#Boktolvan Lena Andersson

Så har jag då äntligen läst denna omtalade Augustprisvinnare.

Jag önskar att jag fångats av den filosofiska betraktelsen, att språket förtrollat mig, att jag i någon mån kunnat identifiera mig med huvudpersonen, att jag också kunnat beröras av hennes desperata försök att få verkligheten att bända sig efter hennes vilja, uppröras över hur lättsamt föremålet för hennes stalkande längtan hanterar hennes känslor. Jag hade så gärna velat skriva uppskattande om hur Andersson använder vänninnekören som kören i ett grekiskt drama, nicka gillande åt hur hon i förbigående alluderar till Pandora-myten.

Men det är i stället en annan kulturell referens som i princip genomgående ekar i mig när jag läser den:

 

Ester Nilsson har därtill en hel del gemensamt med Bridget Jones, och böckerna är lika lättlästa. Gillar du den ena tror jag du kommer gilla den andra.

Staden utan tid

Den spanska romanen Staden utan tid av Enrique Moriel presenterar en fascinerande tanke om just fenomenet tid. Staden i fråga är Barcelona, där ett barn föds på en av bordellerna. Ett mycket ovanligt barn, avlat under en galen natt som kvinnan, modern, tillbringar fastspänd i en skampåle , placerad där av den Andre, mannen i konstellationen,

Barnet som blir frukten av denna galna natt berättar själv sin historia, beskriver sitt liv som vampyr, utanför tiden. Sekler kommer och går, människor föds, lever och dör, lämnar få om ens några spår annat än i vampyrens minne av mötet med dem. Staden förändras, utvecklas, kvarter växer upp och rivs ner, försvinner och återkommer i nya former, med nya sorters människor, nya kulturer, nya grupper.

Vampyren rör sig genom historien som en iakttagare, beskriver sin första upplevelse av att ha ett kön, att vara en könsvarelse, beskriver sitt behov av blod, och sitt behov av att på något vis delta i samhället, finna en fungerande position i de olika tidevarven.

Hade detta varit hela historien hade jag beskrivit den som stillsamt vemodigt vacker, fylld av längtan efter ett sammanhang och en tillhörighet.

Tyvärr är vampyrens berättelse omgiven av, klumpigt inlindad i, nej, intrasslad i, ett knippe klumpiga bihistorier, berättade i tredje person, där karaktärer plötsligt mejslas fram så grovt att de inte ens blir karikatyrer, bara klumpiga marionetter som rör sig över en pappscen med illa målade kulisser utan djup. Jag kan bara beklaga detta. Moriel kan skriva, kan skapa karaktärer som berör, kan spinna en berättelse som nästlar sig in i läsarens tankar. Därför gör det mig så ledsen att han slarvar bort detta i en osmidigt strävan efter att försöka bygga den slags spänning som gör t ex Kostovas the Historian fantastisk. Läs den i stället.

Morrica som läsare

Jag är en kommunicerande läsare.

Nej, inte med omvärlden just när jag läser, då är jag en världsfrånvänd läsare som kan bli passivaggressivt irriterad när någon kommer och stör mig. Jag säger inte något om saken, både för att min erfarenhet är den att det tar mindre tid att låta personen framföra sitt ärende än att förklara att hen stör mig, lyssna på hens förklaringar om att hen inte kunde veta och inte menade och dessutom bara ville ha min uppmärksamhet ett ögonblick och för att jag egentligen inte blir arg, bara avbruten. Förlåt, jag tycker om er, och ni är viktiga, men jag behöver min eremit-läsning för att behålla mitt mentala equilibrium.

Men med texten. Jag stryker under formuleringar som talar till mig direkt, som öppnar nya perspektiv, som får mig att höja ögonbrynen, som formulerar de tankar jag inte riktigt fått grepp om, som får mig att önska att det var jag som lyckats formulera mig så väl. Ibland ser jag dessa understrukna formuleringar dyka upp i mitt eget språk. Inte alltid, men ibland. Ibland dyker de sannolikt upp utan att jag är medveten om att de finns understrukna någonstans i en bokhylla.

