Dag tre på #nf2014

Dag tre på #nf2014

Jag tog en liten halvtimme till att se och höra invigningen av fontänen Mother intill Malmömässan och Emporia.

20140614-151528-54928226.jpg

Fantastiska Laine Quist sjöng, och sedan vred de på kranen och vips fick vi alla i publiken en kalldusch. Vindfaktorn gör sånt.

Annonser

Makt, förtryck eller rönnbär?

Jag noterar lite sådär i förbigående hur ett antal twittrare med kvinnliga monikers och lika kvinnliga avatarer sitter och beskryter egenskaper som traditionellt ses som manliga. De lyfter fram sin beskrivna oförmåga att hantera klackar som ett adelsmärke och antyder att det gör dem lite mer äkta än personer som balanserar genom tillvaron med de bonuscentimetrar höga klackar erbjuder.

Jag hör ibland ffa män tala med bekymrad stämma om hur besvärade de känner sig av att de uppfattar att ffa kvinnor ikläder sig beklackade skor i akt och mening att ge ffa män ögonfägnad. De har, menar de, aldrig uttalat denna önskan och besväras av att uppfattas som en del av det patriarkala förtryck som ligger bakom kvinnornas i dessa klackar manifesterade önskan att behaga.

Och så börjar jag fundera – det är en konst att röra sig obehindrat i höga klackar, det kräver teknik, trägen övning och erfarenhet. Olika underlag lämpar sig olika väl för syftet, men de riktigt drivna trippar till synes obehindrade fram i de flesta sammanhang. Klackar ger centimeter, ibland rent av decimeter, till bäraren, med allt vad det innebär av pondus och auktoritet. För låt oss vara uppriktiga: det är lättare att göra intryck på någon man kan se ner på, eller åtminstone se rakt i ögonen. Och som med all konst – när det görs väl är det riktigt läckert att se.

Skulle det kunna vara så att koketterandet med bristen på klackhanterarförmåga, och de förmenta klagosångerna kring hur klackarna sägs göra betraktaren till en del av en förtryckande grupp egentligen är rönnbär? Ett sätt att likt räven i sagan framhålla att man egentligen aldrig eftersträvade det eftersträvade?

Jag vet inte. Men tanken är värd att tänka.

Galenskap

Vi ska se Lear på Malmö Opera i morgon. Det är en rätt speciell opera utifrån en rätt speciell pjäs, och av förhandssnacket att döma är det en rätt speciell uppsättning av denna rätt speciella berättelse om skuggspel och galenskap.

Jag älskar King Lear, det är en så mäktigt sorgligt tragisk skildring av hur små människor kan bli när de tappar perspektivet och stirrar sig blinda på makten, och musiken i operan förstärker den eskalerande känslan av galenskap och paranoia som löper som en uppruggad, helvetsröd tråd genom pjäsen.

Och vi kommer dessutom att sitta så nära scenen att vi nästan kommer kunna röra vid den.

Det finns många sätt att spendera en söndagkväll. Se total galenskap utvecklas till atonalt desperat musik är ett av de mer fantastiska.


#fbchatt #folkbildning och #kultur

Den nya onsdagstraditionen heter #fbchatt. Den äger rum på Twitter, varje onsdag mellan 20.00 och 21.00 och alla som överhuvudtaget har minsta anknytning till folkbildning, har erfarenheter man vill dela med sig av eller bara är nyfikna på vad folkbildning är är välkomna. Varje vecka, då och då, hela timme eller bara en stund går lika bra.

Första veckan pratade vi om nätverkande och vad vi kan vinna på att nätverka, individuellt och tillsammans. Förra veckan pratade vi om bibliotek och böcker och läsande. Den här veckan pratar vi om en annan av de riktigt tunga bitarna inom folkbildning, nämligen kultur.

Folkbildning och kultur hör oupplösligt ihop. Rent formellt ser det ut såhär:

I folkhögskolornas styrdokument står om folkhögskolors uppdrag att ”bidra till att bredda intresset för och delaktigheten i kulturlivet”, och i styrdokument för studieförbund finns exakt samma formulering. Folkhögskolans dokument beskriver det såhär, när tanken utvecklas:

Folkbildningens uppgift att främja det svenska kulturlivet ska vara oförändrad. Folkhögskolor och studieförbund kan fungera som lokala och regionala drivkrafter för amatörkulturen i dess olika former i samverkan med kommunala och statliga kulturinstitutioner. De kan vara arenor där deltagare inte bara upplever kultur utan också skapar kultur

I praktiken innebär detta allt från visskolor via fotokurser på distans till konstlinjer, teaterlinjer, danslinjer, skrivarkurser och mycket mer. Horder av människor ägnar ett år eller två av sitt liv åt att gå på folkhögskola och utveckla och skapa kultur, kontakter knyts, nätverk växer fram, förutsättningar för ett liv som kulturarbetare skapas och stärks genom folkhögskolors verksamhet.

