rather than vengeance retribution

Den storslagna Eurovisionsfinalen börjar närma sig, redan på tisdag är det dags för den första semifinalen, på torsdag den andra och på lördag slår finalen ut i full blom. Min favorit går ut som nummer sex på torsdag. Utan förbehåll erkänner jag att huruvida det är ett bra startnummer eller inte har jag ingen som helst aning om, men jag anar att så kan vara fallet.

Österrikiska Conchita Wurst har en mycket behaglig röst, charm, ustrålning och glittrande scennärvaro och sjunger rakt genom kameran och tvn om att resa sig som en bländade fågel Fenix ur aska och förvivlan. Jag har stora förhoppningar om att det skall bli ett vackert, hänförande framträdande även den sjätte, och hoppas kunna rösta på Österrike i finalen på lördag också:

 

 

Musiken och framträdandet i sig upplever jag utifrån min begränsade erfarenhet som ett rätt klassiskt Eurovisionsnummer. Det är texten och innnerligheten i framträdandet som fångar mitt intresse.

Andra är mer intresserade av skägget. Skägget, och vackra Conchitas skrev. I så hög grad att detta till synes lättsamma underhållningsprogram väcker politiskt rabalder. Bland andra vårt svenska Aftonblad berättar hur Ryssland och Vitryssland protesterar vilt och önskar att de kunde skramla sig till en diskvalificering av årets österrikiska bidrag.

 det är kombinationen av skägg och klänning som väckt så mycket uppmärksamhet att det startats namninsamlingar i bland annat Ryssland och Vitryssland för att stoppa Österrikes artist från årets tävling.

– Det påverkar mig inte. För om det bara handlar om mig så kan jag ta det, jag är hårdhudad. Men det här visar mig att mänskliga rättigheter tydligen inte är allmänt förekommande på 2000-talet. Det är urlöjligt. Jag har inte ens ord för det, säger hon till Nöjesbladet.

Huffington Post berättar om ryska reaktioner:

Vitaly Milonov, who was influential in passing Russia’s anti-gay propaganda law, wrote a letter to Russia’s Eurovision selection committee asking them to not send any contestants to what he called the ”Europe-wide gay parade.”

”Even just broadcasting the competition in Russia could insult millions of Russians,” Milonov wrote in the letter, according to The Guardian.

och Independent berättar hur en föräldraorganisation stämmer in:

”Austria will be represented in Eurovision 2014 by the transvestite contestant Conchita Wurst, who leads the lifestyle inapplicable for Russians [sic],” the All-Russian Parent Meeting petition read.

På grund av ett skägg i kombination med en klänning önskar denna upprörda föräldraorganisation att det förargliga programmet helt enkelt rensas ut ur den ryska statstelevisionens tablå.

Ja Ryssland, Vitryssland o Ukraina; man är värdig att stå på scen o sjunga även om man har både lösfrallor o skägg. Så shut up. /Grande Wurst #ConchitaWurst #Eurovision

Expressen berättar om den svenska betydligt mer balanserade och rimliga reaktionen på konkurrenten:

I den svenska delegationen ser man det som självklart att alla bidrag ska få delta i tävlingen under samma villkor. Sanna Nielsen betonar att mångfalden är en central del i Eurovisions budskap.

– Tävlingen startade ju med att förena alla människor i Europa. Det är musik det handlar om och självklart ska Eurovision vara till för alla, säger Sanna Nielsen.

Tänker du själv ta ställning i den här frågan?

– För mig är det ett ställningstagande i sig att vara med i Eurovision. Genom att vara där visar vi vårt stöd för mänskliga rättigheter och att alla bidrag är välkomna.

Så enkelt, och så självklart.

Annonser

Den betydelsefulla lästiden #blogg100

Ibland läser jag pappersböcker på bussen. Alltid pocket, aldrig inbundna, men icke desto mindre fysiska, konkreta böcker, synliga för blotta ögat. Andra gånger, som just nu, är bussboken jag ser fram mot att återvända till i digitalt format.

För mig är skillnaden i läsupplevelse oftast knappt märkbar. Det som däremot tydligt märks är skillnaden i omgivningens uppfattning av min aktivitet.

När jag plockar fram min pocketbok syns det att jag läser en bok. Det respekteras att jag är fokuserad, och de flesta tycks acceptera, mer eller mindre fördragsamt, att det stör min läsning om samtal inleds.

