Orden och känslorna

Jag är rätt nyfiken av mig. Jag vill gärna veta mer om… tja, det mesta. Jag vill se sammanhang, veta hur saker fungerar, hänger ihop, har uppstått, utvecklas. Jag vill veta vad som finns bakom kulisserna, hur mekanismen ser ut, hur den fungerar, vilka tyngder som håller vad på plats, vilka motvikter som balanserar vad. Jag vill se magin hända, och jag vill se hur den händer.

Jag är också fascinerad av ord, av språk, och av kommunikation. Vad man avser att säga, vad man tror att man säger och vad man faktiskt säger är ibland skilda saker, och det är lätt hänt att glömma bort att det som når fram till mottagaren är vad denne uppfattar att man säger, även om detta skiljer sig från vad man faktiskt avsåg eller ville säga. Därför händer det ibland att jag frågar, och frågar igen, vad någon egentligen menade med det hen sa, talar om hur det hen sa uppfattades av mig och pekar ut vad i det hen sa som gav mig den här uppfattningen.

Inte alltid helt uppskattat. Det händer att folk tar väldigt illa upp och tycker att jag lägger ord de aldrig avsett säga i deras munnar, att de känner att jag blottar sidor de önskat hålla dolda eller framställer dem som någon de inte vill vara. Det är inte min avsikt att kränka eller såra, men ibland sägs saker och ting som faktiskt behöver belysas och ifrågasättas. I misshugg eller med avsikt. Det händer oss alla, och det är helt ok att förtydliga och förklara vad man egentligen menade. Faktiskt.

I en diskussion någonstans på nätet (av hänsyn till inblandade avstår jag att länka) kring Ann Heberleins kommentar på det vid det här laget rätt kända tihi som valsat runt i media framhöll jag att det är skillnad mellan att tycka det är dags att kvinnor ‘får rätt att själva definiera sig’ och att kvinnor ‘tar rätten att själva definiera sig’. Det kan ses som en småsak, och man kan hävda att man ‘menar’ samma sak när man säger det. Men skillnaden finns där, och den är rätt betydelsefull. Den handlar om var man lägger makten över att se till att den önskade förändringen faktiskt kommer till stånd: hos den som önskar förändringen, eller hos ‘någon annan’.

Som i alla sammanhang när vi talar om det mänskliga samspelet är det en komplex väv med många inslag och varianter, och var makten ligger är i varje situation inte enkom givet. Makt och positioner är flytande, det är ett ständigt givande och ett tagande, och skiftar mellan parter och situationer. Den som förhåller sig passiv kommer att påverkas av dessa skiften och förändringar, medan den som är mer eller mindre aktiv inte bara påverkas utan också är med och påverkar det som sker. Vilket man väljer är upp till var och en, och man har möjlighet att förändra sitt förhållningssätt. Oavsett vilket man väljer, och det finns många,

Tyvärr tog personen som använde den formulering jag ville belysa väldigt illa upp, eventuellt upplevde hen att det var hen själv och inte formuleringen som ifrågasattes.

Så kan det också vara ibland.

Privatlivets helgd

Torsdagens livaktiga #skolchatt rörde sig stundtals kring den viktiga men svårdefinierade gränsen mellan privat och personligt. Det framkom t ex att det förekommer att lärare väljer att ha två profiler i populära sociala media som t ex Facebook – en ”lärarprofil” där man blir vän med eleverna, och från vilken man skapar grupper dit man förlägger delar av undervisningstiden, ibland ägnar ”stor del” av sin förtroendetid åt läxstöd på kvällar och helger och kan ”ha koll på” vad som händer. Och så en ”privat profil” dit man förlägger sitt privatliv – familj, semesterbilder, eventuella bakfyllestatusuppdateringar etc.

Jag förstår hur man tänker – arbete här, privatliv där, vattentäta skott emellan så att man faktiskt kan koppla av och vara ledig när man är ledig.

Men jag funderar också över framförallt två saker här.