I studieförbundens styrdokument utvecklas grundtanken på ett lite annorlunda sätt, eftersom studieförbundens verksamhet och förutsättningar ser annorlunda ut:

Studieförbunden som kulturbärare lyfts fram. Det handlar både om att erbjuda kulturupplevelser och eget skapande. Kulturintresset ska breddas och delaktigheten i kulturlivet främjas. Samverkan mellan olika aktörer inom kulturområdet ska eftersträvas och den lokala amatörkulturen ägnas särskild uppmärksamhet. Studieförbunden ska möta det mångkulturella samhällets utmaningar genom att främja ömsesidig kunskap och förståelse mellan olika etniska, religiösa och kulturella grupper i samhället. En annan viktig målgrupp för studieförbundens insatser är de i Sverige erkända nationella minoriteterna (samer, romer, judar, tornedalingar och sverigefinnar)

Utan att förminska den kommunala musikskolans betydelse för det som kallas Det Svenska Musikundret så går det knappast att överskatta hur viktigt det är med de replokaler, instrument, instruktörer, kontakter och scener studieförbunden tillgängliggör runt om i landet. Och det är inte på något vis begränsat till musik – spegelsalar för dans och kampsport, brännungnar för keramik och porslinsmålning, språkkurser, datorkurser, bokcirklar, hantverkskurser av alla tänkbara slag, målarkurser, kurser i att renovera gamla hus, binda tunnor, idéhistoria, släktforska, baka, laga mat, hushållsekonomi, filosofi, företagsekonomi, snickeri, trädgårdsskötsel, Cirklar som speciellt riktar sig till vissa åldersgrupper, barncirklar, cirklar för daglediga…. Endast fantasin sätter gränser, och knappt den ens en gång.

Kulturens betydelse i folkbildningen, och folkbildningens betydelse för kulturen, är ämnet för veckans #fbchatt. Onsdag klockan 20.00Twitter. Vi ses där, inte sant?

Är något värt att göras är det värt att göras ordentligt

Det är två år sedan Prince Poppycock deltog i America’s Got Talent, och jag förstår att jag sannolikt är en av de sista att upptäcka honom. Det är helt i sin ordning, den som väntar på något gott väntar inte för länge.

Han är en formidabel artist!

Nessun Dorma har sjungits, manglats, ylats på talangjaktscener runt om i världen, somliga har imponerat på stora delar av sin omvärld och fått turnera omkring och visa upp sina vokala talanger, andra… åh nå väl.

Prince Poppycock har klart för sig att det som är värt att göras, det är värt att göras ordentligt. Ska Nessun Dorma framföras i sammanhang som dessa så…. tja, allt mindre än detta kommer ses som otillräckligt i fortsättningen:

.

ÄNTLIGEN

Länge har vi väntat, men nu, äntligen:

.

.

Vi hörs i morgon

Prometheusa

Hanna Fahl myntar i DN ett ypperligt begrepp för den tendens att offentligt analysera kulturella upplevelser sönder och samman och fokusera på att framförallt belysa de inkonsekvenser, anakronismer, självmotsägelser, faktafel, genrebrott, traditionsbrott, dialogproblem och andra svagheter man finner som blivit allt vanligare. Hon kallar det att prometheusa, efter filmen Prometheus:

 Nära vänner, avlägset bekanta, mina stammisforum på internet, tidningar, främlingar inbegripna i privata diskussioner på tunnelbanan – plötsligt verkade min närmiljö vara en gigantisk konspiration vars enda mål var att förstöra ”Prometheus” för mig. Varje kvasireligiös plattityd, logisk lucka, inkonsekvent alienmutation, svengelskt Noomi Rapacetonfall och lökig replik var påpekad, dekonstruerad och låg som en sorglig hög framför mina fötter inom ett dygn.

Låt mig vara fullständigt uppriktig mot er: jag är en prometheusare. Jag är en lustsmördare, en analysnjutare som med förtjusning kastar mig över såväl böcker som filmer, pjäser, dikter och andra kulturella framställningar, sliter dem i stycken och kastar bitarna omkring mig med ett lystet morrande.

Det är ljuvligt att prometheusa, men givetvis har njutningen ett pris. Hanna Fahl beskriver det väl:

Nej, att prometheusa är inte ett vedertaget begrepp. Jag uppfann detta verb tyst för mig själv i början av juni efter att ha sett Ridley Scotts extremt emotsedda och omtalade science fictionrulle. Jag tyckte nämligen att ”Prometheus” var fantastisk, fem H av fem möjliga, extra plus för robotutfört blodigt alienkejsarsnitt. Tills jag mötte omvärlden.

Och det är inte bara för omvärlden man ställer till det när man prometheusar – rätt som det är finner man sin mörka tendens triggad av något och kommer på sig själv med tänderna i strupen på ett kulturellt verk man uppskattade och verkligen njöt av. Jag vet inte hur många läsuppelvelser t ex jag förstört för mig själv genom att rätt som det är börja analysera användandet av skiljetecken, styckeindelningen, hur indirekt anföring används eller dofterna i miljön beskrivs eller inte alls beskrivs.

Och så sitter jag där med ett verk som ligger flämtande med livskraften rinnande ut på den dammiga marken framför mig.

Då är det inte lika roligt längre.