Morrica känslobloggar

Det är trevligt att göra saker som blir omtyckta, det är trevligt att få uppskattning och beröm. Det tror jag de flesta är överens om.

Men siktar man på att bli omtyckt av alla finns risken att man går helt obemärkt förbi. Det som väcker känslor, det som väcker medhåll, instämmande, värme, ja, rent av uppskattning och kanske till och med kärlek, hos somliga väcker helt andra känslor hos andra. Man riskerar möta irritation, frustration, ja rent av ilska och hat.

Det kan vara skrämmande, det kan vara obehagligt, det kan få en att fundera på om det inte vore bättre att gå obemärkt förbi trots allt.

Men då missar man ju det här med kärleken. Man missar chansen att beröra, och att bli berörd, att uppleva livet fullt ut, och man ger upp chansen att påverka och förändra.

Känslor är svårt, det kan vara läskigt och skrämmande men i slutänden är det värt det.

Vad gör man med en ledig tisdag?

Som jag nämnde häromdagen fick jag plötsligt en hel vecka oförhappandes ledig, sådär helt ur det blå. Med en sådan kan man göra mycket roligt. T ex spela rollspel.

Så när samtalet om Johari fönster hos Mats gled över på rollspel föll det sig naturligt att tisdagen i just denna vecka raskt vidges till ändamålet. Det blir en enkelt tillställning där alla bidrar med oundgängligheter: Jag håller med tärningar, karaktärsformulär och äventyr, Mats med lokal, modet att leka och fler spelare, och käraste syster med erfarenhet som rollspelare, guidning och stöd.

Det blir en äventyrlig tisdag, på många sätt.

Eftersom ämnet kom på tal

 Utan motivering, mycket motiverad.

Därtill:

och

Café 21

I Sydvenskan skriver Thomas Frostberg om det här med kontorsarbetsmiljö:

Framtidens arbetsplatser lär påverkas av att allt fler vant sig vid att arbeta över en latte på stan. Det ställer nya krav på hur moderna kontor ska vara utformade.
Först flyttade kontoren ut på stan till kaféer och andra mötesplatser. Det talades om att ha kontoret på fickan och ”lattearbetande” blev en het trend […] Trots att det kan vara bullrigt och stökigt upplever många kafémiljön som en betydligt mer effektiv arbetsplats än det vanliga kontoret där man ständigt blir avbruten av olika frågor och småärenden. För att inte tala om hur kreativiteten ökar på en plats där man kan tänka fritt utan kontorsrummets begränsande inverkan.
Charmen är så stark att lattearbetsplatserna nu är på väg att flytta in på kontoren och det kommer att påverka utformningen av framtidens kontorsmiljöer […]
Det handlar inte bara om att skapa öppna kontorslandskap där folk kommer närmare varandra, det handlar också om förhållningssättet till arbetet – att det faktiskt kan vara ett rent nöje att jobba.

Vi behöver förhålla oss till detta i skolan också. Den traditionella skolsalsmöbleringen är fortfarande frekvent förekommande, långa rader bänkar där fokus ligger på tavlan, oavsett om den är svart, vit eller digital, och läraren. Det är, är jag övertygad om, det optimala i vissa klassrum, för vissa lärare, och för vissa elever, men inte för alla, och inte alltid. Detsamma gäller den lika ofta förekommande U-möbleringen. Optimal i vissa sammanhang, men inte alltid, och inte överallt.

Mångfald och variation behövs, i klassrumsmiljö såväl som kontorsarbetsmiljö.

Klassrummet där jag befinner mig om dagarna kallas helt prosaiskt ”sal 21”, eftersom det är det första (och enda) klassrummet på andra våningen i språkhuset på Hvilan. Ni har sett bilden tidigare, men nu vill jag rikta er uppmärksamhet på en extra liten finess (som markerats med röda cirklar som kanske inte syns förrän ni klickar upp bilden i större format):

Det som i dag är språkhuset har tidigare varit naturvetarbyggnad, vilket gör att där finns diverse finesser man inte kan ta för givet i alla språkklassrum. Vi har  t ex inte färre än tio dubbla eluttag i klassrummet, varav åtta är så placerade att de är bekvämt inom räckhåll för t ex datorer som används av dem som jobbar kring borden. Vi har därtill ett trådlöst nätverk, öppet för alla som studerar på skolan.

