Morrica om abort

Nej. Hur det gick till när den graviditet som kvinnan önskar avbryta uppstod är inte en relevant frågeställning i sammanhanget. Hur hennes familjesituation ser ut är inte heller en relevant frågeställning. Huruvida hon fattar beslutet efter ett fostervattensprov, ett ultraljud eller någon annan undersökning är inte relevant. Inte heller hur hennes socioekonomiska situation ser ut, hur hennes bildningsbakgrund ser ut, vilken position på arbetsmarknaden hon har. Hennes sexuella preferenser är fullständigt irrelevanta. Inte heller hennes klädstil, religion, kultur eller livsval i någon annan aspekt är det minsta relevant. Det angår helt enkelt ingen annan än henne själv, i sammanhanget.

Att aborten utförs av utbildad, kunnig och respektful personal i steril, välutrustad miljö under kontroll från vederbörliga myndigheter, att hennes medicinska situation följs upp och hon erbjuds stöd och rådgivning efteråt, samt att hon fullt ut kan lita på sekretessen, oavsett om hon är sjutton eller fyrtiosju, oavsett var i landet hon bor, är relevant. Att det är hon som avgör huruvida aborten skall utföras eller inte är relevant. Att hon har samma rättigheter oavsett var i landet hon bor är relevant. Oavsett vem hennes gynekolog är. Oavsett vilken barnmorska hon vänder sig till, oavsett vilken kurator hon möter. Oavsett vilken samhällsklass hon tillhör. Oavsett om hon har pengar eller inte.

Att hon bemöts med exakt samma respekt före, under och efter aborten som alla andra människor är relevant.

Frågor på det?

Sommar och samtal om kärlek

I går var det Liv Strömkvists tur att Sommarprata, och medan jag lyssnade på henne kom jag att hamna i ett samtal om relationer. Om vad som krävs för att få en relation att fungera. Om  känslan av att egenskaper man i andra sammanhang upplever som starka och goda och tillgångar i relationssammanhang snarare är problem, och man borde ändra sig, man borde vara annorlunda, man borde anpassa sig för att få relationen att fungera.

Men fantastiska människa, om det krävs att du anpassar dig så radikalt att du  förändrar dig och trycker ner och vingklipper egenskaper som gör dig till du, som rent av är styrkor och tjänar dig väl i övriga sammanhang, för att relationen skall fungera, är det verkligen en fungerande relation för dig då? Är du alldeles säker på det?

 

Och snart är det skolavslutning

Vårterminen är igång, planeringen gjord och kurserna har börjat få upp farten. Det står inte på förrän gräs och gröda gror, sig solens strålar närmar och allt är över, elever och kursdeltagare ger sig ut i världen och skolan än en gång ekar så tom som bara en skola kan göra när läsåret har passerat och endast personalen rör sig som övergivna spöken i lokalerna.

Så det är dags att börja fundera lite över skolavslutningen, helt enkelt.

Det ägnar jag den här helgen åt. Som traditionen bjuder kommer jag att göra vad jag kan för att inte avslöja planerna i förväg, och än så länge är det väldigt spretigt. Vilken väg det tar till slut beror på vilka som är villiga att ställa upp på mina idéer.

Välkomna tillbaka i juni om ni vill veta hur det blev.

.

 

Dags igen – Stockholm

I morgon, tisdag den 13 november, skramlar jag, om SJ vill, iväg upp till Stockholm igen. Jag kommer att bo på hotell… någonting… som ligger i närheten av Centralen, och tillbringar dagarna i något som heter ABF-huset. Det har jag ingen som helst aning om var det ligger, men Stockholm är fullt av vänliga främlingar så jag är helt övertygad om att jag kommer hitta både dit och tillbaka.

Jag kommer att vara upptagen med käraste vännen som jag saknat så innerligt på tisdag kväll, men på onsdag kväll kan det hända att jag har tid att träffas en stund om någon så önskar, och på torsdag har jag ett par timmar att slå ihjäl på Centralen, sådär mellan halv fem och strax efter sex. Sen återvänder jag till Skåne.

Vill ni ses?

