redan vet, folkhögskolor, studieförbund och biblioteken, och därför fokuserar vi den här veckan på just biblioteken, böckerna och läsningen.

Häromdagen strosade jag runt på en loppmarknad och strölyssnade på samtalen som letade sig igenom lådorna med böcker. Man pratade om författarna, om texterna, om stilarna, om genrerna som fanns representerade, bläddrade i böckerna, och berättade de små minnen och anekdoter som böckerna påminde om för varandra, möttes i de världar och tankegångar som vilade på boksidorna.

Böcker är ett vidare koncept än vi ibland tänker på. Tänker vi bara på det enkla konceptet med format, så finns ju i dag, utöver de klassiska inbundna och pocketupplagorna, till exempel ett allt större och bättre utbud av ljudböcker, och de elektroniska utgåvorna blir vanligare och tillgängligare. Många i dag vill ha boken lätt tillgänglig på telefonen eller läsplattan, där man både kan ändra textsnitt och bakgrund så att det passar en själv, lyssna på texten eller läsa den på mer traditionellt sätt, allt beroende på sammanhang.

Oavsett format så finns tankarna och världarna i böcker, där finns minnen och anekdoter, bildning och kunskap och alla de minnen och tankar som ännu inte tänkts eller formats väntar där.

Denna vecka pratar vi om just detta i #fbchatt – böcker och den betydelse läsande har. Vad är en bra bok? Finns det dåliga böcker? Finns det böcker som borde förbjudas? Är bibliotekens uppgift att tillhandahålla den goda litteraturen? Eller är det snarare som Falstaff Fakir skaldade:

Mycket läsa gör dig klok, därför läs varenda bok.

Kulturarbetaren och lönen

Titt som tätt hör jag kommentarer i stil med ‘kulturen är ju något vi äger tillsammans och alla ska få del av’, och det ligger en del i det. Kultur är en oehört viktig del av det som är samhälle, och rimligen bör så många som möjigt få del av den, även den som inte riktigt har råd att äta alla dagar i månaden. En förutsättning här är att en stor del av kostnaden för det som kan kallas kulturkonsumtion finansieras av samhället, dvs oss alla gemensamt Jag ser t ex gärna fritt inträde till muséer, slopad bokmoms, slopad moms på konsertbiljetter, bättre avdragsmöjligheter för kultursponsring etc

En annan förutsättning är att vi faktiskt hjälps åt att betala för kulturproduktionen också. Det gäller allt från studiecirklar till professionella kulturarbetares försörjning till lokaler, såväl konsertlokaler, scener, utställningslokaler etc som lokaler för hobbyutövare, unga som befinner sig i början av sin utveckling mfl till pedagoger, lärare, coacher, arrangörer, studiecirkelledare och alla andra som också är en viktig del av kulturen. Äger vi kulturen tillsammans bör det väl rimligen innebära att vi finansierar den tillsammans också?

Mezzosopranen Solgerd Isalv skriver i ett blogginlägg om hur bekymmersam aspekten med lön och betalning är när man är frilansande kulturarbetare, i synnerhet en frilansande kulturarbetare som håller på att etablera sig, håller på att skapa sig ett namn:

det är svårt att ta betalt. Det är svårt när man alltid i inledningen av en eventuell ”förhandling” (oftast direkt, spontant och utan möjlighet till eftertanke över telefon) får veta att det ju inte finns så mycket pengar. Och när man sen har invändningar blir bemött av kommentaren ”Fast nu har du ju inget NAMN (ännu)”.
Det finns så oändligt många möjligheter att hamna i gratisjobbssituationer. Därtill nästan fler möjligheter där lönen är så låg att det i princip är att jobba gratis.
Att förhålla sig till dessa situationer är ett ständigt avvägande av den unika situationen, ett ständigt övervägande av för- och nackdelar och eventuella indirekta vinster.

Det är inte mycket att hymla om, kulturarbete tas inte alltid helt på allvar. Kommentarer som ‘tänk att få syssla med sin hobby som arbete’ och ‘ja, skriva/måla/dansa är nog roligt, men du behöver ju skaffa en riktig utbildning också’ ger åtminstone mig ett intryck av att man nog inte helt fullt ut förstå att ordet ‘arbete’ i begreppet ‘kulturarbete’ faktiskt betyder ungefär detsamma som i andra kombinationer, som ‘vägarbete’, ‘hushållsarbete’ eller ‘grovarbete’.

Och precis som när det gäller att laga mat, hantera en motorsåg eller dra rör kräver kulturarbete utbildning och enträgen övning för att man skall kunna nå över hobbynivå, Det ligger många timmars hårt, målmedvetet och strukturerat arbete bakom t ex.

.

.

Många timmar, och många människor, och jag lovar att det minsann inte bara är roliga, hobbybetonade uppgifter det rör sig om, även om sådant också, som i alla arbeten, förekommer. Nu ligger det uppe på Youtube, och vi kan alla ta del av det, helt utan att behöva betala för det.

Jag tycker det är som det ska. Ty jag tycker vi ska betala för det tillsammans, som samhälle, var och en utifrån förmåga.

