los pasos de apertura

Så i dag började sommarprojektet på allvar. En generös och hjälpsam människa ägnade en hel timme åt att dricka kaffe på Espresso House och prata med mig om ämnen som fotboll, arkitektoniska aspekter och sociala media.

Ni vet hur det är den där allra första lektionen i ett nytt språk, inte sant? Vi har alla upplevt den, minst en gång. Den där blandningen av iver att äntligen klä tankar i språkdräkt och kommunicera, äntligen få en första glimt av den värld som finns i detta nya språk, och så den där totala frustrationen över de obönhörliga begränsningar brister i ordförråd och förvirring över grammatiska funktioner sätter upp, Inte bara kräver det totalt fokus och stor del av hjärnkapaciteten att minnas de ord som eventuellt finns i ordförrådet, det kräver att talorganet formar sig på nya sätt, att luftströmmen genom stämbanden, förbi gomseglet och vidare ut genom näsan och munhålan tar ovana vägar, att läppar och tunga samverkar på nya sätt. Allt detta skall ske simultant, och tankegången som vill klä sig i ord är alltför komplex för de språkliga förmågorna.

Mottagaren, lyssnaren, medkommunkatören, gör all skillnad i detta. Den hjälp jag fick, det stöd, det tålamod, den diskreta handledning och den enorma generositeten jag mötte gjorde denna första gång till en lek. Många misstag gjorde jag, och varje gång trasslade vi vidare. Nästa gång är det redan andra gången, och som alla vet är andra gången alltid lättare, när känslan från första gången finns där för att surfa på.

Gracias, querido maestro generoso, gracias.


Sumérgete en el idioma

Mitt sommarprojekt har inte riktigt kommit igång ännu, det är fortfarande mycket vårtermin kvar och det finns inte tid ännu att ge sig hän åt timslånga språkbad.

Jag pysslar lite med pronomen och försöker få kläm på verbböjningarna, petar med prepositionerna och funderar över den oundvikliga logiken i användandet. Ty den finns där. Det gör den alltid.

Och så letar jag efter en bra tv-serie att bada i. Den bör finnas på Netflix, språket vara modernt och vardagligt, avsnitten mellan en halvtimme och en timme och metastoryn behöver vara rimligt intelligent. Tips mottages tacksamt.

Kära @Skanetrafiken

Jag pendlar med er, ständigt och jämt, och har gjort så i många år. Och jag funderar ständigt över hur ni tänker er att vi passagerare tänker. Vad vi prioriterar, vad som får oss att välja er över bilen, eller välja bort er för att ni helt enkelt inte levererar det vi behöver.

Det handlar, som jag är övertygad om att ni vet, om tillgänglighet och pålitlighet. Jag vill ha effektiv restid.

Det innebär dels täta, välplanerade turen i ett genomtänkt schema med fungerande anslutningar vid sittplatsförsedda, upplysta, cyklistfria, välplacerade hållplatser  med skydd för väder och vind, dag som natt, alla dagar. Även helgdagar.

Dels fungerande, bekväma fordon med fungerande luftkonditionering och plats för både det bagage jag bär med mig, för mig och för övriga passagerare. Vi har ryggsäckar, träningsväskor, matkassar, portföljer där vi bär det vi kommer att behöva under dagen. Dessa måste få plats utan att övriga passagerare (eller vi själva) kommer i kläm.

Nu börjar det bli försommar, och som varje år den här tiden blir det enorma bilköer. Som kollektivtrafikresenär undrar jag varje år varför i hela fridens dagar kollektivtrafiken skall fastna i privatbilismens röra? Tågen har sina speciella vägar bara för dem (där är förseningar ändå, men det är andra problem som orsakar detta) varför gäller inte detta bussarna? Hade jag varit ni hade jag tänkt i fler dimensioner, och helt enkelt lyft upp kollektivtrafiken ovanför privatbilisternas kaos.

T ex såhär:

Tills ni hunnit uppdatera hela fordonsflottan till denna nivå, och bygga nya, handikapptillgängliga hållplatser till dessa, jag förstår ju att ni behöver ett år eller så på er, har jag ett par önskemål på vägen.

Jag önskar att ni lagt större vikt vid fordonsparkens kvalitet och underhåll,  på att se till att hållplatserna är trevliga, upplysta med fler sittplatser och helt cyklistfria, samt lagt mer krut på tydlig och relevant information.

Ni kan strunta i glada jippon och reklam. Jag vill inte ha ‘upplevelser’, jag vill ha funktion. Ok?

Tittskåpet eller att stötta sin förening

Det här är min jobbdator:

Det är ett par klistermärken på den. Noga utvalda, men långt ifrån ett komplett budskap ännu, det är en handfull till jag skulle vilja ha där (Hej SF-bokhandeln, Malmö Opera och Riksförbundet Attention t ex), och många många fler jag fått som inte hamnat där.