Det är bl a här vi håller till när vi har läxstöd. Vid olika bord arbetar man med olika saker, på datorskärm, i traditionella böcker  eller båda delarna för den som så önskar, och samtalen kan (med lite övning) hållas på tillräckligt låg volym för att dels ge utrymme för samarbete, dels ge den som sitter vid ett annat bord möjlighet att jobba utan att bli störd. Som lärare kan man sätta sig intill den eller de som vill ha hjälp och delta i samtalet utan att tappa kontakten med övriga bord.

Frostberg fortsätter:

 På de öppna lattearbetsplatser som nu växer fram är andra företag och företagare i första hand potentiella samarbetspartner, inte konkurrenter. Det bygger på insikten om att väldigt få idéer är unika, men att det däremot går att vidareutveckla dem tillsammans med rätt människor om man blandar erfarenheter och kompetenser. Ibland kan det räcka med ett samtal över en kopp kaffe.

Och det är ungefär min tanke bakom klassrumsmöbleringen också. Folkbildning handlar ju inte om att konkurrera med varandra om ett begränsat antal behörigheter! Om man samarbetar i stället för att tävla med varandra upptäcker man raskt att det en inte kan, det kan en annan bidra med och det ingen kunde från början kan man plötsligt om man tänker tillsammans.

Kan vi nu bara komma fram till ett system där de kaffemuggar (med lock, tack) och flaskor (med skruvkork, tack) som tas in i rummet också tas med ut igen… men funderar vi tillsammans löser det sig nog det också, eller vad tror ni?

En cynikers syn på skrivverktygsdebatten

Det tycks som om debatten kring skrivverktygen snubblar vidare. Olika sidor strider med snudd på fanatisk passion och inlevelse för sin övertygelse om att just de har sett ljuset. Just de har funnit Vägen!

Och här sitter jag och bekymrar mig. Inte så mycket över vilka verktyg man använder, det vore nästan lite gulligt emellanåt att höra hur det som är nytt i dag storögt lyfts som Framtiden om det inte vore för att man borde upptäckt vid det här laget att dagens nyheter är morgondagens gammalmodigheter (minns ni t ex modemen som klarade telefonsamtal eller internet, men inte båda på en gång? Vi såg dem ändå som innovativa, nya, fantastiskt smidiga, man kunde ju ansluta direkt via enbart datorn!)

Nej, det som bekymrar mig är begrepp som ”paddagogik”, där verktyget vips blivit huvudfokus. Datorer och surfplattor är utmärkta verktyg, minst lika användbara och nästan lika kreativitetsfrämjande som vaxkritor och lego, och bör ha en fullständigt självklar plats i varje skola. Internet är en del av världen, precis som skolan är en del av samhället. Inget konstigt med det.

Men det som presenteras av glansögda nyfrälsta predikanter som lyriskt spinner loss om ”den kreativa glädjen” och ”glittrande barnaögon” är något annat. Beskrivningarna verkar handla om tivolin snarare än skolvardag, det är roligheter, fest, karuseller, sockervadd och grälla kulisser. Vilket kan vara trevligt då och då för den som kommer som besökare, absolut, men är en rätt slitsam vardag för den som lever där.

För att inte nämna hur bekymmersamt det kan bli när man vant sig vid ständiga kickar och börjar se sig om efter ännu häftigare upplevelser. Vad är hisnande för den som till vardags lever i en virvelvind av nöjen och kickar? Varför tror man att en sådan vardag är vad eleverna behöver? Eller är det någon annans önskningar och behov man har i åtanke?

Mats beskriver ytterligare en, minst lika bekymmersam, aspekt:

Under några dagar har jag på Rapport sett den orolige forskaren beskriva baksidan av datorer i undervisningen. Barnen har fått smak på frihet och läraren tvingas kämpa för att återta initiativet.

Och jag undrar i mitt allt annat än stilla sinne vilken frihet det är dessa unga människor fått smak på? Vilken position förväntar sig läraren egentligen att ha i skolvardagen? I kommentarsfältet utvecklar Mats sitt intryck av Rapportreportaget och berättar hur barnen tycktes skuldmetvetna. Vems skuld bär de på sina axlar? Vem la dit den?

Svaret är enkelt: vuxenvärlden.

Allt tal om hur barnaskratt och elevers entusiasm och ljuset i deras ögon och whatnot är lärarers belöning är sannolikt lika välment som föräldrafloskeln ‘bara du är lycklig, lilla vän’ men lämpar en tung förväntansbörda på såväl elev som barn. Plötsligt är det på barnet ansvaret för att vara lycklig, för att göra föräldern nöjd, hamnar. Och lika lätt hamnade ansvaret för att glittra med ögonen om det så kostar en livet för att belöna den duktige läraren på elevens axlar.