Orden och känslorna

Jag är rätt nyfiken av mig. Jag vill gärna veta mer om… tja, det mesta. Jag vill se sammanhang, veta hur saker fungerar, hänger ihop, har uppstått, utvecklas. Jag vill veta vad som finns bakom kulisserna, hur mekanismen ser ut, hur den fungerar, vilka tyngder som håller vad på plats, vilka motvikter som balanserar vad. Jag vill se magin hända, och jag vill se hur den händer.

Jag är också fascinerad av ord, av språk, och av kommunikation. Vad man avser att säga, vad man tror att man säger och vad man faktiskt säger är ibland skilda saker, och det är lätt hänt att glömma bort att det som når fram till mottagaren är vad denne uppfattar att man säger, även om detta skiljer sig från vad man faktiskt avsåg eller ville säga. Därför händer det ibland att jag frågar, och frågar igen, vad någon egentligen menade med det hen sa, talar om hur det hen sa uppfattades av mig och pekar ut vad i det hen sa som gav mig den här uppfattningen.

Inte alltid helt uppskattat. Det händer att folk tar väldigt illa upp och tycker att jag lägger ord de aldrig avsett säga i deras munnar, att de känner att jag blottar sidor de önskat hålla dolda eller framställer dem som någon de inte vill vara. Det är inte min avsikt att kränka eller såra, men ibland sägs saker och ting som faktiskt behöver belysas och ifrågasättas. I misshugg eller med avsikt. Det händer oss alla, och det är helt ok att förtydliga och förklara vad man egentligen menade. Faktiskt.

I en diskussion någonstans på nätet (av hänsyn till inblandade avstår jag att länka) kring Ann Heberleins kommentar på det vid det här laget rätt kända tihi som valsat runt i media framhöll jag att det är skillnad mellan att tycka det är dags att kvinnor ‘får rätt att själva definiera sig’ och att kvinnor ‘tar rätten att själva definiera sig’. Det kan ses som en småsak, och man kan hävda att man ‘menar’ samma sak när man säger det. Men skillnaden finns där, och den är rätt betydelsefull. Den handlar om var man lägger makten över att se till att den önskade förändringen faktiskt kommer till stånd: hos den som önskar förändringen, eller hos ‘någon annan’.

Som i alla sammanhang när vi talar om det mänskliga samspelet är det en komplex väv med många inslag och varianter, och var makten ligger är i varje situation inte enkom givet. Makt och positioner är flytande, det är ett ständigt givande och ett tagande, och skiftar mellan parter och situationer. Den som förhåller sig passiv kommer att påverkas av dessa skiften och förändringar, medan den som är mer eller mindre aktiv inte bara påverkas utan också är med och påverkar det som sker. Vilket man väljer är upp till var och en, och man har möjlighet att förändra sitt förhållningssätt. Oavsett vilket man väljer, och det finns många,

Tyvärr tog personen som använde den formulering jag ville belysa väldigt illa upp, eventuellt upplevde hen att det var hen själv och inte formuleringen som ifrågasattes.

Så kan det också vara ibland.

Teknikmagasinet i går

Ja, vi hade ärende dit, och eftersom jag är en modern människa med instagramkonto och allt finns givetvis fotodokumentation från besöket.

<bild här>

Det ni ser på bilden är känslan när man inser att nej just det, vi gjorde ungefär allt annat man kan göra i just det köpcentrum vi befann oss i, men till Teknikmagasinet gick vi inte. Vi gick förbi det. Kanske rent av flera gånger, det är fullt möjligt. Men vi gick inte in, ty det hade vi helt glömt att vi skulle göra.

*suck*

Oh well. Det är bara oktober än.

Det är inte mitt bord

Har ni hört historien om kvinnan som kom till ett medium för att få kontakt med sin avlidne make? Han hade varit hovmästare på stans finaste restaurang när han levde, berättade hon stolt. Tillsammans med andra som också ville få kontakt med andra sidan satt hon runt mediets runda bord, täckt med en dramatiskt vinröd sammetsduk. Så främlingar de var uppmanades de hålla varandras händer och sluta ögonen medan mediet gjorde sina mediala saker.

