Chaplin

Jag har ägnat ett par dagar åt att söka efter en alldelels speciell video. Jag börjar misstänka att antingen har jag drömt den eller så har den tagits ner.

Låt oss i stället glädjas åt att Charlie Chaplin var fantastisk

 

En tidsresa

På en skoldans någon gång för länge sen, bänkarna undanskjutna kring väggarna, dämpad belysning, föräldrar och fröken som vaktar, musik från vinylskivor, chips i skålar och läsk i plastmuggar. Ljuset dämpas ytterligare, lampan över katedern släcks också, det enda ljuset kommer från korridoren, en tryckare, kanske ELO, kanske något från Saturday Night Fever. Båda var stora det året. Lite bortkommet slet sig pojkar från chipsskålgemenskapen och bjöd upp de populära tjejerna. När omkring tolvåriga Morrica bjöd upp en av de flickor hon bara dagar innan med inlevelse ”övat” kyssar med förändrades stämningen plötsligt. Väldigt plötsligt, så plötsligt att fröken kom tillbaka in i klassrummet. Och Morrica fick lära sig att flickor som gärna kramar andra flickor i hemlighet inte bör visa att de gör så i det offentliga. Hon blev påmind om detta ofta nog under resten av grundskolan, inte så konstigt egentligen i en värld där en stor andel av hennes känslor ännu var sjukdomsklassade.

Fast forward till år 2015. En oskyldig lek på Twitter, lite musiknostalgi, skoldanslåtar, där vi som alltid kunde konstatera att även om vi är rätt jämngamla nu skilde det en eller annan dekad mellan våra ungdomsår. Från musik är inte steget långt till dans, någon konstaterade att hon inte fann männen i hennes egen ålder särskilt dansanta, i alla fall inte just i hennes hemtrakter, och jag föreslog att hon skulle bjuda upp kvinnor i stället. Och där var de igen. Reaktionerna från skoldansen, som en tidsresa från en annan, okunnigare era. Inte lika häftiga som då, vuxna twittrare med akademiska examina har ofta mer finess än ungdomar i början av tonåren, men samma isande tystnad, och leken var, efter ett par tafatta försök att låtsas att det är konstiga aldrig sagts, tvärt över och personerna försvunna ur mitt flöde.

Vi skriver 2015, vi befinner oss i Sverige, ett land som länge kunnat sträcka stolt på sig som modellen för det egalitära paradiset. Saker förändras. 1979 upphörde homosexualitet och bisexualitet att klassas som psykisk sjukdom. I dag vigs samkönade par högtidligt, romantiskt och innerligt kärleksfullt, på samma sätt som olikkönade. Nog har vi kommit längre än chockad tystnad och markerat avståndstagande inför tanken på en kvinna som dansar med en kvinna inte alltid är en nödlösning i brist på dansande män? Tänk er för lite, medelålders människor, och fundera ett kort ögonblick på vilken effekt er reaktion kan ha t ex på en ung människa som knappt ens vågat glänta på dörren till sin garderob ännu. På en kvinna från en kultur där hon fått lära sig att blotta tanken på att älska en kvinna garanterar henne en plats i helvetets eldar, och ändå inte kan låta bli att längta. På en ung man som längtar efter att få bjuda upp den där otroligt söta fotbollspojken borta vid chipsen, lägga armarna om honom, känna hans kropp nära intill. På en ung flicka som inte alls vill bli klämd på av nyfikna pojkhänder, men längtar efter att känna en flickas lena händer smeka sin hud.

Fundera på saken, ok?

Tango för vilsna själar

Jag gjorde en fatal miss i min planering när jag reste tor Stockholm för en konferens tidigare i år. När det var dags att stiga på tåget för att åka hem hade jag inte tillräckligt mycket bok kvar för hela resan, i synnerhet inte för en resa med SJ på de spår Trafikverket misskött i så många år att förseningar är regeln.

Så det fick bli en tur inom Pocketshop på Stockholms Central för att åtgärda detta:

Jag är inte bekant med Lucy Dillons författarskap sedan innan, utan valde utifrån titel, baksidestext och omslag. Jag blev inte lurad, jag fick vad jag väntade mig, en rar, tämligen kravlös, historia om en handfull enkla okomplicerade, okontroversiella karaktärer i en idyllisk liten ort någonstans i England, väl lämpad som motståndslös tågläsning genom ett höstmörkt sydsverige.

Historien kretsar kring äktenskapliga relationer, harmoniska, knakande, förflutna, blivande, önskade. Kommunikationen brister här och där, bristerna leder till spänningar men det mesta återgår till idyll igen när karaktärerna efter lite tårar väl börjat kommunicera med varandra.