Vi måste skifta perspektiv i skoldebatten. Ja, datorer och surfplattor och de framtidsgadgets vi vanliga dödliga knappt kan föreställa oss ännu är kul. De är bra. De ska vara en del av skolvardagen.

MEN

Och det är ett så viktigt men att jag säger det igen:

MEN vårt fokus måste ligga på elevernas kunskapsutveckling. Vi vuxna i och omkring skolan måste ta detta ansvar. Vi måste lyfta det av elevernas axlar och ta det på våra. Vi måste ge dem friheten att studera, att fokusera på sitt lärande snarare än på att ge oss de reaktioner vi vill ha. Vi är där för dem, inte de för oss.

Livet är inget nöjesfält. Skolan bör inte heller vara det. Inte främst, och inte hela tiden. Varken för elever eller lärare. Nöjesfältet är nöjsamt därför att det utgör undantaget, avbrottet i vardagen. Utan vardagens gråtrista verklighet blir de grälla kulisserna tröttsamma och vardagstrista, och musiken och lamporna bara stressande.

Skolan behöver vara tråkig. Det finns ro och reflektionsutrymme i tråkigheten, och i tråkigheten växer intellektet och där föds kreativiteten. Det måste vi ge eleverna, hur trist vi själva än tycker det är.

Hundra år idag

.

Hade han levat hade Charles ”Chas” Addams, som bland annat skapade den hemtrevliga och kärleksfulla familjen Addams, firat sin hundrade födelsedag i dag.

Hur man högtidlighåller detta är lite upp till var och en, jag tar för givet att någon av alla dagens alla TV-kanaler sänder antingen filmer eller avsnitt ur tv-serier från olika epoker.

Eget rum

Män är bättre än kvinnor på att muta in egen tid. Att ta steget in i den egna ”grottan” är bara ännu ett tecken på detta, menar docenten i genusvetenskap Marie Nordberg.

När mannen går in i sin mansgrotta gör han också en resa tillbaka till pojkrummet hemma hos sin mamma och pappa, till en tid då han inte förväntades hjälpa till i hushållet och där hans egna intressen stod i centrum.

DN är en av de dagstidningar om ägnar tid och spaltutrymme åt att utforska  fenomenet ”manligt”. Medan Sydsvenskan tycks välja att fokusera på de mjukare områdena som kramar och närhet tittar DN på aspekten eget utrymme:

Drömmen om det egna rummet är långt ifrån ny. Hobbyrum med verktyg och hyvelbänk eller garage som inretts för att kunna meka med bilen har funnits långt före mansgrottan.

Är ni tillräckligt gamla för att minnas Pierre Isacssons lovsång från 1974?

.

.

Visst verkar det mysigt? Ja, mer än mysigt, ett eget rum där man kan dra sig undan från vardagens ständiga krav en stund. För att koppla av, vara sig själv för en stund, men också för att kunna fokusera, tänka och formulera sina tankar utan att bli avbruten eller avbryta sig själv för att något pockar på uppmärksamhet.

Virginia Woolf förklarade redan 1929 i sin essä A Room of One’s Own hur viktigt just detta med eget utrymme är. Essän är en sammaställning av två föreläsningar hon bads hålla på temat kvinnor och fiktion. I stället för att prata om kvinnliga författare och kvinnliga poeter, fokusera på hur kvinnor framställs i litteraturen, eller kvinnors förhållande till fiktion valde hon att fokusera på kvinnors möjlighet att skapa poesi och litteratur. Hennes slutsats är helt prosaiskt:

it is necessary to have five hundred a year and a room with a lock on the door if you are to write fiction or poetry

Femhundra pund var, år 1929, en icke föraktlig summa och skänkte både trygghet och frihet, på samma sätt som ett rum med ett lås på dörren, där man kan sitta i fred med sina tankar, där man kan lämna sina papper på bordet och sina böcker uppslagna utan att någon kommer och bläddrar i dem, röjer undan på bordet för att själv använda det eller kommenterar surt på att man bara sitter utan att göra någon nytta – det påminner i hög grad om den ”mansgrotta” som beskrivs i DN, gör det inte?

Medan Nordberg nöjer sig med att konstatera att män är duktigare på att muta in egen tid förklarar Woolf helt frankt att om kvinnor inser att det inte finns någon arm att luta sig mot, då kommer möjligheten att öppna sig:

 if we face the fact, for it is a fact, that there is no arm to cling to, but that we go alone and that our relation is to the world of reality and not only to the world of men and women, then the opportunity will come

Jag har svårt att se att män mutar in sin tid och sin plats, bygger sig mansgrottor, matar metatabletter i sina ångmaskiner, kramas och bondar bromantiskt skulle vara kvinnofällan Stefan Ingvarsson varnar för i Sydsvenskans artikel, lika svårt som att se hur kvinnor som hanterar motorsågar, byter tändstift, spelar poker eller diskuterar manlighet hotar mäns plats i samhället. Jag tror snarare fällan består i att så många kvinnor avstår från att muta in sin, och avstår från att ta plats om ingen bjuder dem en arm att luta sig mot. Väntar man för länge blir liksom ingen plats kvar att ta.