2015/01/img_1072.jpg

Genom dessa understrykningar kommunicerar jag också med bokens framtida läsare, kanske jag själv i en framtida version med erfarenheter jag i dag inte vet något om, kanske någon annan, vem det nu är  – nästa gång boken läses vet läsaren att just de understrukna raderna fångat min uppmärksamhet.

Vi lever i dag i en värld där böcker inte automatiskt innebär papper. Och jag är barnsligt förtjust i digitala böcker, det är underbart att kunna bära med sig motsvarande resväskor i skönlitteratur, att ha referenslitteraturen tillgänglig trots att pappersutgåvan ibland väger flera kilo och är smått otymplig att läsa i.

Och när jag läser i Kindle, som jag gärna och ofta gör, får jag dessutom del av andras understrykningar. Formuleringar och avsnitt många strukit under markeras diskret med en streckad linje.

2015/01/img_1067.png

Ser ni? Hör ni hur andra som läst boken viskar tyst de rader som fångat deras öga och tanke? Hör ni hur de viskar till oss som läser nu ‘jag har också varit här, och min tanke är fortfarande kvar’, känner ni hur nära de är? Vi kan ana dem, nästan se dem, för ett ögonblick nästan mötas över tid och rum.

Magiskt!

#Boktolvan 2015 blir 13

Det är första dagen på det nya året och jag har faktiskt börjat nosa lite på den av de författare jag har på listan vars verk redan fanns inom räckhåll (vilket var en av men inte enda anledningen till att han hamnade på listan). Som grädde på moset har jag dessutom funnit ännu ett namn som hör hemma på listan bland författare jag vill bekanta mig med:

Anna Jacobsson Lund kommer i Mars ut med första delen i vad som skall bli en dystopisk trilogi:

Jag är svag för dystopier, läser de flesta jag kommer över. Det leder dels till att jag med tiden utvecklat höga krav på både konsekvens, trovärdighet och narrativ, dels att jag alltid blir förtjust när det dyker upp en ny författare på min horisont.

Tredje Principen kommer ut i mars, så någon gång sådär kring påsk kommer (hoppas jag) blogginlägget om den.

#Boktolvan 2015

Nu

Nu är det dags

2015 är året då Morrica, inspirerad av enligt O, ger sig i kast med Boktolvan!

Tanken är att 12 böcker av lika många föfattare ska läsas under 2015. 2014 stannade det vid 5, så det kan bara bli bättre.Helt ärligt har vissa namn stått på den här listan i flera år, men jag hyser ändå en tanke om att läsa något av dem. De är trots allt författare jag vill läsa något av. Några namn är nya för i år, andra har försvunnit (de är då de brukar bli lästa) och det de har gemensamt är att de är författare jag tycker att jag borde läsa, eller helt enkelt vill läsa. Vill går före borde i många fall.

Så, här är min lista, med fokus på vill:

Amanda Palmer

Niall Williams

Lars Lerin

Carl-Michael Edenborg

Lena Andersson

Donna Tartt 

Michel de Montaigne

James Dashner

Lena Dunham

Elizabeth Scott

Christine Denniston

Eddie Izzard

Gott Nytt Bokår på er alla!

Tango för vilsna själar

Jag gjorde en fatal miss i min planering när jag reste tor Stockholm för en konferens tidigare i år. När det var dags att stiga på tåget för att åka hem hade jag inte tillräckligt mycket bok kvar för hela resan, i synnerhet inte för en resa med SJ på de spår Trafikverket misskött i så många år att förseningar är regeln.