Kontakt upprättades, meddelade mediet, och hon skulle nu låta maken tala genom henne. Änkan ställde ivrigt sin första fråga och den avlidne maken svarade avmätt:

Tyvärr, det är inte mitt bord.

Historien dyker ibland upp i mitt huvud när jag tar del av den offentliga debatten, när det tycks mig som det enda jag ser och hör är hur alla lägger ansvaret på någon annan, ständigt förklarar att jo, det som diskuteras är allvarligt och viktigt, men någon annans bord. Någon annans ansvar. Någon annan ger inte de förutsättningarna som behövs för att åstadkomma förändringar, och därför blir utfallet som det blir.

Det jag saknar är rösterna som säger ‘Det här, däremot, är mitt bord. Den här delen av helheten är mitt ansvar. Just detta tar jag ansvar för att förbättra.’ Förhållandena må vara allt annat än idealiska, och nån annan må vara hur ovillig att ge oss de förutsättningar vi egentligen behöver som helst, det förändrar inte det faktum att vi, var och en, faktiskt är denna ‘nån annan’ vi också. Inte för oss själva, men för dem vi kommer i kontakt med, direkt eller indirekt, så är vi denna ‘nån annan’ vars ansvarstagande, eller brist därpå, påverkar de förhållanden och förutsättningar de har att röra sig inom.

Förstår ni hur jag menar?

Bildspråk

YouTubes rekommendationer är ibland fullständigt väntade och logiska, det är lätt att se vilka parametrar som gjort att jag får just de rekommendationer jag får – de baseras på mina tidigare sökningar, på vilka rekommendationer jag gillat extra mycket etc.

Andra gånger får jag mer oväntade rekommendationer:

.

.

Det fåtalet ord jag uppfattar och ungefär förstår är alltför lösryckta för att jag ska kunna skapa mig någon som helst uppfattning om texten, jag är helt hänvisad till berättelsen som förmedlas i det kraftfulla bildspråket.

Jag fascineras.

Verklighetsförankring

För den som är liten ser saker och ting annorlunda ut än för den som är stor, det tycks som en självklarhet som inte behöver påpekas, men jag gör det ändå.

Ta en sån sak som tid, t ex – för den som är stor kan en veckas avkopplande resa vara en liten paus i vardagen, en omväxling, en lättsam avslappning, en tillfällig verklighetsflykt som ger nya perspektiv. För den som är liten kan det vara eoner av både stressig och orolig tid, det är inte alls självklart att den lilla människan känner sig lika säker på att verkligheten därhemma faktiskt finns kvar när man kommer tillbaka.

Därför är det inte konstigt om små barn på resa känner ett behov av att fråga, ibland hundra gånger i rad, om det är så att när man kommer hem igen, kan de leka med hunden, eller kompisen, eller gungan eller vad det nu är de fokuserar på, då? Det betyder inte att de är otacksamma, eller inte har roligt, eller att resan är bortkastade pengar. Det betyder bara att de söker efter den verklighetsförankring i verklighetsflyten den som är stor ofta kan ta för given.

Jag ville bara nämna det.

Morrica känslobloggar

Det är trevligt att göra saker som blir omtyckta, det är trevligt att få uppskattning och beröm. Det tror jag de flesta är överens om.

Men siktar man på att bli omtyckt av alla finns risken att man går helt obemärkt förbi. Det som väcker känslor, det som väcker medhåll, instämmande, värme, ja, rent av uppskattning och kanske till och med kärlek, hos somliga väcker helt andra känslor hos andra. Man riskerar möta irritation, frustration, ja rent av ilska och hat.

Det kan vara skrämmande, det kan vara obehagligt, det kan få en att fundera på om det inte vore bättre att gå obemärkt förbi trots allt.

Men då missar man ju det här med kärleken. Man missar chansen att beröra, och att bli berörd, att uppleva livet fullt ut, och man ger upp chansen att påverka och förändra.

Känslor är svårt, det kan vara läskigt och skrämmande men i slutänden är det värt det.