För det första, den naiva förströstan att det ska räcka, att det inte alls kommer att bli möjligt någonsin att se den timeline man uppfattat som privat utifrån genom en enkel websökning, att ingen någonsin kommer att dela något man önskar hålla privat med någon som delar det med någon som… och så vidare. Ungdomar i dag är inte mindre nyfikna än vi var, och det dolda är alltid mer spännande än det öppna. Jag vet inte, kanske är det jag som är lite gammaldags när jag brukar tänka att allt som läggs upp på nätet, oavsett om det läggs bakom lösenord eller inte, är potentiellt offentligt?

Det är det ena. Det andra har med integritet att göra – jag får inte riktigt ihop kopplingen mellan önskan att skydda sin egen integritet med dubbla konton samtidigt som man förväntar sig att eleverna glatt skall koppla sina privata Facebookkonton till ens offentliga och med detta släppa in sin lärare och skolan långt in i sin privata sfär? I synnerhet om möjligheten ”att ha koll” är en av orsakerna till att skolan önskar ha denna kontakt. Var blir elevens integritet av? Är inte den minst lika viktig att skydda som lärarens?

Jag vet inte, för mig känns det lite udda om gränsen mellan privat och personlig går på olika ställen för olika personer, men jag anar att man kan se på saken från olika håll?

Morrica och IDOL

Jag har gett mig själv i uppdrag att försöka följa IDOL-säsongen i år. Dels i syfte att kunna småprata om serien, att kunna kommentera på Bards tårar i kontext, inte bara som ett klipp på Youtube, att hitta en favorit eller två och följa dessa. Det kommer att komma ett röstningsförfarande, där man som tv-tittare förväntas smsa in och rösta på sin favorit. Om jag kommer delta i detta eller inte har jag inte tagit ställning till ännu, det blir en senare fråga.

Jag ser redan effekter av mitt tittande – tidningsartiklar om unga människor jag inte alls skulle känt till om jag inte sett programmet och således inte gett mer än ett förstrött ögonkast ger mig nu en uppfattning om hur media bidrar till att lyfta fram vissa av de unga presumtiva artisterna, och genom tystnad låta andra sjunka in i bakgrunden. Det är mer än programmet som pågår här.

Men kan kvällspressen kan jag. Här – mina favoriter, om ni röstar på dem gör ni mig glad:

och

Oroa er inte

.

Just nu.

Precis i detta ögonblick, bara en liten period.

Det kommer att gå över.

Men just nu.

Just nu

är jag så jävla trött på Jante.

Jag är så jävla trött på Jante

att ljussättningen blir skev

skuggspelet kommer ur fas

och en glimt

bara en glimt

men en glimt

av verkligheten

.

Oroa er inte.

Det är bara ett ögonblick.

Väktaren är på plats.

Ljusspelet justeras

snart är allt som vanligt igen.

Att tämja en gräshoppa revisited

Jag skrev en gång för inte så länge sen om hur man gör när man tämjer en gräshoppa. Det går, nämligen, det är inte ens särskilt svårt. Det svåra är att otämja den igen, jag trodde det var omöjligt men rykten om att det kan lyckas når mig från långt i fjärran.

Det sägs i den flisa av en urgammal legend jag hört ryktas om att man tar den tämjda gräshoppan och ägnar hela dagar åt att förmå den att hoppa, om så bara små skutt, genom att peta den över små trappsteg, kittla den under magen med grässtrån och steg för steg påminna den om de mäktiga hopp den har utfört, och kan utföra igen.

Har man tur, för det lyckas inte varje gång, så hoppar gräshoppan rätt som det är ut genom fönstret och kommer aldrig mer tillbaka igen. Man vet inte om den faktiskt förblir otämjd då, ty man ser den aldrig mer, men man vet att den är fri.

Jo, en poäng har jag i detta, nämligen att ibland, när allt känns motigt och man tycker man förlorat all förmåga så kan det löna sig att påminna sig om vad man tidigare utfört, och minnas att man kan göra det igen. Även en stillasittande gräshoppa kan göra stort intryck.

Uppdaterad: det tycks som om gräshoppan i videon i själva verket är någon slags vårtbitare. Cool är den i alla fall, och jag skulle inte bli förvånad om metoden fungerar även på dylika.