Men vänta nu lite

Det här med segregation, friskolor, skolval etc ni vet? Jag bekymrar mig lite över den vändning samtalet ofta tar. Föräldrar från ett sammanhang väljer si, föräldrar från ett annat sammanhang väljer så, en kategori elever går här, en annan går där. Stödinsatsbehovet är större i den ena skolan än den andra, vilket går ut över ekonomin, vilket i sin tur leder till att skillnaderna blir än större.

Jo, visst är det så. Det kan man och bör man ha synpunker på.

Men det som bekymrar mig är när jag hör hur ansvaret för detta hamnar på eleverna, och elevernas föräldrar. När utvecklingen beskrivs som konsekvenser av föräldrarnas val eller av elevernas personliga egenskaper och/eller sociokulturella bakgrund, snarare än konsekvenser av politiska och pedagogiska beslut och ställningstaganden.

Pedagogernas förväntningar på eleverna styrs väl av pedagogernas inställning, snarare än eleverna? Skolans ekonomiska förutsättningar beror väl på politikers beslut, inte på föräldrarnas skolval? Det är helt tillåtet för huvudman att tillföra medel utöver det lagstadgade minimumkravet, är det inte?

Hur man än vänder sig så tycks det mig rimligt att pedagogerna har större möjlighet att påverka kvalitén på undervisningen i en skola än vad eleverna har, och därmed bör bära ett större ansvar för resultatet än vad eleverna gör. Men i debatten låter det rätt som det är annorlunda. Vad är det jag missar?

the Algebraist

Jag har pratat om boken tidigare, och kommer sannolikt att referera till den igen, i synnerhet till de helt fantastiska Dwellers, och tänkte bara som hastigast be att få rekommendera den. Jag är rent generellt mycket förtjust i författaren, och det gäller de böcker han skriver som Iain Banks och de han skriver som Iain M Banks. Hans språk är både rikt och nyansrikt, och karaktärerna som rör sig genom de enkelt men tydligt beskrivna miljöerna är mångbottnade och alltid djupt mänskliga. Även de karaktärer som bara passerar igenom historien på ett par sidor för att aldrig återvända är karaktärer, oavsett om syftet med deras framträdande bara är att vara en del av miljön eller stämningen är de riktiga karaktärer, och som läsare tar man för givet att de, när de försvunnit ut ur historien, fortsätter sina myllrande riktiga liv där utanför.

the Algebraist är skriven av Iain M Banks, och för den som känner till författaren lite talar det genast om att detta är en av hans Science Fiction-historier. Här finns allt det man kan önska av en sådan – aliens av fantastiska former, stora som små, teknologi vi bara kan drömma om, maskhål som binder samman solsystem med solsystem och gör intergalaxiska resor inte bara möjliga, utan i det närmaste vardagsmat, här förs intergalaxiska krig och miljöerna på de olika planeterna är hisnande exotiska och samtidigt förvånande välbekanta.

Men, eftersom det är Banks, är det inte en enkel SF-historia med fokus på teknologi och exotism, utan en mångbottnad berättelse om vårt eget samhälle, vårt sätt att leva och agera tillsammans, som människor och som civilisationer. Om respekt, om lojalitet, allianser, hövlighet och nätverk, om kudos och ära, om heder och kärlek, betydelsen av att höra till, om genus och om klassamhällens betydelse och funktion.

Jag är glad att jag lyckades få boken att räcka så länge, jag har dragit ut på den och ransonerat läsandet ju närmare jag kommit slutet, jag ville verkligen inte läsa ut den och behöva lämna världen. Men inget varar för evigt, och jag är glad att det är en bok, jag kan ju återvända till Dwellerbiblioteken och regattorna när jag vill.

Läs den! Det är den bästa Banks jag läst, och det är ett högt betyg!

Dagens filosofi

Monsterfilosofi.

.

Safari

I SVD läser vi om en safaritur som inte helt uppskattas av alla:

En lördag i slutet av januari planerar förbundet ”Allt åt alla” en busstur till villakvarteren i Solsidan för en ”överklassafari”. Resan innehåller en ”promenad runt i det idylliska rikemansgettot”, informtion om ”hur överklassen bor” och vilka som är personerna bakom lyxvillorna, det rapporterar Nacka Värmdö Posten.

Jag har i olika perioder i mitt liv bott i just den slags områden där rundturer med storögda turister och käcka guider drar fram. Det är inte helt lätt att se autentisk ut vid alla tillfällen, och det känns ibland sådär att möta deras blickar och känna deras besvikelse över hur vanlig och otidstypisk man ser ut. Jag förstår att innevånarna i dessa områden känner sig lite skeptiska till utsikten att beglos ungefär lika diskret som älgarna på Skansen beglos.

Att polisanmäla arrangemanget förtydligade att detta är något man får lära sig leva med, läser vi i Nacka Värmdö Posten:

– Det står var och en fritt att anordna sådant här, säger Ulla Krogh från Nackapolisen.

Liknande bussturer har anordnats på annat håll tidigare, bland annat i välmående områden i Göteborg och i Malmö.

Kanske borde de i stället för att polisanmäla fundera på var de lämpligen skulle kunna placera en kaffeservering med hembakta småkakor? Jag tror det skulle bli en uppskattad avslutning på rundturen.