Skolan och Pisa och det där ni vet

Pisaresultaten var inte så stjärngnistrande för svensk del. Tidningarna turas om att analysera och komma fram till dels att krisen beror på att friskolorna antingen tar de duktiga eleverna eller att de duktiga eleverna sviker genom att fly till friskolorna, dels på att lärarna har för dåligt betalt. Vi får också veta att eftersom svenska skolans paradgrenar är de till synes mysigt omätbara grenarna kreativitet, entreprenörskap och fantasi, så är inte mätningarna riktigt rättvisande. Eftersom de mäter det svenska skolor är dåliga på, och inte det svenska skolor tycker de är bra på.

Och där tror jag månne det kan vara så att en del av problematiken faktiskt ligger.

De där tråkiga kunskaperna Pisa envisas med att mäta, det är ju just de kunskaperna som ligger till grund för och gör det möjligt att utveckla kreativiteten, fantasin och de framgånsrika entreprenörskapen. Alla de där entreprenörerna, vetenskapsmännen, uppfinnarna och kreatörerna som ibland triumferande lyfts som exempel på hur fantastisk det går att bli utan traditionell skolgång har en gemensam nämnare: de är grundligt kunniga, inom sina egna områden och inom många andra. De är ofta nördar, och då menar jag inte i den taffliga tolkningen ‘samlare av kuriositeter’ utan i betydelsen ‘passionerat intresserade, kunniga, och ivriga på att nätverka, dela med sig av sitt kunnande och få del av andras kunskaper’. Visst stämmer det att de ibland hoppat av utbildningar, men aldrig för att de saknade förkunskaper för att klara av utbildningarna. Tvärtom – de har funnit att de redan kan det som lärs ut, och därför valt att gå vidare till gå, och inkassera sin belöning.

Kunskap är makt, och de kunskaper som Pisa mäter är i hög grad de baskunskaper som behövs för att en person skall kunna ta till sig och utveckla kunskaper inom andra områden.

 

Annonser

Mer #melfest

Så fick vi då veta vilka de övriga sexton bidragen i årets svenska uttagning är. Jag finner mig själv fundera över vilka av dessa som kan förväntas upprepa fjolårets trend med svartklädd, knappt rörlig och därmed i det närmaste, mot svart scen och mörka kulisser, i det närmaste osynlig artist. Jag hoppas de flesta väljer en annan modell. Det blir en roligare show om man ser artisten.

Tycker jag, som glad (och svartklädd) amatör


Det ljuva livet

Läsåret är över, skolgården är tom, kramar har utdelats, tårar torkats, många är stolta, många är glada, somliga är vemodiga, en och annan rent av ledsen att det är över.

Som jag nämnde tidigare planerade jag även i år ett litet utbrott av kreativ galenskap till skolavslutningen, och lyckades än en gång engagera en formidabel ensemble. Jag är fascinerad och ödmjukt tacksam över hur människor år efter år ställer upp och gör det möjligt att göra verklighet av stolligheter.

.

Och snart är det skolavslutning

Vårterminen är igång, planeringen gjord och kurserna har börjat få upp farten. Det står inte på förrän gräs och gröda gror, sig solens strålar närmar och allt är över, elever och kursdeltagare ger sig ut i världen och skolan än en gång ekar så tom som bara en skola kan göra när läsåret har passerat och endast personalen rör sig som övergivna spöken i lokalerna.

Så det är dags att börja fundera lite över skolavslutningen, helt enkelt.

Det ägnar jag den här helgen åt. Som traditionen bjuder kommer jag att göra vad jag kan för att inte avslöja planerna i förväg, och än så länge är det väldigt spretigt. Vilken väg det tar till slut beror på vilka som är villiga att ställa upp på mina idéer.

Välkomna tillbaka i juni om ni vill veta hur det blev.

.

 

Teknikmagasinet i går

Ja, vi hade ärende dit, och eftersom jag är en modern människa med instagramkonto och allt finns givetvis fotodokumentation från besöket.

<bild här>

Det ni ser på bilden är känslan när man inser att nej just det, vi gjorde ungefär allt annat man kan göra i just det köpcentrum vi befann oss i, men till Teknikmagasinet gick vi inte. Vi gick förbi det. Kanske rent av flera gånger, det är fullt möjligt. Men vi gick inte in, ty det hade vi helt glömt att vi skulle göra.

*suck*

Oh well. Det är bara oktober än.

Är något värt att göras är det värt att göras ordentligt

Det är två år sedan Prince Poppycock deltog i America’s Got Talent, och jag förstår att jag sannolikt är en av de sista att upptäcka honom. Det är helt i sin ordning, den som väntar på något gott väntar inte för länge.

Han är en formidabel artist!

Nessun Dorma har sjungits, manglats, ylats på talangjaktscener runt om i världen, somliga har imponerat på stora delar av sin omvärld och fått turnera omkring och visa upp sina vokala talanger, andra… åh nå väl.

Prince Poppycock har klart för sig att det som är värt att göras, det är värt att göras ordentligt. Ska Nessun Dorma framföras i sammanhang som dessa så…. tja, allt mindre än detta kommer ses som otillräckligt i fortsättningen:

.

Prometheusa

Hanna Fahl myntar i DN ett ypperligt begrepp för den tendens att offentligt analysera kulturella upplevelser sönder och samman och fokusera på att framförallt belysa de inkonsekvenser, anakronismer, självmotsägelser, faktafel, genrebrott, traditionsbrott, dialogproblem och andra svagheter man finner som blivit allt vanligare. Hon kallar det att prometheusa, efter filmen Prometheus:

 Nära vänner, avlägset bekanta, mina stammisforum på internet, tidningar, främlingar inbegripna i privata diskussioner på tunnelbanan – plötsligt verkade min närmiljö vara en gigantisk konspiration vars enda mål var att förstöra ”Prometheus” för mig. Varje kvasireligiös plattityd, logisk lucka, inkonsekvent alienmutation, svengelskt Noomi Rapacetonfall och lökig replik var påpekad, dekonstruerad och låg som en sorglig hög framför mina fötter inom ett dygn.

Låt mig vara fullständigt uppriktig mot er: jag är en prometheusare. Jag är en lustsmördare, en analysnjutare som med förtjusning kastar mig över såväl böcker som filmer, pjäser, dikter och andra kulturella framställningar, sliter dem i stycken och kastar bitarna omkring mig med ett lystet morrande.

Det är ljuvligt att prometheusa, men givetvis har njutningen ett pris. Hanna Fahl beskriver det väl:

Nej, att prometheusa är inte ett vedertaget begrepp. Jag uppfann detta verb tyst för mig själv i början av juni efter att ha sett Ridley Scotts extremt emotsedda och omtalade science fictionrulle. Jag tyckte nämligen att ”Prometheus” var fantastisk, fem H av fem möjliga, extra plus för robotutfört blodigt alienkejsarsnitt. Tills jag mötte omvärlden.

Och det är inte bara för omvärlden man ställer till det när man prometheusar – rätt som det är finner man sin mörka tendens triggad av något och kommer på sig själv med tänderna i strupen på ett kulturellt verk man uppskattade och verkligen njöt av. Jag vet inte hur många läsuppelvelser t ex jag förstört för mig själv genom att rätt som det är börja analysera användandet av skiljetecken, styckeindelningen, hur indirekt anföring används eller dofterna i miljön beskrivs eller inte alls beskrivs.

Och så sitter jag där med ett verk som ligger flämtande med livskraften rinnande ut på den dammiga marken framför mig.

Då är det inte lika roligt längre.