Gruppen och makten

När man jobbat med grupper, i synnerhet med grupper som inte fungerar helt optimalt, där det finns konflikter, grupperingar, inre motsättningar, frustration, irritation eller rent av kaos, så lär man sig att iaktta.

Ofta, inte varje gång men ofta, finner man att det man först såg egentligen inte alls är vad det verkar vara. Det som vid en första anblick tycktes vara orsaken är oftare ett symptom på något annat, något dolt. För att upptäcka detta behöver man få möjlighet att iaktta gruppen, att glo på den ur många vinklar och prata med så många som möjligt, både i och utanför gruppen.

Det är intressant att ta sig tid för detta. Att våga ifrågasätta sitt första intryck och acceptera att det man först tyckte sig se inte alltid stämmer med vad som egentligen pågår.

Skolchefen och den sociala kontrollen

I Expressen uttalar sig skolområdeschefen i Ö-vik, Anders Fager, om Bjästaskolans agerande efter våldtäkten och orsakerna till den situation som uppstod. Den bild han väljer att förmedla är helt enkelt att den som rår för att det gått så långt som det gjort är mamman till den fjortonåriga flicka som utsattes för oral våldtäkt på en skoltoalett. Fager säger, enligt lokaltidningen Allehanda, att skolan gjort vad den kunnat:

Skolchefen Anders Fager hävdar att skolan inte har gjort för lite.
– Vi har bland annat haft temadagar om kamratskap och sex- och samlevnad. Vi har också samlat föräldrar och barn, en handfull elever, de som mamman och dottern tyckte gjorde sådana här saker. Det gjordes också några polisanmälningar om kränkningar, men de lades ner, säger han.

men, fortsätter Expressen:

en del av killarna som blängt kan ha blivit provocerade av att skolpersonalen agerat – och att det kan ha gjort det värre för Linnea.
Anders Fager använde ordet ”överbeskyddande” när han pratade om Linneas mamma och hennes kamp för dotterns trygghet på skolan.
– Vi fick bort att de kommenterade och att de kanske gjorde gester och tecken åt henne. Och där kanske man hade kunnat accepterat att man fick ner det på den nivån. Längre kom vi inte, vi kunde inte få dem att sluta titta och snegla.

I många små, isolerade delar av samhället råder, som vi talat om tidigare, en hederskultur. Vem man är och vem som umgås med en avgör helt vilken handlingsfrihet man har, vilken respekt man åtnjuter och vilka rättigheter man har att ställa krav. Vi har tidigare sett hur vuxna och ungdomar tog ställning för pojken, hur bekantas bekantas ord hölls för sannare än DNA, antingen för att bekantas bekantas ord passade in i den världsbild man har eller för att det upplevs viktigare att hålla sig väl med rätt människor på orten än att ta ställning. Det vi ser här i skolområdenschefens ord visar andra sidan. Mamman till en våldtagen fjortonåring ställer krav på skolan att agera för att skydda flickan, och skolchef kommenterar:

– Om det varit en annan förälder kan jag lova att det här inte hade gått så långt, sa han

Så här ser denne skolchef ut:

Reinfeldt och makten

Visste ni att den svenska stadsministern ringde upp sin turkiske kollega och beklagade riksdagens beslut om att erkänna massakern på armenier år 1915 som ett folkmord? Visste ni att han sa, enligt media, att

The government is absolutely against the resolution, which was ratified as a result of domestic policy, and it will have no sanction or exercise power […] We are ready to do our best to protect the existing relations from such a baseless decision made by only one extra vote

i Expressen elegant översatt till

den svenska regeringen är helt emot riksdagsbeslutet. – Det (beslutet) var ett resultat av inrikespolitik och det kommer inte att sanktioneras eller utöva någon makt […] Vi kommer att göra vårt bästa för att skydda den nuvarande relationen mot ett sådant ogrundat beslut som skedde med endast en rösts marginal

Det är valår i år.

Minneskonstnärer och glömskeartister

Det här med att minnas.