Viss risk för spoilers nu, så sluta läsa här om du vill läsa boken, och återkom när du kommit till sista kapitlet;

Det som gör boken värd ett inlägg är den enda lilla normkritiska aspekten i hela berättelsen, den genuskontrast Dillon skapar med karaktärerna Katie och Greg. Deras situation är snarlik, deras relationer snarlika, deras frustration är snarlik, deras engagemang i sina respektive jobb är snarlikt, deras partners är snarlika, till och med deras dans är snarlik. Men den ena är kvinna, och den andre man. Det är enda skillnaden, det är hela skillnaden, och enligt Dillons berättelse är det den avgörande skillnaden. Främst består den av känslor, och känslomässiga prioriteringar. När Greg sätter ord på de känslor Katie också upplevt blir hon förfärad, och hennes bild av honom förändras lika snabbt som hennes egen upplevelse av sin upplevelse.

Det säger inget om män och kvinnor, om föräldrars känslor för sina barn eller människors känslor för sina jobb. Men det säger en hel del om samhällets föreställningar om hur män är män och kvinnor är kvinnor.

(Men jag får banne mig inte ordning på Dillons beskrivning av salidan. Kanske är det översättaren som inte kan dansa, kanske är det jag, kanske är det för att jag inte följer och det är följarens steg som beskrivs, men hur många gånger jag än läser det så tycks det förekomma minst en vänsterfot för många i sammanhanget)

Somliga dagar

Ni vet hur det kan vara, inte sant? Somliga dagar är det bara så många saker på en gång. Som i dag. Arbetsveckan avslutas med bokcafé med fantastisk föreläsare.

Därefter inleder workshop i förarteknik helgen

Och sedan som grädden på moset rollspel med kära vänner.

Novemberfredagar kan vara helt fantastiska dagar.

Abstinens

I morgon är det två veckor sedan jag senast snörde på mig tangoskorna.

Det är minst fjorton olika anledningar till detta, ni vet hur det blir i perioder, men jag ska inte hyckla, jag saknar det! Nyss gjorde jag den gest jag gör då och då, plockade fram ett par flyers ur fickan i ryggsäcken till någon som uttryckt lite nyfikenhet och intresse, och kände abstinensens viskningar dra upp volymen ett snäpp.

Beroende, ja. I behov av avvänjning? Nej, inte det minsta. Tvärt om.

Tango och final

I kväll står Argentina än en gång i VM-final. och än en gång mot just Tyskland. Det är något speciellt med VM-final, är det inte? Även den som inte är så intresserad av fotboll på liganivå, och kanske inte är så insatt i sporten, kan känna av och låta sig dras med i passionen, dramat, glädjen, festen som en VM-final innebär. I synnerhet om den upplevs tillsammans med andra, ty delad glädje är verkligen mångdubbel glädje!

Så ikväll, Skånetrafiken, vill det till att ni sköter er och ser till att sista bussen går som ni lovar, annars blir jag sittande i Malmö i natt. Ty i kväll kommer jag kombinera två av mitt livs stora passioner – tango och fotboll – genom att se finalen med Tangokompaniet!

¡Vamos, Argentina!

 

#Queertango

Det har nog undgått få att det här med tango, det tycker jag är väldigt väldigt roligt. Och som jag nämnde när jag skrev om upprördheten kring det första samkönade dansparet i Let’s Dance, att föra faller sig mer naturligt för mig än att följa. Det har det alltid gjort, redan när jag barn och vi var nästan bara flickor på danskursen lärde jag mig föra. Än i dag har jag svårare att låta mig föras även i t ex vals som jag dansat sen jag var ungefär sex år.

Så i fredags tog jag chansen att vända på rollerna, att uppleva tango från följarens perspektiv. Det var svårt, det var nytt. Att göra det på Ginger Rogers perspektiv är en helt annan sak. Ett annat förhållningssätt. Det var lite läskigt att faktiskt släppa kontrollen och lita på att föraren tog ansvaret för att vi inte dansade iväg in i väggen eller ut i köket. Lite läskigt, väldigt roligt, väldigt nyttigt, och väldig givande. Jag var tvungen att tänka väldigt noga på precis allt jag gjorde, och när kvällen var över var min hjärna behagligt utmattad.

Ah, en härlig känsla!

 

#Samkönat i #letsdanceSE – äntligen!

Så fick vi änteligen det första samkönade paret i Let’s Dance! Hurra! Eller ja, typ i alla fall. De var med utom tävlan, i den del av konceptet som fungerar som pausunderhållning. ‘Tony Irving bjuder upp’ kallas inslaget och kan ses på nätet.