När jag plockar fram min läsplatta och öppnar min bok finns hos många en attityd av att jag nog ägnar mig åt något mindre fokusslukande. Uppmanande blickar mot min stackars läsplatta, samtalstrevare eller direkta frågor med tydliga förväntningar på mer uttömmande svar än ett avvärjande ‘hmmmmm?’ Kanske tolkas det som att jag ägnar mig åt Facebook, Twitter eller bloggläsande?

Det är lite synd. Läsplattor är oerhört praktiska, inte bara för att det är lätt att bära med en hel bokserie, det finns också möjlighet att markera och göra noteringar oavsett hur chauffören kör, snabbgoogla, byta ett par ord om boken med någon, kanske på Twitter eller Facebook, men om någon i den fysiska världen pockar på min uppmärksamhet är störmomentet precis lika stort.

Ta inte illa upp, och ta det inte personligt om jag tycks avvisande, men min restid är min lästid, och den har stort värde för mig.

Det går som tåget, modell 2014

Svensk järnväg är inte den mest effektiva. Trafikverkets underhållspolicy har lett till räls som hoppar lite hur som helst, växlar som smäller och rätt som det är slutar fungera, och kontaktledningar som trillar ner. SJs egen underhållspolicy har lett till fyrkantiga hjul som sliter än mer på räls och växlar, till slitna och ojämna strömavtagare som river ner kontaktledningarna, till handikapphissar som inte fungerar etc

Det är förseningar, olyckor och frustration.

Det som däremot fungerat klanderfritt på varenda tågresa jag gjort, och jag har rest mycket tåg ända sedan jag var en människovalp för flera generationer sedan, är det arbete den personal som tjänstgjort utfört. Konduktörer, lokförare, stinsar, biljettförsäljare etc har alla alltid varit serviceinriktade, trevliga, effektiva, vänliga, tålmodiga, hjälpsamma och på senare år så långt det står i deras makt kompenserat för företagens och politikernas ointresse för passagerares behov och önskemål i övrigt.

Att SJ nu enligt artikel i Expressen från en artikel i Sydsvenskan väljer att säga upp drösvis av dessa människor som räddat ansiktet på företaget gång efter gång ger mig en förbryllande känsla av att det någonstans i organisationsleden finns ett ointresse av att faktiskt överhuvudtaget bedriva järnvägstrafik, trots att SJ-chefen talar för motsatsen:

SJ-chefen säger sig likväl vara full av tillförsikt inför framtiden. SJ går med stabil vinst, är lågt belånat och har tagit flera viktiga investeringsbeslut.
Dessutom tänker SJ rusta upp hela sin SJ2000-flotta för att befästa sin tätposition inom fjärrtrafiken.

Men flera orosmoln hopar sig på SJ:s himmel. Omsättningen har ökat, men punktligheten, resandet och vinsten har minskat. Dessutom har SJ förlorat flera viktiga upphandlingar.

Omsättningen ökar, människor vill resa med tåg. Det är bekvämt. Det är ofta gott om utrymme vid och kring sittplatserna, det finns i de flesta fall fungerande toaletter, det är rökfritt, hyggligt varmt och ofta rimligt luftkonditionerat om somrarna, åtminstone så länge tågen inte av en eller annan orsak blir stående längs linjen någonstans. Järnvägsstationerna ligger ofta bra till i samhällena, lätt tillgängliga med både lokaltrafik och andra färdmedel. Utan incheckning och transit som på flygplatserna räcker det att komma några minuter innan tåget skall gå, och ibland händer det till och med att stationen är smått bemannad och där kan finnas ett öppet café som komplement till Pressbyråns utbud.

Det är bekvämt, ett miljövänligt, tryggt sätt att komma fram – när det fungerar. När tågen går i tid, växlarna håller, rälsen och vagnarna underhålls, stationerna är bemannade. Då är det lyx. I Sverige i dag är det ett lotteri,och som i alla lotterier är det resurserna förlorarna investerat som betalas ut till vinnarna.

Är det ett hållbart system?