Inte så mycket att minnas sitt liv som att minnas detaljer som möten, provdagar, allt man behöver handla i butiken, varför man gick ut i köket, vad det nu var man skulle blogga om, födelsedagar, inbokade tider, att man lovat ringa någon, vem det egentligen är man ringt upp… Somliga har imponerande stenkoll på allt sånt, glömmer aldrig, är totalt genomorganiserade och missar aldrig något. Andra tycks inte ha någon koll alls, de glömmer allt, skriver ibland, på direkt uppmaning, upp något i sin kalender men glömmer sen kolla av den. Eller var de har lagt den. Eller att de alls någonsin ägt en kalender.

De flesta av oss befinner sig någonstans mitt emellan. Man minns det mesta, men glömmer ibland, vid enstaka tillfällen, något man i hastigheten lovat eller att köpa mjölk men de viktiga sakerna kommer man ihåg, med eller utan hjälpmedel.

I mitt arbete träffar jag många människor, och människor från hela skalan, och det är två saker jag skulle vilja framhålla. Egentligen är det samma sak, men från två olika håll:

Det är väldigt lätt att bli irriterad på den som tycks helt oförmögen att minnas saker och ting. Personen uppfattas, och talas om, som slarvig, ointresserad och rent av oförskämd, människor i omgivningen tar saker som bortglömde möten, tider, viktiga datum, födelsedagar, utlovade persedlar etc personligt, känner sig ringaktade, oviktiga eller rent av oälskade. Att eleven skulle glömt att det var prov planerat och därför inte pluggat uppfattas som en tunn ursäkt, en bortglömd läxa som en genomskinlig fernissa över ointresse och viftas bort.

Från andra hållet: de glömska individerna är ofta kreativa, omtänksamma, kloka, allmänbildade, väldigt trevliga, blixtrande intelligenta och innerligt medvetna om hur omvärlden ser på dem. De försöker i de flesta fall hårt att hantera sitt handikapp, för ett handikapp är det, både ett socialt och praktiskt handikapp, med alla föreslagna strategier, och några till. De försöker dölja det, kämpar till tårar och längre ändå för att kompensera för det och förtvivlar över sin faktiska oförmåga att leva upp till omvärldens förväntningar.

Självkänslan är ofta så liten att man får använda förstoringsglas för att se den, självbilden genomsyrad av detta problem Varför kan inte jag? Alla andra kan ju! Jag är så dum/korkad/slarvig/värdelös/oduglig! och personen så illstressad att hela situationen blir hundra gånger värre bara av detta.

Vi, som samhälle, kastar med en föraktfull gest enorma kreativa, intellektuella resurser på sophögen när vi med kapital intolerans stänger ute dessa människor. Det är rätt dumt, är det inte?

Själv tillhör jag gruppen tankspridda. Jag glömmer utan att någon blir förvånad vilken veckodag det är, vem jag har ringt upp och har inte en aning om vare sig vem jag ska fråga efter eller vad jag ville prata med människan om; födelsedagar, inbokade möten, tidpunkter och klockslag passerar mitt sinne utan att lämna några spår i mitt minne. Jag har slutat skämmas över min förmåga att glömma fylla i blanketter innan jag lämnar in dem, stolt över att jag kommit ihåg att lämna in dem, att glömma vad jag skulle gå och hämta flera gånger i rad, att tappa bort mina glasögon när jag satt på mig dem, att stå vid busshållsplatsen utan busskort om jag lagt det någon annanstans än i dess speciella fack i väskan… Det är fruktansvärt besvärligt och bökigt att ha detta personlighetsdrag, det tär på sociala relationer, det tar tid, kostar pengar och besvär, men vet ni vad – det gör mig inte till en sämre människa.

Och det gäller alla tankspridda här i världen: kom ihåg, ni är inte sämre människor än minneskonstnärerna.

Och till alla er vars födelsedagar jag glömt en eller hundra gånger: Förlåt! Det betyder inte att jag inte tycker om er. Det betyder inte att ni inte är viktiga för mig. Det betyder bara att ni är lika viktiga hela tiden!

Fri abort

Vi har haft fri abort i så många år i Sverige att man ibland lockas att ta det för givet, men det är något vi måste slå värn om. Abort handlar varken om moral, skam eller lösaktighet, det handlar om något mycket viktigare än så. Martin Ezpeletas krönika i Aftonbladet berättar precis varför.