Mats funderar också kring artiklarna.

Att arbeta tillsammans

Jag är glad för kaffehustanken, jag är glad för de cyberiska kaffehusen och jag är glad för de som finns i den värld där vi kan känna doften från varandras kaffe, formella och informella, offentliga och mer privata. Att resonera och diskutera och tänka tillsammans, dela med sig och få del av, verka tillsammans och ibland rent av samarbeta tillsammans. Det ger mig mycket, väcker min kreativitet och inspiration och jag lär mig enormt mycket.

Nu faller det sig så att jag kommit att fundera en del över hur vi tänker när vi tänker delande och samarbete lärare emellan? Det tycks vara lite olika på olika håll. Tänker vi ”Vad kan jag tillföra? Vilket mervärde kan det ge mig? Vilka synergieffekter skulle lite samverkan kunna ge?” Kanske rent utav ”Vilket mervärde kan det ge mig och eleverna?” Eller tänker vi snarare något i stil med ”Vad kostar det mig? Var ska jag ta den extra tiden ifrån?” Eller något helt annat?

Jag funderar också över hur vårt sätt att tänka kring samarbete och delande påverkar hur resultatet blir, om vi entusiastiskt vill försöka igen eller tänker ”aldrig mer”?

Och så funderar jag över hur en skolas lärares inställning till och tankar kring samarbete mellan lärare påverkar samarbete mellan eleverna.

Jag vet inte så mycket om saken, men funderar gör jag. Om det är så att ni funderar på samma sak vore det spännande att höra hur ni tänker.

Korta historier

Vi har läst fyra korta historier, i tur och ordning författade av Conrad, Green, Wilde och i dag Woolf, i klassrummet de senaste veckorna. Alla uppskattade inte alla historier, men jag tror att de flesta fann åtminstone en de uppskattade, och alla har fått en glimt av hur dessa fyra författare använder språket, hur de berättar, hur olika deras texter och berättarstilar är.

Och så den stora frågan: vad har de gemensamt, dessa fyra korta historier? Det började bra, många gemensamma teman, många gemensamma drag i de tre första. Den fjärde, av fantastiska Virginia Woolf, ställde många teorier på huvudet, men öppnade nya perspektiv också, miljön, berättarstilen, karaktäristiken, perspektivet, där finns många aspekter utöver handlingen att beakta.

Och det häftigaste med den här övningen är att hur många aspekter jag själv hittar, och hur många gånger jag än läst berättelserna, så finns där alltid minst en aspekt, ibland rent utav en aspekt av en aspekt, jag ännu inte sett, men som är helt uppenbar när någon pekar ut den för mig.

På väg – igen

Det gavs inget besked om huruvida Projektet blir av eller inte i går. Det gavs inte heller någon vidare möjlighet att presentera sin projektidé för fler än en mycket begränsad skara, efter att vi i en synnerligen rörig process fösts ihop i grupper. Röran utmynnade visserligen i att en mycket kort text om idén sattes upp till allmän beskådan, men jag är långt ifrån säker på att någon faktiskt kommer att kunna beskåda den, eller ta kontakt med mig och tala om att h*n också vill jobba med saken.

Men skulle så vara blir jag glad. Det är bara att hojta till, skicka en budbärare, kasta något på mig, skicka en pappersvala, maila, sända upp röksignaler eller skriva en kommentar här. Jag svarar så fort jag kommer åt.

Ungefär nu är jag på väg igen för ytterligare en dag av vad jag fruktar kommer att vara rörigt flum, kaos med en lots som verkar ha tappat bort sin kompass. Jag hoppas jag tar fel. Jag hoppas strukturen och tanken i det hela istället plötsligt träder fram, synlig, tydlig och uppenbar. Att vi slipper fösas runt, trängas, trampa omkring. Jag hoppas jag lyckas tygla min frustrerade hjärna och rikta den.

Just nu är jag inte så hoppfull, men där finns gott om människor som verkar både kloka och intressanta. Kanske blir det i dag det lossnar. Vi hissar hoppets flagga och visslar på vind.

Navigare necesse est.

.