Final i #letsdance på @tv4

Vårens andra stora TV-projekt, Let’s Dance på TV4, avslutas på fredag med en, föreställer jag mig, glittrande final där det inte skulle förvåna mig om de tävlande som åkt ut under seriens gång får dansa ännu en gång framför kamerorna. En av de riktigt stora poängerna med att följa programmet i direktsändning är sociala media i allmänhet, och Twitter i synnerhet. där man inte bara diskuterar det pågående programmet och skvallrar om vad som eventuellt pågår bakom kulisserna, man diskuterar också förändringar man hoppas få se i kommande säsonger.

En av de saker som tagits upp i princip varje vecka, av mig emellanåt men också av andra, är hur fantasilösa TV4 varit när det gäller att sätta ihop de tävlande paren. Man och kvinna; kvinna och man över hela linjen. Inte minsta lilla omväxling.

TV4 har då och då svarat. Ibland har man ställt sig försiktigt positiv till variation i uppställningen, andra gånger har man förhållit sig mer avvaktande. Det första har sällan motiverats, bara kommenterats med glada tillrop och löften om att föra förslaget vidare till programansvariga. Det andra däremot har utvecklats med motiveringar som att man inte tror publiken är redo, att man tror att fokus skulle hamna ‘fel’ och, en rätt udda motivering jag inte förstår riktigt, att det rör sig om ett tävlingsprogram.  Jag föreställer mig att skillnaderna beror på vem som sitter och svarar på Twitterkontot.

Publiken är redo, är TV4 redo? Programmet handlar ju om kärleken till dans, gör det inte?


Nu grönskar det

Våren dundrar förbi oss som ett snälltåg, blommorna snubblar på varandra för att komma först upp ur jorden, pollenmolnen exploderar och orsaker pollenallergiker frustration och lidande.

Mina krukväxterliga experiment går delvis bra. En och annan har fallit ifrån, en och annan frodas.  Det är inte min förtjänst, jag lyder order och gör som jag blir tillsagd. Experimentet har växt till, och i dag flyttade en vacker hylla speciellt för ändamålet in i uterummet. Jag kommer prata om experimenten, både med växter och inredning, även framgent, men det bästa stället att följa utvecklingen är ändå att följa bloggen Happy Puppy & her Gardener, som inte bara är mer fokuserad på ämnet utan också vet vad den pratar om i högre grad. Åtminstone i somliga inlägg.

Och så köpte jag en ny duk i dag:

Den underliga shopparen

Jag frågade butiksbiträdet var de hade tofun. Butiken var en medelstor butik i en känd kedja, till synes hyggligt välsorterad med såväl en ‘exotisk’ hylla som en kvarts hylla med sånt där konstigt som sojamjölk och glutenfritt bröd och Tartex och sånt, ni vet.

Jag ville alltså köpa tofu. Helt vanlig enkelt tofu. Men jag hittade den inte, trots att jag letade på alla ställen jag kunde komma på. Så jag frågade butiksbiträdet. Hon såg på mig som om jag frågat efter något helt okänt. Så gick hon och frågade sin kollega om råd, och de ägnade sedan båda en stund åt att begrunda min uppenbarelse innan de kom fram till att nej, tofu förde inte den butiken.

Jag vill inte på något vis antyda att människor som valt att leva på den skånska landsbygden i någon mån är mindre sofistikerade än andra. På det stora hela är de ungefär som de flesta av oss.

Men ibland kräver det ett ögonblicks eftertanke för att inte låta sina fördomar dansa och tänka ‘det märks att vi för ögonblicket befinner oss långt från stadens trygga asfalt’ när man får blickar som dessa för att man vill köpa något så vardagligt som tofu.


Bjuder på kaffe

Det tycks vara en ny trend på gång i konferenssverige – det ges pauser men inget kaffe. I närheten finns restauranger eller automater där konferensdeltagare kan köpa kaffe.

image
Väldigt tom mugg

Jag ser ett par nackdelar och ett par fördelar med detta, från konferensanordnarperspektiv. Nackdelarna är dels att man tar bort ett socialt smörjmedel. Det ger en samtalsöppning, ett naturligt möte när man skickar varandra mjölken och småpratar om kvaliten på kaffet. Är det ekologiskt? Var kommer det ifrån? Fairtrade?

En annan nackdel är att konferensdeltagarna faktiskt skingras, går iväg ifrån de viktiga möten och nätverkandetillfällen som annars utgörs av pauserna.

Fördelarna är givetvis praktiska och ekonomiska.

Men nog ser den ledsen ut, min hållbara men tomma mugg?