Det här är nämligen ingen reklamplats, utan ett tittskåp där människor, främst kursdeltagare och elever men alla andra också, skall kunna få en aning om vem det är som står där framför dem. Datorn är med mig i klassrummet för det mesta, och märkena är placerade så att den som sitter mittemot när locket är uppslaget utan att behöva vrida nacken ur led kan se att jag t ex har ett öppet intresse för hur framtiden utvecklas.

Härförleden var det någon (som skall få förbli skonsamt anonym) som pekade på den lilla regnbågstejpremsan och med viss eftertänksamhet sa ungefär:

Alltså, det där är ingen dum idé. Jag kanske skulle försöka hitta ett klistermärke för att stötta min (namn på någon slags sport) -förening också

Jag hoppas dock att det är så att de som behöver förstå, de förstår, och övriga är lika glada ändå

Pendelmagi

 

Trots natursköna omgivningar, lugn och stillhet flyr unga människor landsbygden för dyrare och trängre boende i städernas förorter. Att studierna upphör eller barnen kommer till världen hjälper inte landsortskommunerna i någon högre grad, beskriver Expressen i en tämligen lakoniskt resonerande artikel. I försöken att sätta fingret på formeln som beskriver denna rörelse belyser artikeln flera olika aspekter som de lokala företagarnas sätt att marknadsföra sig för att locka arbetakraft, den kommunala servicenivån, fastighetsägarnas agerande, köpcentrans påverkan på närbutikernas överlevnadsmöjligheter.

Men en av de riktigt tunga aspekterna nämns bara i förbigående, och reflekteras mycket lite över i texten i övrigt:

Lotta Gröning, politisk kommentator i Expressen, ser utvecklingen med egna ögon i Bergslagen, där hon bor. Många ungdomar lämnar orten så fort de kan och kommer inte tillbaka, särskilt kvinnor.

– Det är ingen miljö för dem. Kulturlivet är alldeles för fattigt. Miljön är grabbig och manlig med intressen som jakt och fiske. Inte så mycket av vare sig flärd eller kulturella inslag, som gör att folk vill stanna och bo kvar, säger hon.

Skulle det inte vara för att hon har möjlighet att åka mellan större städer och hemorten Norberg, skulle hon själv inte vilja bo kvar.

Det som gör det möjligt och uthärdligt att leva i ett litet samhälle, ja, kanske rent av trevligt även för unga människor med behov av större social och kulturell stimulans än att kväll efter kväll hänga utanför den nedstängda närbutiken, för människor med arbeten i staden som ändå kanske skulle kunna uppskatta omgivningarna är, som Gröning beskriver, möjligheten att ta sig därifrån vid alla tider på dygnet, alla dagar i veckan. En väl utbyggd, snabb, frekvent och skattefinansierad kollektivtrafik, helst i form av tåg (miljön, you know) lyfter ett samhälle från nivå avkrok till nivå mysig och idyllisk bostadsort inom bekvämt reseavstånd från skolor, utbildningar, arbetsmarknader, serviceinrättningar, kultur och stimulerande miljöer med nya människor.

Pendelns magi är att den ger möjlighet att smälta samman båda världarna. Lokala företagare får möjlighet att erbjuda högkvalificerade människor som inte vill isolera sig på landet anställning. Människor som vill arbeta i staden men ändå leva mitt i grönskan kan rent praktiskt göra det. Den som vill både bo och jobba i det lilla samhället behöver inte välja bort kultur.

Skattefinansierad magi. Och det är inte ens Science Fiction


Söderbergstipendiater

Höstterminen är över, avslutningsceremonier har avslutats, sånger har sjungits, kramar har kramats, bildspel har spelats, fotografier, tavlor, pyssel besetts och stipendiater uppmärksammats.

Söderbergstipendiet är ett nyinstiftat stipendium, uppkallat efter och inspirerat av storslagne tenoren Rickard Söderberg, och består av två delar: ett diplom och avgiften eller del av avgiften för ett av skolan anordnat kulturarrangemang – i det här fallet två föreställningar på Malmö Opera, och en fantastisk guidad visning bakom kulisserna i samma byggnad. För att komma i fråga som stipendiat krävs dels att personen är kursdeltagare vid en folkhögskola, dels visat ett särskilt engagemang inom något av områdena miljö, kultur eller HBTQ.

Se här, de två huvudpersonerna:

image

De två belönades med samma motivering:

för visat engagemang i frågor rörande HBTQ i skolan och samhället

Stolt blir man.

Mer #melfest

Så fick vi då veta vilka de övriga sexton bidragen i årets svenska uttagning är. Jag finner mig själv fundera över vilka av dessa som kan förväntas upprepa fjolårets trend med svartklädd, knappt rörlig och därmed i det närmaste, mot svart scen och mörka kulisser, i det närmaste osynlig artist. Jag hoppas de flesta väljer en annan modell. Det blir en roligare show om man ser artisten.

Tycker jag, som glad (och svartklädd) amatör