Inslaget väckte uppmärksamhet, och inte bara för dansen som sådan. Expressen låter oss veta att efter programmet kallades till krismöte, där jurymedlemmen Ann Wilson ska ha uttryck skepsism mot det faktum att två kvinnor dansade med varandra;

 Saken är den att jag inte tycker att ”Let’s dance” eller ”Tony bjuder upp”, det är båda underhållningsprogram, och vi har inte politik. Man ska inte behöva känna påtryckningar från varken den ena eller andra politiska inställningen till dans […] Vi kan aldrig hålla alla människor glada, det finns människor från alla möjliga sorters bakgrund, religiösa och politiska. Vi hoppas att dans ska vara något som förenar människor, det är temat för ”Let’s dance”. Det är ett underhållningsprogram och att vi måste följa vissa politiska linjer kände vi inte var nödvändigt, säger Ann Wilson.

Ann Wilson åsikt om samkönade par i programmet delas inte av alla inblandade i produktionen. Expressen berättar vidare att jurymedlemmen Dermot Clemenger inte var med på mötet alls:

 Jag tar totalt avstånd från den här diskussionen. Jag har inte ifrågasatt varken Tony eller TV4. Jag var inte ens närvarande på mötet utan åkte direkt hem för jag tyckte att frågan var oväsentlig. Det är en ickefråga för mig, säger Dermot Clemenger.

Han har så rätt. Men trots det: För mig är det en fråga. Och jag är ingen särskilt unik människa.

Jag har dansat olika slags pardans genom mitt liv, och alltid funnit mig bäst tillrätta som förare. Det har aldrig någonsin ifrågasatts, förrän på senare år. Jag tolkade det först som att det har med min ålder att göra, väl medveten om att det kan vara svårare för omvärlden att ha överseende med en tants infall än en yngre människas nycker, men har tvingast inse att nej, vi befinner oss faktiskt i en tillfällig tillbakagång när det gäller samhällets tolerans mot det som ses som avsteg från gängse könsnorm.

Jag har om och om igen ifrågasatt bristen på variation bland dansparen i Let’s Dance. Visst är det roligt att se de mer eller mindre kända amatördansarna utvecklas och lära sig, men som kvinna och förare är det inte särskilt inspirerande att alla par är så lika.

Inte för att det är politik, utan för att det är dans.

Men politik blir det när någon vill förbjuda mig att dansa med kvinnor.

Det finns bara ett enda anständigt sätt att bemöta det, och Tony Irving förklarade hur när han presenterade det första samkönade dansparets Queer Tango i Let’s Dance:

 

 

Nu ser vi fram mot kvällens avsnitt, och nästa säsong när det här med samkönade par inte längre är obeträdd mark.

Tango – because you’re worth it #blogg100 RT=Kärlek

Tango är roligt, tankekrävande, balanserande, lätt men inte enkel, det bygger på kommunikation och samarbete, utvecklar rytmkänslan (och allt som kommer som bonus med den, se senare bloggpost för mer om det), musikaliteten och glädjen. Dessutom är det, när det görs väl, snyggt som bara den. Se här:

Visst är det lockande? I morgon, torsdag den 20/3 klockan 17.30 börjar en nybörjarkurs hos Tangokompaniet i Malmö och det finns fortfarande ett fåtal platser kvar! Inte långt från Värnhemstorget, samma kvarter som Netto, gå bara runt hörnet och följ sedan skyltarna. Hur lätt som helst att hitta, inte ens jag lyckades gå vilse i början.

Detta är dessvärren en smått lokal post, men för er som befinner er utom målområdet – ni är värda att göra er mödan att hitta en möjlighet att lära er tango där ni befinner er.

Jag lovar, ni ångrar er inte!

I min väska #blogg100

Jag bär, som många andra, omkring på rätt många kilon till vardags. I en axelremsväska, i två axelremsväskor, ibland i tre. Dessutom kassar när vi har handlat. Ergonomiskt är det inte, men det har aldrig riktigt nått den nivå av besvär som stört mig.

Förrän nu. Nu gick det ut över tangon!

Katastrof. Så min söta flickvän tog kommandot, och vi inhandlade en mer ergonomisk ryggsäck åt mig att bära runt saker i, vilket innebär att jag ägnade en lång stund av kvällen att tömma den gamla handväskan. Handväskteknologin är en slags low tech timelord technology – det ryms mer i den än vad dess volym ger utrymme för. Så jag tog en bild på en del av innehållet.

Vi införskaffade därtill en mer ergonomisk, reflexförsedd, transportpod för matvaror och annat:

Visst är den fin?