Så det fick bli en tur inom Pocketshop på Stockholms Central för att åtgärda detta:

Jag är inte bekant med Lucy Dillons författarskap sedan innan, utan valde utifrån titel, baksidestext och omslag. Jag blev inte lurad, jag fick vad jag väntade mig, en rar, tämligen kravlös, historia om en handfull enkla okomplicerade, okontroversiella karaktärer i en idyllisk liten ort någonstans i England, väl lämpad som motståndslös tågläsning genom ett höstmörkt sydsverige.

Historien kretsar kring äktenskapliga relationer, harmoniska, knakande, förflutna, blivande, önskade. Kommunikationen brister här och där, bristerna leder till spänningar men det mesta återgår till idyll igen när karaktärerna efter lite tårar väl börjat kommunicera med varandra.

Viss risk för spoilers nu, så sluta läsa här om du vill läsa boken, och återkom när du kommit till sista kapitlet;

Det som gör boken värd ett inlägg är den enda lilla normkritiska aspekten i hela berättelsen, den genuskontrast Dillon skapar med karaktärerna Katie och Greg. Deras situation är snarlik, deras relationer snarlika, deras frustration är snarlik, deras engagemang i sina respektive jobb är snarlikt, deras partners är snarlika, till och med deras dans är snarlik. Men den ena är kvinna, och den andre man. Det är enda skillnaden, det är hela skillnaden, och enligt Dillons berättelse är det den avgörande skillnaden. Främst består den av känslor, och känslomässiga prioriteringar. När Greg sätter ord på de känslor Katie också upplevt blir hon förfärad, och hennes bild av honom förändras lika snabbt som hennes egen upplevelse av sin upplevelse.

Det säger inget om män och kvinnor, om föräldrars känslor för sina barn eller människors känslor för sina jobb. Men det säger en hel del om samhällets föreställningar om hur män är män och kvinnor är kvinnor.

(Men jag får banne mig inte ordning på Dillons beskrivning av salidan. Kanske är det översättaren som inte kan dansa, kanske är det jag, kanske är det för att jag inte följer och det är följarens steg som beskrivs, men hur många gånger jag än läser det så tycks det förekomma minst en vänsterfot för många i sammanhanget)

Bok eller skärm, skärm eller bok?

Här är en skärmdump från den skärm jag stirrade in i på bussen i morse.

Wizard of Oz

Jag tog den när ett samtal från i går plötsligt dök upp i minnet, ett samtal där läsande av texter ställdes mot skärmtid. Det var ett trivsamt men tämligen polariserat samtal, där digitala media, diminuerade till ”skärm”, placeras i ett dikotomiskt förhållande till analoga textmedia, framförallt böcker.

Och det är ju givetvis lite fånigt och riskfyllt, även om det är trevligt, att stöta och blöta halmdockor, personligt tyckande och anekdotisk evidens helt utan vetenskaplig förankring, i synnerhet i en fråga där många investerat mycket känslor.

Men i en aspekt vill jag faktiskt ge gårdagkvällens sparringpartner rätt – men inte i fråga om elevers läsande, Digitala media är en del av vardagen, lika självklara som kollektivtrafik eller snabbköpskassor. Men i fråga om lärares läsande. Ja, visst läser jag på skärm, det skulle om inte annat vara oergonomiskt att bära runt på alla de böcker som bor i min Kindle i analogt format.

Men vi bör inte underskatta lärares förebildliga ansvar när det handlar om att modellera de studiefrämjande vanor elever och studerande behöver anamma. Vi kan och bör tala böcker, vi kan och bör undervisa böcker, samläsa böcker, undervisa böcker, samtal om böcker, men elever gör som vi gör i långt högre grad än de gör som vi säger. Den lärare som sitter på skoltrappan med näsan i en bok, som bär boken i fickan och lägger den på katedern för att ha den till hands vid rast eller paus visar att hen lever som hen lär, och det gör intryck och inspirerar.

Flitigt läsa gör dig klok, därför läs varenda bok

Falstaff Fakir